Fotbollen är full av ironier. Blackpools klubbmotto skulle mycket väl kunna ses en av engelsk fotbolls just nu främsta ironier. Deras motto är ”progress”, som betyder framsteg eller utveckling. Men just framsteg och utveckling hör nog till de två absolut sista orden som någon skulle använda för att beskriva Blackpools 2010-tal.
Det är ett årtionde som bara har kommit lite drygt halvvägs men som hittills ändå har fått se Blackpool falla från Premier League hela vägen ned till en mittenposition i League Two. Tre nedflyttningar på sex säsonger med andra ord, två raka nedflyttningar de två senaste säsongerna. Om det är att betrakta som framsteg så vill nog inte Blackpool veta av motgång.
Ironin lättar självfallet inte upp av att självaste Wikipedia tar upp Blackpool som ett av fem exempel på så kallad ”managed decline”, ett begrepp som bland annat används för att beskriva det brittiska imperiets förfall över flera hundra år liksom, ännu mer talande, de sista åren av en åldrande eller döende människas liv.
För människorna i Blackpool och i nordvästra England är managed decline ett välbekant politiskt uttryck. Det var i själva verket Thatcherismens politiska strategi för att hantera eller snarare frigöra sig från det politiska och sociala ansvaret för regionens och städernas problem. Politrukspråk för att helt enkelt lämna något åt sitt öde men samtidigt få det att framstå som ansvarsfullt.
Att bli övergiven av sina politiska företrädare vars uppdrag är att värna sina medborgares intressen skapar självklart bitterhet. Margaret Thatcher är en kontroversiell och ofta avskydd person i de här delarna av landet, trots att det var 30 år sedan hon satt vid makten. Som klubbägare för Blackpool är Owen och Karl Oyston knappast mindre avskydda.
När Channel 4 News gjorde en granskning av Blackpools finansiella situation blev slutsatsen att Blackpool som fotbollsklubb drevs enbart i syfte att gagna Oystons egna affärsintressen. Att allt intresse saknas för att investera i klubbens utveckling har varit uppenbart under många år och är ett av de stora skälen till supportrarnas stora missnöje.
Till och med Blackpools driftkostnader verkar vara lågprioriterade. Löner till spelare och personal har ofta betalats sent eller frusit inne. Renovering av läktarna utlovas men blir aldrig av. Underhållet av Bloomfield Road sköts så illa att planen under långa perioder inte håller Football League-standard. Inget varmvatten i duscharna. Exemplen är lika många som de är löjliga.
Mindre löjligt men inte desto mindre allvarligt blir det när Oystons ovilja att bära kostnader går ut över spelartruppen. När Blackpool gick upp i Premier League gjordes deras första värvning fyra dagar efter säsongspremiären. Inför säsongen 2014-15, som skulle sluta i nedflyttning till League One, tvingades Blackpool ställa in försäsongsturnén på grund av spelarbrist.
Oystons ovilja att betala transfersummor har gjort att de istället har valt att värva spelare på fria transfers och att maximalt utnyttja lånesystemet. Sedan 28 spelare lämnat Blackpool inför säsongen 2014-15 plockade Karl Oyston in 17 spelare på fri transfer samt ytterligare nio spelare på lån. En värvningspolitik som alltså har resulterat i två raka nedflyttningar ned i League Two.
https://www.theguardian.com/football/2015/apr/02/blackpool-karl-owen-oyston-relegation-championship
Blackpools paradox är att det inte är en fattig klubb. Kassareserverna är tvärtom goda. Klubben tjänade stora pengar på sitt år i Premier League och de tre därpå följande årens fallskärmsbetalningar. Men pengarna återinvesteras inte i klubben. Det är istället pengar som har lånats ut räntefritt till andra företag som ägs och kontrolleras av familjen Oyston.
Det här är inte klubbägande lika mycket som det är en form av svindleri. För Blackpools supportrar blir så klart en fråga hur de bäst ska göra sina röster hörda och utöva någon form av inflytande över klubben. I och med att Oystons enda intresse med att äga klubben är ekonomi så blir supportrarnas enda effektiva strategi uppenbar – de måste slå mot klubbens ekonomi!
Den slutsatsen verkar supportrarna också ha landat i efter att ha prövat utan att lyckas med både högljudda protester och ockupationer av planen. Läktarna på Bloomfield Road gapar för närvarande tomma. Många fans har de två senaste säsongerna bojkottat lagets hemmamatcher, allt för att minska de intäkter som flödar in till Blackpool och därmed Oystons.
Kampanjen sattes på sin spets i samband med FA-cupens fjärde omgång då Blackpool mötte lokala rivalen Blackburn på Ewood Park. FA-cupen fungerar ju så att publikintäkterna fördelas solidariskt så att 45% går till vardera laget och övriga 10% till FA. Supportrarna till Blackpool och till Blackburn, som brottas med egna ägarproblem, gjorde då gemensam sak och bojkottade matchen.
Det är en kampanj som också riktas mot FA och Football League som man menar gör alldeles för lite för att hjälpa supportrarna och att förhindra att klubbarna används på det sätt som Blackpool gör. FA:s och Football Leagues möjligheter är så klart begränsade, men ett enkelt steg är att förbjuda klubbar att låna pengar till externa och i synnerhet ägarrelaterade affärsintressen.
Kampanjen sätter dock sina spår också på supportrarna. Framför allt leder den till slitningar mellan supportrarna. De supportrar som ändå väljer att gå på Blackpools hemmamatcher blir kallade för svartfötter och strejkbrytare av de som protesterar mot Oystons ägande. Thatcherismens gruvstrejker har ersatts av den nya tidens fotbollsstrejker. Med samma infekterade klimat.
För Blackpool, som aldrig har befunnit sig lägre i seriesystemet än i Football League och i just League Two, är det en självklar fråga om botten verkligen är nådd, eller om klubben till och med riskerar att falla ur Football League. Nästa fråga vore så klart om detta vore helt och hållet illa. Få saker skulle slå mot Blackpools ekonomi och intäkter som att åka ur Football League.
Blackpools supportrar hoppas självklart att det inte ska behöva gå så långt, att klubben ska behöva sjunka så lågt för att de till sist ska bli av med Oystons som klubbens ägare. Kanske kan de finna någon slags förhoppning i Portsmouth, en förebild i samma division som dem, som även de länge brottades med väldiga ägarproblem och ett fall genom seriesystemet, innan deras fall bromsades.
Frågan är emellertid om inte Portsmouth hade en fördel i det avseendet att ha belastats med utländska ägare, vars övriga affärsintressen inte var så lokalt sammansnärjda med klubbens som Oystons affärsintressen är i Blackpool. Deras exit var lättare. Oystons exit är som vi har sett under många år betydligt mycket mer komplicerad.
Konsekvensen av detta för Blackpool har inte blivit framsteg utan förfall. Att det sedan möjligen är ett förvaltat förfall (”managed decline”) är förmodligen en mycket klen tröst för Blackpools supportrar. Frågan är om inte det i själva fallet gör saken än värre.