Jaha, så nej, Jürgen Klopp var inte frälsaren. Han var inte mirakelmannen som i ett svep lyfte Liverpool från medelmåttor till mästare. Bra! När vi väl har lyckats lämna den illusionen bakom oss så kanske det går att börja betrakta Klopps tid och arbete för vad det är och rimligtvis måste vara – ett långsiktigt projekt som bygger på hårt arbete snarare än frälsning.
En horribel månad har vält Liverpools säsong över ända. Från att på nyårsafton ha besegrat Man City på Anfield och då ha tagit rejäl rygg på Chelsea i titelstriden har Liverpool inom blott tio matcher åkt ur två cuper och ramlat så långt ned i tabellen att titelstriden är att betrakta som ett minne blott och förbytt i en kamp om att alls ta sig till Champions League.
Krossade förhoppningar har fått många att tappa koncepterna. När en person upphöjd till frälsare likt alla människor visar sig vara något mindre frälsare än förväntat leder det ofta till irrationell besvikelse. Det pratas om att Jürgen Klopp vore slut, sönderläst och det har börjat pratas om att han helt plötsligt skulle få sparken under eller efter säsongen.
Det hela är egentligen rätt absurt. Alla som har sett ”före och efter”-bilderna av Liverpool med Jürgen Klopp kan se framstegen som Liverpool har gjort både som klubb och som fotbollslag. Att avbryta den utvecklingen och börja om från början vore bara dumt. Liverpools realistiska målsättning inför säsongen var att ta sig till Champions League – en i högsta grad levande målsättning.
Utveckling är sällan om någonsin linjär. Visst måste man förvänta sig att utvecklingen ska gå framåt men inte utan motgångar längs vägen eller svackor i form och prestation. Den som börjar skrika efter managerbyte och kursskifte efter en månad av svaga resultat kommer om denne får som önskas få precis den klubb som denne förtjänar. Den som har följt Jürgen Klopps managerkarriär vet också att dylika svackor inte är ovanliga – men att de alltid tagit slut.
Gary Neville, i ett försvarstal för Arsene Wenger, menade att om Jürgen Klopp hade gjort samma säsong som Wenger så hade vi tyckt att han gjorde ett strålande jobb. Det var knappast Nevilles mest klockrena resonemang vad gäller Wenger men det säger däremot oavsiktligt något klokt om Klopp. För Klopp har ju hittills levererat ganska exakt på samma nivå som Wenger.
Detta med Liverpool. Under sitt första år. En klubb med sin position utanför Champions League-platserna mer eller mindre permanentad vid Jürgen Klopps ankomst. Med en betydligt smalare men mindre spetsig spelartrupp. Dessutom den enda av de sex storklubbarna med ett positivt transfernetto, med en marginal om £40m till Tottenham och närmare £100m till Arsenal.
Nu säger transfernetto betydligt mindre än vad många inbillar sig. Men totalt sett är detta förutsättningar som mer eller mindre måste betyda en acceptans för att Liverpools utveckling sker stegvis och över tid. Att deras prestationer och resultat sätts in i sitt rätta tidsperspektiv. Ambitionen ska vara hög för en klubb som Liverpool men förväntningarna kan inte heller vara orealistiska.
Visst har det gjorts misstag och felbedömningar. Spelartruppen såg hela tiden oroväckande tunn ut och det togs för liten höjd för skador och exempelvis Sadio Manés frånvaro. Försvaret är för skakigt. Laguttagningarna framför allt i FA-cupen har varit antingen alltför naiva eller alltför cyniska, beroende på hur man väljer att se på saken. Men misstag är samtidigt oundvikliga.
Mest oroväckande är kanske känslan att Jürgen Klopps taktiska idé snabbt har blivit sönderläst i Premier League. Nu finns kanske också skäl att tänka att detta möjligen har överdrivits något. Det är däremot viktigt i Premier League att både vilja och kunna anfalla och göra mål på många olika sätt, kort sagt att kunna variera sig och bemästra olika matchbilder. Här har Liverpool vissa brister.
Misstag är däremot samtidigt en möjlighet att dra lärdom. Och utifrån de erfarenheter som Liverpool och Jürgen Klopp har gjort den här säsongen är det självklart viktigt att bygga vidare och utveckla sig till nästa säsong. Det måste ske en breddning av spelartruppen, allra helst som Liverpool då sannolikt också har europeiskt cupspel på programmet. Laget måste bli taktiskt mindre sårbart.
Rätt sak att fokusera på just nu är hur som helst inte den månad som precis har gått utan de dryga tre månader och 14 matcher som återstår. Fjorton matcher som verkligen kommer definiera Liverpools säsong som en säsong av framgång eller misslyckande. Klopp tänker inte fel när han sätter upp ambitionsnivån att vinna dessa 14 matcher, fullt möjligt givet motstånd och spelschema.
En av Jürgen Klopps första och viktigaste uppgifter i Liverpool var att återställa optimismen och självförtroendet i och runt klubben. Något man måste säga att han har lyckats med på relativt kort tid. Därefter kommer arbetet med att bygga ett lag och implementera sina metoder. Det är ett arbete som måste förväntas ta betydligt längre tid.
Auran kring Jürgen Klopp har avtagit sedan årsskiftet, han ses inte längre med samma självklarhet som en frälsare. Detta är förmodligen bara bra, då har vi lämnat tonårsförälskelsen bakom oss. Det ger oss möjligheten att istället börja betrakta Jürgen Klopp för vem och vad han är – en förbannat bra manager! – och värdera hans arbete därefter och på ett mindre hysteriskt sätt.
Ska Liverpool lyckas besegra Tottenham ikväll krävs det att förhåller sig kyliga, inte hysteriska. Ska Liverpool ta sig ur den senaste månadens formsvacka krävs det hårt arbete och mod på planen, inte hysteri. Ska Liverpool ta sig till Champions League krävs det en metodisk och bestämd fotboll, inte hysteriska reaktioner på svaga resultat längs vägen.
Kanske, vilket Jürgen Klopp förmodligen har gemensamt med Pep Guardiola, Arsene Wenger med några fler, skulle det finnas en del att vinna på att i större utsträckning betona resultatets betydelse, snarare än att hålla sig fast vid prestationen och olika aspekter av denna. Det må vara modernt men Premier League lämnar osentimentalt lite utrymme åt sådant flummeri.
Där finns inga frälsare. Bara ren fakta och vissa visioner.