Det kan så klart vara frestande att vara efterklok gällande Man Citys svajiga resultat den här säsongen, deras tabellplacering och deras avstånd i poäng upp till tabelltoppen. Antingen att skadeglatt säga något i stil med ”tji fick ni!” eller att svepa saken under mattan som något helt väntat. Majoriteten av de efterkloka är dock desamma som inför säsongen lyfte fram Man City som en av de givna titelfavoriterna, om inte den givna titelfavoriten.
Det fanns kanske ett element av överdrift i dessa förutsägelser, men de var knappast dumma när de väl gjordes. Man City hade trots sin tabellplacering en av Englands bästa, mest talangfulla och erfarna spelartrupper. Till denna spelartrupp investerades över £160m i nya spelare, mest av alla klubbar i England. Inte minst naturligtvis så befann sig Man City nu under Pep Guardiolas karismatiska ledarskap, demontaktikern och serievinnaren.
Allt har med andra ord inte riktigt gått som det var tänkt. Visst började ytterbackarna komma upp i åldern men det var svårt att se dem få sådana problem. Visst kändes rockaden av Joe Hart mot Claudio Bravo tveksam och som ett potentiellt riskspel, men inte fullt så illa. Visst fanns det frågetecken kring mittbackarna men inte i den utsträckningen. Visst skulle Guardiolas taktik behöva sätta sig i Premier League men inte skulle det vara så svårt.
Pep Guardiola har helt säkert blandade känslor kring Man Citys succéartade säsongsinledning. Å ena sidan gav Man Citys tio raka segrar på Guardiolas tio första matcher ett sorts resultatmässigt skyddsnät som de fortfarande i någon mening lever på, en buffert inför tuffare tider. Å andra sidan skruvade det också upp förväntningarna på Man City något enormt, och problemen som kom ifatt Man City därefter framstod desto värre i kontrast.
Tonläget kring Man City och Pep Guardiola hade förmodligen varit ett annat om de istället hade inlett lite knackigt och sedan gett sig iväg på en vinstsvit, det vill säga om säsongen hade varit framtung snarare än baktung. Dels hade det kanske lugnat de allra värsta pepologerna redan från början av säsongen. Dels hade förmodligen det besparat Man City och Pep Guardiola något av motreaktionen på dessa pepologer.
Pep Guardiola lider måhända av lite samma fenomen som Jürgen Klopp, nämligen att det finns en allmän benägenhet att vilja deifiera honom som en frälsare och huvudroll i sin egen fotbollsreligion. Det i sin tur leder till en vilja att korsfästa honom som en bedragare så fort han inte visar sig kunna uppfylla den helt omöjliga rollbeskrivningen. Gråzoner mellan ljus och mörker tillåts ej existera, man är antingen för honom eller mot honom.
Efter ett tag växer någon slags syntes fram, en reifiering av Pep Guardiola, den mer mänskliga varianten. Synen på denne Guardiola måste på samma gång bli mer realistisk och nyanserad. Utan tesens skönmålning eller antitesens svartmålning. Fram träder istället en bild av Pep Guardiola som prövar sig fram, drar lärdomar och slutsatser, och håller på att anpassa sig till den utmaning som Premier League har visat sig vara.
Man City kommer kanske inte vinna ligan den här säsongen. Det skulle kanske vara något av en missräkning men inte för den sakens skull katastrofalt. Man måste ibland räkna med att motståndare kan visa sig ännu bättre. Huvudsaken är att utvecklingen går i rätt riktning framåt. Och det måste man trots allt säga att det gör för Man City. De har till synes tagit sig förbi den värsta svackan, och framför allt verkar Pep Guardiola ha återfunnit sin mojo.
Matchen mot Tottenham på Etihad var något av Pep Guardiolas Come To Jesus-ögonblick. Pun bara nästan oavsiktlig. Givet att matchen bara slutade oavgjort och med en tappad tvåmålsledning var det många som såg matchen som ännu ett i alla fall halvt misslyckande för Guardiola och Man City. Vad jag såg i den matchen var snarare exempel på det mod hos Pep Guardiola som i slutänden kommer göra honom framgångsrik med Man City.
Det var mindre än en vecka sedan 0-4-förnedringen mot Everton och Man Citys försvarsspel stod lägre i kurs än någonsin tidigare. Den naturliga reaktionen hos i stort sett alla andra managers, inte minst inför en match mot Tottenham, hade varit att säkra upp. Men Pep Guardiola gjorde precis tvärtom. Det brukar sägas att det är en fin linje mellan mod och dumhet, men det var genomtänkt mod och en kalkylerad risk som Guardiola tog.
Det ligger för det första inte riktigt i Pep Guardiolas natur att säkra upp, och han hade förmodligen inte kunnat vara trovärdig gentemot sina spelare med sådana direktiv. För det andra måste varje rimlig analys av Man Citys spelartrupp landa i slutsatsen att dess bästa chans inte är håll tätt bakåt utan full fart framåt. Matchen mot Tottenham fick något av en the last stand-karaktär över sig. Det gav utdelning, men räckte inte hela vägen.
Ändå är det en känsla som Man City därefter har burit med sig. Mot Crystal Palace, sedan West Ham och därefter mot Swansea har inställningen varit mer eller mindre densamma, med alltmer uppskruvad volym. Behjälpt av den energi som Gabriel Jesus har tillfört laget. Man City spelade mot Tottenham som om de inte längre hade något att förlora. Deras bästa chans i ligan är att slutföra säsongen på samma sätt – som att de inte längre har något att förlora.
Kan det räcka? Tveksamt naturligtvis, men vinst mot Bournemouth ikväll och de ligger bara åtta poäng efter Chelsea. Naturligtvis är det så att Chelsea helt säkert måste snubbla ett par gånger helt på egen hand, vilket inte känns helt sannolikt, men märkligare saker har kanske hänt. Om något skulle kunna få Chelsea att känna sig stressade så vore det naturligtvis ett Man City som börjar rada upp vinster och spelar varje match som om det vore deras sista strid.
Pep Guardiola inser naturligtvis att han till nästa säsong måste förstärka lagets försvarsspel. Det var ett misstag att inte ha ordnat det bättre redan till den här säsongen, möjligen en underskattning av de svårigheter han skulle ställas inför i Premier League. Han inser rimligvis däremot också att det inte är så mycket han kan göra åt här och nu. Nu handlar det bara om att laga efter läge och göra det bästa av det han har.
Man City är kvar i både FA-cupen och Champions League, och har vinstchans i båda turneringarna. Möjligheterna på ligatiteln ser dystra ut men inte fullständigt hopplösa. Många var redo att avfärda Pep Guardiolas första säsong i Man City som ett misslyckande. Men den är långt ifrån slut än med många återstående möjligheter till framgång. Och även om Man City misslyckas så säger det ofta mer om framtiden hur man misslyckas än att man misslyckas.
Och det sätt på vilket Pep Guardiola så här långt har misslyckats i Man City under sin första säsong, i den utsträckning det är ett misslyckande, säger oss på samma gång varför Guardiola kommer att lyckas och visa sig framgångsrik under kommande säsonger. Även om lycka och framgång med Man City helt säkert måste betyda något delvis annorlunda än vad som var fallet i Barcelona och Bayern München.
Lyckan står den djärve bi.