Feel the Burnley!

Om bara hemmamatcher räknades i tabellen så skulle Burnley nu ligga fyra i ligan, på samma poäng som Arsenal strax ovanför men med en match mer spelad. Burnley har ett bättre hemmafacit den här säsongen än Liverpool, än Everton, än Man City och än Man Utd. Bara Chelsea och Tottenham är markant bättre. Burnley är katten bland hermelinerna.

Om däremot bara bortamatcherna räknades så skulle Burnley befinna sig deadsist i samma tabell. De har inte lyckats vinna en enda match på bortaplan och därtill bara lyckats ta en enda poäng. Naturligtvis tog de då den poängen på Old Trafford. Om matcherna spelades på bortaplan så skulle Burnley åka ur Premier League med expressfart.

Turf Moor har med andra ord blivit ett riktigt fort för Burnley. De har vunnit nio av 14 matcher på hemmaplan den här säsongen. De mest meriterande förvisso mot Liverpool och Everton. Men andra storklubbar har också haft sina tydliga problem. Ett ramstarkt Chelsea åkte exempelvis till Turf Moor förra helgen och fick i slutänden vara glada att ta sig därifrån med en poäng.

Det är att Burnley idag spelar på hemmaplan mot Lincoln City som gör dem till skyhöga favoriter att ta sig till den sjätte omgången. Hemma på Sincil Bank hade Lincoln, som alltså leder National League och som på vägen till den här matchen har slagit ut först Ipswich och sedan Brighton, haft goda chanser att vinna också mot Burnley. Men inte på Turf Moor.

Vad är det så som gör Burnley så svårhanterade hemma på Turf Moor? Mark Thompson på StatsBomb gör en både spännande och upplysande analys av detta i artikeln ”Burnley: Doing it Differently?”. Vad är det då som Thompson menar att Burnley eventuellt gör annorlunda? Framför allt handlar det om deras förmåga att placera många spelare mellan motståndare och målet.

Det är relativt mycket sällan som någon motståndare lyckas göra mål på Burnley utan att behöva brottas med minst fyra-fem försvarare. Det tyder så klart på ett lag som är skickliga på att få hem spelare. De är dock inte bättre än normalfallet i det avseendet mitt framför målet. De är däremot fantastiskt skickliga på att täcka skott som kommer från snävare vinklar i straffområdet.

Det kan så klart låta som om Burnley bara ser till att packa sitt straffområde med egna spelare. Men det förklarar inte varför Burnley är så mycket bättre på detta än andra lag, som exempelvis Sunderland och Southampton. Vad Thompson lyckas visa är att och hur Burnleys försvarare rör sig systematiskt och planerat för att minimera målets öppna ytor för en motståndare.

Ett sådant synkroniserat försvarsspel kräver naturligtvis en stor mängd träning. Det är självklart också behjälpt av att Burnley har spelat samma fyrbackslinje mer eller mindre hela säsongen. Kanske är Burnleys backlinje för närvarande det närmaste vi kommer Arsenals gamla klassiska Full Monty-försvar med Tony Adams och grabbarna, åtminstone i termer av samordning.

Men det förklarar inte heller varför Burnley gör detta så väldigt mycket bättre på hemmaplan än på bortaplan. Tvärtom känns det nästan kontraintuitivt, den gamla klyschan om att man förväntas anfalla mer på hemmaplan. Ändå är skillnaden så markerad. Burnley har tagit 29 av sina sammanlagt 30 poäng hittills den här säsongen hemma på Turf Moor.

Turf Moor är en förhållandevis tät och trång arena av allra bästa och klassiska brittiska fotbollsformat. Och visst kan vi tänka oss att Burnley och Sean Dyche har varit lite listiga i det här avseendet också, och gjort själva planen på Turf Moor så tät och trång som möjligt samtidigt som de förhoppningsvis håller sig inom lagens råmärken. Sådant rävspel ska inte underskattas.

Här kan vi så klart hitta en del av förklaringen. Andra arenor i Premier League har större och bredare planer vilket gör det svårare för Burnley att täppa till luckor, skära av vinklar och stänga passningsvägar. Det handlar förmodligen inte om några dramatiska skillnader, men tillräckligt för att kunna påverka utfallet i enskilda matcher.

Varför tycker jag då detta är så underbart? Jo, för att det sätter fingret på värdet av förberedelser och att verkligen ta hänsyn till alla aspekter. Och på sambandet mellan till synes disparata fenomen som taktik och fysisk miljö, eller om vi ska kalla det för arkitektur. När vi alla pratar taktik i termer av olika sifferkombinationer så gör Sean Dyche sin egen arena till en taktisk tillgång.

Det vore lätt att fnysa åt den saken om det inte vore för att det tänkesättet med vad som verkar vara en mycket god sannolikhet kommer hålla Burnley kvar i Premier League den här säsongen. Det kommer med ännu högre sannolikhet ta Burnley till kvartsfinal i FA-cupen den här säsongen. Och det är inte precis varje år Burnley kan stoltsera med det. En match från Wembley.

Om inte Lincoln City kan ställa till med ännu en rejäl skräll. Ska de däremot lyckas med vad bara tre Premier League-klubbar – Man City, Arsenal och lustigt nog Swansea – har lyckats med hittills den här säsongen, att besegra Burnley på Turf Moor, så behöver de framför allt åstadkomma en sak, att skapa chanser mitt framför Burnleys mål.

Det intressanta blir så klart hur Burnley lyckas anpassa sig till en sådan här match där det är de som är storklubben, de som är favoriterna och förväntas föra spelet. Ändrar det något av matchlogiken för dem? I grunden bör så klart kvalitetsskillnaden vara tillräckligt stor för Burnley, men Lincoln anar helt säkert i alla fall möjligheten att ta med sig Burnley tillbaka till Sincil Bank.

Och på bortaplan är Burnley en betydligt mer beskedlig motståndare. De har i själva verket inte vunnit en enda match på bortaplan den här säsongen. På bortaplan har Burnley till och med förlorat mot Accrington Stanley. Som sagt, Burnleys splittrade personlighet måste räknas som en av den här säsongens främsta solskenshistorier.

Och det är något som gör det särskilt roligt och extra spännande att följa hur långt de kan ta sig i FA-cupen.