Kontrasten är så klart väldigt tydlig. Då fullpumpade med Jack Walkers stålmiljoner byggde Blackburn Rovers upp ett lag som under en femårsperiod gick från vattenbärare i andradivisionen till engelska ligamästare. Nu är Blackburn Rovers en klubb på fallrepet i The Championship, ägd och styrd av fågelfarmare som de senaste åren brottats med financial fair play-problem.
Från stålindustri till kycklingskit med andra ord. En utveckling som har drabbat Blackburn Rovers på många plan. Det är inte första gången i Blackburns historia som klubben har grävt sin egen grav med dåliga och inkompetenta beslut, men det är första gången det har gjorts utan känsla. Vad som en gång var Venkys prestigeprojekt behandlas nu snarare som något de helst inte låtsas om.
Ägarna och därmed klubbens högsta beslutsfattare har över huvud taget inte synts till i Blackburn under de två senaste åren. Klubbens strategiska beslut fattas alltså i Indien samtidigt som VD Mike Cheston och klubbens manager Owen Coyle driver en fotbollsklubb i Blackburn. Knappast de bästa förutsättningarna att jobba under.
Supportrarnas missnöje har naturligvis varit manifest. Många har bojkottat Blackburn Rovers hemmamatcher för att de inte vill bidra till att stödja Venkys ägande. Protesterna är många. I samband med matchen i FA-cupens fjärde omgång mot Blackpool gjorde de båda supportergrupperna gemensam sak och bojkottade Ewood Park helt och hållet.
Det ställer så klart frågan hur Blackburns supportrar ska använda för strategi i FA-cupens femte omgång mot Man Utd? Starkare strålkastarljus än så kan de naturligtvis aldrig någonsin få för sin sak. Utnyttjar de detta bäst genom ännu en bojkott utanför arenan eller genom att protestera högljutt och synbart på arenan framför världens alla TV-kameror?
Det finns naturligtvis även ett dilemma att hantera. Hur engagerade Blackburns supportrar än är i sina protester mot klubbens inkompetenta och indifferenta ägarskap så väger inte det helt säkert upp mot passionen för laget och viljan att se sitt Blackburn Rovers för första gången på sex år mäta krafterna med en av sina allra främsta rivaler.
Konstanten är nämligen också väldigt tydlig. Då tog nyrika och positiva Blackburn Rovers upp kampen med stora och mäktiga Man Utd, som bara några år tidigare tagit sig tillbaka upp till toppen av engelsk fotboll, en kamp som kanske var kortlivad men desto mer intensiv. Nu möts de igen, kanske inte som jämlikar på samma sätt men fortfarande som heta rivaler.
Det kokade på Ewood Park när dessa båda klubbar drabbade samman under 1990-talet. Och stämningen har alltid varit het sedan dess, även som ett minne från den tid som flytt. Matcherna har ofta haft en betydelse utöver bara dem själva. Ligatitlar har vunnits och förlorats på Ewood Park. Blackburn har åkt ur och räddat sig kvar mot Man Utd på Ewood Park.
Det är ett Lancashirederby, en av dessa stekheta regionalrivaliteter som gör fotbollen uppe i nordvästra England speciell. Det är kanske inte en match som står högst upp på agendan för Man Utd eller Liverpool, men den betyder allt för klubbar som Blackburn, Burnley, Bolton och Preston, för vilka det är årets match, och därmed blir matchen ofrånkomligen speciell också för de stora drakarna.
Det är också en match som kan bli något av en vattendelare för Blackburn. För märkligt nog, trots ägarprotester och att klubben är på god väg att ramla ned i League One, så håller stämningen runt klubben och bland supportrarna att bli mer positiv. Eller kanske mer konstruktiv. Det är som om laget och spelarna genom sina kämpainsatser har gett supportrarna ny energi.
Vinsten mot Newcastle strax efter nyår gav mycket positiv energi, men det är lustigt två förluster under de senaste veckorna som höjt stämningen. Blackburn pressade både Leeds och Sheffield Wednesday hårt och visade att de inte tänkte vika ned sig. Kanske var det något med spelarnas kamp mot överheten som supportrarna kände att de kunde känna igen sig själva i.
Owen Coyle, som fick lämna Burnley, Blackburns värsta fiender, sågs från början som ännu ett fundamentalt felbeslut av Venkys. Men Coyle har lyckats vinna över många Blackburnsupportrar genom att ha fått laget att sluta sig samman också i motgång. Kanske började de också känna igen sig själva i Owen Coyle. Coyle har längs vägen börjat rehabilitera sin managerkarriär, liksom relationen mellan laget och supportrarna har börjat rehabiliteras.
Vad som faktiskt sker på planen är vad som i slutänden är viktigast både för laget och för supportrarna. Dessutom har Venkys inte gett några indikationer på att låta sig påverkas av supporterprotesterna. Kanske är i så fall det mest konstruktiva, i alla fall det minst destruktiva, att låta ägarnas intresse blåsa ut av sig självt och ge laget fullt stöd från läktarna.
På lång sikt biter stål alltid hårdare än kycklingskit.
Vad dagens match mot Man Utd på Ewood Park är för Blackburn är alltså kanske inte bara en stekhet match mot en gammal rival, utan en slags maning till samling, ett call-to-action. En match runt vilken Blackburns supportrar återigen kan ena sig och hitta gemenskapen med laget igen, och börja titta framåt med tillförsikt, oavsett vilken väg den närmaste framtiden tar.
I så fall kommer det bli svettigt för Man Utd på Ewood Park. Det här var redan från början betydligt mer än bara en halvljummen bortamatch mot ett bottenlag i The Championship. Det kan i själva verket ta en ända med förskräckelse. På fler sätt än ett. Förlust vore värst av allt, men ett omspel betraktas nog med gällande spelschema av José Mourinho som inte särskilt långt därefter.
Bara att slå ut Man Utd ur FA-cupen vore så klart värt att fira för Blackburn, som knappast har haft så mycket att fira de senaste åren. Kontrasten må vara tydlig men även konstanten. Då tog Blackburn sin främsta triumf i modern tid på Man Utds bekostnad. Nu kan deras största triumf på många år även den komma på Man Utds bekostnad.