Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet. Arsenals supportrar borde vara försiktiga med vad de önskar sig. Titta på bara på hur det har gått för Man Utd sedan Alex Ferguson tackade för sig. Vem skulle egentligen kunna ta över efter Arsene Wenger?
Det där har varit en vanlig melodi de senaste veckorna från de som av många olika skäl inte stämmer in i kören som anser att det har blivit dags för Arsenal och Arsene Wenger att efter drygt 20 år gå skilda vägar. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Framför allt just det väntade och ganska trötta ”se bara hur det har gått för Man Utd”-argumentet.
Jag kan ha viss respekt för de som av ett eller annat skäl vill ha kvar Arsene Wenger som Arsenals manager. Även om jag inte i det här läget skulle hålla med dem om att det är vad som är bäst för Arsenal. Men det är inte en respekt som beror på den enligt mig billiga och ganska ytliga jämförelsen med Man Utd, som tvärtom innehåller ganska många håligheter.
Visst, jag kan förstå frestelsen att göra den jämförelsen. Både Alex Ferguson och Arsene Wenger tillbringade eller har tillbringat över två årtionden i en och samma klubb. Båda har haft en närmast unik makt som manager, med kontroll över alla aspekter av klubbens fotbollsverksamhet. De är två managers som format varsin klubb efter sin egen personlighet.
Det är inga stora skillnader vare sig mellan klubbar eller managers, däremot är situationen en helt annan. Arsenals situation är inte Man Utds. Arsene Wengers situation är inte Alex Fergusons. Det är oklart vilka slutsatser detta leder till för Arsenal men det innebär att resonemanget blir ett helt annat för Arsenal än för Man Utd. Här är några skäl varför.
Rationellt beslutsfattande resulterar i ett enkelt beslut
Utgångspunkten för hela diskussionen kring att ersätta Arsene Wenger är att man har kommit fram till att det inte kommer bli bättre under Wenger, att det kommer fortsätta i samma spår som de senaste tio åren. Det måste alltså anses som givet. Den som tror på förbättring under Wenger anser så klart att Wenger bör vara kvar, men står samtidigt utanför diskussionen.
Med den utgångspunkten är ett utfall givet. Om Arsenal behåller Arsene Wenger så kommer det fortsätta gå illa. Det andra utfallet är osäkert. Det kan självklart bli bra. Det kan också visa sig gå illa. Det är något vi helt enkelt inte kan veta. Risken med det alternativet är att det går illa. Med det första alternativet är det alltså en säkerhet att det går illa.
I den beslutssituationen anser alltså en hel del påstådda experter att det kloka är att riskminimera och välja det trygga alternativet att behålla Arsene Wenger, för annars kan det gå illa. Låt oss säga att det inte precis är ett resonemang som hämtat ur någon modell över rationellt beslutsfattande. Snarare visar det hur vår klokhet ofta blir offer för rationella fällor.
Att driva vilken som helst verksamhet – en klubb, ett företag eller en ideell organisation – går inte ut på att till varje pris undvika risk. Tvärtom handlar det om att ta kalkylerad risk. Ingen verksamhet kommer någonsin utvecklas utan att någon vid något tillfälle vågar något. Den som konsekvent undviker all risk finner sig snart förvalta ett förfall.
Arsenal befinner sig inte i den position Man Utd befann sig i. Arsenal är inte regerande ligamästare och ligamästare fem gånger de sju senaste åren. Det är själva problemets kärna, anledningen till missnöjet med Arsene Wenger. Att vänta och försöka hålla fast vid vad man har hade kanske varit rationellt för Man Utd, men alltså knappast för Arsenal.
Man Utd gjorde mängder av misstag
De som lyfter fram Man Utd som ett avskräckande exempel har naturligtvis rätt i ett visst avseende. Det har onekligen inte gått bra alls för Man Utd att försöka byta ut Alex Ferguson. Det är sant men inte hela sanningen. En mer fullständig sanning vore att Man Utd också gjorde flera grova misstag i sitt sätt att hantera Alex Fergusons avgång och de beslut som fattades därefter.
Att Man Utd misslyckades i sina tidiga försök att ersätta Alex Ferguson på grund av att de gjorde flera stora misstag är inte ett argument för andra att avstå från att genomföra en motsvarande förändring. Det är istället ett argument för att dra lärdom av Man Utds misstag och på så vis genomföra förändringen på ett bättre sätt.
Ett managerbyte är ändå bara en tidsfråga
En annan sak som gör motståndet mot förändring mindre rationellt är att en förändring ändå kommer vara oundviklig inom en inte alltför avlägsen tidpunkt. Arsene Wenger blir inte yngre. Han kommer att gå i pension under de närmaste åren. Alltså blir det ofrånkomligt att ändå behöva genomföra den här förändringen inom ett visst antal år.
Alternativet att undvika förändring helt och hållet är med andra ord inte särskilt långlivat. Det spelar ingen större roll att behöva genomföra den här förändringen nu, om något år, om tre år eller om fem år. Det enda man uppnår med detta är att skjuta besväret på framtiden, och tvingas leva med de gamla problem under tiden. Det är knappast rationellt.
Av flera skäl en lättare omställning för Arsenal
De flesta var tämligen överens om att det var en mer eller mindre omöjlig uppgift att ta över efter Alex Ferguson. Man Utd var regerande ligamästare, engelsk fotbolls dominanter, där vinnandet mer eller mindre hade satts i system. Framgångsrika organisationer av det slaget är inte alltid öppna för förnyelse. ”Not invented here”-attityden kan bli förhärskande.
Det är ett problem som helt säkert drabbade Man Utd. Men för Arsenal talar det mesta för att omställningen i det avseendet faktiskt skulle bli lättare. Där finns inte nödvändigtvis den organisatoriska självgodhet som kan uppstå av att vara regerande mästare. Tvärtom finns där ett missnöje med rådande läge som snarare välkomnar förnyelse.
Den som ersätter Arsene Wenger kommer inte likt exempelvis David Moyes ständigt placeras i sin företrädares skugga. Avvikelser från det som har varit kommer inte automatiskt förstås som försämring. Det kommer inte automatiskt vara så att de allra flesta önskar att det fortfarande var som det var förut.
Situationen som helhet säger oss att det finns betydligt fler skäl för Arsenal än det fanns för Man Utd att byta sin manager samt att Arsenal har bättre förutsättningar att faktiskt hantera den förändringen på ett för dem bättre och mer effektivt sätt. Att motsätta sig förändring bara för att det är riskfyllt eller för att det gick dåligt för Man Utd är hur som helst inte rationellt tänkt.
Varje beslut i Arsenals managerfråga – oavsett om det blir att behålla Arsene Wenger eller att ersätta honom – måste utgå från vad man vill uppnå, inte från vad man vill undvika. Det måste vara ett beslut grundat i mod snarare än rädsla.