Det brukar heta, eller jag brukar säga, att ”rättvist” och ”förtjänt” inte har så särskilt mycket med fotbollens huvudsak att göra, det vill säga att vinna eller förlora. De kan hänga ihop så klart. Men i den här Ligacupfinalen fick vi utan någon som helst tvekan exempel på vad jag menar.
Nya Wembley fick till sist en riktig klassiker till cupfinal. En sådan där klassiker som den nya arenan egentligen har saknat ända sedan den invigdes i början av sommaren 2007. Det pratades inför finalen om 1976, men det här var en final som betydligt mer andades av FA-cupfinalen tre år senare.
Men det var Southamptons Ligacupfinal.
Southampton ägde den här cupfinalen från början nästan hela vägen in till slutsignalen. Hur Man Utd mot slutet av den första halvleken kunde befinna sig i en 2-0-ledning var svårt att förstå både ur ett domarperspektiv och ur ett rent spelperspektiv.
Att få ett mål felaktigt bortdömt i början av en cupfinal, hamna i underläge med två mål, mot en finalrutinerad storklubb, samtidigt som man själva gör sin första cupfinal som lag, och sin första stora cupfinal som klubb på 14 år, och ändå jobba sig tillbaka in i matchen – det är ruskigt imponerande.
Men Southamptons säsong har genomgått en märklig förvandling. Under hösten var de ett defensivt ramstarkt fotbollslag som däremot satte krokben för sig själva genom att ha väldigt svårt att göra mål. Nu öser Southampton helt plötsligt in mål men nu är defensivt slarv istället krokbenet.
Alla tre mål Man Utd gör är produkter av svagt försvarsspel. Fraser Forsters målvaktsspel på frisparken. Oriol Romeus markering på det andra målet. Backlinjens markering av Zlatan Ibrahimovic på det tredje och avgörande målet för Man Utd.
Det är kanske inte så konstigt att Southampton har defensiva problem. José Fonte såldes i januari till West Ham. Virgil van Dijk är skadad. Alla lag hade haft svårt att klara sig utan den duon, som åtminstone som duo nog kan betraktas som Premier Leagues bästa.
Men offensivt. Vilken spelare Manolo Gabbiadini har visat sig vara. En helt lysande januarivärvning. Och man kan inte låta bli att beundra Southamptons förmåga att hitta rätt både i manageranställningar och spelarvärvningar. Att få in Gabbiadini i januari är ett genidrag.
Det beror på hårt arbete, en väldigt väl genomförd research. Det är inga tillfälligheter.
Men det var heller inga tillfälligheter att Man Utd till sist vann den här Ligacupfinalen. Man Utd fick tag i den här matchen efter en dryg timme. Då stod det 2-2 och matchen var i det läget helt öppen. Kanske började också ett ovant Southampton fundera lite över vad de höll på att ställa till med?!
I sådana lägen avgör ofta stora spelare. Och i det här läget avgjorde en av världsfotbollens allra största spelare. Zlatan Ibrahimovic öppnade målskyttet och avslutade det. Om det någonsin har funnits en mer utpräglad spelare för de stora matcherna så är det svårt att spontant veta vem.
Det är Ligacupen. Man Utd hoppas på större saker. Men både Man Utd och José Mourinho vet av egen erfarenhet att en seger i Ligacupen kan vara början på något riktigt stort. Och de har visat inte minst för sig själva visat att de har en väldigt viktig förmåga – att vinna även i motvind.
Så orättvist. Så logiskt.
:::
Säsongens lag i Ligacupen:
GK – Marco Silvestri, Leeds
RB – Trent Alexander-Arnold, Liverpool
CB – Maya Yoshida, Southampton
CB – Harry Maguire, Hull City
LB – Matty Pearson, Accrington Stanley
DM – Oriol Romeu, Southampton
CM – Ander Herrera, Man Utd
CM – Mohamed Diamé, Newcastle
FW – Robert Snodgrass, Hull City
ST – Tammy Abraham, Bristol City
FW – Sofiane Boufal, Southampton