Derby County har blivit The Championships Arsenal

Men betänk följande. Oturen grinade Derby County i ansiktet när de förlorade playoff-finalen 2014 i slutminuten mot QPR, det vill säga samma QPR som de ställs mot hemma på Pride Park ikväll. Varje säsong sedan dess har Derby County varit en av de stora favoriterna att nå uppflyttning. Varje säsong sedan dess har Derby County fallit samman när det gällt som mest, inte pallat trycket.

Tre säsonger i rad av kapitulationer lika svårförståeliga som enastående. Och det är en trend som bara blivit värre. 2014-15 krigar Derby County om automatisk uppflyttning innan laget tappar greppet inte bara i tätstriden utan hamnar till och med utanför playoff. Den här säsongen, 2016-17, har Derby County krigat om en playoff-plats men fallit ifrån efter julfotbollen.

Förra säsongen, 2015-16, lyckades Derby County ändå ta sig till playoff. Vad händer då i detta playoff? Jo, Derby County åker på en riktig överkörning redan på hemmaplan i semifinalen mot Hull City, och förlorar med 0-3. Derby County är naturligtvis uträknade redan på förhand inför returmötet, en match de sedan vinner med 2-0. Derby County åker ur med stoltheten i behåll.

Känns det igen? Hedersamma förluster, att falla samman efter vinterfotbollen, att kunna spela bra och vinnande fotboll när pressen har lättat men krampaktigt falla samman när pressen är som värst och insatserna är som allra högst. Orsakerna är inte nödvändigtvis desamma, men Derby County har gjort ett rätt bra jobb att imitera Arsenal i The Championship.

Mel Morris, Derby Countys ägare och ordförande, skrädde hur som helst inte med orden i samband med det oväntade beslutet att ge Steve McClaren säcken en andra gång, bara några månader sedan han först anställdes: ”We have very talented players and first class facilities but the heartbeat, commitment, focus and passion has been lacking something fundamental.”

Det är sensationella ord i sådana här sammanhang, och då var Mel Morris inte ens färdig: ”The Brighton game on Friday night was so far from what we expect to see from those wearing a Derby County shirt. /…/ Players should wear the shirt with pride and share, espouse and exude the qualities and values we believe are important to the club, its supporters and the community.”

Orden verkar till synes vara riktade mot Derby Countys spelare men i handling verkar Mel Morris snarare ha lastat över ansvaret på sina managers. På mindre än två år har Mel Morris bytt ut sin manager smått osannolika fem gånger, en av dem dessutom vid två olika tillfällen, och i och med anställningen av Gary Rowett är han alltså nu inne på sin sjätte manager.

Steve McClaren ansågs i första ledet som för mjuk, med mer fokus på spelstil än på resultat. Paul Clement ansågs för defensiv och underminerades av att Morris inte var blyg med att framföra den uppfattningen offentligt. Nigel Pearson å sin sida ansågs för hetlevrad och konfliktbenägen, och när spelarna beklagade sig för Morris så var det på deras sida han landade.

Någon form av metod i galenskapen verkar ändå finnas. Att anställa managers verkar så här långt inte ha varit Mel Morris största styrka här i världen, men där går ändå att se någon form av tanke. När Morris sparkade Pearson var inte Gary Rowett tillgänglig. Där fanns då en logik i att anställa McClaren. När sedan Rowett blev tillgänglig under säsongen blev det viktigt att agera snabbt.

Gary Rowett var en manager som nämndes som en het kandidat till varenda klubb i Premier League och i The Championship som sökte ny manager. Rowett hade uträttat stora saker med Birmingham innan de drabbades av hybris. När Norwich sparkade Alex Neil så var det en blåslampa i rumpan på Mel Morris och Derby County, som nog annars hade väntat till efter säsongen.

Derby County fick sin man och sin manager. Gary Rowett har en bakgrund som spelare i Derby County, med över 100 matcher för klubben. Han har varit framgångsrik hittills i sin managerkarriär och är ett av de hetaste namnen på den här nivån. Derby County är en klubb med hög kapacitet, med stor potential och, vilket måste hållas till Mel Morris fördel, med höga ambitioner.

Derby County är också en klubb med en på pappret mycket stark och talangfull spelartrupp. Scott Carson, Jason Shackell, Johnny Russell, Ikechi Anya, Tom Ince, Chris Baird, Bradley Johnson, Will Hughes, Matej Vydra med flera. Det är inga dåliga spelare som Gary Rowett nu förfogar över. Men som är fallet med Arsenal, bra spelare på ett papper blir inte alltid ett bra lag på gräs.

Anställningen av Gary Rowett är inte ett magiskt trick som i sig löser Derby Countys alla problem. Rowett måste få mandat och möjligheter att forma sitt lag i Derby County, rensa ut spelare som inte motsvarar lagets förväntningar i attityd och prestation, behålla spelare som är rätt för laget, och addera spelare som skulle fylla en viktig funktion för laget.

Liksom sedan många år tillbaka har varit problemet i Arsenal handlar det för Gary Rowett och för Mel Morris att bryta upp en bristfällig kultur i Derby County och steg för steg bygga upp en ny. Men där det för Arsenal kanske snarast bör handla om att begränsa Arsene Wengers maktmonopol, är det för Derby County mer en fråga om att bemäktiga Gary Rowett fullt ut.

För Mel Morris blir det alltså en fråga om att sätta gränser. Vill Morris att Derby County ska hitta detta fundamentala som saknats så går det inte att springa in i omklädningsrummet och desavouera sin manager. Öppen mottagning för missnöjda spelardelegationer kan inte längre vara vad Mel Morris ägnar sig åt. Där måste finnas en definitiv kravbild och en tydlig ordergång.

Mel Morris hade inte fel i sitt sensationella uttalande. Derby County har väldigt talangfulla spelare. Derby County har förstklassiga faciliteter. Derby County har nu också en väldigt talangfull manager. Vad Derby County däremot har saknat, och eventuellt fortfarande saknar, är en stark organisation, en tydlig hierarki och en konstruktiv klubbkultur. Precis som är fallet för Arsenal.

Men det är å andra sidan svårt att känna något annat än att Derby County i och med anställningen av Gary Rowett har alla förutsättningar att bli ännu en formidabel klubb i The Championship under de kommande säsongerna, i en liga som bara kommer bli fortsatt mer jämn och oviss. Det brukar sägas att Premier League har jämnat ut sig och jämnar ut sig mer och mer.

I bakgrunden håller Premier League och The Championship också på att jämna ut sig i allt större utsträckning.

Jaha, varför leder inte någon av dessa båda klubbar serien, som om publicitet på något sätt vore en antecedent till framgång i fotboll. Vad är det för klubb som inte bara leder National League North utan dessutom ser ut att vara på väg att springa iväg med seriesegern, och med uppflyttningen till National League North? Jo, AFC Fylde. Vilka är det?

Ett publag med pengar om vi ska tro den populära sajten In Bed With Maradona, eller åtminstone om vi ska tro några av motståndarfansen, som förmodligen ganska vältankade brukar sjunga den slagdängan. Gärna i direkt anslutning till att Fylde, som de så ofta brukar göra nu för tiden, dunkar in ännu ett mål bakom deras målvakt.

”2022 – Stop Us If You Can!” står det på ett banér framför AFC Fyldes klack, borta såväl som hemma. Ett uttryck för den målsättning som klubben för några år sedan slog fast att de senast 2022 skulle vara en klubb i Football League. Det är ovanligt att höra fotbollsklubbar prata i så långa tidsperspektiv, men för Fylde är det inget nytt. Deras stora projekt har redan pågått i tio år.

På dessa tio år har AFC Fylde rört sig från West Lancashire League och den elfte nivån i det engelska seriesystemet upp till toppen av National League North, det vill säga den sjätte nivån. Det är fem uppflyttningar, med en sjätte på klar och tydlig väg, på endast tio år. Att klara av två ytterligare uppflyttningar under de kommande fem åren känns inte som någon omöjlig uppgift i jämförelse.

En annan jämförelse kan göras med AFC Fyldes grannar, Blackpool. När Blackpool senast var i Premier League, för sex säsonger sedan, så befann de sig sju divisioner ovanför AFC Fylde. Blackpool är en historisk klubb med spelare som Stanley Matthews, Stan Mortensen och Jimmy Armfield. AFC Fylde grundades 1988. Inom några år kan de komma att mötas i ligan.

https://thesetpieces.com/features/rise-rise-afc-fylde/

Pengar är en stor del av förklaringen bakom AFC Fyldes utveckling. På den här nivån precis som i Premier League eller i Champions League. Bakom publaget står nämligen den lokale krösusen David Haythornthwaite, som utöver sitt magnifika namn även innehar ordförandeposten i AFC Fylde. Det är han som har gett AFC Fyldes resa uppåt i systemet något smått oundvikligt över sig.

Han har definitivt gett AFC Fylde uthållighet. Det här är nämligen tredje gången i rad som AFC Fylde har tagit rejäl sats mot National League. Två gånger tidigare har de varit häpnadsväckande nära. Den första säsongen i National League North föll de däremot i playoff-semifinal mot Guiseley och den andra säsongen bar det ända till playoff-final, där det blev förlust mot North Ferriby.

Normalt sett när en klubb på den här nivån kommer så nära flera säsonger i rad utan att riktigt lyckas så brukar denna klubbs energi och resurser vara förbrukade, och laget brukar falla tillbaka något i tabellen. Så har inte fallet varit för AFC Fylde. Deras resurser har gett dem uthålligheten att fortsätta satsa, och den här säsongen ser det onekligen ut att ge betalt.

Framgången på planen för AFC Fylde har också manifesterats mycket fysiskt för klubben med den nya arenan Mill Farm som invigdes till den här säsongen. En arena som tar 6,000 åskådare och som ger AFC Fylde goda möjligheter att fortsätta växa och obehindrat fortsätta sin marsch uppåt mot Football League. En uppflyttning redan första säsongen vore självklart vacker symbolik.

Pengar är naturligtvis en god grund för avundsjuka. Även på så vis är det mesta sig likt i National League vad vi kan se i Premier League och i Champions League. Den mänskliga naturen är vad den är. Gamla Football League-klubbar som Stockport och Boston uppskattar naturligtvis inte att bli omsprungna, men bör kanske hellre se om sina egna hus än klaga på förändringens vindar.

2022 står det på AFC Fyldes tröjärmar. En påminnelse om klubbens ambition och målsättning. Naturligtvis måste sådan ambition och framåtanda ses som något positivt på alla nivåer, även i National League. Det är så som förnyelse och utveckling sker. Även om där finns Fyldefans som oroar sig för att få utstå motståndarnas häckel om de misslyckas med sin målsättning.

Men hellre spänna bågen än oroa sig för att strängen ska brista. AFC Fyldes fans kan naturligtvis prata med Blackpools supportrar som nog svär både en och annan gång innan de somnar på natten att David Haythornthwaite vid två tillfällen misslyckades i sina försök att köpa Blackpool, och istället valde alternativet att köpa grannklubben Kirkham & Wesham.

En klubb som något år därefter skulle döpas om till AFC Fylde. National Leagues alldeles egen Åshöjdensaga. Pengarna gör att folkhemsromantiker kommer vilja slå ifrån sig den jämförelsen. Det var ju inte pengarna som fick Åshöjdens BK att vandra uppåt i det svenska seriesystemet, det var den demokratiska föreningsmodellen.

Vad dessa folkhemsromantiker glömmer är följande. Att Åshöjdens BK hade Blåbärskungen. Och att Max Lundgrens berättelse lika mycket är en kritik av den kalla verkligheten bakom föreningsmodellen, som en hyllning av denna modell. AFC Fylde tjänar som en påminnelse om detta. AFC Fylde tjänar också som en rejäl feelgood-story inom engelsk fotboll.

Publaget som snart spelar i Football League.

Den bloggen var mer ämnad som en ögonblicksbild. Att beskriva läget så som jag ser det i nuläget. Men vad händer om vi försöker anlägga ett mer dynamiskt perspektiv på mer eller mindre samma frågeställning? Hur kommer de engelska klubbarna att förflytta sig i kapital- och kompetensmatrisen över tid, om till exempel tre år, om fem år, eller om tio år? Vilka klubbar kommer kunna räknas in bland de så kallade superklubbarna då?

Det är lätt att betrakta nuläget som något stabilt och permanent. Men Premier League förändras hela tiden. Antalet superklubbar ökar med tiden. Från början kan man säga att Man Utd var dess enda superklubb, med olika klubbar som tillfälligtvis utmanade. Efter några år dök Arsenal upp på scenen som Premier Leagues andra superklubb, och under en dryg femårsperiod var det mellan dessa som herraväldet stod.

Roman Abramovich och Chelsea skulle komma att förändra detta. Genom en stor kapitalinvestering hävde de sig på kort tid förbi både Arsenal och Man Utd och en tredje superklubb var skapad. Propellerade av sin oväntade Champions League-triumf i Istanbul hävde sig Liverpool upp som den fjärde superklubben, under en cirka fem år lång period som vi lärde känna som den period som dominerades av det så kallade Big Four.

Utvecklingen stannade däremot inte där. Abu Dhabis investering i Man City skickade snabbt upp dem bland superklubbarna. Och Tottenhams törst efter framgång och smak på Champions League har bidragit till deras mognad som en sjätte engelsk superklubb, manifesterat i den nya arena som kommer stå färdig inom några år. De kraftigt accelererade TV-avtalen har samtidigt höjt alla klubbars finansiella och därmed sportsliga förutsättningar.

Premier League som ligan ser ut idag är inte det minsta lik det Premier League som invigdes i början av 1990-talet. Premier League av idag är inte ens särskilt likt det Premier League vi kommer ihåg från för tio år sedan. Om Premier League alltså har hunnit förändras i sådan utsträckning bara under de senaste tio åren är det naturligtvis bara rimligt att tänka sig att Premier League kommer att förändras ungefär lika mycket under de kommande tio åren.

Till vadå? Antalet engelska superklubbar har konsekvent ökat med åren. De finansiella förutsättningarna säger oss att det är en utveckling som rimligen måste antas fortsätta. De senaste tio åren har sett Big Four förvandlas till något som inte formellt kallas för men har beskrivits som Sky Six. Min framtidsvision ser ett Premier League där detta Sky Six i sin tur har expanderat ytterligare och format ett Dirty Dozen. Med följande klubbar:

Arsenal. Jodå, Arsenal befinner sig kanske i problem här och nu. Men här och nu är här och nu och när vi pratar om problem så är det knappast av den där sorten som betyder slutet på världen som vi känner den. Arsenal är en alldeles för stor klubb med alldeles för stark organisation och för stora resurser för att kunna försvinna ut ur superklubbskategorin.

Man City. En självskriven närvaro bland de engelska superklubbarna. Abu Dhabi har inga ambitioner att överge sitt ägande i Man City och ytterligare tio år under bältet kommer att slipa bort de flesta av de barnsjukdomar som präglat klubbens första dryga fem år på toppen. Det har gått snabbt för Man City, kanske för snabbt. Tiden är deras vän.

Chelsea. Har befunnit sig på superklubbsnivån i snart 15 år och är den kanske konsekvent bäst presterande engelska klubben de senaste fem åren. Chelsea har hittat en stark och effektiv klubbmodell där en omfattande akademi är en viktig del i att finansiera klubbens verksamhet, utöver övriga intäkter. Med en ny arena kommer Chelsea bara stå allt starkare.

Man Utd. Englands största och kommersiellt mest utvecklade fotbollsklubb försvinner knappast från det här sammanhanget. Man Utd kommer troligtvis aldrig mer dominera engelsk fotboll på samma sätt som de gjorde under Alex Ferguson, den möjligheten finns inte längre för någon klubb, men de kommer fortsatt vara en stormakt inom engelsk fotboll.

Tottenham. Har precis svarat för några av sina allra bästa säsonger under hela Premier League-eran, och det säger ändå något positivt om klubbens attityd och ambitionsnivå att utfallet ändå pratas om med viss besvikelse, som en missad chans. Har goda ekonomiska förutsättningar och deras nya arena kommer ge klubben ytterligare styrka.

Liverpool. Att hålla isär historia och framtid är inte alla gånger lätt med Liverpool men under FSG:s ägarskap har Liverpool fått en stark organisation, en stabil och växande ekonomi, och med Jürgen Klopp som manager en vision också på managerposten. Precis som för Tottenham kommer mycket hänga på hur klubben hanterar ett framtida byte på managerposten.

West Ham. Det kan vara frestande att efter den första säsongen börja avskriva West Hams flytt till sin nya arena som ett misslyckat hybrisprojekt. Det vore så klart förhastat. West Ham har goda finansiella förutsättningar, ett bra läge i London, en stark supporterbas, och på längre sikt och med en starkare planering i klubben kommer West Ham bara växa.

Everton. Farhad Moshiri köpte Everton med ambitionen att investera och göra Everton till en framåtsatsande klubb. Resurser finns i klubben, organisationen finns i klubben, historiken och supporterbasen finns definitivt i klubben, och det har till och med börjat göras framsteg i klubbens arenaprojekt. Everton var en engelsk storklubb förut, och kommer bli det igen.

Newcastle. En sovande jätte är ett uttryck som skulle gå att använda om Newcastle om man med trovärdighet verkligen kunde beskriva klubben som sovande. Det är egentligen ofattbart att Newcastle inte har åstadkommit mycket mer under Premier League-eran redan. En smått ofantlig klubb däruppe i nordöst. Rafa Benitez sätter skeppet på rätt kurs.

Leeds. Leeds hade förmodligen mycket väl redan kunnat vara en superklubb i England om de runt millennieskiftet hade haft en kompetent klubbledning som kunde räkna plus och minus. Klubbens finansiella härdsmälta är något Leeds fortfarande inte har hämtat sig från, tolv år senare. Får Leeds däremot ordning på skeppet, vilket nu ser ut att vara fallet, så är deras återkomst en tidsfråga.

Southampton. Möjligen något av ett önsketänkande. Men Southampton har onekligen byggt upp en mycket beundransvärd organisation och kompetens, och deras finansiella förutsättningar blir bara starkare. Det pratas redan utförligt om ett nytt och finansiellt kraftigare ägarskap i klubben, som dessutom har sin egen lilla hörna därnere på sydkusten.

Aston Villa. Det må ju så klart inte verka så nu, fast förankrade i ett träsk av medelmåttighet i The Championship som Aston Villa ändå är. Men tio år är en lång tid och Aston Villas rena storlek, supporterbas, historia och finansiella förutsättningar innebär att de förr eller senare, och då tror jag snarare på förr, ändå måste hitta tillbaka till Premier League.

Det är min skiss på ett Premier League som inom tio år kommer att bestå av tolv så kallade superklubbar. Det kan så klart hävdas att där kommer finnas färre likaväl som där kan finnas fler. Några bubblare som jag övervägde till listan, och som jag egentligen inte kan ge något bra svar på varför jag inte tog med, är Sunderland, Sheffield Wednesday, Leicester, Derby County, West Brom och Stoke. Vilken är er skiss?

Mindre än tre år senare står Leyton Orient på randen inte bara till nedflyttning ur Football League och ned i National League, utan också på randen till sin egen undergång. Ett antal likvidationsärenden har rests mot Leyton Orient under dessa år sedan klubben framför allt har legat efter med betalningen av sina skatter. Många befarar för klubbens framtid.

Hur man saboterar en fotbollsklubb på tre år! Om någon någon gång skulle vara intresserad av att skriva den flygplatsbestsellern så vore Francesco Becchetti en lika naturlig frontfigur för den boken som Donald Trump var för 1980-talets kioskvältare The Art of the Deal. I det här läget skulle Leyton Orients supportrar helt säkert föredra Trump som klubbens ägare.

Sådana böcker är ju inte precis skönlitteratur. Ofta innehåller de kapitel i form av en punktlista av goda råd och managementtips, ofta med någon anekdot inslängd här och där för att visa på huvudpersonens strålande skicklighet och allmänna briljans. Så hur skulle då en sådan punktlista se ut för boken Francesco Becchetti And How To Destroy A Football Club In Three Years!?

Jo, kanske så här:

Byt ut viktig nyckelpersonal. Något av det första Francesco Becchetti såg till att göra var att göra sig av med erfaren klubbpersonal, som både var supportrar till klubben och som jobbat  för klubben under många år. Den sittande VD:n Matt Porter fick sparken och ersattes av Alessandro Angelieri, tidigare kommersiellt ansvarig för realityprogram på Becchettis TV-kanal. Andra viktiga poster, även bland tränarstaben, tillsattes med italienska personer med tvivelaktiga meriter och ringa erfarenhet.

Ett av Angelieris första projekt var att starta ett realityprogram på TV i vilket unga italienska fotbollsspelare fick tävla mot varandra om att vinna ett proffskontrakt med Leyton Orient. Det hela gjorde något av åtlöje av Leyton Orient, som mest fick intrycket att ha köpts enbart som en slags testlåda för TV-underhållning, och bara det förhållande att vinnaren därefter aldrig fick något kontrakt med klubben visar hur oseriöst det hela var genomfört.

Becchettis kanske värsta anställning var Mauro Milanese som sporting director för klubben redan sommaren 2014. Ett halvår senare hade Milanese redan hunnit med att få sparken för att grovt ha misskött sitt uppdrag. Det handlade framför allt om manipulation av agentbetalningar, och om att erbjuda spelare en väsentligt högre lön än vad klubben egentligen hade råd med. Ett agerande som orsakade en stor del av de ekonomiska problem som klubben därefter har befunnit sig i.

Skapa kaos på managerposten. En ökänd händelse inträffade mycket tidigt i Francesco Becchettis ägande. Efter en förlust mot Colchester i september 2014 går Mauro Milanese ner i Leyton Orients omklädningsrum och meddelar deras långvarige manager Russell Slade, som bara några månader tidigare varit straffsparkar från The Championship, att om han inte vann nästa match så skulle han få sparken. Nästa match slutade 1-1 men Slade hade då redan fått ett jobberbjudande av Cardiff och tackade för sig.

Vad som följde därefter var mer eller mindre en parodi. Kevin Nugent tar över tillfälligtvis, innan Mauro Milanese sätter sig även på den stolen. Till sist tar Fabio Liverani över som Leyton Orients fjärde manager på mindre än en halv säsong. Under Liverani åker så Leyton Orient raka vägen ur League One ned till League Two. Det här var bara början. Under Francesco Becchettis tre år som ägare har Leyton Orient haft tio olika managers.

Sabotera spelartruppen. Inte en enda spelare som var med och tog Leyton Orient till playoff-final i League One för två och ett halvt år sedan finns kvar i Leyton Orient. Flera tongivande spelare har i själva verket tvingats bort från klubben då Francesco Becchetti har försökt skära lönekostnaderna. Dean Cox och Jay Simpson var två betydelsefulla spelare som lämnade klubben redan i början av säsongen, och ytterligare sex spelare har därefter transferlistats i januari. Unga spelare som Sandro Semedo, Steven Alzate, Freddy Moncur och Victor Adeboyejo har fått spela i startelvan. Lovande spelare, men för unga och för oerfarna för att hålla i League Two.

Demoralisera organisationen och opinionen. Ingen manager eller någon befattningshavare någonstans uppskattar när deras chef lägger sig i deras område. Det visar på brist på förtroende. Rapporterna är många från Leyton Orients många managers hur det ständigt kom önskemål, eller order om man ska uttrycka sig mer sinistert, från Francesco Becchetti gällande detaljfrågor som laguttagning och taktiska beslut. Vid varje match står en klunga ur klubbledningen och övervakar managerns varje beslut för att rapportera tillbaka till ägaren.

Där finns naturligtvis även sätt att på samma gång detaljstyra vad som är sin managers ansvarsområde och vända spelarna mot klubben. Efter Leyton Orients nedflyttning från League One 2014-15 så tvångsinkallade Becchetti alla spelarna efter säsongens slut till två veckors intensiv hårdträning. Vilket bara kunde ses som bestraffning snarare än motiverande. Efter en förlust mot Hartlepool förra säsongen så tvingas både spelare och ledare att bo kvar på hotellet under den kommande veckan, i ett av de mest bisarra inslagen av kontraproduktiva överreaktioner.

Francesco Becchettis agerande har naturligtvis väckt mycket kritik från klubbens supportrar. Becchetti har valt att förhålla sig till den kritiken på sant och sansat italienskt sätt och helt enkelt slutat komma till Leyton Orients fotbollsmatcher, och slutat kommunicera över huvud taget med supportrarnas representanter. Istället går han ut med ett offentligt meddelande på klubbens hemsida där han förklarar hur det var supportrarnas fel att han inte längre kände sig engagerad i klubben.

Skuldsätt klubben och gör den osäljbar. Även om det var ett meddelande som var smått bisarrt så var det ändå något som gav supportrarna hopp om att Francesco Becchetti skulle vara på väg att sälja klubben. Problemet är bara att det knappast lär finnas någon som lär vilja köpa klubben. Genom att skuldsätta klubben i sådan utsträckning, samtidigt som Leyton Orient är på väg att åka ur Football League, och genom att Becchetti verkar envisas med att vilja ha tillbaka sin fordran om £10m – £4m i köpesumma och £6m i ägarlån – så kan där knappast finnas någon intresserad köpare.

Leyton Orients hopp står då till rättsväsendet. För en dryg vecka sedan stod Leyton Orient ännu en gång inför ett konkursförfarande. Efter försäkringar från Francesco Becchetti om att fordran var betald och att ytterligare £1m skulle tillföras klubben inom de närmaste veckorna, så yttrade domstolen ett ultimatum till Becchetti, att klubbens samtliga skulder skulle vara betalda senast den 22 juni alternativt skulle klubben då vara såld. Om inte något av detta sker så försätts Leyton Orient i konkurs.

Bland Leyton Orients supportrar uppstod så klart en lättnad över att klubben fortfarande existerar. De fick precis anstånd i tre månader. Där finns säkert också någon form av lättnad över att där nu i alla fall finns en deadline, en punkt i framtiden då situationen på något sätt måste vara hanterad. De flesta hoppas självklart att lösningen innebär att Leyton Orient har en ny ägare, kanske till och med ett supporterägande genom dess supportertrust. En möjlighet som också har diskuterats, men som ses som en sista utväg, är att bilda en helt ny klubb – i stil med AFC Wimbledon.

Och tänka sig att allt är West Hams fel. Barry Hearn, Leyton Orients förre ägare, var ju en mångårig motståndare till idén att antingen Tottenham eller West Ham skulle flytta in i OS-arenan, som råkar ligga mer eller mindre mitt i Leyton Orients upptagningsområde. Hearn varnade för att det skulle göra livet svårare för Leyton Orient. Bara någon månad innan han alltså beslutar sig för att sälja Leyton Orient till Francesco Becchetti så visar det sig emellertid att hans motstånd var förgäves. OS-arenan gavs, nästan bokstavligt, till West Ham.

Där och då tappade Barry Hearn intresset och motivationen. Där och då påbörjades Leyton Orients snabba resa ut ur Football League och eventuellt även ut ur sin 135-åriga existens. Italienska spelare och tränare har erbjudit engelsk mycket gott genom åren. Italienska klubbägare har däremot en tendens att bara ställa till elände.

Man vet att det går illa för en klubb när dess egna supportrar börja skalda om dess oduglighet. Så där lät det i alla fall under slutet av förra säsongen när ännu en säsong rann ut i intet för Sheffield United. En storklubb som säsong efter säsong har förväntats ta klivet tillbaka upp i The Championship, bara för att misslyckas med att leva upp till förväntningarna.

Men den här säsongen sjunger Sheffield United till en helt annan melodi. Trots att Sheffield United bara plockade upp en enda poäng från sina fyra första matcher den här säsongen så har tåget därefter satts i rejäl rullning. Från det att Sheffield United tog över serieledningen i League One på nyårsafton så har deras uppflyttning och serieseger sett mer eller mindre garanterad ut.

Med åtta matcher kvar av säsongen leder Sheffield United med tio poäng före Fleetwood Town under strecket, och med nio poäng före Bolton på andra plats i tabellen men med en match mindre spelad. Det måste till ett smärre jordskred för att Sheffield United från den tabellpositionen ska misslyckas med att nå det mål som klubben har arbetat för i över fem år.

Sheffield United är i allt väsentligt League Ones överlägset bästa lag. Genom att skapa flest chanser av alla lag och konvertera störst andel av sina chanser så har de League Ones bästa anfallsspel. Genom att kontrollera stora delar av bollinnehavet undviker de att utsätta sitt försvar för några större utmaningar, vilket har gjort deras försvarsspel fullt tillräckligt.

De flesta härleder Sheffield Uniteds positiva säsong till anställningen av Chris Wilder. Sheffield United hade knappast någon bra historik vad gäller att anställa managers. Sedan Micky Adams förde Sheffield United ned i League One 2010-11 har Sheffield United anställt fyra managers på fem år innan Wilder inför den här säsongen blev den femte och senaste.

Deras första anställning var kontroversiell. Danny Wilson hade ett förflutet i värsta rivalen Sheffield Wednesday både som spelare och som manager. Det var inget som uppskattades på Bramall Lane. David Weir, Nigel Clough och Nigel Adkins kom och gick därefter i tur och ordning, ingen av dem helt misslyckad, men ingen kapabel att ta upp Sheffield United i The Championship.

Chris Wilder var i så fall mer av ett långskott, sett till namnstyrka. Han hade under åren dessförinnan gjort sig ett namn i League Two, först under sex år med Oxford United, som han var med om att ta upp i Football League, och därefter två år med Northampton, som han förra säsongen ledde till en klar serieseger i League Two. En bevisad vinnare med andra ord.

Sheffield United har kanske inte den mest spektakulära spelartruppen som någonsin har vunnit League One. Där finns dock kompetenta spelare på varje position och Chris Wilder har fått dem att spela med både organisation och med glädje. Att Billy Sharp, lagets anfallare och överlägsen skytteligaledare i League One, är enormt viktig är dock ingen hemlighet alls.

Både Sheffield United och Chris Wilder rider för närvarande på något av en framgångsvåg. Uppflyttningen till The Championship känns given. Wilder har inte sparat på berömmet till sina spelare men vet säkert också med sig att han måste förstärka laget för att etablera sig i The Championship. I synnerhet backlinjen är ett område som behöver prioriteras under sommaren.

Det märks också en lättnad över Sheffield United, både över spelare och över supportrar. När mållinjen för säsongen och upp till The Championship började synas därframme så började de inte darra, istället ökade de farten. Sheffield United är obesegrade sedan januari. De har vunnit sju av sina tio senaste matcher, och har fyra raka vinster inför kvällens match mot Millwall.

Chris Wilder kan lyckas med den rätt uppseendeväckande bedriften att uppnå uppflyttning från tre raka divisioner, och med tre olika klubbar. Först från National League upp till Football League, med Oxford. Därefter från League Two upp till League One, med Northampton. Och så nu från League One upp till The Championship, med Sheffield United.

Sheffield United å sin sida kan till sist uppnå vad som har tagit dem sex år att förverkliga. Återkomsten till The Championship. Chris Wilder har fått det att sjungas och skrålas på Bramall Lane. Men den här säsongen är refrängen en helt annan än förut.

Att byta manager kan samtidigt vara en omfattande förändring som kan innebära helt nya förutsättningar för klubben. Taktik och spelidé kan komma att förändras. En spelartrupp rycks upp ur sin bekvämlighetszon, spelare som förut var favoriter riskerar få en lägre status, och tvärtom. Psykologin både runt laget och runt klubben som helhet kan komma att påverkas.

Dessutom är det en förändring som kan ta både tid och energi från en i övrigt viktig försäsong. Det kan försena en klubbs förberedelser inför den kommande säsongen, både vad avser uppbyggnadsträning, taktiska förberedelser och inte minst köp och försäljning av spelare på transfermarknaden. Det är viktigt att agera snabbt för en klubb. De har inte hela sommaren på sig.

Det finns flera olika skäl varför en klubb kan stå utan en manager efter säsongens slut. Klubben kan ha valt att sparka sin manager, antingen under säsongen eller strax därefter. Deras manager kan å sin sida ha valt att tacka ja till ett annat jobb i en annan klubb eller nationsförbund. Managern kan också ha valt att gå i pension.

Vilka Premier League-klubbar tror jag kommer befinna sig i den situationen vid säsongens slut, strax därefter eller åtminstone vid någon tidpunkt under sommaren? Resten av bloggen tänkte jag ägna åt att räkna upp dessa klubbar, vars managers alltså ligger högt upp i säckaracet eller motsvarande, och som kommer att stå inför en sommar av förändring.

Hull City. Marco Silva har gjort ett mycket bra jobb med Hull under sina första månader med klubben. Men förmodligen är det ändå inte något som kommer lyckas rädda Hull kvar i Premier League. Inte mycket tyder i alla fall på det. Så kommer Marco Silva att följa med Hull ned i The Championship? Nej, jag tror inte det. Dels tror jag inte han bedömer Hulls klubbledning som stabil nog. Dels är det mycket möjligt att andra klubbar efterfrågar hans tjänster.

Leicester. Craig Shakespeare har naturligtvis fått något av en drömöppning på sitt tillförordnade jobb som manager för Leicester. Det mesta tyder också på att Leicester håller sig kvar i Premier League. Men jag betvivlar att Leicesters ägare och styrelse betraktar Shakespeare som ett långsiktigt alternativ. Att de fastnade för Shakespeare berodde i alla fall delvis på att andra kandidater tackade nej. Efter säsongen kommer de leta en permanent lösning.

Middlesbrough. Steve Gibson var nog helt genuin när han sade att han gärna såg Steve Agnew kvar som Middlesbroughs manager nästa säsong. Men det är svårt att se att så skulle bli fallet. Om Middlesbrough flyttas ned så blir det svårt att säga att Agnew skulle ha inspirerat sådant förtroende att han ska vara den runt vilken Middlesbrough bygger sitt återtåg. Blir Middlesbrough kvar i Premier League så finns en marknad med mer attraktiva alternativ.

Watford. Först Slavisa Jokanovic. Sedan Quique Sanchez Flores. Och sedan Walter Mazzarri. Chansen eller risken är minst sagt överhängande att Watford byter manager efter ett år igen. Mönstret börjar kännas bekant. En ny manager hämtas in. Watford inleder säsongen överraskande starkt, för att sedan falla samman under andra halvan av säsongen. En ond cirkel som Watford får svårt att ta sig ur, och som till sist bara kommer kunna leda till nedflyttning.

West Ham. Det här är den som gör mest ont att behöva säga. För jag gillar Slaven Bilic, jag tycker framför allt hans första säsong med West Ham var så uppmuntrande. Och jag tycker han har bidragit med mycket till laget. Men problemen i och runt laget den här säsongen har varit så många att jag tvivlar på att vare sig klubben eller han själv riktigt har energi att köra vidare. Det här är ett läge där båda parter kan vinna på att gå vidare i livet.

Det kan råda viss oenighet om dessa fem klubbar verkligen kommer stå utan manager när säsongen är slut. Mer kontroversiellt än så är kanske klubbar som inte är med på listan. Arsenal exempelvis är en klubb som nog många antingen vill se på listan eller tror kommer vara på listan. Men som jag sagt i snart en månad så tror jag att Arsene Wenger sitter kvar som Arsenals manager.

Everton är en annan klubb som teoretiskt skulle kunna vara med på en sådan här lista. Ronald Koeman ryktas som bekant vara en av kandidaterna att ta över Barcelona. Men som jag bloggade i fredags så tror jag inte han i slutänden kommer bli Barcelonas näste manager. Det är lite för mycket som känns avigt med den anställningen för Barcelonas del.

Hur ser det ut med klubbarna som kan vara på väg upp i Premier League från The Championship? Vare sig Newcastle eller Brighton kommer byta manager om de går upp i Premier League, om inte Rafa Benitez på något märkligt sätt antingen tröttnar på Mike Ashley eller får ett markant större jobb. Övriga klubbar skulle behålla sina managers även de.

Lite roligt vore det så klart om Pep Guardiola fick ett psykbryt och i helig vrede bara lämnade England och visade Premier League långfingret. Men det kommer inte hända.

Trebackslinje således. Jag ställde ju frågan i onsdagens blogg huruvida Gareth Southgate skulle välja att köra på Tottenhams klubbmodell eller Leicesters klubbmodell. Kanske visar sig svaret på frågan vara Chelseas klubbmodell. Naturligtvis en idé som borde ha föresvävat mig tidigare, särskilt som trebackslinjen fått något av ett genombrott i Premier League under säsongen.

Kanske är det en sanning med viss modifikation att kalla det för trebackslinje, i själva verket handlar det ju i relevanta defensiva termer om en fembackslinje, men det syftar så klart på användandet av tre mittbackar. Mot Tyskland startade Gareth Southgate med Chris Smalling, Gary Cahill och debuterande Michael Keane.

Det var uppenbart att Southgate verkligen ville ge trebackslinjen en chans att visa upp sig. Sex byten är tillåtna i träningslandskamper men bara ett enda byte gjordes i backlinjen, så sent som i den 89:e minuten, när John Stones ersatte Chris Smalling. Och givet hur matchen utvecklade sig så måste det betraktas som ett lyckat experiment, värt att bygga vidare på.

Den fundering som hemsökte mig inför matchen mot Tyskland var att om England som jag såg det hade svårt att bemanna två mittbacksplatser med riktigt hög kvalitet så borde det bli desto svårare att försöka bemanna tre. Men i och med att tre mittbackar ger varandra ett betydligt större skydd, så är det kanske istället ett klokt steg att ta när spetskvaliteten inte är den högsta.

Det är trots allt, skulle jag tro, just precis det övervägande som Antonio Conte en bit in på säsongen gjorde med Chelsea. Dessutom börjar jag fundera på om jag kanske i själva verket har fel vad gäller Englands mittbacksbesättning. Vid sidan av de mittbackar som redan är med i truppen, och som lämnade efter skada, finns där också några fler strax därunder eller på samma nivå.

Exempelvis finns Harry Maguire i Hull City som har imponerat storligen under säsongen. Alfie Mawson i Swansea har fått något av ett genombrott under säsongen. Jack Stephens i Southampton har slängts in i hetluften utan att göra bort sig. Rob Holding i Arsenal visar talang. Reece Oxford, i Reading men med West Ham som klubbadress, ska inte heller glömmas bort.

Glömmas bort ska inte heller mer rutinerade spelare som Ryan Shawcross i Stoke eller Ben Gibson i Middlesbrough. Inte bara Michael Keane har imponerat i Burnley under säsongen, även Ben Mee har visat prov på genuina färdigheter som mittback. Det är inte nödvändigtvis världsklasspelare någon av dem, ännu, men poängen med en trebackslinje är att det inte ska behövas.

Vilken debut för övrigt för Michael Keane, bortaplan mot Tyskland. Det finns lättare uppgifter så klart, men han genomförde sin debut på bästa sätt. En högst förtjänt avrundning på en i övrigt fantastisk säsong för honom i och med Burnley. Det är lätt att bli frustrerad när man tittar på en lista över vilka spelare Man Utd har kasserat under de två-tre senaste åren.

Nu är det slut på träningslandskampandet för den här gången. Istället väntar skarpt läge, VM-kval hemma på Wembley mot Litauen. Naturligtvis en match som England ska vinna. Lyckas de med det så har England skaffat sig själva ett riktigt bra utgångsläge inför VM-kvalets andra halva, med både Slovenien och Slovakien kvar att möta på hemmaplan.

Fortsätter England och Gareth Southgate på den inslagna vägen, med Chelseas klubbmodell och trebackslinje som utgångspunkt? Ja, det mesta tyder väl på det och märkligt vore annars, efter ett genrep mot Tyskland som trots förlusten ändå kändes så lyckat som det ändå gjorde. Gareth Southgate visar i alla fall prov på både mod och vilja att våga pröva lite nya saker med England.

Kanske kan det också komma att leda till lite nya resultat.

Mest uppmärksamhet har naturligtvis Lincoln City fått genom sina matcher mot Brighton, Burnley och Arsenal. Managerduon och brödraparet Danny och Nicky Cowley har eller mindre blivit kändisar, inte minst genom Match of the Day. I takt med Lincolns cupframgångar har de också tagit täten i ligaspelet, och har under en längre tid befunnit sig i en bekväm placering högst upp i tabellen.

Men National League är mer än bara Lincoln City och pajätande målvakter i Sutton United. National League är för närvarande också hemvist till vad som mycket väl kan betraktas som Englands mest innovativa fotbollsklubb, vilket är rätt anmärkningsvärt att säga om någon klubb så långt ned i det formella seriesystemet. Men Forest Green Rovers gör det motiverat.

Forest Green Rovers ligger på den absoluta framkanten vad avser hållbarhet, miljövänlighet och grönt tänkande inom inte bara engelsk fotboll, utan all fotboll. Gräsmattan på The New Lawn var den första organiska fotbollsplanen i världen, som samlar upp och återanvänder regnvatten. All använd matolja omvandlas till biobränsle.

Arenan The New Lawn i sig är utrustad med solpaneler och tillhandahåller tillräcklig energi för att stödja 25% av arenan. Klubben använder sig av en soldriven gläsklippare, en så kallad MowBot, och allt klippt gräs används av bygdens bönder för att gödsla sina odlingsmarker. Forest Green Rovers använder sig också av energivänlig belysning på arenan.

Det smått sensationella är emellertid maten som serveras på The New Lawn, både till spelare och supportrar. Det är nämligen en helt vegensk meny. Med andra ord, inget kött, ingen fisk, inga mjölkprodukter serveras över huvud taget. Ett minst sagt modigt initiativ för en klubb så långt ned i seriesystemet, utanför de större städerna, och med rötterna i arbetarklassen.

Det stötte också på stort motstånd inledningsvis. Men Dale Vince, ägare och ordförande i Forest Green Rovers, och lokal miljöentreprenör, stod på sig och menar att både spelare och supportrar inte bara snabbt accepterade den nya menyn, utan efter ett tag omfamnade den. Istället för att stöta bort besökare har klubben och The New Lawn lockat nya besökare med sin meny.

Dale Vince är grundare och majoritetsägare i Ecotricity, med sina huvudkvarter i närheten av Forest Green Rovers arena. Ett privat företag med fokus på sol- och vindelektricitet grundat på sin vision att reducera 80% av kolutsläppen i Storbritannien. Det är traktens största och snabbast växande arbetsgivare, med för närvarande runt 600 anställda i klubbens närområde.

Dale Vince gick 2010 in som Forest Green Rovers störste aktieägare och tillika ordförande. Han har sedan dess stegvis implementerat sin miljövänliga vision i klubbens verksamhet. Det nära sammanhörandet mellan fotbollsklubben, företaget och samhället i stort har gett Forest Green Rovers en alldeles speciell identitet, och dess supportrar en känsla av stolthet.

https://www.youtube.com/watch?v=hyBkiCJr4A4#action=share

Vad Forest Green Rovers och Dale Vince med Ecotricity är ett bra exempel på är hur fotbollen och en fotbollsklubb kan vara en förebild och en föregångare inom miljöområdet, hur en fotbollsklubb har möjlighet att på ett naturligt och mjukt sätt utbilda människor i vardagen och hjälpa till att bryta ned de fördomar som normalt sett finns, att faktiskt påverka samhällsförändring.

Naturligtvis ger det också Forest Green Rovers unika möjligheter till PR och marknadsföring, att positionera sig som Englands mest ekologiska klubb. Och med framgångar på planen så ser Forest Green Rovers ut att kunna få ännu mer uppmärksamhet. Redan förra säsongen var klubben nära sin allra första uppflyttning till Football League, men föll då i playoff-finalen på Wembley.

Men de är med i jakten även den här säsongen. För allt prat om Lincoln City så ligger Forest Green Rovers faktiskt tre poäng före dem, etta således, men å andra sidan med tre matcher mer spelade. Att Forest Green Rovers allra minst kommer få en chans till i playoff känns givet. Frågan är om de kan utmana Lincoln City om seriesegern och automatisk uppflyttning.

Det lär vi få ett mycket tydligt besked om idag. Lincoln City och Forest Green Rovers möts nämligen i en ren seriefinal på Sincil Bank under tidig eftermiddag, i en TV-sänd match, i den femte divisionen. Vinst är förmodligen helt nödvändigt för Forest Green Rovers för att verkligen sätta press på dem inför det avslutande tiotalet omgångarna av National League.

Det vore självklart något väldigt stort för Forest Green Rovers att för första gången i klubbens historia ta sig upp i Football League. Ännu större möjligheter att visa upp klubbens miljöstrategi och gröna tänkande, samt inte minst visa hur ett liknande perspektiv inte bara behöver vara lustigt och annorlunda, utan också framgångsrikt för en fotbollsklubb.

Och en uppflyttning till Football League passar naturligtvis alldeles utmärkt ihop med Forest Green Rovers nya arenaprojekt – en ny arena som skall ta 5,000 åskådare, och den första fotbollsarenan någonsin som är helt och hållet gjord utav trä. Som Dale Vince uttryckligen säger: Det är ett bra tillfälle för Forest Green Rovers att ligga i toppen av ligan.

Själv är jag mest lite smått besviken att upptäcka att verkligheten inte riktigt motsvarade min fromma förhoppning att Forest Green Rovers skulle visa sig vara en utbrytarklubb från 1970-talets Nottingham Forest, bestående av stickade koftor från den gröna rörelsen, trädkramare, minkmördare och en och annan övervintrad ekoterrorist.

Konsekvensen av att Luis Enrique meddelade sin avgång och att Barcelona därmed söker efter en ny tränare inför kommande säsong blev emellertid att flera andra klubbars omedelbara framtid svävar i ovisshet. Detta gäller även några klubbar i Premier League, och ännu fler om vi tänker oss de ringar på vattnet som uppstår om en pjäs flyttar och i sin tur måste ersättas.

Fjärilseffekten är ett känt begrepp inom fysik, matematik, ekonomi med flera andra vetenskapliga discipliner. Grundidén är att en mycket liten förändring i en del av ett sammanhängande och kaotiskt system kan komma att få mycket stora effekter i en helt annan del av systemet. En fjäril som viftar med sina vingar i Kina kan orsaka en storm i Sverige.

Barcelona är onekligen mer än en fjäril. Till en så stor klubb kommer det naturligtvis ryktas många stora namn. Jorge Sampaoli har varit en självskriven kandidat, men många menar att han har tappat lite i lyster. Ernesto Valverde är en annan kandidat som nämns. Det här är ganska självklara namn som nämns när man håller sig inom La Liga.

I Premier League är det framför allt två klubbar som för närvarande borde hålla andan för att se vad som egentligen händer i Barcelona, vad de bestämmer sig för och hur det påverkar dem. Mauricio Pochettino har gjort ett stort jobb med Tottenham som borde göra honom aktuell för de riktigt stora jobben. Ronald Koeman har övertygat i Everton och har spelat i Barcelona.

Mauricio Pochettino

Det har sagts att Mauricio Pochettinos bakgrund i Espanyol skulle ligga honom till last i Barcelonahierarkin. Det tror jag knappast är något som har någon mer avgörande betydelse. I synnerhet inte som han under flera år därefter har haft framgångar i både Southampton och i Tottenham. Han är dessutom mycket bekant med spansk fotboll och den spanska ligan.

Men är han intressant för Barcelona? Pochettino är utan något som helst tvivel en väldigt skicklig manager, men en manager som kan vara något för låst i ett taktiskt system, baserat på väldigt tydliga roller för varje enskild spelare, för att riktigt passa ihop med hur den katalanska klubben vill spela fotboll. Han är en manager som andas mer funktionalitet än filosofi.

Är Pochettino själv intresserad av Barcelona? Han lämnade så klart redan efter ett och ett halvt år Southampton för Tottenham, så det är tydligt att han har personlig ambition. Det mesta med Pochettino talar däremot för att det är en manager som vill jobba utifrån sitt eget mycket tydliga system, och det är tveksamt om han skulle få göra det i Barcelona.

Om Barcelona skulle anställa Mauricio Pochettino så sätter det Tottenham i en besvärlig sits. Mycket av lagets framgångar beror på Mauricio Pochettino och det är tveksamt hur ett managerbyte skulle bära vidare dessa principer. Tittar vi bakåt i tiden så är inte Tottenham en klubb som har gjort sig kända för att vara helt framgångsrika i sina manageranställningar.

Vad händer i så fall om Tottenham ger sig ut på managerjakt? Beroende på hur läget ser ut i dessa båda klubbar är det inte omöjligt att Newcastle och Leeds då får börja se sig om efter ersättare till Rafa Benitez och Garry Monk, även om man hoppas att de arbetar vidare där. Tottenham kan bestämma sig för att fungerade det bra att länsa Southampton förut så är det värt att prova igen.

Vingslagen i Barcelona bör alltså hålla i första hand Tottenham på halster, och i andra hand Newcastle, Leeds och Southampton.

Ronald Koeman

Barcelona är ju lite speciella. Åtminstone ser de sig själva som lite speciella. Ett uttryck för detta är att de säger sig väldigt gärna vilja ha tränare som själva förut har spelat i klubben. Inget fel med det, de har onekligen ett mycket hyfsat facit med det kriteriet. Och Ronald Koeman har inte bara spelat i Barcelona förut, han har dessutom ett europeiskt cupvinnande renommé.

Just den kopplingen gör Koeman till en av de mer uppenbara kandidaterna till jobbet. Vad som kanske gör Koeman mindre uppenbar är att han inte i första hand känns som någon naturlig bevarare och vidareförmedlare av den filosofi som Johann Cruyff formulerat och Pep Guardiola renodlat. Hans renommé som manager får också sägas vara blandat, om än positivt i England.

Ambition finns onekligen så det räcker hos Ronald Koeman. Skulle Barcelona komma med ett erbjudande så tackar han inte nej. Flytten från Southampton till Everton gjordes uttalat för att Everton visade en större ambition och en större vilja att satsa finansiellt, och det gavs tydliga signaler redan från början av hans tid i Everton att han inte såg dem som en slutstation.

Om Barcelona plockar Ronald Koeman från Everton så är det naturligtvis en missräkning för dem. De hade helt säkert planerat för allra minst några år med Koeman som manager, inte att han skulle lämna redan efter ett år. Att han varit så kort tid i Everton gör ändå att det inte vore lika omvälvande för Everton som det vore för Tottenham. Men Everton skulle få börja om från början igen.

Om Everton då ger sig ut på managerjakt? Det är förvisso knappast något de har någon större vana av. David Moyes var långvarig, Roberto Martinez var inte särskild lyckad och sedan kom då Ronald Koeman. Andra engelska klubbar som kanske kommer vilja göra sig onåbara vore då kanske först och främst Stoke, Hull City och Fulham.

Mark Hughes, Marco Silva och Slavisa Jokanovic tror jag är tre namn som helt klart skulle kunna intressera Evertons klubbledning. Detsamma skulle nog kunna sägas även om Eddie Howe, Garry Monk och David Wagner, även om den senare kanske skulle tveka lite att ta över stadens stora derbyrival till Liverpool och Jürgen Klopp.

Vingslagen i Barcelona bör alltså i första hand oroa Everton, i andra hand även Stoke, Hull City och Fulham, samt i tredje hand Bournemouth, Leeds och Huddersfield. Även om jag tror att i slutänden kommer inte Barcelonas vingslag och managerjakt ha någon betydelse för några engelska klubbar. Jag tror inte deras val faller på vare sig Mauricio Pochettino eller Ronald Koeman.

Men säkra kan vi inte vara.

Det är en av den moderna fotbollens ekonomer ofta framförd uppfattning att de mest framgångsrika klubbarna är klubbarna med mest pengar, och som investerar och spenderar mest på sin spelartrupp. Det är en uppfattning till synes så självklar att den blivit en truism. Det är en uppfattning som lätt leder till tron att kapital är den enda riktigt viktiga tillgången.

Men från varje teori i moderation. Det är naturligtvis så att kapital är en mycket viktig och på lång sikt avgörande tillgång, men det ska inte därav härledas att inga andra tillgångar är viktiga. Kapital är för det första en tillgång med en bevisat avtagande marginalnytta. För det andra är inte enbart anskaffning av kapital av betydelse, utan precis lika betydelsefullt är användning av kapital.

Användning av kapital är naturligtvis i grund och botten en fråga om kompetens, att investera pengarna så klokt och kunnigt som möjligt och se till att få ut mesta möjliga värde av varje spenderad krona. För en fotbollsklubb handlar kompetens mer specifikt om kärnverksamhet som scouting, coaching, rekrytering av spelare och ledare, utveckling av taktiska modeller etc.

Kapital finns onekligen i Premier League. Kompetensen finns där däremot inte alls i samma utsträckning. Kapitaltillväxten har kort och gott varit snabbare och sprungit ifrån kompetenstillväxten. I någon mening kanske kapitaltillväxten till och med har orsakat en nedskrivning av kompetens. Klubbar som Dortmund, Monaco, Roma och Sevilla är däremot exempel på motsatt fenomen.

Det går naturligtvis att grafiskt illustrera förhållandet mellan kapital och kompetens i engelska fotbollsklubbar. Utan att göra alltför mycket science av det hela så är det bara att placera kapital på den ena axeln och kompetens på den andra axeln, och därefter är det bara att placera ut respektive klubb där man anser att den hör hemma i diagrammet.

Bilden utgör min bedömning av kapitalstyrka respektive kompetensstyrka i samtliga engelska klubbar i Premier League samt de sju klubbar i The Championship som för närvarande är med i uppflyttningsstriden. Det är i allt väsentligt att betrakta som en ögonblicksbild, här och nu. Jag gör inte anspråk på exakthet, utan mina placeringar ska ses som best guesstimates.

Kapitalstyrka handlar i sina enklaste former om hur mycket en klubb har möjlighet att spendera på transfermarknaden och i spelarlöner. Kort och gott deras förmåga att konkurrera ekonomiskt med övriga klubbar. Hit räknas så klart nuvarande intäktsnivåer men hänsyn tas också till stabiliteten i dessa intäkter, storleken på klubbens supporterbas och så vidare.

Kompetensstyrka är mer komplicerad att bedöma. Men utifrån vad jag redan har sagt om klubbars kärnkompetens så måste det vara en bedömning av hur bra en klubb är på att scouta och värva spelare, på att coacha och utveckla spelare, på att integrera dem taktiskt och kulturellt i laget, på att anställa tränare, på taktisk utveckling, på strategisk planering med mera.

Det är naturligtvis fritt att ha avvikande uppfattningar om var i diagrammet olika klubbar ska placeras. En något överflödig upplysning kan tyckas. Min tanke är att följa upp den här bloggen om en vecka med en blogg på temat att försöka beskriva Premier League om tio år, och vilka klubbar som då kan tänkas ha adderats eller subtraherats från de som nu kallas för Sky Six.

Diagrammets skala är engelsk, annars hade så klart mer eller mindre varenda klubb samlats långt ut till höger på kapitalaxeln. I sin högerände stämmer den dock väl överens också med den europeiska skalan. Den som gillar att tänka dynamiskt skulle alltså kunna föreställa sig att för att kunna vinna Champions League så behöver en klubb befinna sig i fältet längst upp till höger.

Enligt den teorin är Chelsea för närvarande den enda klubben som faktiskt har en realistisk chans att göra det. Andra klubbar har tillräckligt med kapital för att kunna göra det men inte tillräckligt med kompetens. Vad som återstår att se är hur många klubbar som inom de närmaste åren kommer att kunna röra sig från sina nuvarande positioner upp till detta övre, högra fält.

Det första är inte oviktigt. En jämförelse med kvällens motståndare Tyskland är så klart något som skänker viss nykterhet. Och då har Tyskland ändå haft sina problem. Sedan 1990 har Tyskland vunnit ett EM och ett VM, samt varit i ytterligare tre finaler och fyra semifinaler. England har under samma tidsperiod lyckats vinna endast tre slutspelsmatcher, varav en på straffar. På 26 år.

Det andra är emellertid minst lika viktigt. Engelska fotbollsspelare som blir uttagna till landslaget blir inte bättre när de drar på sig landslagströjan. De blir tvärtom markant sämre som fotbollsspelare. Ett fenomen som har setts i mästerskap efter mästerskap. Till viss del är det taktiskt, men framför allt är det mentalt. Rädslan för misslyckande är större än viljan att vinna.

Båda sakerna måste åtgärdas om England skall uppnå vad som helt tydligt verkar vara Gareth Southgates ambition: Att etablera sig som ett av de främsta landslagen i världen. Det är naturligtvis en grannlaga uppgift Southgate har framför sig, det är lång väg till resans slut. Ett första steg längs resan är förvisso att inte bara inse att man inte längre är det, utan faktiskt formulera det.

Hade det varit någon av tidigare landslagsledningar så hade jag avfärdat alla möjligheter för England att lyckas, och sagt något för att motivera det i stil med att England helt enkelt saknar organisation och kompetens på landslagsnivå för att göra verklighet av allt prat. Gareth Southgate som förbundskapten gör däremot att jag den här gången tror det finns en sportslig chans.

Inte för dennes enastående meriter som tränare eller manager. De är ganska blygsamma. Men det var även Joachim Löws och Lars Lagerbäcks meriter. Men Southgate är en förbundskapten som har sin hemvist i FA, som har rekryterats internt. Det är ett steg mot en mer professionell modell bort från en äldre modell som såg förbundskaptensjobbet mer som en prestigepost.

Frågan är så klart vilken strategi som Gareth Southgate tillämpar för att ta sig an sitt uppdrag. Länder som har skapat en framgångsrik landslagsorganisation, såsom Spanien och Tyskland, har antingen modellerat sig utifrån en eller ett fåtal stora klubbar i sitt land, alternativt skapat en förbundsgemensam modell inom vilken klubbarna har rättat in sig i god tysk ordning.

Det senare är en non-starter för England vars större klubbar aldrig någonsin kommer rätta in sig under något FA-paraply. Alltså måste Englands och Gareth Southgates strategi gå ut på att modellera sig själva utifrån en klubbs koncept för framgång och utforma taktik och landslagsuttagningar med denna modell som utgångspunkt. Men i så fall vilken klubb?

Tottenham?

England har knappast något överlägset spelarmaterial. Om något så snarare tvärtom, i alla fall om vi jämför med de allra största nationerna. Det är en situation som till stor del liknar motsvarande situation som Tottenham har i Premier League. Där finns naturligtvis bra spelare, men det är genom ett starkt kollektivt system som laget blir större än dess beståndsdelar.

Om England skulle kunna lyckas nå samma relativa framgång på landslagsnivå som Tottenham har gjort i Premier League så vore det naturligtvis ett mycket stort steg framåt. Något som är frestande med Tottenhams modell är att så många engelska landslagsspelare har sin vardag i klubben – Harry Kane, Eric Dier, Dele Alli, Kyle Walker, Danny Rose med flera.

Något som gör valet mer tveksamt är att England saknar viktig spetskompetens för att riktigt bra replikera Tottenhams taktiska modell, i mittförsvaret och inte minst på centralt mittfält. En ung Michael Carrick hade helt säkert kunnat göra det jobb som Mousa Dembele gör för Tottenham, men vilken yngre engelsk mittfältare axlar den manteln?

Tottenham är samtidigt kanske inte den största klubben i Premier League, men de var redan tidigare en av de största, eller allra minst strax därunder. Det är en starkare ställning än vad England kan sägas ha i landslagsfotbollen. Den dominans Tottenham kan utöva i många matcher kommer inte England riktigt kunna reproducera i samma utsträckning. I alla fall inte ännu.

Den taktiska organisation och koordination som Tottenham har lyckats uppnå i sitt spel är även att betrakta som bland de främsta i Premier League. Ett sådant naturligt samspel kan vara betydligt svårare att uppnå i landslagsfotboll där spelarna inte tränar och spelar tillsammans i alls samma utsträckning. Ett samspel som också är väldigt viktigt för att taktiken alls ska fungera.

Leicester?

England har knappast något överlägset spelarmaterial. Det hade sannerligen inte Leicester heller. Vad vi däremot har sett under senare mästerskap är hur många länder, även betydligt mindre fotbollsländer än England, har nått stora framgångar i relativ mening med en lågt liggande försvarsfotboll fokuserad på att blotta luckor hos motståndarna med ett snabbt omställningsspel.

Vad som frestar med Leicesters klubbmodell är att den är så väl anpassad till ett lag med ungefär den styrkeposition som England faktiskt har. En nation som i landslagssammanhang kan beskrivas som en mittennation som bäst. Men Leicesters modell är också genuint engelsk i meningen att den bygger på ett organiserat försvarsspel och med fart som primär anfallsmotor.

En fin sak med Leicesters taktiska modell är att den är anpassad att fungera väl med spelare av i sådana här sammanhang medelmåttig kvalitet. Wes Morgan och Robert Huth är knappast mittbackar som kommer vinna några utmärkelser, liksom Englands mittbackar knappast heller kommer göra det. Leicesters taktiska system tar tillvara vad dessa spelare kan, och minimerar deras brister.

Det är inte någon särskilt komplicerad taktisk modell. Det gör att den passar särskilt bra för landslagsfotboll där spelarna förhållandevis sällan träffas och tränar tillsammans. Den går snabbt att sjösätta. Det är också en taktisk modell som är tämligen väl anpassad för mästerskapsfotboll, anpassad efter en idé att i första hand undvika förlust.

Det är kanske inte den självbild England nödvändigtvis vill ha, men det kanske mest konstruktiva är att inse att de är landslagsfotbollens Leicester, kanske inte i star power men väl i termer av spelstyrka. Det går också att se Leicesters modell som ett första steg i en utveckling där England stegvis går över mot en modell som mer och mer liknar Tottenhams.

England har spelarna att kunna applicera och tillämpa Leicesters taktiska modell. England har däremot inte riktigt spelarna att framgångsrikt kunna applicera och tillämpa Tottenhams taktiska modell. Problemet för England är så klart att det senare aldrig riktigt kommer kunna avslöjas i träningslandskamper och i betydligt enklare kvalmatcher. Men desto mer i mästerskap.

När en manager sparkas inom fotbollen så handlar det ju i själva verket om en mycket mild form av ”sparkning” där klubben fortfarande är skyldig att fullfölja kontraktets ekonomiska villkor. Men för John Sheridan var det alltså frågan om en hård sparkning, det vill säga sparken på riktigt. Det formella skälet var grovt tjänstefel, sedan Sheridan gått till våldsam verbal domarattack.

Det var under Notts Countys match mot Wycombe den 10 december, en match som Notts County förlorade med 0-2, som incidenten inträffade. Wycombe hade precis gjort sitt andra mål runt den 55:e minuten, ett mål som Sheridan ansåg var offside. Han lämnade då sitt tekniska område, tillsammans med sin assistent Marc Crossley, för att klaga på linjemannen.

Fjärdedomaren Matthew Donohue går då fram till John Sheridan och säger åt honom att han måste stanna kvar inom sitt tekniska område. Sheridan var helt tydligt inte på rätt humör att bli tillsagd detta utan skriker rakt in i Donohues ansikte: ”You’re a f—ing c—. A c…” Donoue tillkallar domaren Eddie Ilderton som visar upp Sheridan på läktaren.

John Sheridan tog inte riktigt utvisningen på bästa möjliga sätt. Hans replik till Ilderton blir följande mindre väl vald svada: ”You’re a f—ing disgrace, you’re f—ing useless, you’ve not f—ing got anything right today, you should be f—ing ashamed, you’re f—ing shit, my kids aren’t going to get any f—ing Christmas presents because of f—ing you.”

På väg upp på läktaren vänder sig Sheridan återigen till fjärdedomaren Matthew Donohue och säger: “You really are a c—. I’m gonna knock you out you c—.” Det hela rapporterades naturligtvis av domarna till FA. Fem dagar senare medger John Sheridan det inträffade och bad förbehållslöst om ursäkt för sitt beteende. Sheridan stängdes av i fem matcher av FA.

Alan Hardy, Notts Countys nye ägare och ordförande från och med årsskiftet, ansåg vare sig denna ursäkt eller denna sanktion som tillräcklig. Bara några dagar efter att han formellt tagit över klubben gav han alltså Sheridan sparken med motiveringen att Notts County strävade efter att vara en familjevänlig klubb och att Sheridans beteende underminerade klubbens samhällsuppgift.

Det är ett beslut som John Sheridan därefter har dragit inför rätta. LMA, det vill säga tränarfacket, gjorde ett uttalande som visar att Sheridan bestrider att hans sparkning enbart hade att göra med grovt tjänstefel, att den alltså hade mer att göra med resultaten, och att sparkningen alltså ägde rum 23 dagar och fem matcher efter den aktuella händelsen, efter ännu en 0-4-förlust.

Alan Hardy var allt annat än imponerad av beskedet att Sheridan beslutat sig att överklaga. I ett skarpt ordat uttalande hänvisar han till sin rätt att driva sin egen klubb, att FA gav Sheridan ett av de strängaste straffen i sin verktygslåda, hur det går emot FA:s koncept om ”respekt” inom engelsk fotboll, och hur beteendet inom proffsfotbollen påverkar barn- och ungdomsspelare.

Det är svårt att inte känna viss respekt för Alan Hardys inställning. Ska det finnas någon som helst kraft i allt prat om respekt, och vill man uppnå genuin förändring, så kräver det att klubbar och ägare tar sådan här ställning. Frågan som emellertid gnager i bakhuvudet är ju om Hardy hade fattat samma beslut om Notts County istället hade legat i andra änden av League Two-tabellen.

Något behöver onekligen göras. Och ansvaret måste börja utkrävas också betydligt högre upp i seriesystemet än League Two. Det har varit en säsong utav hejdlösa domarpåhopp från många managers. Domare har blivit knuffade och stångade. Domarna används konsekvent och systematiskt av kända managers i alla färger som mattor att sopa sina egna problem under.

Det kan vara svårt att känna någon sympati för John Sheridan. Hans beteende och sätt att uttrycka sig är naturligtvis helt oacceptabelt, alldeles oavsett omständigheter. Att han står upp och ber om ursäkt omedelbart efteråt vägs till hans fördel. Han är numer manager i Oldham i League One. Men på ytan kan han knappast, utifrån sitt beteende, invända mot att få sparken.

Det hela beror så klart på vad han fått för instruktioner tidigare. Om ägaren aldrig tidigare nämnt att han ansåg hur en manager uppför sig och uttrycker sig vara särskilt viktigt, kanske hade den tidigare ägaren en annan uppfattning, så hade kanske böter och en offentlig reprimand varit en mer lämplig bestraffning vid en första förseelse.

Jag fastnar emellertid också vid en av de mer udda delarna av John Sheridans utbrott på domarna. Hur hans barn inte kommer få några julklappar på grund av domaren. En bisats som förlöjligats något i efterhand på twitter men som känns så apart och märklig i sitt sammanhang att jag inte kan hjälpa att känna att den faktiskt är helt genuin, att det är så Sheridan känner.

I så fall är det hjärtskärande snarare än löjeväckande. Man måste fråga sig vad detta säger om de arbetsvillkor som managers i lägre divisioner egentligen jobbar under. Om deras ekonomiska trygghet, och de har familjer och barn att försörja med all den press det medför, är så omedelbart och direkt kopplad till kortsiktiga resultat och enskilda vinster, blir upprörda känslor mer förståeliga.

Det här är naturligtvis inte något hållbart argument för att försvara managers i Premier League eller även i The Championship, som förvisso är satta under stor press även de men där de å andra sidan är ekonomiskt välkompenserade för denna press, men längre ned i seriesystemet blir det mer hållbart. Det pratas mycket och ofta om respekt inom engelsk fotboll.

Kanske blir det svårt för att inte säga omöjligt att verkligen uppnå respekt för domarna inom engelsk fotboll utan att först eller i alla fall också uppnå respekt för spelare och managers. And everything hangs together, som min gamle professor i mikroekonomi brukade avsluta varje föreläsning på mycket bred skånska.

Meanwhile så har livet börjat se ljusare ut för Notts County, den engelska fotbollens allra äldsta fotbollsklubb. Efter de nio raka förluster som avslutade John Sheridans tid i klubben har Notts County vunnit sex av sina följande ligamatcher och tagit 21 poäng på dessa 14 matcher. Med åtta omgångar kvar av säsongen ligger de nu nio poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Humöret i och runt klubben har även höjts sedan Alan Hardy köpte klubben av den tidigare ägaren, Ray Trew. Trew var mycket uppskattad i början av sitt ägande efter att ha räddat Notts County från bluffmakarna i Munto Finance, som lockade bland andra Sven-Göran Eriksson och Sol Campbell till klubben, med löften om stora investeringar och kommande framgångar.

https://footballpink.net/2017/03/10/turbulent-times-at-notts-county-whats-been-going-on-at-the-football-leagues-oldest-club/

Under Ray Trews drygt femåriga ägarskap har Notts County hunnit med att flyttas ned från League One och tämligen omedelbart därefter se ut att riskera nedflyttning även från League Two och Football League. Notts County har haft ekonomiska problem under dessa år, en kvarleva från Muntos ägarskap, och Trew har varit ovillig att investera egna pengar i klubben.

Nya personer i klubbledningen har gett Notts County och dess supportrar friskt hopp. Alan Hardy kommer från området och är supporter till klubben sedan barnsben. Han anställde kvickt Kevin Nolan som ny manager efter att ha sparkat John Sheridan. Några löften om guld och gröna skogar har inte utfästs, men det kanske är lika bra. Notts County har hört sådana förut.

De låter sig helt säkert nöja, i alla fall för stunden, med att Englands äldsta och fortfarande aktiva professionella fotbollsklubb inte för första gången i sin snart 155-åriga historia åker ur Football League och engelsk proffsfotboll. Det vore bra som försenad julklapp för en klubb och för supportrar som inte på många år har fått några julklappar.

Och det har nog svurits en hel del över det.

Efter ha bevittnat Preston North Ends obesegrade säsong och Blackburns tre raka FA-cup-segrar på 1880-talet kom Fredrich Engels att publicera The Condition of the Mid-Table in England baserat på sina observationer av fotbollen i det större Manchesterområdet. Hans teori var att topplagens dominans endast var temporär och att historien bevisade att vi skulle få en fotbollsvärld i framtiden där inga lag skulle kunna gå obesegrade eller vinna flera titlar i rad. Många hävdar att Premier League är det främsta argumentet som verkligen motbevisar fotbollshistorikern Engels; andra menar att Premier League-bubblan kommer spricka så småningom.

Religiösa ledare i fotbollsvärlden förklarar mittenlagens förvandling som resultatet av form, ett spirituellt fenomen som appliceras på lag som vinner oftare än de brukar under en viss tidsperiod, vilket den stora fotbollsbibeln (bestående av mängder av separata så kallade “managerbiografier”) hävdar bara kan komma av att man tror på sin manager, spelidén, och ger allt för laget. Mittemellan det vetenskapliga, det politiska och det religiösa finns alla möjliga idéer som till olika grad kan placeras längs denna skala.

Vissa vill radikalt hävda att det bara handlar om att göra mer mål än motståndarna i sina flesta matcher. Andra hävdar att mittenlag är mittenlag och kommer alltid förbli mittenlag i det långa loppet. De senare är starkt kritiska till Keith Hill som lett Rochdale till flera uppflyttningar från League Two efter att Rochdale tillbringat nästan 40 år i League Two och blivit ett exempel för många på mittenlagens oföränderliga plats i universum.

Det tar oss naturligt till frågan om denna säsongs mittenlag som i nuläget placerat sig i ligatabellernas övre regioner är där för att stanna säsongen ut eller är där för att ta sig upp och bli en annan divisions mittenlag eller om de snart kommer störta ner mot sin naturliga eller av gud givna plats nedanför playoff-strecket.

FULHAM

Man skulle kunna nämna Huddersfield, Reading, eller Leeds här men de känner ni nog till vid det här laget. Och de lär få än mer uppmärksamhet när vi närmar oss playoff-spel. Mest fascinerande och tematiskt passande är Fulham som på sistone på riktigt blandat sig in i uppflyttningstriden. Sedan december har de bara förlorat tre matcher och innan veckans match mot Blackburn är de obesegrade i sju raka matcher. Det vore oschysst att helt skylla på Scott Parker som äntligen petades i oktober men han är nu 36 år och det syntes på planen.

(Gästbloggen är alltså skriven innan Fulhams förlust mot Wolves i helgen. /Hyllman)

Det är imponerande efter att man förra säsongen nästan blev nedflyttade och på det förlorade två av ligans bästa anfallare i Ross McCormack och Moussa Dembele. Men Slavisa Jokanovic har bevisat sig vara en kompetent manager och försäljningarna dolde att man gjorde bra värvningar i somras. Särskilt sent på sommaren efter att till exempel undertecknad tippade dem som fortsatt bottenlag.

David Button är en strålande och pålitlig målvakt. Chris Martin var ligans bästa, och ur Derbyperspektiv oförklarliga, lån innan Steve McClaren satte griller i huvudet på honom. Förutom Tomas Kalas håller försvaret ännu inte topplagskvalitet då varken Ragnar Sigurdsson eller Michael Madl riktigt lyckats peta den tveksamma Tim Ream i mittförsvaret.

Det som förklarar Fulhams framgångar och varför dom kanske når playoff är att deras mittfält är fantastiskt bra. Ryan “Tonårs-Jesus” Sessegnon har rättmätigt fått mycket uppmärksamhet då han är bara 16 år och spelar regelbundet för Fulham. Jag hoppas han får fortsatt förtroende som vänsterytter efter showen mot Newcastle, även om Jokanovic tanke nog snarare var att spela Sessegnon där för att skydda sig defensivt mot Matt Ritchie och DeAndre Yedlin.

Men bortsett från Sessegnon har man ett imponerande mittfält som gör allt. Tom Cairney utvecklades till en av divisionens bästa mittfältare i Blackburn och denna säsongen står han nu på nio mål och nio assists. Ofta som central offensiv mittfältare men ibland ute till höger för att ge yta åt sin vassa vänsterfot. Han backas upp av Kevin McDonald som tidigare varit assistkung men fått en mer defensiv roll i Fulham eftersom han spelar tillsammans med briljanta Stefan Johansen (sju mål, sex assists). Dessa tre har spelat som ligans bästa centrala mittfält.

En liten svaghet är deras kantspel och anfallet. Sone Aluko har återfunnit formen från sin första säsong i Hull och det vore fantastiskt om Sessegnon får fortsatt förtroende som vänsterytter men Chris Martin har varit svag eller petad sedan slutet på januari och varken Floyd Ayite, Lucas Piazon, eller Neeskens Kebano har tagit en ordinarie plats. Frågan för dem är ifall mittfältstrion kan fortsätta bära dem framöver eller om de behöver en pålitlig anfallare för att ta sig till playoff och göra avtryck när de väl är där.

FLEETWOOD

Många gillar när gamla kultspelare blir managers och särskilt när det går bra inledningsvis. När det sedan går upp och ner för dem som med de flesta managers blir de lätt bortglömda. Uwe Rösler har haft en riktig berg- och dalbana på sina snart sex år som manager i England. Han påbörjade Brentfords förvandling till Championship-lag, han tog Wigan till Championship-playoff men lämnade ett lag som senare blev nedflyttat, och han var i Leeds ett tag.

Den här säsongen tog han över Fleetwood som slutade på nittonde plats ifjol. Det började dåligt också med väldigt varierande resultat under hösten. I november bytte man dock från en fyrbackslinje till en trebackslinje (“stop me if you think you’ve heard this one before”) och därefter förlorade man inte på 18 raka matcher tills man föll med 2-4 mot Bolton förra helgen. Detta med en ganska osmickrande trupp av journeymen och fortsatt mittbackskapten är Nathan Pond som gör sin fjortonde säsong i klubben.

Det finns mängder av spelare i Fleetwood jag känner igen, nästan till gränsen att jag blir uttråkad, men Rösler har också hittat några bra unga spelare, det hjälper ju att ha kontakter. På mittfältet är det främst Kyle Dempsey, inlånad från Huddersfield men tidigare stjärna i Carlisle, tillsammans med George Glendon som började säsongen på lån från Man City men som sedan januari är Fleetwood-spelare.

I deras formation sedan november spelar man längst fram i stort sett en offensiv mittfältare bakom två anfallare. I klassisk italiensk stil snarare än post-modern Conte. Oftast David Ball som leder interna skytteligan bredvid antingen Ashley Hunter, som Fleetwood hittade i Ilkeston, eller Devante Cole som ursprungligen kommer från Andy Coles testiklar, och trequartistan (nåja) bakom dem är Bobby Grant som är mest känd för att han blev arresterad tillsammans med Steven Gerrard efter DJ-incidenten i Southport. Viktigast är dock kanske deras wingback Amari’i Bell som tidigare släpptes av Birmingham men som fått ett genombrott i sin mer offensiva roll, varifrån han gjort fem assist.

EXETER

Paul Tisdale är engelsk fotbolls näst längst varande managerinstitution och kan komma att bli krönt den längst sittande om “Wexit” blir genomröstat. Likt Arsene Wenger påminner han mer om långt sittande coacher i amerikansk collegesport. Som finns top of mind för mig i och med det stundande March Madness. Där är det vanligt för coacher att bli kvar i många år nästan oavsett resultat. Mycket till stor del tack vare hur bra de är på att rekrytera spelare till kommande säsonger.

Väldigt talande exempel är Collegebasket-coachen Lorenzo Romar i Washington (läs vidare). Kortfattat kan det summeras som om de bör sparka han för att hans lag spelar så dåligt trots många väldigt bra spelare som går vidare till NBA eller om resultaten inte är lika viktiga som de många framtida stjärnor som han har stor del i att rekrytera. Exeter har nämligen inte varit särskilt bra i flera säsonger före denna.

Efter Tisdale tog över lyckades han på två raka säsonger ta dem från Conference National till League One och inte långt därefter nästan nå League One-playoff. Efter det tog det inte lång tid innan Exeter föll ur League One och de fyra senaste säsongerna har man slutat mellan tionde och sextonde plats i League Two. Många klubbar hade antagligen bytt manager. Liknande klubbar som Yeovil, Cheltenham, Dag & Red, eller Stevenage förlorade antingen sin manager på vägen uppåt eller så bytte man i fallet.

Man är dock väldigt bra på att fostra unga spelare och spelar gärna underhållande och offensiv fotboll. För några år fanns till exempel 19-åriga Matt Grimes som kom med i Årets Lag trots att Swansea köpte han mitt under säsongen. Hans lagkamrat i både Exeter och Englands ungdomslandslag var Christy Pym som visserligen inte fick samma sensationella genombrott, men som målvakt är det imponerande att han 21 år gammal står regelbundet för Exeter.

Han har dock hamnat ytterligare i skymundan för anfallaren Ollie Watkins från samma årskull. Han gjorde redan nio mål på ungefär 20 matcher ifjol men denna säsongen har han fått ett stort genombrott med (i skrivande stund) 14 mål och nio assist. Han är en stor förklaring till varför Exeter gick tolv raka matcher (varav tio var segrar) utan förlust under vintern och för närvarande innehar en playoff-plats. Han har väckt intresse från större klubbar i högre divisioner och kollar man på hans höjdpunkter är det nästan lika imponerande som Dele Alli i Milton Keynes.

Watkins blir inte långvarig i Exeter, troligen spelar han åtminstone i Championship nästa säsong, men bakom honom finns ytterligare en Exetertalang i den defensiva mittfältaren Ethan Ampadu. En 16-åring vars pappa Kwame spelade i West Brom, Swansea, och Exeter främst på 1990- och 2000-talet men nu tränar Exeters U18-lag. Empadu Jr har redan denna säsongen spelat några matcher i League Two och väckt intresse från de största lagen i Premier League.

Övrigt

Rekommenderar den här analysen av nya Derbymanagern Gary Rowett. Det jag drar av den är att det kan bli väldigt fascinerande att se om Tom Ince passar lysande eller inte jobbar tillräckligt mycket defensivt, och om Derby kan få tillbaka Chris Martin och byta ut Darren Bent kan det bli bra nästa säsong.

Rekommenderar också bandet Los Campesinos nya album “Sick Scenes”. Jag började lyssna på dem för flera år sedan på grund av deras fotbollsreferenser (likt Half Man Half Biscuit) men de är genuint bra och vad jag nästan oavbrutet lyssnat på sistone. Kan också rekommendera podcast-intervjun deras frontman Gareth David gjorde. Att han sitter i styrelsen för Welton Rovers är rätt coolt.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Avbytarbänken:
Victor Valdes, Middlesbrough
Phil Jagielka, Everton
Antonio Valencia, Man Utd
Georgino Wijnaldum, Liverpool
Manuel Lanzini, West Ham
Sadio Mané, Liverpool
Benik Afobe, Bournemouth

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Bournemouth, Leicester och Crystal Palace. En säsong kan på sätt och vis sägas handla om vändpunkter och det gäller att få dessa punkter att vända åt rätt håll och att vända i rätt tid. Bournemouth, Leicester och Crystal Palace var alla i olika utsträckning indragna i nedflyttningsstriden, detta med tolv matcher kvar av säsongen. Dessa tre lag har nu vunnit åtta av sina senaste totalt nio matcher, varav den nionde var ett oavgjort på Old Trafford. Det håller troligtvis kvar dem alla tre i Premier League.

Chelsea. Efter slutsignalen firade Chelseaspelarna som om de visste att nu hade i praktiken vunnit ligan. Inte utan anledning. Det hade de säkert haft några tankar om redan tidigare men just den här bortamatchen mot Stoke kändes på något sätt som sista hindret. Dessutom, i en i övrigt scrappig match, med ett sent avgörande mål som floskeln säger är så typiska för blivande mästarlag.

Man Utd. För första gången på nästan ett halvår så lämnar Man Utd alltså sjätteplatsen. Det hade man förvisso gjort alldeles oavsett resultatet idag mot Middlesbrough, frågan var bara om det skulle bli sjundeplatsen eller femteplatsen som destination. Viktig seger för Man Utd borta mot ett taggat Middlesbrough som innebär att de fortfarande är med i jakten om Champions League-platser även i ligaspelet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Om det var en rejäl dogfight uppe i himlen under första halvlek så var det ingen dogfight alls på fotbollsplanen. Kommentarer är egentligen överflödiga, lite som Muhammad Alis sista slag på George Foreman. Taktik, organisation, attityd, mer eller mindre allt var långt under par. Bara de fasta situationerna får det att krypa i huden på mig.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Jag är inte precis förtjust i det ständiga gnället på spelschema med mera heller, mest för att jag inte vet om det faktiskt lyfter någon press från spelarna eller om det mest fostrar negativism. Men med ett spelschema som trots allt hade fått andra tränare i ligan att kräkas, och med en stor mängd väldigt viktiga spelare borta, så får han ändå laget både att vinna och att spela fotboll på ett bra och hyfsat sömlöst sett trots det, i vad som var en tuffare bortamatch än vad nog många gav den cred för.

OMGÅNGENS MÅL

Jesse Lingard, Man Utd 2-0, Middlesbrough (b). Svår konkurrens med Alexis Sanchez mål i min bok, med vilket jag framför allt uppskattade kylan i ett trångt läge, men Lingards mål vinner i slutänden. Renheten i träffen, hårdheten och placeringen precis i krysset som gör att målvakten har absolut ingen chans att ta skottet. Vill se fler sådana mål i Premier League. Vill däremot inte se fler sådana målgester i Premier League.

:::

TRE PUNKTER

Nedflyttningsstriden. Det blev ännu en förlust i slutänden för Middlesbrough, även om det var en klar förbättring spelmässigt jämfört med tidigare. Det går så klart att se som uppmuntrande likaväl som det går att ses som typiskt för ett lag moget för nedflyttning att de inte ens vinner när de spelar bra. Sunderland är redan körda. Hull och Swansea känns som att de inte kommer ifrån den där nedflyttningsstriden. Är det mellan dessa fyra lag det står under resten av säsongen? Det börjar se så ut. Kommer Middlesbrough kunna rycka upp sig? Blir det en shoot-out mellan Hull och Swansea? Hur nära kommer Watford och Burnley flirta med katastrofens rand?

Squad game. Det pratas för mycket om startelvor. Framför allt klagas det för mycket och fästs för stor vikt vid att enskilda spelare saknas. Om Liverpool saknar Sadio Mané, Philippe Coutinho eller Jordan Henderson så är det typ omöjligt att vinna fotbollsmatcher. Dito Man City med Fernandinho eller David Silva, Arsenal med Alexis Sanchez eller Mesut Özil, Tottenham med Harry Kane och så vidare. Ja, det är viktiga spelare, men under en säsong måste man räkna med att spelare kan vara borta. Antonio Conte åker till Stoke utan Eden Hazard och vinner. José Mourinho åker utan Zlatan Ibrahimovic, Paul Pogba, Ander Herrera med flera till Middlesbrough och vinner. Att laga efter läge, att vinna även under svåra omständigheter, är även det en skill.

Talking Heads. Hur många gånger händer egentligen det här? Storklubb tar ledningen med två mål på bortaplan mot en av klubbarna runt botten av Premier League. Nu är matchen avgjord menar då prathuvudena i studion, som kommenterar, på sociala media och så vidare. Nej, det är den inte! Det här är England. Det här är Premier League. Här är sådana matcher inte avgjorda. Allt som krävs är en reducering för hemmalaget för att hela stämningen på arenan ska förändras och matchbilden bli en helt annan. Det här är inte på något sätt unikt. Det vore bra, om man jobbar med att prata om engelsk fotboll, om man i alla fall försökte lära sig något om dess kulturella särdrag.

:::

FÖR ÖVRIGT

Om Arsene Wenger har bestämt sig för sin framtid, som han säger, så bör han av respekt för Arsenal meddela sitt beslut omgående. Inte snart, inte mycket snart, omgående!

Man kan tycka precis vad man vill om Marouane Fellaini, som truppspelare har han däremot varit vare sig oviktig eller onyttig den här säsongen.

West Brom-fansen måste känna sig mycket klappade på huvudet när deras 3-1-seger över Arsenal bara leder till studiosnack om Arsenal, och studiovärden ändå avslutar segmentet med typ ”sorry West Brom, ni var jätteduktiga!”

Det känns som att Pep Guardiolas ständiga superlativer slutade vara trovärdiga för ungefär tre månader sedan.

Pontus Jansson på bänken i Leeds viktiga match mot Brighton, som slutade med vinst för Leeds. Garry Monk var något kryptisk efter matchen. Glasklara besked dock att vänta i veckan.

Cesare Prandelli – you Sir, are a rabblerouser, you rouse rabble!

På något sätt ska det ändå bli lite skönt med den andningspaus som ett landslagsuppehåll ger.

Undrar om Arsenalfansen fick mängdrabatt på flygplanshyran?!

Vilket Man City kommer vi få se ikväll? En fråga som självklart kan förlängas till att gälla resten av säsongen. Ett hungrigt och revanschlystet Man City taggade att visa att vad som skedde i onsdags var ett engångsfall och att göra det bästa av vad som återstår av säsongen. Eller ett deppigt och demoraliserat Man City som fortfarande slickar såren på såväl säsong som stolthet.

Det har varit några turbulenta dagar för Man City. Så klart. Det har samtidigt varit några märkliga dagar där en misstänkt mängd artiklar kom ut i media mer eller mindre samtidigt som var och en hade någon form av vinkel på hur Man Citys misslyckande inte var så mycket Pep Guardiolas fel som det var spelarnas fel. Plötsligt skulle mer eller mindre hela Man Citys spelartrupp bytas ut.

Det är ett tema som har varit återkommande och som gick att skönja redan innan säsongen ens hunnit börja, och som definitivt började framträda tydligt när Man City slutade vinna fotbollsmatcher. Man har försökt förekomma ett eventuellt misslyckande genom att lasta över ansvaret på spelarna, och mer eller mindre friskriva Pep Guardiola från ansvar.

Att hantera förväntningar är så klart en sak, och att hävda att ett lagbygge behöver tid på sig för att utvecklas likaså. Att däremot publikt peka finger och påtala hur spelarna är för dåliga, eller hur de inte är taktiskt lika begåvade som spelarna i Barcelona eller Bayern München, och hur de alla ska bytas ut, är en annan. Då handlar det om PR för managern mer än något annat.

Samma tema återkom på Pep Guardiolas presskonferens och intervjuer direkt efter matchen mot Monaco. ”Anfallarna måste vara aggressiva och möta bollen, men gjorde det inte, och därför är vi utslagna”, menade Guardiola, utan att riktigt prata om defensiven. ”Jag försökte övertyga dem om att vi var tvungna att anfalla att göra mål, men lyckades inte”, lät det också.

Det kunde knappast råda någon större tvekan om var felet låg någonstans i Guardiolas uppfattning, och vad som var berättelsen efter matchen. En berättelse som under dagarna därefter alltså följdes upp av en märklig mängd artiklar och studioanalyser. Om Pep Guardiola och spelarna hängde ovanför stupet tillsammans så skar Guardiola precis av repet och lät spelarna falla.

Hur hanterar och förhåller sig spelarna till detta? Både till den offentliga hängningen och till allt prat om att de ska bytas ut. Det saknas knappast ego och prestige hos moderna stjärnspelare. Professionella fotbollsspelare är knappast några dunungar, och måste tåla kritik, men en viktig förutsättning är att de känner att managern är lojal med dem och med klubben.

Om de inte känner detta blir det svårt att hålla ihop sammanhållningen i laget och desto svårare för Pep Guardiola att motivera spelarna framöver. Och med en Champions League-plats och en FA-cuptitel som står på spel så är det några viktiga månader kvar av säsongen för Man City. Således frågan om vilket Man City vi egentligen kommer att få se under resten av säsongen?!

Pep Guardiola har självfallet rätt i att det har begåtts misstag av andra. Det vore fånigt att analysera vare sig matcherna mot Monaco eller Man Citys säsong som helhet utan att kritisera spelarna för deras insatser. Det vore omöjligt att vara något annat än djupt kritisk till Txiki Begiristains insatser på transfermarknaden under de senaste åren.

Problemet är däremot att Pep Guardiola kanske inte är riktigt lika pigg på att medge egna misstag som han är att kritisera andras. Och visst har det begåtts misstag. Målvaktsfrågan och en taktisk naivitet som har satt Man Citys försvar ur spel, sommarens värvningar liksom vilka värvningar som inte gjordes, olika laguttagningar. Där finns sådant som går att kritisera.

Både Jürgen Klopp och Pep Guardiola är hyfsat färska som managers i Premier League. Båda har sett sin bristande förmåga att organisera ett effektivt försvarsspel sätta sina lags ambitioner på spel. En skillnad är att Klopp har hunnit göra sina misstag och anpassa sig efter dem. En annan skillnad är att Liverpool under säsongen har haft sin djupdykning och sedan samlat sig.

Ett skäl till att Liverpool har kunnat göra det är att det aldrig har rådit någon tvekan, vare sig bland spelare eller bland supportrar, att Jürgen Klopp har befunnit sig tillsammans med dem i skyttegraven. Klopp är bra både på att visa lojalitet och på att inspirera lojalitet. Därför vet vi alltid vad vi kan förvänta oss av Liverpool. Det går inte alltid bra, men aldrig utan en fajt.

Finns det någon fajt kvar i Man City?!

Som närmast har blivit brukligt i Premier League den här säsongen så ägnas lördagarna till stor del åt nedflyttningsstriden. Kanske för att lördagarna enligt känd Skylogik är inte riktigt lika super som söndagarna. Hur som helst så är det ännu en viktig och potentiellt omvälvande omgång för Crystal Palace, Hull City, Sunderland, Swansea med flera som alla spelar idag.

Men det händer också saker med relevans för toppen av tabellen. Stoke satte som bekant en rejäl käpp i hjulet för Man Citys förhoppningar genom att klara oavgjort på Etihad. Kan de göra detsamma för Chelsea på hemmaplan? För Arsenal gäller det att visa att de faktiskt har ryckt tag i sig själva igen, och att det inte bara gäller mot motståndare från amatörligan.

Mycket spänning hittar vi också i våningen undanför, i The Championship, där det fortsätter vara högdramatiskt runt strecken i toppen av tabellen. Redan igår kväll spelade tre av de inblandade klubbarna, men Newcastle brottas med en svår bortamatch mot Birmingham, Fulham har en mycket viktig match hemma mot Wolves, och sist ikväll möter Leeds Brighton på Elland Road.

Det är med andra ord en riktigt sexig engelsk fotbollslördag vi har framför oss, och vad passar då bättre än att, utan någon större tanke på sammanhang, sammanfatta den på förhand i sex punkter?!

Tony Pulis har passerat 40-strecket

West Brom har haft en alldeles lysande säsong och jag har haft skäl att berömma deras insatser vid flera tillfällen. De har parkerat på tabellens övre halva med en europeisk cupplats som en möjlighet. Där fanns onekligen en känsla av att West Brom har tagit ett kliv framåt i utvecklingen. En insats av Tony Pulis som krävde respekt.

Men de senaste veckorna har kommit med en jobbig påminnelse varför det finns skäl att vara skeptisk till Pulis. West Brom nådde fram till 40 poäng i slutet av februari. Direkt därefter har West Brom plötsligt förlorat två raka matcher, mot Crystal Palace och Everton, utan att göra ett enda mål. Som om någon plötsligt tryckt på lagets off-knapp.

Det är i grund och botten den anledning till att jag aldrig har lärt mig att fullt ut uppskatta Tony Pulis. Allt handlar om att nå fram till 40 poäng, om att bara hålla sig kvar, där verkar inte finnas några ambitioner utöver det. Det kanske inte ska ses som garanterat riktigt än, men mycket talar för att West Broms säsong i praktiken tog slut när de nådde 40 poäng.

Dags för Leicester att ta showen on the road

Vilka veckor det har varit för Leicester och för Craig Shakespeare, lagets tillförordnade manager. Två raka vinster i ligan, mot Liverpool och mot Hull City, och naturligtvis den strålande segern mot Sevilla och avancemanget till kvartsfinal i Champions League. Hemma på King Power Stadium har Leicester vänt säsongen från fiasko till framgång.

Men det har varit hemma det. Leicester och Craig Shakespeare har ju haft den fördelen att de har fått spela tre raka matcher på hemmaplan sedan myteriet mot Claudio Ranieri. Men nu måste de alltså lämna hemmets trygga härd och visa att de klarar det också i fientlig miljö. De måste också visa att de har landat efter succén i Champions League.

Graeme Souness satt i TV-studion och lyfte fram en intressant aspekt om Leicesters myterister. ”They’ve let us down once, they will let us down again!” Leicesters spelare har redan vikt ned sig i motgång, redan haft intrycket av att vara större än sina skor, de vet att det ”fungerar” att lasta ansvaret på tränaren. Har det hänt en gång, händer det lättare en andra gång.

Nytt på båda bänkarna i Brian Clough Trophy

En tidig match i The Championship är East Midlands Derby, mellan Nottingham Forest och Derby County, ett förhållandevis ettrigt engelskt derby som även går under namnet och titeln Brian Clough Trophy. Och nu slumpar det sig alltså som så att båda klubbarna går in till den här matchen med nya managers. Här kan vi alltså tala om att slängas in i hetluften.

Under veckan blev det alltså först klart att Gary Rowett tar över Derby County sedan Mel Morris zamparinade Steve McClaren. Bara några timmar senare bekräftade Nottingham Forest att de anställer Mark Warburton, tidigare i Rangers, som sin nye manager. Båda anställningarna uttalar en ambition om en mer långsiktig satsning. The Championship tätnar alltså ytterligare.

Derby Countys snabba anställning av Gary Rowett säger oss kanske något om fotbollens växelverkan. Många häpnade ju över Mel Morris snabba sparkning av McClaren. Men Norwichs beslut att sparka Alex Neil tvingade förmodligen Morris att spela sina kort snabbare än vad som var tänkt. Morris ville inte tappa Rowett till Norwich.

West Ham brottas med sina quick fixes

Det är en lurig säsong för West Ham. Deras flytt till en ny arena har knappast gått smärtfritt. Flytten har varit planerad i flera år men har inte genomförts på ett särskilt välplanerat sätt. Formen har sviktat. Nyckelspelare har svikit och spelstrejkat och lämnat klubben. Laget har inte nått upp till förra säsongens höjder då man utmanade om en Champions League-plats.

West Ham är en klubb med både potential och ambition. Men en klubb vars potential och ambition inte motsvaras av dess strategiska planering. West Ham är en klubb som har satt i system att leta genvägar. Den nya arenan är bra business men kulturellt som att vilja ta en trappa i ett enda steg. Klubben har ingen långsiktig policy på transfermarknaden utan lappar och lagar.

Konsekvensen blir att West Ham snubblar fram från säsong till säsong snarare än att följa någon långsiktig utvecklingsplan. Arenabrådskan tvingar klubben att istället släcka ständiga småbränder. En ogenomtänkt värvningspolitik ger en felbalanserad spelartrupp som brister på flera positioner. Ständiga spelarlån fostrar kortsiktighet utan att ge West Ham något ekonomiskt värde.

Romelu Lukaku gör en ”Rooney”

Bomben slog ned under veckan att Romelu Lukaku säger sig inte vilja skriva på något nytt kontrakt med Everton. För detta kan så klart finnas både det ena och det andra skälet men centralt för Lukaku verkar i alla fall vara att han vill spela i Champions League och att han inte känner att Everton har eller visar den ambitionen som krävs för detta.

Det rörde naturligtvis om rejält i grytan. Mino Raiola har tidigare uttalat sig om att ett nytt avtal var en 99,99%-ig säkerhet. Det hela kan självklart vara föga mer än ren förhandling. Men det har naturligtvis satt både media i brand och till synes andra klubbar på full beredskap. Det pratas om mångmiljonflyttar till både Chelsea och Man Utd.

Ronald Koeman sade sig vara allt annat än glad med Lukakus uttalande. Men något får mig att undra om han ändå inte är rätt nöjd med det. Han flyttade till Everton inför säsongen bland annat med löften från Evertons ägare Farhad Moshiri och ledning om en investering och en rejäl satsning. Något som ännu inte riktigt visat sig. Lukakus ultimatum kan vara en knuff i rätt riktning.

Hissen uppåt eller nedåt för Leeds?

Två oavgjorda matcher i rad för Leeds inför den här matchen. Först en surt tappad vinst i slutminuten borta mot Fulham, och därefter en rätt trög 0-0-historia hemma mot QPR. Två resultat som ger Leeds samma känsla som ett flygplan efter dess stigning, då tyngdlösheten skapar en obehaglig illusion av att planet både kan fortsätta framåt eller falla nedåt igen mot marken.

Och ikväll är det inte vilken match som helst. Leeds spelar på Elland Road mot Brighton, tvåa i tabellen. Således en tuff match för Leeds men också en match där tre poäng är viktigt både för deras tabellplacering, helst sedan både Sheffield Wednesday och Huddersfield förlorade igår kväll, och för deras status inför ett eventuellt men ändå troligt playoff.

Leeds facit mot övriga sex klubbar som för närvarande är realistiska deltagare i jakten på uppflyttning är inte alldeles imponerande. Leeds har endast vunnit tre av dessa nio matcher och förlorat fyra. Helt säkert ett facit Leeds vill putsa till under sina tre återstående dylika matcher innan playoff. Ikväll kan de ta en bra skalp mot Brighton.

Reading är även något av en udda fågel. Det är nämligen svårt att förklara deras framgång och tabellmässiga position med några av de konventionella metoder som brukar användas. Tvärtom så visar de allra flesta mått att Reading måste ses som något av en anomali. De borde egentligen inte befinna sig på en playoff-plats. Men gör det ändå.

Det görs löpande mätningar för alla lag i The Championship hur de presterar jämfört med hur de borde prestera. Det görs mätningar både på hur många mål varje lag förväntas göra och på hur många mål de förväntas släppa in, sett till volym och kvalitet på de chanser som skapas. På dessa mätningar befinner sig Reading på 22:a plats av seriens 24 lag.

Reading har hittills under säsongen gjort 49 mål. De borde ha gjort knappt 45 mål enligt dessa mätningar. Under säsongen har Reading samtidigt släppt in 49 mål, det vill säga precis lika många som de har gjort. Enligt mätningarna borde Reading ha släppt in strax över 55 mål. Mätningarna visar att Reading borde ha 44 poäng för närvarande. De har 64 poäng.

Det är på så vis att betrakta som en makalös överprestation av Reading. Jaap Stam har onekligen fått ut maximalt av sitt lag. Statistiska modeller av det här slaget är tänkt att mäta hur lag rent spelmässigt faktiskt presterar, och på så vis kunna gräva djupare än enbart tabellen. Vad modellerna visar är ett Reading som sett till sitt spel är det klart svagaste laget i playoff-striden.

Vilket också bekräftas till stor del av en genomgång av Readings möten med övriga topplag i The Championship. Reading har bara lyckats vinna två av de hittills sju matcherna under säsongen mot övriga lag som nu befinner sig på någon av de sex översta platserna, båda på hemmaplan. Det är så klart något som oroar inför ett eventuellt playoff-spel.

Eventuellt bör betonas. Readings formkurva har nämligen sett oroväckande ut den senaste månaden, vilket möjligen antyder att utdelningen på Readings prestationer är på väg att återgå till det normala. Reading har bara vunnit en av sina senaste fem matcher, och förlorat tre av dem, samtidigt som de har gått mållösa från fyra av dessa fem matcher.

Och bakifrån jagar framför allt Fulham dem i hälarna. Reading är tillsammans med Sheffield Wednesday de klubbar på nuvarande playoff-platser som löper störst risk att bli upphämtade och tappa sin plats i playoff. De flesta modeller visar att Reading, baserat på återstående spelschema, är den klubb som med störst sannolikhet kommer missa playoff.

Och ikväll möts alltså Sheffield Wednesday och Reading. Sheffield Wednesdays siffror är i mångt och mycket motsatsen till Readings. Tillsammans med Fulham hade Sheffield Wednesday med en normal utdelning på sina prestationer varit två självklara playoff-lag bakom Brighton och Newcastle. Men framför allt har Sheffield Wednesday haft problem med målskyttet.

Nu spelar både Reading och Sheffield Wednesday istället med kniven något metaforiskt mot strupen. En förlust för något av lagen ikväll innebär att de kan bli passerade i tabellen av Fulham ett knappt dygn senare om de vinner mot Wolves hemma på Craven Cottage, och därmed ramla nedanför playoff-strecket med bara åtta omgångar kvar av säsongen.

Det är med andra ord en match av stor betydelse för Reading ikväll. Det är en första match i ett återstående matchprogram som även innehåller matcher mot Leeds, Norwich, Aston Villa och Nottingham Forest. Viktiga matcher inte bara för att Reading över huvud taget ska kunna ta sig till playoff, utan också för att visa att de har en bra chans i detta playoff mot övriga topplag.

Håller verkligheten på att komma ikapp Reading, eller kommer de fortsätta trotsa fotbollens analysmodeller?

Utgångspunkten för de båda klubbarna är naturligtvis väsensskild. Leicester är kraftigt nederlagstippade inför sina kvartsfinaler och måste självfallet betraktas som turneringens skrällgäng. Man Utd ses å sin sida som överlägsna favoriter att vinna inte bara kvartsfinalen utan hela turneringen, i en utsträckning som kanske inte känns helt verklighetsförankrad. Utgångspunkten är annorlunda delvis på grund av respektive turnering, delvis beroende på de båda lagen.

Barcelona, Dortmund, Bayern München, Juventus, Real Madrid, Atlético Madrid och Monaco. Det känns naturligtvis lätt sinnessjukt att addera Leicester till den skaran av fina och anrika europeiska storklubbar. Men är det något som Champions League har varit i behov av i många år så är det kanske lite av chat shit and get banged! Den stundtals tråkigt saniterade turneringen skulle helt klart kunna må bättre av mer variation.

Om förhandsfavoriterna har hållit sig kvar i Champions League så har flera av Europa Leagues förhandsfavoriter fallit ifrån. Roma, Shakhtar Donetsk, Tottenham, Inter, Villarreal, Fiorentina är några exempel. Kvar att lottas mot för Man Utd är Ajax, Lyon, Celta Vigo, Schalke, Besiktas, Genk och Anderlecht, en både varierad och eklektisk samling av europeiska klubbar. Någon lätt resa till Stockholm blir det inte för Man Utd.

ATLÉTICO MADRID – LEICESTER (10%)

Om vi utgick från att Leicester egentligen oavsett motstånd nästan helt säkert kommer åka ur Champions League i kvartsfinalen så fanns i alla fall förhoppningen att de skulle göra det och alltså få chansen att spela mot någon av kontinentens erkända superklubbar. Atlético Madrid var kanske på så vis en något småtrist lottning för Leicester. Om Leicester istället hade hoppats på att ta sig vidare så hade Dortmund eller Monaco varit en bättre lottning.

Men istället får Leicester alltså möta något av sin egen spegelbild, eller åtminstone sin spanska motsvarighet. Förvisso en motsvarighet med helt andra resurser i ryggen och en spelartrupp med en betydligt högre kvalitetsnivå från straffområde till straffområde. En motsvarighet med en nutida rutin av sådana här matcher som Leicester inte är i närheten av. En motsvarighet också i avseendet att Atlético även bygger sitt spel från en defensiv grundstruktur.

I någon mening kunde Leicester utnyttja Sevillas bristande rutin från matcher i Champions League, deras så kallade lack of composure, och i viss mening deras offensivlust och defensiva naivitet. Inget av detta kommer att vara i spel mot Atlético Madrid, vilket gör dem både till en mer formidabel motståndare och en motståndare som passar just Leicester desto sämre. Att Leicester slog ut Sevilla var ingen superskräll. Att slå ut Atlético vore det.

ANDERLECHT – MAN UTD (70%)

Man Utd spelar matcher. Många matcher, och matcher långt bort. Och det finns ingen ände på hur jobbigt José Mourinho tycker det är, vilket blir lite jobbigt att lyssna på om ungefär tre månader sedan. Den här lottningen kan Mourinho knappast klaga på. Belgien är nära och fint, motståndet är bra utan att vara bland det mest besvärliga som återstår i Europa League, Anderlecht är en gammal, fin och traditionsrik engelsk klubb.

Det var några år sedan Anderlecht vann den belgiska ligan. Men de är alltid en av de belgiska toppklubbarna, den överlägset mest framgångsrika belgiska klubben, och leder för närvarande serien som precis ska ge sig in i sitt playoff-skede, där de sex bästa klubbarna ställs mot varandra i en slags mästerskapsserie. De har hittills eliminerat bland andra Mainz, Zenit och APOEL i Europa League. De är inte något blåbärsgäng.

Det är naturligtvis inte Man Utd heller. Och med returmötet hemma på Old Trafford igen så är det självklart en kvartsfinal som Man Utd måste förväntas ta sig vidare ifrån. Att Anderlecht inte är en klubb som ska underskattas ens för engelska storklubbar kan däremot Arsenal bära vittne om. Och visst vore det frestande att se någon form av möjlig Brexit-symbolik i att en engelsk klubb stupar mot en klubb från Brüssel av alla städer.

Därför att de är för dåliga så klart! Nedkokat till sin minsta gemensamma nämnare så är inte rubrikens fråga svårare att besvara än så. Det råder ingen tvekan om att de engelska superklubbarna för närvarande är tydligt sämre än de europeiska superklubbarna. Och det har också varit i huvudsak mot dessa som de engelska klubbarna har åkt ur Champions League.

Men rubrikens fråga antyder så klart att vi också vet att engelska klubbar skulle kunna prestera bättre. Det positiva i det är så klart att det fanns kanske desto större skäl att oroa sig om engelska klubbar presterade som de gjorde och vi betraktade det som normalt eller enligt plan. Men då kan man fråga sig vad underprestationen faktiskt beror på. Något som inte bara jag funderat på så klart, utan även t ex Miguel Delaney på Independent.

https://www.independent.co.uk/sport/football/european/premier-league-champions-league-a7633606.html

Balansen mellan ligaspel och Champions League är en återkommande faktor som tas upp. En faktor som både kan delas upp i ett hårdare och jämnare konkurrensläge i ligaspelet vilket påtvingar ett större fokus och en större energiinsats, och i att Champions League för de europeiska superklubbarna, till skillnad från i England, är eller har blivit viktigare än ligan.

De stora ekonomiska resurserna hos Premier Leagues klubbar används med rätta som argument för varför man anser att de underpresterar. De borde kunna göra bättre ifrån sig menar man. En konsekvens av alla dessa pengar har däremot också blivit ett slöseri med pengar och en dyrbar likgiltighet och inkompetens i scouting och rekrytering av spelare och tränare.

Det ska förvisso kommas ihåg att pengar har en avtagande marginalnytta, och de europeiska superklubbarna är sannerligen inga fattiglappar. Och det är som sagt i första hand mot dessa europeiska superklubbar som de engelska klubbarna kommer tillkorta. Det finns i sig inget ekonomiskt märkligt med att Arsenal förlorar mot Bayern München eller Man City mot Barcelona.

Tradition är en annan betydelsefull faktor. De senaste åren har framför allt kännetecknats av att Englands främsta representanter i Champions League har varit Arsenal och Man City. Man Utd och Liverpool har genomgått och genomgår fortfarande sina respektive förnyelseprojekt. Chelsea har brottats med sina besvär.

Jaha, so what? Jo, de klubbar som alltså har fallit ifrån under en period råkar också vara de engelska klubbarna med den främsta och mest framgångsrika europeiska traditionen. Arsenal och Man City, även om det är stora klubbar med väldiga resurser, har inte den traditionen på riktigt samma sätt. De vill kanske dit men är inte där.

Besläktat med denna aspekt är en taktisk naivitet som handikappar engelska klubbar och står dem oerhört dyrt i Champions League. Konsten att kunna försvara sig rynkas på näsan åt, defensiv har plötsligt blivit något omodernt, något som bara sämre klubbar ägnar sig åt. Well, verkligheten är onekligen en annan så filosofin ljuder varken stark eller fin.

Arsenals och Man Citys taktiska naivitet och defensiva inkompetens var den primära orsaken till båda lagens förluster den här säsongen. För vilket både Arsene Wenger och Pep Guardiola måste ta på sig ett stort ansvar. Inte för någon av dem kan dessa brister ha kommit ur tomma luften. Här finns alla skäl i världen för hård kritik, mot värvningspolitik såväl som taktik.

Det är egentligen ingen tillfällighet att Leicester av alla engelska klubbar är ensamma kvar i Champions Leagues kvartsfinaler. Och det är ju myntets andra sida så klart. Ett lag som är nedflyttningshotat i Premier League slår alltså ut Sevilla och går till kvartsfinal i Champions League. Men Leicester var också det enda av de tre engelska slutspelslagen med en vettig defensiv grundstruktur.

Det måste inte vara ett defensivt lag för att kunna vinna eller gå långt i Champions League, men defensiven måste vara tillräckligt bra. Vare sig Man City eller Arsenal har en tillräckligt bra defensiv. Och Arsenal är därtill en klubb som under de senaste månaderna har befunnit sig i något slags parallellt universum fast i gravitationen av sitt eget svarta hål.

Det är en märklig utveckling för engelska klubbar där konsten att försvara sig har stått högt i kurs, och vars framgångar i Champions League genom åren har varit baserade på i första hand en stark defensiv. Den enda engelska vinsten eller stora framgången i Champions League utan defensiva förtecken var Man Utds seger 1998-99, en seger som de sedan inte lyckades bygga vidare på.

Skälet till detta är naturligtvis i grund och botten rätt enkelt. Världens allra bästa spelare har egentligen aldrig spelat i Premier League, utan i någon av de spanska och italienska superklubbarna. För engelska superklubbar att kunna besegra dessa krävs alltså i första hand ett tänk byggt runt bra spelare men även taktik och organisation.

Bara en dåre ger sig in i en shoot-out med en överlägsen fiende utan något av dessa vapen, det vill säga bra spelare och en fungerande taktik och kollektiv organisation. Men tyvärr har dåraktighet blivit ett något för framträdande kännetecken bland engelska superklubbar där filosofi ges ett högre värde än resultat och där pengar har ersatt kompetens som dess viktigaste tillgång.

Pengarna finns i Premier League. Kompetensen finns där i många fall inte, vad avser fundamentala områden som taktisk idé, coaching, scouting, rekrytering av spelare och tränare etc. Därför underpresterar engelska klubbar i Champions League. När kompetensen hinner ifatt pengarna, då kommer de engelska klubbarna sluta underprestera.

Klubbar som Sevilla, Dortmund, Atlético Madrid, Monaco, Roma med flera underpresterar inte – eftersom deras viktigaste tillgång inte är pengar, utan kompetens. Och kompetens har en märklig och mycket skön förmåga att mycket ofta, betydligt oftare än vad fotbollens ekonomer vill tro, besegra pengar också på fotbollsplanen.

Vilket också var exakt vad som hände på den franska sydkusten i onsdags kväll.

Det går samtidigt inte att bli alltför förvånad över nyheten under dagen att Middlesbrough och klubbens ordförande Steve Gibson har beslutat sig för att ge Aitor Karanka sparken. Det är i själva verket ett beslut som har legat i luften i minst ett år, ända sedan Karanka under ett par dagar förra säsongen blev beordrad att lämna klubben efter bråk med spelartruppen.

Aitor Karanka gjorde ett väldigt bra The Championship-lag av Middlesbrough, en av de bättre nykomlingarna i Premier League på många år. Men taktiskt har steget upp till Premier League inte varit lätt. Karanka uppnådde en vinstprocent om 52% i The Championship, en vinstprocent som har sjunkit till ohållbara 15% i Premier League.

Middlesbrough har inte gjort mycket väsen av sig under säsongen. De har inte brottats med samma krisstämpel som Sunderland, Swansea och stundtals Leicester. De har inte varit oförutsägbara på samma sätt som Hull City och Crystal Palace. Luften har långsamt sjunkit ur Middlesbrough och de har sakta men säkert pyst ned under nedflyttningsstrecket.

Mycket har att göra med Aitor Karankas taktiska mindset. Som bara kan beskrivas som i första hand defensivt. Vilket inte måste ses enbart i ett negativt ljus. Utan att ha spenderat några stora pengar har Middlesbrough i själva verket presterat ligans fjärde bästa defensiv. Karanka kan organisera ett försvar, en nödvändig egenskap i botten av Premier League.

Men det har samtidigt tagits till sin överdrift och skett på en för stor bekostnad på anfallsspelet. Middlesbroughs matcher är målfattiga matcher, med ett målsnitt under två mål. Middlesbrough har bara gjort två ynka mål ända sedan årsskiftet. Middlesbrough producerar lägst antal skott och chanser av alla lag i Premier League. De gör minst mål av alla lag i den engelska ligafotbollen.

Det är i själva verket inte något nytt fenomen. Middlesbrough hade redan förra säsongen vad som rimligtvis borde ha betraktats som det starkaste anfallet i hela The Championship. Ändå presterade Middlesbrough bara 63 mål på 46 ligamatcher. Den här säsongen har Newcastle jämförelsevis redan gjort 70 mål på 37 matcher.

Det fanns en frustration kring Middlesbrough och Aitor Karanka redan då. Alla spelare vill spela fotboll och försöka göra mål. Vi kan vara rätt säkra på att det var precis vad förra säsongens bråk med bland andra Stewart Downing också handlade om, synen på hur laget spelade fotboll. Ett bråk som bara för några dagar sedan blossade upp igen.

Frustrationen har också varit påtaglig hos Middlesbroughs supportrar som från läktarna har vädrat sitt missnöje och sin vilja att se ett mer offensivt spel från Middlesbrough. Aitor Karanka gjorde sig här inga tjänster alls genom att kritisera supportrarna för att vilja spela långbollar, när det i själva verket är hans egen taktik som helt isolerat en skicklig anfallare som Alvaro Negredo.

Frustrationen blev inte det minsta mycket mindre när Middlesbrough mer eller mindre kastade bort kvartsfinalen i FA-cupen mot Man City, möjligheten att få spela på Wembley och en teoretisk chans till en cuptitel. Det var åtta dagar till nästa ligamatch, det var ett reservbetonat lag. Det var en bortkastad chans och inte ens ett allvarligt försök. Få saker är mer demoraliserande.

Aitor Karanka har genomgående varit en kantig figur i Middlesbrough. Utöver kritiken mot supportrarna så riktade han en skarp känga till sin styrelse efter att de inte värvat alla spelare han ville ha i januari. Där har varit utbrotten både mot spelartruppen som helhet och mot enskilda spelare. Samtidigt verkar spelartruppen alltmer ha tappat förtroendet för Karanka.

Steve Gibson, Middlesbroughs ordförande, har gjort sig känd genom åren för att vara mycket lojal med sina managers. Han har också vid ett flertal tillfällen genom åren lugnat ned situationen och räddat kvar Aitor Karanka på sitt uppdrag. En fin attityd och en riktigt bra ordförande att jobba för, men kanske var beslutet att sparka Karanka ett beslut som borde ha fattats tidigare.

Med elva matcher kvar på säsongen finns inte mycket att jobba med för Middlesbrough för att rädda sig själva kvar i Premier League. De hoppas så klart få samma effekt som Hull City och Swansea fick. Eller kanske snarare som Leicester fick med Craig Shakespeare. För liksom Leicester så befordrar nu Middlesbrough sin assisterande tränare, Steve Agnew.

Precis som Shakespeare så är Steve Agnew spelarnas manager. Hans taktik kan bara gå ut på att frigöra glädjen hos sina spelare, deras känsla av frihet och anfallslust, och hoppas att den entusiasmen kan bära Middlesbrough till tillräckligt många poäng för att hålla sig kvar i Premier League. Vi kan alltså räkna med ett mer offensivt Middlesbrough som jobbar som kaniner.

Det kan fungera. Det har i alla fall bättre förutsättningar att fungera än vad alternativet bevisligen har haft. Och även om vi absolut bör ge Aitor Karankas dennes erkännande för att ha tagit Middlesbrough tillbaka till Premier League så måste vi också konstatera detta: Att Middlesbrough verkligen inte ska behöva ligga i farozonen för att åka ur Premier League!

Att de ändå gör det är ett misslyckande. Ett misslyckande som kan vara för sent att hinna reparera. Men nu har Middlesbrough åtminstone gett sig själva chansen. Engelska storklubbar skulle helt tydligt må bra av att bli bättre defensivt och sluta betrakta defensiv kompetens och organisation som något omodernt och fult att hålla på med, mot all tradition och allt förnuft.

Men Aitor Karanka tog å sin sida defensiven för långt.

Skulle det vara möjligt att lyckas uppbåda något som helst genuint intresse i och engagemang för matcherna i Europa League under säsongen, eller skulle det vara mer av ett pliktskyldigt tittande som mest tjänade som en sur påminnelse av vad det var man gick miste om? Skulle jag se på Europa League som en meningslös distraktion från betydligt viktigare saker?

Det är ingen hemlighet att engelska klubbar i stor utsträckning har sett på Europa League på det sättet. Andra saker är helt enkelt viktigare, då i första hand naturligtvis ligaspelet, antingen att säkra nytt kontrakt, att jaga en plats i Champions League, eller i enstaka fall slåss om ligatiteln. Det är inte heller någon hemlighet att det är i Champions League Man Utd helst vill vara.

Men det har faktiskt känts helt normalt. Där finns precis samma nervositet inför och under matcherna som jag kommer ihåg från alla Champions League-kvällar. Gruppspelet var kanske något av en transportsträcka, men det var det ofta i Champions League också. Men när det vankas slutspel så kryper nerverna utanpå kroppen.

Där finns precis samma dramatik och samma känsla. Jag lägger precis lika mycket energi på att fundera över möjliga motståndare, på att hoppas att det laget ska vinna och det laget bli utslaget, på att se fram emot en kommande lottning av nästa omgång och hoppas på att Man Utd är med i den. Där infinner sig precis samma krypande cupspänning.

Inte beror det på någon känsla att där bara finns Europa League kvar att spela om för Man Utd. Där är fortfarande full kubbning i ligaspelet om åtminstone fjärdeplatsen, och kanske bättre än så till och med. Jag har fortfarande alla möjligheter i världen att hävda både för mig själv och för andra att det finns viktigare saker än Europa League här i världen, om jag ville det.

Det går naturligtvis att hävda att känslan för Europa League enbart beror på att det hägrar en plats i Champions League för vinnaren. Det är självfallet svårt för att inte säga omöjligt att separera glädjen över pokalen från glädjen över Champions League-platsen. Jag kan bara konstatera att jag har samma känsla som inför matcher i FA-cupen, som inte ger någon Champions League-plats.

Det är på något sätt en glädjande upptäckt att göra att jag ändå känner på det sättet för Europa League. Lite oroade jag mig nämligen för att ha blivit så cynisk under dessa år med den moderna fotbollen att jag hade låtit det perfekta bli det godas fiende. Att jag blivit så snobbig att om det inte är Champions League så får det minsann vara.

Visst kan det vara så att jag mentalt rättar munnen efter matsäcken. Hjärnan och psyket är ju flexibelt på det sättet, det finns egentligen ingen hejd på vad vi förmår rationalisera. Det handlar naturligtvis om en subjektiv upplevelse, men det är å andra sidan vad supporterskapet till fotbollen i sin kärna faktiskt handlar om – subjektiva upplevelser.

Men där finns även objektiva omständigheter. Dan Kilpatrick publicerade igår en artikel i FourFourTwo om hur den ökade konkurrensen i Premier League har ökat FA-cupens status, snarare än att ha sänkt den som normalt sett är den allmänna uppfattningen. Kilpatrick tar så klart sin utgångspunkt i hur den här säsongens fyra semifinalister samtliga är engelska superklubbar.

https://www.fourfourtwo.com/features/how-increased-premier-league-competitiveness-has-restored-fa-cups-magic

Resonemanget är både enkelt och övertygande. Det faktum att där nu finns sex superklubbar i Premier League, men bara fyra Champions League-platser, och definitivt bara en enda ligatitel, så innebär det ofrånkomligen att minst två, troligtvis fler, av dessa klubbar måste misslyckas i ligaspelet. FA-cupen blir därmed ett viktigt sätt att rädda ansiktet och kanske även säsongen.

Det slår mig att ett helt analogt resonemang skulle kunna föras om Europa League. Där kommer alltid vara åtminstone någon eller några engelska superklubbar som deltar som har haft eller är på väg att ha en misslyckad ligasäsong. De allra bästa europeiska klubbarna deltar naturligtvis inte i Europa League, det är ändå en finfin titel och en väldigt svår titel att vinna.

Precis som att vinna FA-cupen kan rädda både ansikte och säsong för en klubb så kan att vinna Europa League göra detsamma. Det är inte varje säsong det ges tillfälle att lyfta en europeisk cuptitel. Det lyfter i ett svep en säsong från att vara potentiellt misslyckad till lyckad. Om engelska klubbar har struntat i Europa League förut, så kan detta få de engelska klubbarna att ändra åsikt.

Det vore en positiv utveckling. Det är en av mina pet peeves både hur många engelska klubbar har börjat strunta i att försöka vinna cuptitlar och hur supportrar till engelska klubbar plötsligt har börjat snobbigt avfärda titlar som oviktiga. Det finns alla skäl att tro att detta har ett samband med engelska klubbars återkommande underprestationer i europeiskt cupspel.

Det kommer alltid kunna sägas att det bara är Europa League. Och i någon mening så är det naturligvis också bara Europa League, där finns något bevisligen större än Europa League. Men när jag sätter mig ner ikväll och följer Man Utds försök att besegra FC Rostov på Old Trafford och ta sig till kvartsfinal i Europa League, då är det inte så bara.

Då kommer det göra riktigt ont om de misslyckas. Precis lika ont som det har gjort när Man Utd har åkt ut ur Champions League. Och det enda jag alltså kan säga om det på förhand är att det är jag glad för.

Det blev 5-3 till Man City i en orgie av mål och underhållning, även om de båda lagens defensiva coacher möjligen återfanns på en bar tillsammans timmarna efter matchen gråtandes i varandras armar. Men i den extas som rådde direkt efter matchen, och dagarna därefter, så var det hur som helst en seger som fick många att spekulera i att Man City nu kunde vinna Champions League.

Så olika är det alltså möjligt att se på en fotbollsmatch och så olika kan alltså slutsatserna därför bli. De som började spekulera i att Man City kunde vinna Champions League måste alltså ha sett matchen mot Monaco som ett bevis för att de kunde det. Jag såg å andra sidan Man Citys match mot Monaco som ett bevis för varför de inte kommer kunna vinna Champions League.

För mig är det ett enkelt resonemang. Det är absolut inte nödvändigt att vara ett defensivt spelande lag för att vinna Champions League, vi har många exempel på motsatsen. Men alla lag som ska vinna Champions League måste ha ett tillräckligt bra försvarsspel, en tillräckligt välorganiserad defensiv organisation och kompetens. Detta saknar Man City.

Pep Guardiola säger mer eller mindre så själv. Han konstaterade redan direkt efter matchen mot Monaco att Man City skulle vara tvingade att anfalla lika friskt i returmatchen eftersom de aldrig skulle kunna vinna genom att försvara sig. Även inför kvällens match har Guardiola konstaterat att anfall är bästa försvar och att han ”only knows one way”.

Min replik skulle vara att han ”only has one way”. Men i övrigt har Pep Guardiola naturligtvis helt rätt. Anfall är Man Citys bästa försvar, eftersom de i själva verket något hårdraget knappast har något försvarsspel. Åtminstone inte ett försvarsspel i meningen att Man City skulle vara kapabla att stänga ned några matcher på den här nivån.

Offensivt håller dock Man City mycket hög klass. Och den bästa taktiken för Man City måste alltså vara att blåsa full fart framåt och banka på att de har mer firepower i sin fully armed and operational battle station än vad deras motståndare har. En slutsats som Pep Guardiola verkar ha landat i fullt ut först efter förlusten mot Everton i mitten av januari.

Och gjort det med den äran ska sägas! Både prestation och resultat har höjts betänkligt efter det beslutet. Man City har stärkt sin position i ligaspelet, gått fram som en slåttermaskin i FA-cupen, och med andra ord satt sig själva i en åtminstone fördelaktig position inför returen mot Monaco i Champions Leagues slutspel. Alla kurvor pekar plötsligt uppåt igen.

Fart har blivit nyckeln. Leroy Sané och Raheem Sterling har blivit ett riktigt starkt radarpar på varsin kant och bidrar till att det går blixtrande snabbt i Man Citys anfallsspel. Ett anfallsspel i vilket David Silva, som gör en lysande säsong under Guardiola, är en viktig kugge. Och Gabriel Jesus, utöver att se mycket lovande ut själv, har varit nyttig konkurrens för Sergio Aguero.

Pep Guardiola som har ett rykte om sig, till stor del självodlat, att vara den store fotbollsideologen har alltså visat sig vara mycket pragmatisk den här säsongen. Man kan tycka att han inte har gjort sig själv några tjänster i spelartruppens sammansättning, men när truppen har givit honom lemoner så har i alla fall Guardiola bestämt sig för att göra lemonad.

Det är något jag generellt uppskattar när en manager faktiskt gör en nykter och strategisk analys av sin spelartrupp, dess styrkor och svagheter, och anpassar lagets taktik och inställning därefter. Istället för att som så ofta är fallet när en manager tvingar på en spelartrupp sin taktiska idé alldeles oavsett om han har spelarna för det eller ej, eller om det är effektivt relativt konkurrensen.

Pep Guardiola har på så vis maximerat Man Citys chanser till framgång den här säsongen. Det innebär att de kommer sluta på en framskjuten position i ligan, även om det verkar ha hunnit rinna alldeles för mycket vatten under bron för dem att faktiskt vinna ligan. Och det innebär att Man City har en mycket god chans att vinna FA-cupen.

Kanske hade Man City rimligtvis hoppats på mer inför den här säsongen, men som en första säsong med Pep Guardiola, varandes i Premier League, så är det ändå en säsong som i så fall måste betraktas som godkänd på gränsen till lyckad. Återstår gör då Champions League. Hur långt räcker Man Citys maximerade chanser där?

Ja, det kanske räcker för att besegra Monaco och i så fall ta sig till kvartsfinal, även om vi inte riktigt kan hålla det för säkert. Men Monaco kan och kanske till och med bör Man City besegra, eller i alla fall kunna slå ut. Och visst finns det några klubbar i kvartsfinallottningen som Man City borde kunna anses ha rätt goda chanser mot. De måste inte åka där heller.

Men att vinna Champions League? Nej, inte med det försvarsspelet. Inte mot klubbar som både har anfallsspelet att maximalt utnyttja Man Citys bristande defensiv och försvarsspelet att hålla Man Citys offensiv i herrans tukt och förmaning. Klubbar som Real Madrid, Atlético Madrid, Bayern München och Juventus.

Men det gör inte resan mindre spännande.

Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät oss därefter veta att Leicesters osannolika ligatitel bara var möjlig eftersom storklubbarna underpresterade och att det bara visade på hur överskattad Premier League är som liga, de skulle aldrig klara sig i Champions League. Leicester vann sin grupp.

Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät sedan oss veta att mot ett spanskt topplag som Sevilla så skulle Leicester ha knappt något alls att hämta, en så rudimentär taktik skulle aldrig klara sig mot Sevillas fotbollspoesi. Två matcher senare och Leicester är klara för kvartsfinal.

Genom att ta sig till kvartsfinal gör alltså Leicester vad Arsenal har misslyckats med de sju senaste säsongerna. Leicester gör vad Liverpool inte har klarat av sedan 2009, vad vare sig Chelsea eller Man Utd har gjort sedan 2014, och vad Man City med alla sina miljarder bara klarat av en enda gång.

Craig Shakespeare, så sent som för bara några veckor sedan aldrig något mer än en assisterande manager, blir därmed den blott andre engelske managern i historien som tar en engelsk klubb till kvartsfinal i Champions League, sedan den turneringen bytte till sitt större och mer moderna format.

Vad talade för Sevilla inför den här åttondelsfinalen?

Jo, naturligtvis att de är ett lag som krigar om ligatiteln i La Liga, som har ett mycket gott anseende, samtidigt som Leicester är ett lag som slåss mot nedflyttning i vad som så många menar är ett medialt och kvalitativt överskattat Premier League.

Jo, naturligtvis att Sevilla är en klubb med en närmast enastående europeisk cuperfarenhet, de mesta vinnarna av Europa League genom tiderna, och med tre raka sådana titlar i bagaget inför den här säsongen, samtidigt som Leicester är fullständiga noviser i europeiskt cupspel.

Jo, naturligtvis att Sevilla har en alldeles underbart vackert spelartrupp med härliga spelare som Vicente Iborra, Joaquin Correa, Steven N’zonzi, Sergio Escudero, Nicolas Pareja med flera. Leicester har Danny Simpson, Wes Morgan, Marc Albrighton och Shinji Okazaki.

Jo, naturligtvis att Sevilla har en av den nutida fotbollens mest spännande, dynamiska och karismatiska poptränare i Jorge Sampaoli, omvittnat erkänd och geniförklarad. Leicester har en helt anonym coach som ny manager som bara är en propeller på ryggen från att vara mer Astrid Lindgren än Shakespeare.

Jo, naturligtvis att Sevilla är det för stunden poppiga hipsterlaget som alla hoppas på och vilka det är fint och ett tecken på god smak att vilja att de ska gå långt. Leicester är raka motsatsen till alla poppiga hipsterföreställningar, de är snarare den missnöjda arbetarklassen.

Sevilla är nog det bättre fotbollslaget av dessa båda, om detta kan vi troligtvis vara överens. Åtminstone i sina bästa stunder. Men fotbollens verklighet är inte att alltid bedömas enbart utifrån sina bästa stunder. Något som hipsteråsikterna så sällan tar med i beräkningen.

Vad talade då egentligen för Leicester inför den här åttondelsfinalen? Absolut ingenting skulle man kunna säga. Men Sevilla hade Samir Nasri i laget och Leicester hade Jamie Vardy i laget. Det räckte alldeles utmärkt, och då pratar jag inte enbart om den situation alla omedelbart kommer att tänka på.

Det räckte för att Leicester spelar kvartsfinal i Champions League. Och där gör de för närvarande Juventus, Bayern München, Dortmund, Barcelona och Real Madrid sällskap. Och aldrig någonsin har det väl varit lättare att finna ett fel i en sådan uppräkning tidigare.

Och den enda återstående frågan inför lottningen på fredag är så klart om de lyckas få något engelskt sällskap med sig.

AFC Wimbledon har naturligtvis mött MK Dons förut. Närmare bestämt fyra gånger. Tidigare säsonger har det handlat om cupspel, den här säsongen alltså om ligaspel. Men dessa fyra matcher mot MK Dons, eller Milton Keynes som Kamrat Linhem envist hänvisar till dem, har samtliga haft det gemensamt att de har spelats på bortaplan, på Stadium: MK.

Kvällens match är den första matchen dessa båda klubbar emellan då MK Dons, klubben som genom sina ägare stals från Wimbledons FC supportrar och samhälle, återvänder till brottsplatsen. Det vill säga den första matchen då AFC Wimbledon tvingas öppna Kingsmeadows dörrar och på hemmaplan och inför sin hemmapublik möta sin allra värsta fiende.

AFC Wimbledon är redan en framgångssaga i sin egen rätt. Den enda av de olika populära ”folkklubbarna” under de senaste åren som både har uppnått framgång och sina långsiktiga målsättningar, och som dessutom alltjämt kan betraktas som något av en saga. Övriga sådana klubbar, såsom Ebbsfleet United och FC United of Manchester, har alla brottats med problem.

Vad skulle då AFC Wimbledon betrakta som en seger den här kvällen?

Att vinna mot MK Dons naturligtvis. AFC Wimbledon förlorade säsongens första möte borta mot MK Dons, i början av december, och det var en förlust som var blott den andra sedan augusti och en förlust som satte punkt för en i övrigt stark höstsäsong, och inledde en svit under vilken AFC Wimbledon bara vann två av de tolv kommande matcherna.

Att sluta ovanför MK Dons i League One-tabellen. Det går så klart inte att komma ifrån att det vore ett mått på framgång för AFC Wimbledon, nu när de vet att de kommer att hålla sig kvar. Kvällens match är dock viktig och möjligt avgörande för att komma före MK Dons. Med tio matcher kvar på säsongen ligger AFC Wimbledon på trettonde plats, tre poäng före MK Dons.

Om MK Dons vinner ikväll så passerar de AFC Wimbledon i tabellen. En symbolisk konsekvens som helt säkert skulle få en förlust att smärta desto värre för AFC Wimbledons spelare och supportrar.

Att komma ifrån den här matchen utan att drabbas av några sanktioner för bristande säkerhet eller supporterincidenter. Säkerhetspådraget inför matchen har varit omfattande och naturligtvis en stor belastning för en liten klubb som AFC Wimbledon. Kingsmeadow är knappast anpassat för uppgiften. Endast 650 biljetter har delats ut till bortasupportrarna, bara hälften har utnyttjats.

Det kan låta trist med säkerhetsrutiner, men det visar i alla fall på en sak, nämligen hur mycket den här matchen betyder för AFC Wimbledon och deras supportrar. Det kommer vara många känslor och heta känslor som kolliderar på Kingsmeadow ikväll. Och som vanligt när känslorna är så heta så kan vi inte vara säkra på att alla människor kommer kunna hantera dem.

Fotboll handlar mycket om känslor. Det är inte något att undvika utan snarare något man måste acceptera och hantera. Att förvänta sig att kvällens match bara skulle vara en i mängden för AFC Wimbledon, efter att ha slitit i över ett årtionde för att bygga upp sin klubb igen, med MK Dons-fansens ramsor ringandes i öronen under dessa år, vore allt annat än realistiskt.

När FA, med uppgift att värna om fotbollens roll i samhället, bad en panel bestående av tre personer att besluta i frågan om ägarnas rättighet att flytta Wimbledon FC till Milton Keynes så landade de inte bara på ägarnas sida, utan två av de tre ledamöterna passade också på att påpeka att det minsann inte låg i fotbollens vidare intressen att starta upp någon ny klubb i Wimbledons ställe.

Det var femton år sedan. Mer eller mindre alla som har någon form av hjärta i fotbollen hade redan där och då kunnat säga till dessa hjärtlösa FA-byråkrater att de hade helt fel. Steg för steg, division genom division, genom återkomsten till Football League, genom segern i playoff-finalen på Wembley i maj, har AFC Wimbledon ägnat femton år åt att också bevisa dem fel.

Ikväll har AFC Wimbledon chansen att visa både FA och MK Dons precis hur fel de hade.

Matchen slutade också 1-2. Något dygn senare fick Claudio Ranieri chockartat sparken av Leicesters styrelse. Anledningen var uppenbar och okomplicerad, nämligen lagets mycket utsatta position i nedflyttningsstriden och risken att åka ur Premier League. Craig Shakespeare, assisterande tränare sedan flera år i klubben, tog för stunden över Ranieris uppgifter.

Det var en förändring som gav en till synes omedelbar effekt. Leicester har därefter passat på att kvickt vinna sina två ligamatcher, först mot Liverpool och därefter mot Hull. Hastigt och lustigt fick Leicester därmed luft mellan sig själva och nedflyttningsstrecket och ser helt plötsligt ut att ha goda chanser att hålla sig kvar i Premier League igen.

Det var med andra ord en rejäl sväng mot det bättre som tog fart den där onsdagskvällen i Sevilla. Men här kan så klart också finnas alla skäl att för första gången den här veckan prata om så kallade falska illusioner, något som vi kommer få skäl att återkomma till för övrigt. För det där målet och dess efterspel har resulterat i en del ganska märkliga tankegångar.

För det första kan det konstateras att Leicester faktiskt bara har spelat två matcher sedan matchen mot Sevilla. Båda på hemmaplan. Vilket naturligtvis var en fördel. Liverpool var vänliga nog att spela på ett sätt som passade Leicester alldeles utmärkt. Hull var ett beskedligt motstånd. Det är inga väldiga svårigheter som Leicester har ställts inför sedan dess.

För det andra var det som om målet fick både den ena och den andra betraktaren att utnämna Leicester till favoriter i åttondelsfinalen. Det var som om Jamie Vardy hade gjort 2-1 istället för 1-2. Det kunde kanske vara på sin plats att påpeka att Leicester faktiskt inleder kvällens match i underläge, och blev i allt väsentligt utspelade under stora delar av första matchen.

Visst, det är inget omöjligt läge för Leicester. Bortamålet innebär exempelvis att 1-0 är ett resultat som räcker för dem. Och Leicester har bevisligen blivit bättre sedan Claudio Ranieri fick sparken. Det kan diskuteras i evighet vad, vem eller vilka det beror på, men så är det hur som helst. Självförtroende och moral spelar så stor roll i sådana här sammanhang.

Men naturligtvis är Sevilla fortfarande stora favoriter att ta sig vidare till kvartsfinal här. De är ett topplag i La Liga och har tonvis av europeisk cuperfarenhet av en vinnande karaktär. Idén att Leicester skulle lyckas hålla nollan mot Sevilla får mig nästan att fnittra oanständigt. Och då måste Leicester helt plötsligt börja jaga mål.

Craig Shakespeare fick bara för någon dag eller två sedan veta att han har fått jobbet som Leicesters manager i alla fall säsongen ut. De båda vinsterna mot Liverpool och Hull tryggade det utfallet. Skulle Leicester lyckas frambringa en tredje raka hemmavinst, mot Sevilla, och lyckas ta sig till kvartsfinal i Champions League så kan det bara beskrivas som helt sensationellt.

Mer sannolikt är så klart att vad som startade mot Sevilla för tre veckor sedan får ett brutalt stopp just mot Sevilla ikväll. Att Jamie Vardys mål på bortaplan visade sig vara just precis den hägring om ett hopp som varje nykter betraktare måste ha sett det som, och att Leicesters Champions League-äventyr tar slut som väntat i åttondelsfinalen mot Sevilla.

Och liksom det första resultatet mot Sevilla fick följdverkningar för Leicesters kommande matcher och resultat så kan detsamma självfallet komma att gälla också för det andra resultatet. Framstegen för Leicester med Craig Shakespeare bygger mycket på medvind, magi och momentum. En motgång kan snabbt och effektivt sätta stopp för en sådan utveckling.

Och med ett flertal kommande viktiga och svåra ligamatcher under den närmaste tiden, som till stor del kommer att avgöra om Leicester håller sig kvar i Premier League, så kommer det att vara en dramatisk period för Leicester och för Craig Shakespeare. Deras stora styrka under den perioden vore att kunna elda sitt sista bränsle från deras fantastiska fjolårssäsong.

Men när Leicester åker ur Champions League, då finns det inte längre något sådant bränsle kvar att elda. Då är det sagorna slut. Då är det tillbaks till den bistra och karga verkligheten. Så frågan vi ställer oss inför kvällen är kanske följande: Kan Leicester ge oss ännu en saga?!

Det kan med den storyn i bakhuvudet framstå som något märkligt hur just dessa engelska storklubbar ändå har vunnit FA-cupen 26 gånger under de senaste 30 åren, samt hur två av de gånger under dessa år som de inte vunnit FA-cupen inträffade innan den moderna fotbollens ankomst.

Det kan också framstå som något märkligt sett till att de olika finallagen under samma tidsperiod har sett mer eller mindre identiska ut ifråga om storlek och spelstyrka. Storyn om hur de engelska storklubbarna alls inte bryr sig om FA-cupen tar sig i alla fall inte uttryck i några resultatlistor.

Det kan också framstå som ett något märkligt tillfälle att framföra den åsikten sett till FA-cupens semifinalbesättning den här säsongen. Tottenham, Man City, Arsenal och Chelsea är så maffiga semifinaler som går att få. Liverpool är också den enda storklubben som förlorat mot något annat än en annan storklubb.

Det är med andra ord några riktigt häftiga semifinaler vi har framför oss som ska spelas på Wembley i mitten av april. Inte minst saftigt är garantin för i alla fall ett derby i dessa semifinaler. Mest fascinerande vore kanske en helt med dels ett Oil Firm och dels ett Norra London-derby.

Arsenal har haft en tämligen bekväm resa mot semifinalen där Southampton med baksmälla stod för det tuffaste motståndet. Får sägas vara semifinalernas outsider sett till motstånd och sin egen tuffa säsong. Där finns en psykologisk fördel mot Tottenham men tvärtom mot Chelsea och Man City.

Chelseas väg till semifinalerna har varit något mer besvärlig. De klarade sig undan Premier League-motstånd i de tre första omgångarna för att därefter lottas på hemmaplan mot Man Utd i sjätte omgången. Ett på pappret tufft motstånd som däremot blev en övertygande seger.

Tottenham har helt sluppit ifrån Premier League-motstånd på vägen till Wembley. Det var ändå inte en resa utan skrämselinslag. Wycombe var bara minuter från att slå ut Tottenham på White Hart Lane, men därefter har Tottenham varit bergsäkra mot först Fulham och sedan Millwall.

Man City är de som har tagit den svåraste vägen till semifinalerna även om de har gjort förhållandevis lätt sak av den. Trots tre bortamöten mot andra Premier League-klubbar var det faktiskt Huddersfield i femte omgången som spretade emot mest och tvingade fram omspel.

Semifinalerna har precis lottats och blev som följer:

Chelsea – Tottenham

Ett möte som bara kan beskrivas som helt jämnt på förhand. De båda lagen har vunnit varsin match mot varandra den här säsongen, det vill säga respektive hemmamatch. Där finns också mycket ont blod mellan de båda klubbarna så vi har att se fram emot en på förhand tuff semifinal.

Tottenham såg i matchen på White Hart Lane ut att ha hittat en fungerande taktik på Chelsea, men kommer troligtvis behöva klara sig utan Harry Kane. En match som kan sluta mer eller mindre hur som helst men där Chelseas större erfarenhet av liknande stormatcher ger dem ett litet övertag.

Arsenal – Man City

Arsenal hade nog hoppats på Tottenham och bävat lite inför Chelsea. De fick varken fågel eller fisk men Man City var knappast en bra lottning för dem heller. De hade behövt möta Tottenham och Man Utd för att kunna sägas ha haft en bra chans att vinna FA-cupen.

Pep Guardiola kommer att blåsa på offensivt och hoppas på det bästa då Man City inte har så många till andra till buds stående medel. Arsenals backlinje kommer ge dem tillräckligt med yta för att det ska kunna hålla för dem i den här matchen. Man City är klara favoriter att nå finalen.

Ikväll drabbar de alltså samman på Stamford Bridge igen. Den här gången i FA-cupen då det ska avgöras vilka som gör Man City, Arsenal och Tottenham sällskap i semifinalerna på Wembley i april. Där finns inga omspel. Det ska avgöras ikväll på Stamford Bridge, om så genom förlängning och straffar om det ska behövas.

Det är en match med mycket prestige mellan de båda klubbarna som båda har höga ambitioner. Men prestigen är också i hög grad personlig genom José Mourinhos historia i Chelsea. Ingen manager, särskilt inte Mourinho, gillar att förlora, i synnerhet inte att förlora stort, och det syntes på Mourinho att han tog 0-4-förlusten mot Chelsea på Stamford Bridge extra hårt.

Varje manager har sina personliga rivaler och dessa kan skifta över tid. José Mourinho har onekligen gjort sig känd genom åren för den typen av personliga rivaliteter, som har skiftat beroende på tidpunkt och sammanhang. Det blev hetsigt med både Rafa Benitez och Arsene Wenger i England, med Claudio Ranieri med flera i Italien, och med Pep Guardiola i Spanien.

Med så många storklubbar i Premier League, och med så många managers av hög kaliber, är det precis som Mourinho uttryckte det i början av säsongen svårt att fokusera endast på en enda. Den kommentaren gällde så klart den rivalitet alla trodde skulle vara den hetaste, mellan Mourinho och Guardiola, men gäller rimligtvis alla tänkbara konfigurationer.

Ändå finns där tydliga frön till att en särskild personlig rivalitet är på väg att utvecklas mellan José Mourinho och Antonio Conte. Där finns alldeles tydligt prestige de båda emellan, från båda håll. En prestige som rimligtvis grundas i att de båda är konkurrenter med sina respektive klubbar, men också i deras gemensamma koppling med Chelsea.

Det är också en rivalitet med en annorlunda dynamik. José Mourinho har haft för vana att ha överhanden i sina tidigare rivaliteter, att kunna slå från en position av styrka. I generell mening kan han också göra det mot övriga managers i Premier League, eller åtminstone känna att han utgår från en jämn och balanserad styrkeposition.

Mot Arsene Wenger har José Mourinho alltid kunnat hävda övertaget, både i termer av det egna lagets relativa styrka och sitt eget personliga facit mot Arsenal och Arsene Wenger. Detsamma kan till stor del sägas om Rafa Benitez även om denne lyckades ge några nyp tillbaka i Champions League, men på det stora hela slog och slår Benitez ur underläge.

Jürgen Klopp och Mauricio Pochettino är två managers med vilka Mourinho aldrig riktigt har kolliderat. Det kan onekligen komma att förändras, inte minst med Klopp i och med att han är manager för Liverpool. Men även om de är managers för två farliga konkurrenter så har de ännu inte meritlistan som krävs för att försätta José Mourinho i något underläge.

En riktig kollision blev det naturligtvis mellan Mourinho och Pep Guardiola i La Liga. Det går knappast att diskutera att Guardiola är en av de managers som har gett Mourinho mest huvudvärk och att de i allt väsentligt är jämnspelta i sin rivalitet, men Mourinho vet också att han slet ligatiteln från Guardiola i Spanien och att han lyckades krypa under skinnet på honom i den rivaliteten.

Men med Antonio Conte är det så här långt annorlunda. Tre raka ligatitlar i Serie A är ingen dålig grund att stå på. Contes debutsäsong i Chelsea gränsar också till det fantastiska, och han ser onekligen ut att vara på god väg att defilera hem ligatiteln redan under sin första säsong, och göra det precis lika överlägset som José Mourinho gjorde för tolv år sedan.

Att Antonio Conte är Chelseas manager har stor betydelse för rivaliteten. José Mourinhos status som Chelseas främsta manager har så här långt varit ohotad men hotas nu av Conte. Conte är dessutom den förste som är på väg att nå stora framgångar med Chelsea med ett lag och en taktik som inte i någon mening är ett direkt derivat av José Mourinhos första lagbygge.

Antonio Contes succé med Chelsea blir alltså en törn i sidan på Mourinho. Inte mindre så klart eftersom det följer så direkt på Mourinhos egen avslutning i Chelsea. Conte har gjort blivande ligamästare av ett lag som fullständigt föll samman under Mourinhos sista säsong i Chelsea. Mourinho fick sparken från Chelsea för att i praktiken ersättas av Antonio Conte.

Vi kan se att det är något som också stör José Mourinho. Där har kommit flertalet förstulna kommentarer under säsongen hur Chelsea har en fördel den här säsongen som inte behöver spela i Europa, hur Antonio Conte hyllas som ett geni för en defensiv taktik som han själv blivit kritiserad för, anspelningar på spelarnas ansvar för Chelseas fiaskosäsong och så vidare.

Det är inte en personlig rivalitet som bara går åt ena hållet. Det finns en liten djävul i Antonio Conte också, precis som sig bör. Naturligtvis är han medveten om den Mourinho-formade skuggan i Chelsea, liksom han är medveten om José Mourinho och Man Utd som en konkurrent i Premier League. För att inte säga sig tro på mindgames, så sköter han sina mindgames rätt snyggt.

Vilket är betydligt lättare att göra när man som Antonio Conte och Chelsea för närvarande gör befinner sig i överläge och i förarpositionen. Underläge är ett ovant läge för José Mourinho att befinna sig i. Men med den stora 0-4-förlusten på Stamford Bridge senast är det oundvikligen där han för tillfället befinner sig, och där han riskerar befinna sig än mer efter kvällen.

Varje tid har sina speciella manager- och klubbrivaliteter. Vad jag tror vi ser är de första kapitlen i denna tids nya managerrivalitet mellan Antonio Conte och José Mourinho, och en fortsättning och förnyelse på en redan pågående rivalitet mellan Chelsea och Man Utd. Och precis som för tio år sedan med Chelsea i förarsätet.

Men till skillnad från för tio år sedan med José Mourinho i baksätet. Å andra sidan är det få roller som José Mourinho spelar bättre än rebellen som slåss med etablissemanget.

Märklig timing i det lilla således. Men också märklig timing i det stora. Att Norwich skulle kunna tänka sig att sparka Alex Neil var något som diskuterades redan för tre-fyra månader sedan när det började se ut som om Norwichs säsong var på väg att falla samman. Om Norwich hade hoppats få någon betydelsefull effekt av sitt beslut så var det kanske då det skulle ha fattats.

Istället fattar alltså Norwich detta beslut i mitten av mars i ett läge där deras förhoppningar om playoff-spel ser så små ut att det bara kan beskrivas som rent önsketänkande. Det viktiga med att fatta beslut handlar inte bara om att fatta bra beslut utan minst lika mycket om att fatta besluten i rätt tid, att inte vänta för länge.

Beslutet kom antingen för sent om Norwichs styrelse ville ha någon effekt på utfallet den här säsongen. Om inte så hade det kanske varit snyggare att låta Alex Neil spela av säsongen med Norwich och göra en förändring innan sommaren. Beslutet är alltså inte fattat i rätt tid. Den återstående frågan är således om beslutet var bra?!

Alex Neil är en av den engelska fotbollens yngsta managers. Han är i själva verket bara 35 år gammal och han var 34 år gammal när han lite från ingenstans tog upp Norwich till Premier League igen, genom att vinna playoff-finalen mot Middlesbrough i maj 2015. Då hyllades han som en hjälte. Därefter har glorian fallit något på sned.

Där finns naturligtvis resultaten som under de två följande säsongerna inte har gått Norwichs väg. För det första åkte de omedelbart ur Premier League igen efter en tämligen svag säsongsavslutning där laget till stor del verkade dränerat på energi. För det andra har den här säsongens mål att slåss om automatisk uppflyttning förbytts i troligtvis missat playoff-spel.

Men där finns även annat vid sidan av resultaten som med tiden har talat till Alex Neils nackdel. Hans ringa ålder och bristande erfarenhet har gjort det svårt för honom att hantera spelartruppen, i synnerhet några av Norwichs äldre spelare som inte är mycket yngre än Neil själv. I en krävande miljö som The Championships toppenstrid blir detta en belastning.

Norwichs supportrar har slitits mellan hopp och förtvivlan under säsongen där Alex Neil har skiftat mellan både taktiska uppställningar och laguttagningar från match till match. En konsekvens av detta har blivit ett svagt försvarsspel. Inte heller är det något som ingjuter auktoritet och förtroende i spelartruppen, istället ger det intryck av en manager som inte riktigt vet vad han vill.

Alex Neils agerande på transfermarknaden har också förbryllat många och desillusionerat både spelare och supportrar. Många undrade om det verkligen var rätt beslut redan sommaren 2015 att sälja Bradley Johnson, lagets mittfältsmotor, till Derby County. När Neil i januari i ett svep sålde både Martin Olsson och Robbie Brady var det ett beslut som bara väckte förvirring.

Det var beslut som allihopa indikerade ett förhållandevis svagt grepp om trupplanering. Det blev inte bättre av att Alex Neil under några matcher sedan han sålt Martin Olsson fick spela högerbacken Steven Whittaker som vänsterback. Där har också värvats ett överflöd av mittfältare samtidigt som flera av Norwichs yngre spelare har hållits utanför laget.

Alla managerbeslut måste till största delen handla om framtiden. Norwichs styrelse måste fråga sig om de anser att Alex Neil är rätt manager att leda lagets fortsatta utveckling under den här säsongen och inför kommande säsonger. De har inte råd att fastna i sentimentaliteter om att Neil är en ung och poppig tränare som dansade en vår.

Det är svårt att inte känna att Norwich fattade ett bra beslut. Det är däremot också svårt att känna att de fattade beslutet i rätt tid.

Alan Irvine tar därför över Norwich på ställföreträdande basis. Irvine med tidigare om än tämligen kortlivad erfarenhet från West Brom. Hans start blev halvbra givet att Norwich åtminstone tog en poäng hemma på Carrow Road mot Blackburn, en match där Blackburn hade ledningen med 2-1. Men det var inte ett resultat som tog Norwich närmare något playoff-spel.

Men vem tar över Norwich därefter? Det här har varit den tuffaste säsongen i The Championship på väldigt länge, kanske någonsin. Det enda vi kan säga med någon form av säkerhet är att det kommer inte bli lättare, i all synnerhet inte nästa säsong. Minst hälften av de klubbar som nu imponerar i toppen av tabellen kommer vara kvar i serien. Andra klubbar kommer bli ännu bättre.

Några namn har naturligtvis nämnts. Gary Rowett inte minst, men det är å andra sidan ett namn som har nämnts i samband med mer eller mindre varenda engelsk klubb som har sparkat sin manager sedan han nesligen fick sparken av Birmingham för några månader sedan. Mark Warburton, som lämnade Rangers under mystiska former, pratas det också om.

Intressant nog pratas det också om betydligt större namn än så. Telegraph rapporterade exempelvis att Norwich hade stora förhoppningar om att anställa Alan Pardew som nästa manager. Andra källor lät meddela att Roy Hodgson även han var ett aktuellt namn. Det här är managernamn som vi vanligtvis förknippar med Premier League snarare än med The Championship.

Men med en väsentligt ökad konkurrens om managerposterna i Premier League på senare år, inte minst från och med den här säsongen, så kan det vara på väg att bli ändring på det. Är managers som Alan Pardew, Harry Redknapp, Roy Hodgson, David Moyes med flera framöver intresserade av att jobba i England så är det troligtvis i The Championship de kommer hitta jobben framöver.

Det är där de kommer hitta de lediga jobben i några av de riktigt stora klubbarna i England. Norwich har en tradition som definitivt kan räkna in dem bland dessa klubbar. Där finns jobben. Det enda som krävs är att de sväljer sin egen prestige, kavlar upp skjortärmarna och gör skitjobbet. Gräddfilen i Premier League är i vilket fall som helst på väg att ta slut.

Världens bästa andraliga är däremot inte fy skäms det heller.

Millwall är beläget i Londons södra delar, i ett område baserat till stor del kring hamn- och varvsindustrin, en grogrund för både en hård arbetarklasskultur och social utslagning. Det är en smältdegel som genom åren har gett Millwall en speciell supporterbas vars dåliga rykte har fått vingar. Men det är en kultur som inte bara har taggarna utåt utan även taggarna inåt.

Det är en kultur som ställer särskilda krav på sina spelare. Spelare som jobbar hårt, spelar med kroppen och inte klagar och gnäller är sådana som uppskattas på The Den. Det läggs samtidigt inte heller några fingrar emellan i kritiken mot spelare som inte anses motsvara dessa krav. Det håller alltså inte att vara någon ömfoting om man ska spela i Millwall, man behöver vara stark.

Det är ett skäl till att Millwall inte har för vana, till skillnad från många andra klubbar i Football League, att låna unga spelare från storklubbarna i Premier League. Det händer men är inte alls lika vanligt. Millwall har inte normalt sett visa sig vara en miljö som passar dessa spelare särskilt bra, och det är få som har gjort något riktigt avtryck.

En av dem som däremot lyckades göra avtryck och som frodades i den miljön är Harry Kane. Tottenhams alldeles egen star striker med andra ord. Han befann sig under våren 2012 på lån i just Millwall, som då kämpade för att hålla sig kvar i The Championship. En tuff tid och en tuff miljö. Men det var en miljö som passade en då 18-årig Harry Kane utmärkt.

Sju mål på Millwalls 14 sista matcher höll dem kvar i The Championship, bland annat ett matchvinnande mål mot Portsmouth. I slutet av säsongen utsågs Kane till säsongens unga spelare av Millwall, en utmärkelse som verkligen inte i normala fall delas ut till inlånade spelare. Men med hårt arbete och en stark attityd var det omöjligt att inte ge honom priset.

Idag möts de så igen. Och det är kanske inte så konstigt att Harry Kane har visat sig så framgångsrik för just Tottenham, ett lag som under Mauricio Pochettino även det bygger så mycket av sin identitet och sin framgång på kollektivt och hårt arbete. Precis som Millwall så bygger Tottenham också mycket av sitt lag runt unga och ofta hemlagade spelare, stöpta i klubbens kultur.

Tottenham har sina Harry Kane, Danny Rose, Harry Winks med flera. Millwall har sin egen kärna av hemlagade unga spelare i Fred Onyedinma, Aiden O’Brien och Ben Thompson. Spelare som är uppväxta i och runt Millwall och som har fostrats i Millwalls klubbkultur sedan barnsben. De är inte bara mycket lovande fotbollsspelare, de är också lovande Millwallspelare.

Neil Harris har alltså, kanske utifrån egen erfarenhet valt att tillämpa en utpräglat lokal klubbmodell för Millwall. Det är en modell som dessutom har börjat fungera riktigt bra. Millwall är obesegrade i ligaspelet sedan veckan innan jul, när de förra helgen släppte in ett mål mot MK Dons var det första målet Millwalls släppte in sedan den 21 januari.

Samtidigt som Millwall är obesegrade i League One sedan mitten av december, och som en följd arbetat sig upp till playoff-plats, har de alltså arbetat sig hela vägen fram till den sjätte omgången av FA-cupen. Vilket naturligtvis betyder att de inte har förlorat i cupspel heller. Det är ingen tillfällighet att Neil Harris precis utsågs till månadens manager i League One.

Millwalls resa i FA-cupen har knappast heller varit den lättaste. Om Arsenal kan utses till den här säsongens pyttedödare i FA-cupen så vore det lätt att utse Millwall till jättedödarna, eller i alla fall Premier League-dödarna. Tre Premier League-klubbar har begett sig till The Den, tre Premier League-klubbar har åkt ur FA-cupen en efter en – Bournemouth, Watford och Leicester.

Men nu blir det naturligtvis tuffare. Dels är Tottenham naturligtvis en betydligt svårare motståndare än någon av de tre tidigare motståndarna, dessutom ett Tottenham som rimligtvis borde vara rätt sugna på den där FA-cuptiteln. Dels måste nu alltså Millwall för första gången den här säsongen lämna tryggheten i sitt eget hem, lämna The Den och istället spela på White Hart Lane.

En cupsaga fick sitt slut igår när Lincoln City begav sig till en annan arena i norra London och till sist fick se sig besegrade med 0-5. Det mesta talar så klart för att nästa cupsaga tar slut idag och att Millwalls resa i FA-cupen slutar mot Tottenham, på White Hart Lane och i kvartsfinal. Samtidigt finns det en styrka som kanske alla Millwallspelare bär med sig.

Vetskapen att om de klarar av att spela fotboll på The Den så klarar de helt säkert också av att spela fotboll på White Hart Lane. Och klarar de av att spela fotboll på The Den och på White Hart Lane så klarar de också av att spela fotboll på Wembley. Och den vetskapen kan inte ens alla Tottenhams spelare säga sig ha.

Men så har inte alla av dem tillbringat ett halvår på The Den och med Millwall heller. Det har däremot Harry Kane. Och chansen får väl sägas vara ganska god att Millwall den här gången får se sig själva på den spetsiga änden av Harry Kanes målskytte. Han är måhända inte en av dem. Men han lärde sig ett och annat av dem.

Paul Clement har onekligen fått en drömstart i Swansea. Han har på kort tid fått bra ordning på Swansea genom att ha kyla och ryggrad att bemästra varje tränares kött och potatis, nämligen att bestämma sig för en taktisk uppställning och en huvudsaklig startelva. Att ingjuta förtroende i laget genom att visa förtroende både för spelarna och för sin egen spelidé.

Men Swansea har ändå inte kämpat sig helt fria från farhågan om nedflyttning och Hull Citys förhoppning är att de med säsongens tredje vinst mot Swansea, hemma på KCOM Stadium, både ska kunna sätta stopp för sin ganska tråkiga svit med en poäng på sina tre senaste matcher och dra sig själva med ett jättekliv tillbaka på jämn fot med övriga konkurrenter ovanför strecket, och bland dem naturligtvis Swansea.

Marco Silva har även han fått en bra start på sin tid i Hull City, om än kanske inte lika remarkabelt bra som Paul Clement. Vad Silva emellertid har lyckats med är att ge Hull City en starkare organisation och identitet i sitt eget försvarsspel kombinerat med ett stundtals effektivt presspel. På frågan om Hull Citys chanser att hålla sig kvar i Premier League blev större med Marco Silva så känns det naturliga svaret som ja.

Något som både Paul Clement och Marco Silva har lyckats med, kanske en förutsättning för att de skulle kunna få någon framgång i sina jobb, är deras januarivärvningar. Paul Clement har lyckats oväntat bra med både Tom Carroll och Martin Olsson, och Luciano Narsingh verkar lovande. Marco Silva å sin sida har lyckats bra med lånen av Andrea Ranocchia, Alfred N’Diaye, Oumar Niasse och Lazar Markovic samt köpet av Kamil Grosicki.

Pundet har med andra ord förvaltats väl både av Clement och Silva. Men de har också gjort bästa möjliga med de spelare de redan hade tillgång till. Något som inte minst märks i backlinjen. Båda har hittat varsin yngre mittback som har växt med respektive uppgifter och in i rollen. Paul Clement har lyft fram Alfie Mawson i Swansea och under Marco Silva har Harry Maguire tagit ett tydligt kliv framåt i sin utveckling.

Där det emellertid skiljer sig något åt mellan Hull och Swansea, och mellan Marco Silva och Paul Clement, är i anfallsspelet där de båda i någon mening spelar utifrån olika villkor. Hull City förlorade å sin sida sin viktigaste offensiva spelare i januari när Robert Snodgrass gick till West Ham. Swansea har å sin sida en spetskvalitet i både Gylfi Sigurdsson och Fernando Llorente som Hull City inte riktigt kommer i närheten av.

Det har varit avgörande för Paul Clements snabba framgångar med Swansea att han har satt en taktik som utgår från och lyfter fram dessa båda spelares respektive färdigheter. Det har onekligen gett effekt. Fernando Llorente gjorde sammanlagt sex mål på 19 ligamatcher innan Paul Clement, varav fyra mål i två matcher. Sedan Paul Clement har tagit över som manager har Llorente gjort fem mål på åtta matcher. Ett dubbelt så bra målsnitt.

Det har hjälpt Paul Clement till ett imponerande poängsnitt om 1,88 poäng per match jämfört med Marco Silvas stabila men inte riktigt lika imponerande 1,14 poäng per match. Bådas poängsnitt är en tydlig förbättring som håller en takt som över en säsong borde hålla de båda klubbarna kvar i Premier League, men Swanseas och Paul Clement visar upp ett poängsnitt som över en hel säsong kan ta dem upp till tabellens övre halva.

Swansea har i själva verket ett lika bra poängsnitt under Paul Clement som Man Utd har över hela säsongen.

Det har lett till något av ombytta roller för Paul Clement och Marco Silva. När de båda gjorde sina allra första matcher för Swansea respektive Hull City så var det just mot varandra, i början av januari i FA-cupens tredje omgång. En match som Hull vann med 2-0. Det var 64 dagar sedan och Swansea låg då sist i Premier League, två poäng bakom Hull City. När de båda nu möts igen ligger alltså Swansea sex poäng före Hull i samma tabell.

Det ger dagens match sina speciella förutsättningar. För Hull City är det en match de verkligen behöver vinna. För Swansea är det precis som Paul Clement också säger en match där de verkligen kan låta sig nöja med oavgjort, även om en vinst skulle ge dem ett närmast ointagligt försprång i nedflyttningsstriden. Att tappa åtta poäng på de sista tio omgångarna, i botten av tabellen, är inte precis något som händer varje år.

Vinner däremot Hull City en tredje gång den här säsongen mot Swansea, då är det återigen full kubbning nere i nedflyttningsträsket. Vilket vore ytterst positivt för Hull City men desto jobbigare för Swansea. Det spelas om tre poäng i matchen. Dessa tre poäng vore mycket nice to have för Swansea. Men det är tre poäng som utan tvekan är need to have för Hull City.

:::

Återigen den här märkliga helgen bestående av till hälften ligamatcher och FA-cupmatcher. De båda FA-cupmatcherna under dagen spelas före respektive efter ligamatcherna.

Middlesbrough mot Man City är dagens tidiga match. Ett något lurigt möte på förhand kan tyckas. Mindre lurigt känns Arsenals hemmamatch mot Lincoln City, en match som helt enkelt bara ska kunna sluta på ett sätt.

Inga omspel alltså från och med den här omgången. Förlängning och straffar om det blir oavgjort.

Han vet så klart vad han pratar om. Och pressen blir naturligtvis inte mindre kännbar för att han påtalar den. Den här gången kom dessutom inte Benitez försök till mindgames tillbaka och bet honom i rumpan. Två vinster, mot Brighton och Huddersfield, och en oavgjord var ett alldeles utmärkt facit för Newcastle som i praktiken tog ett jättekliv mot Premier League.

Brighton däremot har fått känna av den svartare sidan av Benitez fakta. De hade länge och väl 1-0 i sin match mot Newcastle innan två sena mål vände vinst till förlust. Den andra smockan följde därefter tätt på den första, kanske var Brighton fortfarande ur balans, när Nottingham Forest omgången därefter knockade dem med 3-0 på City Ground.

På knappt ett årtionde har Brighton gått från en anonym klubb i mitten av League One spelandes på en gammal friidrottsarena med ett publikgenomsnitt runt 7,000 åskådare, till en som alla förväntar sig blivande Premier League-klubb på sin nybyggda fotbollsarena Amex Stadium med ett årligt publikgenomsnitt på strax under 30,000 åskådare.

Jämför vi med klubbar som Southampton, Bournemouth, Wigan och så vidare så kan det tyckas som en förhållandevis långsam utveckling. Men när vi som med Brighton pratar om en klubb som saknar väldigt mycket av den relevanta infrastrukturen i termer av arena, kultur och supporterbas, så är det i själva verket en väldigt snabb utveckling.

Brighton är hemmahörande i Sussex på den engelska sydkusten. Sussex är inte klassisk engelsk fotbollsmark. Där finns helt enkelt inte riktigt samma fotbollskultur som vi hittar i många andra delar av England. Brighton tappade dessutom en hel generation av supportrar när klubben inte hade någon egen hemmaarena. Brighton var en klubb utan hem.

Brightons långsiktiga arbete har gått ut på två saker. Att bygga upp sin supporterbas. Samt att ge denna supporterbas ett hem att komma till och en kyrka att gå till. Över tio år är det ett arbete som har burit frukt. Varje barn som fyller sju år, som bor i Brighton, får på sin födelsedag en Brightontröja. Varje år arrangerar Brighton en julfest för stadens 2,500 barn på sin arena.

Sakta men säkert har Brightons relation med sina supportrar och med sitt samhälle förstärkts. Amex Stadium har en kapacitet om drygt 30,000 åskådare och är med andra ord nästan full varje match, även om där fortfarande finns utrymme att växa ännu mer. Sakta men säkert har Albion blivit ett kulturellt centrum i Brighton och i Sussex.

Det är däremot inte helt lätt att särkoppla den här utvecklingen från Brightons framsteg på fotbollsplanen och i tabellen. Naturligtvis är Brighton behjälpta av att resultaten och tabellplaceringarna har blivit bättre och bättre, att Brighton under tre av de fyra senaste säsongerna har slagits i toppen av The Championship, att Brighton faktiskt är nära att gå upp i Premier League.

Det uppstår en slags växelverkan där intresse fostrar framgång som fostrar än mer intresse. Alltså är det potentiellt mycket som står på spel för Brighton i den här säsongens uppflyttningsstrid. Inte bara en plats i Premier League, och £100m som det brukar sägas, utan också ett fortsatt momentum framåt och uppåt i sitt eget klubbyggande.

Där börjar dessutom krypa fram en känsla av nu eller aldrig för Brighton. Inte minst eftersom lagets åldersstruktur, det äldsta med viss marginal i The Championship med en genomsnittsålder om 28,6 år och flera viktiga spelare över 30 år, innebär att Brighton inom en snar framtid kommer att behöva förnya och föryngra sin spelartrupp.

Det kommer Brighton behöva göra även som Premier League-klubb. Men som Premier League-klubb ges också betydligt bättre förutsättningar att faktiskt genomföra en sådan förnyelse och föryngring. Där finns alltså även det skälet att verkligen satsa på att ta sig till Premier League den här säsongen. En lokalt arbetande klubb som siktar på att ta sig upp till en global fotbollsliga.

Desto mer nervöst kan då tyckas. Desto större press även om Brighton knappast hör till de största klubbarna vars blotta namn och historia närmast kräver att de ska upp i Premier League. Och givet att Brighton har varit så snubblande nära ett par säsonger redan att ta sig upp i Premier League, utan att lyckas, så är det nog ett och annat spöke som nu börjar ge sig tillkänna.

Därför är det nog många som biter lite extra på naglarna inför kvällens tuffa och viktiga hemmamatch mot Derby County. Ett alls inte ofarligt Derby County som länge var en klubb som jagade playoff-plats även om de fallit ifrån mot slutet. Att vinna mot tvärjumbon Rotherham är en sak, Derby County är en betydligt tuffare värdemätare för Brightons hopp om uppflyttning.

Eller om detta hopp håller på att cracka upp. Något som helt säkert skulle få Rafa Benitez att pysa och mysa lite extra hemma i sin fredagssoffa.

Kanske är det i huvudsak sig själva de försöker övertyga. För mycket lite tyder egentligen på att någon oroas eller än mindre räds Sunderlands närvaro där nere i Premier Leagues nedflyttningsstrid. Det är dessutom väldigt lite av den där så kallade överlevnadsinstinkten som faktiskt syns när Sunderland spelar fotboll. Vad som snarare märks är en känsla av uppgivenhet.

Mars är annars månaden då Sunderland normalt sett börjar röra på sig i botten av tabellen. Normalt sett eftersom mars har varit månaden då Sunderland har tagit för vana att mer eller mindre i panik byta manager. Något sådant managerbyte verkar däremot inte vara nära förestående den här säsongen och några marsianska livstecken syns heller inte till.

Stadium of Light var för inte så länge sedan en av de tuffare arenorna att åka till som bortalag. Stämningen kunde bli både tät och elektrisk i en symbios mellan spelare och publik. Sunderland var kanske aldrig något av de bättre lagen men ändå en hotfull motståndare på hemmaplan. Att spela på Stadium of Light är inte längre hotfullt, symbiosen finns där inte längre.

Ellis Short fick den manager han ville ha inför säsongen när han till sist lyckades anställa David Moyes. Vilket verkade som ett inspirerat val sedan Sam Allardyce pocherats av England. Men fick David Moyes den klubb och den ägare han hade trott och hoppats på? Inget tyder på detta. Kort efter anställningen lät Short meddela att inga pengar fanns och att han planerar sälja klubben.

David Moyes tog alltså över ett redan mycket svagt fotbollslag och har blivit begränsad på spelarmarknaden till att försöka hitta spelare som är lediga som fria agenter. Det vill säga spelare som i praktiken kasserats av sina tidigare klubbar och inga andra klubbar var intresserade av. Det är inte så konstigt att Moyes har samlat gamla Evertonspelare på hög.

Det är heller inte särskilt konstigt att Sunderland inte längre har tuffheten som ändå alltid funnits där tidigare. Där finns för många unga och orutinerade spelare kombinerat med för många gamla och slitna spelare. Laget visar tendenser till bra spel men inga tendenser att omvandla detta spel till mål och poäng. Minsta pust av motvind och laget faller samman.

Framgång föder heller inte framgång. Sunderland har under säsongen hela tiden misslyckats med att följa upp ett positivt resultat och på så vis bygga upp något momentum. Triumfer har varit tillfälligheter. Den ena veckans 4-0 blir till den andra veckans 0-4. Där har aldrig byggts upp någon trygghet i det egna spelet och i lagets egen prestation.

Uppgivenheten har blivit institutionaliserad genom hela klubben. Ägaren är inte längre engagerad i klubben och har räknat hem nedflyttning. David Moyes började redan tidigt på säsongen prata om faran för nedflyttning och kanske managera sina egna förväntningar. Spelarna vet att de befinner sig på ett långsamt sjunkande skepp. Supportrarna vet vad som väntar.

Mer värt än så är alltså inte detta prat om överlevnadsinstinkt. Det har blivit en ramsa ingen längre tror på. Vi har dessutom sett samma resonemang om att ha varit där förut möta sitt ofrånkomliga slut. Det pratades likadant om Wigan, som ju alltid klarade sig kvar som det hette. Men man kan bara placera sitt huvud i krokodilens gap så många gånger innan käftarna slår igen.

Den grop Sunderland har grävt åt sig själv är för djup. Väggarna sluttar för brant. Den här säsongen kommer inte Sunderland ta sig ur den. Deras tabellposition är i själva verket sämre än någon gång tidigare. De har 19 poäng efter 27 omgångar. De har aldrig tidigare haft sämre än 23 poäng vid samma tidpunkt. Det är inte de som börjar vinna matcher, utan konkurrenterna.

Hör ett bom bom bom som bankar för Sunderland? Det är The Championship som bultar med en järnnäve på portarna.

Följer David Moyes med Sunderland ned i The Championship? Den bistra sanningen är att han förmodligen inte har mycket till val. Hans aktier i engelsk fotboll kan knappast stå lägre, ett sorgligt fall. Hans bästa chans till upprättelse är att bli kvar med Sunderland, bygga om klubben och laget från grunden och ta dem tillbaka till Premier League. Men hur lätt blir den uppgiften?

Nedflyttade Premier League-lag brukar kunna klara sig förhållandevis bra i The Championship visar en statistisk genomlysning. Det gäller däremot bara de klubbar som har organisation och ekonomi i ordning. Klubbar som brottas med besvär antingen med ägare eller skuldsättning, eller kanske med både och, brukar däremot få det desto tuffare.

Sunderlands närmaste motsvarighet, i termer av tid, av storlek på klubben och av situationen i klubbens ledning och spelartrupp, är troligtvis Aston Villa. En klubb som åkte ur Premier League, hade förhoppningar om att kunna ta sig omedelbart tillbaka, men där verkligheten snabbt drabbade dem som ett hårt slag i ansiktet.

Sunderland sitter med hög skuldsättning till en ägare utan något intresse av att investera mer i klubben men med ett uttalat intresse att sälja den. Det kanske lyckas, kanske inte lyckas, under sommaren, men oavsett vilket så kommer det vara en turbulent tid för Sunderland, liksom det var för Aston Villa, Wolves med flera. Förberedelserna för The Championship kommer inte vara optimala.

Sunderlands enda förhoppning om värdefull stabilitet inför en kommande säsong i The Championship är på managerposten. Det vill säga att David Moyes väljer att stanna kvar och följa med Sunderland ned i The Championship. Det hade varit ett lättare beslut med en stabil ägarsituation, men Moyes kan inte ens vara säker på att en eventuell ny ägare vill ha honom kvar.

Sunderland är en klubb i desperat behov av omstart och ombyggnation från sin själva grund. Det är svårt att åstadkomma i Premier League där hotet om nedflyttning är så nära påtagligt. Få klubbar har likt Sunderland under de senaste åren kanske verkligen har behövt en tid i The Championship lika mycket som just Sunderland behöver.

Men det var tio år sedan Sunderland senast tog sig upp till Premier League från The Championship, då efter en period med många raka nedflyttningar och påföljande uppflyttningar. Sunderland kan inte räkna med att det ska vara lika lätt att ta sig tillbaka den här gången. Sunderland har alla yttre förutsättningar som klubb att lyckas, men knappast några inre förutsättningar.

Inte minst en klubb- och lagkultur som måste anpassas till att dominera sin serie från att som under de senaste fem-sex åren vara så ensidigt kalibrerad enbart på att överleva i sin serie. Vad Sebastian Larsson och övriga spelare i Sunderland väljer att prata om som överlevnadsinstinkt kanske i själva verket, i alla fall på sikt, bara råkar vara gammal vanlig förlorarmentalitet.

Den håller inte i The Championship.

En UEFA-byråkrat menade förvisso att det inte var något problem att planen riskerade skada en och annan spelare eftersom spelarna ju var försäkrade. Det är något oklart om denne UEFA-byråkrat helt enkelt bara är mer fantasilös än vad som är vanligt för byråkrater eller om han eller hon har en ytterst fantastifull föreställning om försäkringars fantastiska förmågor.

Personligen är jag lite splittrad mellan att å ena sidan känna att det här med undermåliga fotbollsplaner är att betrakta som en pinsamhet för UEFA i en turnering som de försöker paketera som seriös, och för vilken de trots allt har rätt utförliga krav och regulationer, och att å andra sidan betrakta det som en del av den ofrånkomliga charmen med europeiskt cupspel.

Sparta Prag förlorade ju med 0-4 i motsvarande match i sextondelsfinalen, så det kommer inte vara någon alldeles lätt match som Man Utd har att försöka hantera här ikväll. Deras cuprutin kommer onekligen att sättas på prov i den här matchen. Den minsta målsättningen måste vara att skapa sig själva ett bra utgångsläge inför returmatchen på Old Trafford.

Om Man Utd dessutom ska fortsätta att inte vinna matcher i Premier League som de spelmässigt och chansmässigt bara måste vinna så blir naturligtvis Europa League proportionellt sett viktigare för dem. José Mourinho har till viss del redan antytt att klubbens prioriteringar kan komma att skärpas gällande Europa League om de börjar närma sig finalen.

Det var en antydning som i vissa kretsar tolkades som att Man Utd hade för avsikt att prioritera Europa League före återstoden av ligaspelet. Men det var inte nödvändigtvis så Mourinho skulle förstås. Snarare lyfte Mourinho fram att om och när man väl kommit fram till kvartsfinalerna i Europa League, så var det mer naturligt att satsa på den turneringen än dessförinnan.

Den dagen den sorgen skulle man kunna säga. Först måste Man Utd faktiskt ta sig till kvartsfinal. Det vore ändå en mer problematisk balansgång för Man Utd den här säsongen än vad som var fallet för Liverpool förra säsongen. Liverpool var från och med det här stadiet redan bortspelade från Champions League-platserna i ligan och kunde fokusera ensidigt på Europa League.

Den möjligheten har inte Man Utd. Det är inget lätt återstående spelschema som Man Utd har framför sig i Premier League, förmodligen det tuffaste av alla storklubbar, men ändå finns det fullt rimliga chanser att kränga sig förbi i alla fall Arsenal och Liverpool i tabellen, och på så vis ta den där trots allt så viktiga om än inte särskilt prestigefulla fjärdeplatsen.

Chelsea, Tottenham och Man City börjar alla tre kännas mer eller mindre färdiga däruppe på Champions League-platserna. Det blir mycket svårt för övriga klubbar att riva ned någon av dessa tre. Vad som alltså återstår är en huggtrea mellan Arsenal, Liverpool och Man Utd för den fjärde och sista Champions League-platsen.

Med sämst utgångsläge i tabellen, med tuffast återstående spelschema, och dessutom med europeiskt cupspel kvar på programmet, något som både Arsenal och Liverpool är befriade från, så ser det naturligtvis knöligt ut för Man Utd i ligaspelet. Samtidigt finns inget utrymme att ta för lätt på Europa League heller. Balansgången är besvärlig för Man Utd.

Mars får reda ut begreppen för Man Utd. Vi kommer dels få veta om Man Utd faktiskt tar sig till kvartsfinalen i Europa League. Vi kommer också få veta om det blir fortsatt spel i FA-cupen för Man Utd. Vi kommer dessutom efter bortamatchen mot Middlesbrough, utan Zlatan Ibrahimovic, ha en ännu bättre uppfattning om Man Utds utgångspunkt i ligaspelet.

Med den inputen från mars månad kan José Mourinho därefter använda landslagsuppehållet till att planera och prioritera återstoden av säsongen för Man Utd. En prioritering som antingen kommer bli härligt komplicerad eller träligt ensidig. Vad vi däremot vet redan nu är att Man Utd har satt sig i en sådan situation i ligan att de inte har råd att kasta bort Europa League.

Undrar om det finns en försäkring som kan ordna det?!

Därför är det ändå lite uppfriskande när Stokes ägare och ordförande Peter Coates för någon vecka sedan höjde rösten i missnöje sedan Stoke för andra gången den här säsongen blivit överkörda av Tottenham. Den typen av högröstad kritik är inte helt vanlig från engelska klubbägare men därför fick den kanske också desto tydligare effekt. Kanske var det i själva verket ett uttryck för konstruktivt ledarskap.

Peter Coates har vid flera tillfällen vädrat sin uppfattning att Stoke för tillfället har den starkaste spelartruppen i klubbens historia. Det är svårt att ha några större invändningar mot den bedömningen. Men med den uppfattningen följer naturligtvis förväntningar. Dessa förväntningar går inte ut på att bli överkörda av lagen på tabellens övre halva, som hänt för ofta den här säsongen. De går istället ut på att utmana om europeiska cupplatser.

Det går inte att vara alltför kritisk mot den utveckling som Stoke har haft under Mark Hughes som manager. Tre raka niondeplatser i ligan kan förvisso ses på två sätt. Dels som att Stoke faktiskt aldrig har slutat högre upp i tabellen i modern tid. Dels som att Stoke i viss mening verkar ha fastnat och stagnerat på den nivån. Inför kvällens tuffa bortamatch mot Man City återfinner vi mycket riktigt Stoke på just nionde plats i tabellen.

Men det går kanske ändå att förvänta sig mer av Stoke. Det finns många importer i Stoke som kostade en hel del i transfersumma och som kostar sin runda summa i lön. Samtidigt är det flera av dem som inte riktigt presterar eller får det genomslag som förväntas. Gianelli Imbula har varit mer eller mindre misslyckad. Xherdan Shaqiri blandar och ger. Wilfried Bony har varit en stor besvikelse både på och vid sidan av planen.

Bojan Krkic har redan lämnat Stoke. Flera andra spelare ryktas redan vara på väg bort från Stoke till sommaren. Det är helt säkert en kombination av två omständigheter. För det första att Stokes styrelse inte är intresserade att ha högavlönade spelare i klubben som inte presterar och lyfter laget. För det andra att det kan vara svårt att som fastkört mittenlag behålla utländska spelare av en viss kaliber.

Där finns naturligtvis även ljuspunkter. Joe Allen har blivit en succé på Stokes mittfält. Marko Arnautovic hade en tuff säsongsinledning men visar att han alltjämt är en mycket skicklig spelare. Stoke lyckades till sist värva Saido Berahino som trots allt som hänt honom är en talangfull anfallare, en spelartyp som Stoke desperat behöver. I Ramadan Sobhi verkar Stoke ha hittat en offensiv yttermittfältare av mycket högt snitt.

Det är alltså blandad kompott för Mark Hughes. På fotbollsplanen där Stoke å ena sidan har gått fram som en ångvält mot klubbarna på tabellens nedre halva men blivit överkörda av klubbarna ovanför dem i tabellen. I tabellen där Stoke förvisso vårdar sin niondeplats utan att för den sakens skull ge intryck av att gå framåt eller röra sig uppåt. På transfermarknaden där spännande fynd varvas med dyrbara missbedömningar.

Kritiken från Peter Coates är en tydlig signal att han förväntar sig mer från Mark Hughes än vad han hittills har sett. Kritiken visar däremot i sig även att Coates helt säkert kommer ge Hughes en möjlighet att demonstrera att han kan ta den till sig och lyfta Stoke vidare. Kritiken hade varit överflödig om Coates hade planerat för ett managerbyte. Men Mark Hughes kommer vara den som även nästa säsong försöker ta Stoke vidare.

Det är ändå en uppfriskande känsla att hitta en klubb i mitten av Premier League, i dess ingenmansland, där dess ägare och ledning faktiskt inte är nöjda med situationen. Som inte är nöjda bara med att slippa den spänning som finns i en nedflyttningsstrid utan aktivt söker spänningen i jakten på europeiska cupplatser. Som inte är nöjda med menlösa uttåg ur de båda cuperna, utan hoppas på cupframgångar.

Det finns ambitioner i Stoke. Det kanske inte hjälper dem just ikväll borta mot Man City men det kan definitivt inte vara till skada för dem heller. Däremot är det på längre sikt en värdefull tillgång för Stoke som klubb. Vi har sett många exempel i engelsk fotboll under senare år, både ovanför och nedanför Stoke i tabellen, på hur en brist på ambition kan leda till kulturell förlamning och många gånger ett ras nedåt i tabellen och seriesystemet.

Stoke måste bara bli bättre på att hitta spelare som motsvarar och omfamnar dessa ambitioner. Stokes facit så här långt har varken varit väldigt bra eller väldigt dåligt. Men deras medelmåttighet i det här avseendet begränsar dem till medelmåttighet också i ligatabellen.

Fulham är i själva verket den enda kvarvarande klubben nedanför playoff-strecket som fortfarande har en realistisk möjlighet att jaga ifatt någon av de nuvarande playoff-klubbarna. Med en match tillgodo ligger de bara fem poäng bakom Sheffield Wednesday, samt sju respektive åtta poäng efter Reading och Leeds.

Det är en jakt som däremot, med bara elva-tolv matcher kvar av ordinarie seriesäsong, löper risk att snart vara över. Mycket kan komma att avgöras ikväll när det är full omgång i The Championship och Fulham hemma på Craven Cottage möter Leeds, det vill säga en av klubbarna de jagar. Tre oerhört viktiga poäng står på spel för Fulham.

Att Fulham vill förlänga med Slavisa Jokanovic är med andra ord allt annat än konstigt. Han har med små men ändå effektiva medel fått bra ordning på Fulhams a-lagsverksamhet. Det är å andra sidan heller inte konstigt att Jokanovic gärna ser sin framtid i Fulham, som nedanför a-laget och även under de svåra åren, har byggt upp en mycket framstående klubbstruktur.

Särskilt Fulhams ungdomsakademi har under 2010-talet växt fram som en av Englands främsta, och har producerat ett antal framstående talanger. Något av en anmärkningsvärd utveckling på kort tid för en klubb som dessförinnan inte hade någon särskilt välutvecklad akademistruktur. En medveten strategi för vilken man anställde Southamptons tidigare akademichef, Huw Jennings.

På så vis har faktiskt Fulhams nedflyttning till The Championship varit nyttig för klubben, då den har gett större möjligheter till speltid på hög seniornivå för de allra mest lovande talangerna. Det är också en tidsperiod under vilken Fulham både har tagit sig till final i FA Youth Cup och vunnit ett flertal andra titlar på U18-nivå.

Muamer Tankovic, Lasse Christensen, Cauley Woodrow med flera fick samtliga speltid i Fulham för att därefter lämna klubben. Där finns större namn. Emerson Hyndman värvades av Bournemouth. Man City tog Patrick Roberts som de därefter skickat på lån till Celtic. Celtic som i sin tur köpte den mycket lovande Moussa Dembélé som vi kommer få höra mycket mer av.

Men den kanske störste talangen tillhör fortfarande Fulham. 16 år gammal har Ryan Sessegnon gjort över 20 matcher för Fulham den här säsongen, varav 15 i The Championship. Sessegnon är en mycket offensivt lagd vänsterback som därför av förståeliga skäl har jämförts med Gareth Bale. En jämförelse som skulle kunna vara belastande men som inte känns obefogad.

Samtliga sex engelska superklubbar, och några europeiska motsvarigheter, sägs snegla lystet på Ryan Sessegnon. För hans egen del gjorde han det kanske klokt att hålla sig kvar i Fulham under åtminstone några säsonger till. Där kommer han vara garanterad speltid på seniornivå, och kanske till och med vara med om att spela upp Fulham i Premier League.

Chansen finns fortfarande kvar den här säsongen. Fulham är ruskigt formstarkt för närvarande och vore en väldigt knepig motståndare för vilken som helst annan klubb i ett playoff. Men ska Fulham nå detta playoff gör de väldigt klokt i att vinna mot Leeds ikväll. Allra minst måste de undvika en förlust, som vore ett kanske förödande slag för deras playoff-förhoppningar.

Leeds kan å sin sida vid vinst i praktiken säkra en playoff-plats, genom att spela bort deras sista riktiga konkurrent om dessa platser. Det är en match som gäller mycket på Craven Cottage ikväll.

Arsene Wenger följde inte den regeln. Han tog en fajt med Alexis Sanchez men satte sig själv i en situation där han inte bara kunde förlora fajten utan dessutom gjorde det. Det blev en slags halvmesyr från vilken den som kom ut starkast inte var Arsene Wenger utan Alexis Sanchez, vilket knappast kan ha varit Wengers avsikt.

Det tog bara någon dag för PR-apparaten runt Arsenal och Arsene Wenger att bekräfta vad de flesta nog redan visste. Att beslutet att bänka Alexis Sanchez var disciplinärt och inte taktiskt. Sanchez beteende på planen, på träning och mot övriga spelare och ledare fick Wenger att besluta sig för att för lagets bästa placera Sanchez på bänken.

Här gör Wenger en felbedömning. Om han anser att Sanchez beteende är så oacceptabelt att han av princip behöver göra en maktmarkering så måste han ställa över Sanchez helt och hållet, och då inte riskera att stå där med brallorna nere vid fotknölarna i efterhand. Om han inte anser detta så ska naturligtvis Sanchez spela matchen redan från start.

Det blir istället en slags halvmesyr som ingen vinner något på. Arsene Wenger själv framstår i efterhand som kraftlös och obestämd. Försökte han lära Alexis Sanchez en läxa i disciplin och auktoritet så finns goda chanser att Sanchez bara blev mer förhärdad. Försökte han markera till fördel för spelartruppen så var det nog få av dem som blev helt övertygade av det ljumma stödet.

Det är inte svårt att känna att Wengers osäkra agerande är baserat på hans egen för närvarande osäkra och svaga position. Han befinner sig i en väldigt pressad situation och då är det lätt att bli obeslutsam. Vad som är tydligt är att det pågår stridigheter i och runt Arsenals spelartrupp. Vad som inte är tydligt är på vilket ben i dessa stridigheter man ska sätta ned foten.

Maktmarkeringen som skedde riktades nu mot Alexis Sanchez. Det är också på honom som skulden för bråket har lagts. För de som menar att Arsenal istället behöver fler spelare som Alexis Sanchez, som menar att Arsenals spelare har blivit för bekväma och liknöjda och för känsliga för krav och kritik, är det däremot inte självklart att det är där skulden bör läggas.

Vad som däremot börjar bli uppenbart genom den pågående PR-apparaten runt Arsenal och Arsene Wenger är att Wenger har alla avsikter att vara kvar som Arsenals manager. Hade han bestämt sig för något annat hade han meddelat det i det här läget. Och vad PR-apparaten självklart syftar till är att vända tillbaka supporteropinionen till Wengers fördel.

De väl planterade fröna talar sitt tydliga språk. Om hur Arsene Wenger har erbjudits och tackat nej till £30m-bud från Kina men tackat nej för ty så älskade han Arsenal. Det kan mycket väl stämma men hur många jobberbjudanden har Wenger fått genom åren utan att dessa har läckt ut? Budskapet är enkelt, Arsenal är viktigare än pengar!

Om hur Arsene Wenger skulle vara ointresserad av det för stunden tillgängliga och mycket prestigefulla Barcelonajobbet för ty så älskade han Arsenal. Det kan mycket väl stämma att han är ointresserad av det jobbet så klart men det är väl också att betrakta som ytterst osäkert att han faktiskt har blivit erbjuden jobbet. Budskapet är enkelt, Arsenal är finare än Barcelona!

Att det är två berättelser som är ägnade att stryka Arsenalsupportrar medhårs är däremot klart. Få saker åstadkommer sådant bättre än att bedyra att just deras klubb är större än både pengar och alla konkurrenter, att störst av allt är ändå kärleken. Men det är inte bara kärleken som mönstras av PR-apparaten runt Wenger, som ammunition används även konflikt.

För så måste man kanske också betrakta konflikten med Alexis Sanchez. Som ett drama i vilket Arsene Wenger ställer sig själv till synes på klubbens sida och definierar konfliktens villkor på så vis att ställer man sig inte på hans sida så står man inte heller på klubbens sida. Ett för övrigt vanligt och återkommande tema i kritiken mot Arsene Wengers kritiker, att de inte”stöder klubben”.

Åttondelsfinalen mot Bayern München är i praktiken redan avgjord. Där finns inga hedrande halvvinster att hämta hemma på Emirates. Lagets sammanbrott i München blockerade alla sådana nödutgångar. Vad som kommer att utspela sig på Emirates är med andra ord inte så mycket en fotbollsmatch som ett internt drama inför öppen ridå.

Arsene Wenger vill fortsätta i Arsenal. Arsenals styrelse vill inget hellre än att Wenger fortsätter i Arsenal. Det är med andra ord bara på vilken sida som supportrarna landar som bromsar upp Wengers beslut, om de i konflikten kommer fram till att lojalitet med klubben innebär lojalitet med Wenger, eller att kritik mot Wenger i själva verket är att vara lojal med klubben.

Vad Arsenals supportrar ikväll och under resten av säsongen har att komma fram till är om de i sin egen syn på klubbens framtid bäst känner igen sig i Arsene Wengers vilja eller i Alexis Sanchez vilja. Knappast något talar för att Alexis Sanchez blir kvar i Arsene Wengers Arsenal. Det är alltså det val som Wenger i viss mening har ställt Arsenals supportrar inför. Han eller jag?!

För första gången på 20 år är jag inte säker på att Arsene Wenger kommer att tycka om svaret. I så fall är den enda återstående frågan om det är ett svar som någon faktiskt bryr sig om och därför kommer få någon betydelse. Jag är inte alldeles säker på det. Men än en gång har alltså Arsene Wenger valt att ta en fajt han inte kan vara säker på att vinna.

Ingen spelare är större än klubben är den förenklade logik som vi förväntas följa i den här konflikten. Något som möjligen är tänkt att distrahera oss från att Arsenals problem kanske i själva verket är en manager som, medvetet eller omedvetet, på egen hand eller genom andras försorg, har blivit större än klubben.

Inte för att det inte har varit framgångsrikt. Under samma tidsperiod är det bara en enda engelsk klubb som skulle kunna göra anspråk på att ha varit mer framgångsrika. Det är inte precis ett dåligt facit för Chelseas modell men de jämförs så klart något orättvist med Alex Fergusons Man Utd, vilket kanske är att jämföra med undantaget snarare än regeln.

Det är naturligtvis också frestande att anta att Chelseas historik med sina managers avslöjar hur de kommer behandla dem fortsättningsvis. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta som uttrycket lyder. Det är också ett vanligt kognitivt bias att utgå från att saker kommer vara i framtiden som de är nu eller har varit i dåtid. Men det kan leda tankarna fel.

Vilket känns som fallet för närvarande. Några av de mer absurda ryktena som har snurrat runt den senaste veckan är att Antonio Conte skulle vara på väg till Inter. Varför Conte skulle vara intresserad av att göra ett sådant byte framgår naturligtvis inte, det gör det aldrig med sådana här rykten. Men givet Chelseas historik ges ändå ryktena någon slags upplevd trovärdighet.

Det bortser från att Chelsea i själva verket har sökt efter en större stabilitet på tränarposten egentligen under de senaste tre-fyra åren. Det var vad de försökte uppnå med att återanställa José Mourinho. Det slutade inte som det var tänkt, trots att Mourinho var i Chelsea i två och en halv säsong, men sådant händer utan att det förändrar vad som var själva grundtanken.

Antonio Conte är inte det elfte exemplaret i Chelseas slit- och slängkultur. Han är något förenklat det tredje försöket av Chelsea att skapa något mer stabilt och hållbart. Andre Villas-Boas var det första försöket som misslyckades för att han försökte förnya ett lag som inte var redo att förnyas. José Mourinho var det andra försöket som kanske snarare gick ut på att blicka bakåt än framåt.

Blir det tredje gången gillt med Antonio Conte? Mycket talar för detta. Dels gör han så klart succé redan under sin första säsong i klubben vilket bör ge honom en stark ställning och bra plattform för framtiden. Dels är Conte i någon mening syntesen av de två tidigare försöken. Han är ett tydligt försök att titta framåt snarare än bakåt, samtidigt som Chelsea nu är mer redo för förnyelse.

Framför allt är det dock två saker som talar starkt för att Antonio Conte kan komma att bli långvarig i Chelsea, i alla fall med en modern måttstock, kanske inte långvarig jämfört med Arsene Wenger och Alex Ferguson, men det blir å andra sidan ingen:

För det första har Antonio Conte satt ett taktiskt system i spel i Chelsea som kommer fungera utmärkt i både ligaspel och i europeiskt cupspel. Det är ett system som bygger på defensiv styrka med ett anfallsspel baserat på fart och kreativitet. Det är ett taktiskt system som gör Chelsea svåra att besegra och ger dem en hög lägstanivå i sina prestationer. Det är också ett system med tydliga taktiska roller vilket gör rotation mindre besvärligt och mer effektivt.

För det andra har Antonio Conte format en stark och positiv relation till spelartruppen, utan att för den sakens skull kompromissa med sin egen auktoritet gentemot spelarna. En relation är så klart på många sätt en färskvara men han har också fått Chelseas stjärnspelare på sin sida genom att ge dem kreativ frihet i anfallsspelet och ett tydligare onus än tidigare att fortsätta spela en attackerande fotboll också i överläge.

Båda dessa punkter ger Antonio Conte en stark ställning hos de tre grupper av intressenter som rimligtvis påverkar hans position i klubben – styrelsen med ägaren i förgrunden, spelartruppen samt supportrarna. En position han även har möjlighet att stärka ytterligare genom att göra vad Chelsea i sin moderna historia aldrig har lyckats med, att ge sina unga spelare chansen.

Grunden för Antonio Contes position i Chelsea kommer som alltid och som för alla managers vara resultaten. Här finns däremot alla skäl i världen att känna optimism för Chelsea. De går in till kvällens derby mot West Ham med ett dominant försprång i Premier League-tabellen. De kommer gå in till nästa säsong i Premier League och Champions League med en mycket stark ställning.

Och med Antonio Conte.

Avbytarbänken:
Paul Robinson, Burnley
Steve Cook, Bournemouth
Christian Fuchs, Leicester
Georginio Wijnaldum, Liverpool
Dusan Tadic, Southampton
Nathan Redmond, Southampton
Fernando Llorente, Swansea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Swansea. Det vore så klart lätt att se det roliga i Burnleys straff som leder fram till deras kvittering där bollen alltså tar på Sam Vokes arm. Det mindre lustiga ur Swanseas perspektiv är så klart att den travestin hade kunnat vara tillräcklig för att skicka dem ur Premier League. Ett rätt högt pris att betala. Men Swansea vänder matchen i andra halvlek och deras supersena vinstmål av Fernando Llorente var guld värt.

Crystal Palace. Förlora inte fotbollsmatcher och håll nollan! Två motton som Sam Allardyce brukar försöka mata in i sina lag. Helt plötsligt verkar Crystal Palace ha tagit budskapet till sig. Från att bara ha hållit nollan i en enda tidigare match under Allardyce har Crystal Palace nu hållit nollan två matcher i rad, och naturligtvis vunnit dem båda, och dragit sig själva upp ovanför strecket som en följd.

Leicester. Andra raka 3-1-segern hemma på King Power Stadium för Leicester och om den första vinsten var viktig för självförtroendet så var den andra vinsten desto viktigare för tabelläget. Helt plötsligt ser vi solljus mellan Leicester och nedflyttningsstrecket igen och Leicesters spel ser plötsligt ut att innehålla både glädje och energi igen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Det går inte att spela fotbollsmatcher på 85-90% i Premier League och förvänta sig att man ska kunna vinna dem. Det går inte att vinna matcher i Premier League genom att springa omkring och leta stilpoäng. Det går inte att ta sig till Champions League via Premier League när man slänger bort över tio poäng helt i onödan på hemmaplan. Inställningen i Man Utd var fel från start mot Bournemouth, det syntes tidigt och det syntes på olika sätt på lagets största och viktigaste spelare. Bournemouth var inte bra, chansmässigt borde Man Utd haft 3-0 efter blott en halvtimme, men de kämpade och slet som djur i andra halvlek och det räckte mot Man Utd. Det ska inte räcka.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Paul Clement. Det var ändå rätt härligt att se Clement dundra iväg längs sidlinjen när Fernando Llorente avgjorde för Swansea i slutminuten. Han fick något nesligt sparken från Derby County men ser ut att få sin personliga revansch med Swansea. Fem vinster på de åtta senaste ligamatcherna och endast förluster mot Arsenal, Man City och Chelsea. Det måste sägas vara ett alldeles utmärkt facit.

OMGÅNGENS MÅL

Georginio Wijnaldum, Liverpool 3-1, Arsenal (h). Själva kvintessensen av allt vad ett riktigt snabbt kontringsmål skall innehålla och den enda invändningen man kan ha är kanske att Wijnaldum har den lättaste uppgiften. Lallanas mottagning och vändning med boll är briljant liksom passningen, och Origis kross längs marken är centimeterprecis.

:::

TRE PUNKTER

Sanchez Pansa. Under hela säsongen har Alexis Sanchez varit den trofaste väpnaren till Arsenals riddare av den sorgliga skepnaden. Han hoppade in när Arsenal ledde med 3-0 mot Southampton. Han hoppade in mot Sutton. Men när Arsenal ska möta Liverpool på Anfield så är Sanchez bänkad. Beslutet är mer eller mindre oförklarligt och kan vara det dummaste beslut Arsene Wenger har fattat som Arsenals manager. Kanske var det Wenger som satte allt på ett kort för att på så vis bevisa sin egen genialitet, och motbevisa bilden av sig själv som förvirrat fäktandes med väderkvarnar. A job well done!

Mörker. Sunderland saknar inte vissa positiva egenskaper. Men känslan börjar alltmer bli att har man sett en enda Sunderlandmatch den här säsongen så har man sett dem alla. Dagens match mot Man City är inget undantag. Sunderland börjar bra och deras prestation är lovande. Ett försvarsmisstag senare så är däremot ett möjligt överläge istället ett underläge och därifrån rasar det bara utför. Det är i mars som Sunderland brukar börja vända sina säsonger, oftast genom att byta manager, men den här säsongen är den grop de befinner sig i helt enkelt för djup.

Kane Is Abel? ”När jag är i den här formen så mäter jag mig med världens bästa anfallare” menade Harry Kane innan matchen mot Everton. Hans två mål i den matchen lär knappast ha fått honom att ändra uppfattning. Det finns mycket med Kane jag beundrar men det var ändå en kommentar som för mig kändes förmäten, eller åtminstone förhastad. Det är inget fel på självförtroende så klart men bedrifter bör komma före bedyringar. Och ännu har inte Kane gett mig intrycket som den talismaniske anfallaren som kan lyfta sitt lag till högre höjder, även om han kan komma att bli det. Jag kan så klart ha fel, hans målfacit i Tottenham och i Premier League de senaste säsongerna stödjer knappast min sak, så frågan är kanske vad ni själva anser?!

:::

FÖR ÖVRIGT

”Det var inget lätt beslut att fatta…” menade Arsene Wenger angående bänkningen av Alexis Sanchez. Nej, det finns en anledning till det.

Jag fick ett riktigt anfall av gubbsurhet när jag såg Harry Kane och Dele Alli hälsa på varandra efter målet mot Everton.

Väldigt imponerande av Newcastle att vinna borta mot både Brighton och Huddersfield. Reading på tisdag.

Två slutsatser från The Championship: 1) Newcastle har i praktiken säkrat uppflyttning, samt 2) Bara Fulham kan hota nuvarande playoff-lag.

Fulham – Leeds på tisdag kväll.

Chelsea, Tottenham och Man City börjar kännas klara för Champions League. Huggtrea om den fjärde platsen?!

Nionde raka hemmavinsten för Tottenham. Är det inte lite “typiskt Spurs” att själva riva ned den arena man precis gjorde sig själva oslagbara på? (från twitter)

Där finns två så kallade minitabeller som ger några intressanta ledtrådar. Dels har vi Premier League-tabellen exklusive de sex storklubbarna. Det är en tabell som leds med god marginal av just Everton. Bara West Brom befinner sig i närheten men de gör också en anmärkningsvärt stark säsong med deras mått mätt. Avståndet uppåt är betydligt mindre än avståndet nedåt.

Dels har vi den interna tabellen mellan de sju högst placerade klubbarna, det vill säga de sex storklubbarna samt Everton. En tabell där vi förväntar oss att hitta Everton längst ned men där de i själva verket placerar sig mitt i tabellen, före Arsenal, Man Utd och Man City. Everton hävdar sig med andra ord väl i den direkta konkurrensen med dessa sex storklubbar.

Det är en observation som passar tämligen väl ihop med en utfästelse jag gjorde alldeles i början av säsongen att Everton faktiskt var en möjlig ligavinnare. Något som naturligtvis sades mot bakgrund av vad Leicester ställde till med och med full klarhet i att möjlig inte var detsamma som trolig. Om inte för en svag andra hösthalva hade Everton tampats i toppen av tabellen.

Evertons akilleshäl är mer eller mindre den förväntade. Ronald Koeman har byggt upp ett av ligans bästa försvar, en välkommen förändring från tidigare säsonger. Men anfallsmässigt skapar Everton samtidigt väsentligt färre chanser än någon av de sex storklubbarna. I just det avseendet förblir alltså Everton som mest ”bäst av resten”.

Det kan ha sina naturliga förklaringar. Everton har genomgått ett managerbyte och det har tagit viss tid för Ronald Koeman att få sin spelidé översatt av spelarna på planen. Det är normalt att förvänta sig ojämna prestationer i alla fall inledningsvis. Uppgiften att först och främst förstärka lagets defensiv kan självklart även ha skett på bekostnad av offensiven.

Något oroväckande är det hur som helst att Everton i sitt målskytte har gjort sig så beroende av Romelu Lukaku. Det är en liknande situation som Tottenham har befunnit sig i med Harry Kane men med två skillnader. För det första att Tottenhams mittfält har börjat leverera mål och chanser även det. För det andra att Tottenham producerar flest chanser av alla lag i ligan.

Jämförelsen med Tottenham låter sig ändå göras, och detta inte bara för att de den här dagen råkar vara Evertons motståndare. För det finns flera likheter mellan vad som har tagit Tottenham upp i toppen av tabellen och vad som håller på att ske i Everton. Klubbarnas förutsättningar liknar varandra och Everton gjorde klokt som använde Tottenham som förebild.

Både Everton och Tottenham är naturligtvis exempel på hur Southamptons väldigt framgångsrika managerrekrytering har ynglat av sig och fått positiva konsekvenser för Premier League i någon slags trickle up-effekt. Mauricio Pochettino och Ronald Koeman ryktas båda som kandidater för Barcelona, och det är egentligen inget konstigt med det.

Där finns en i grund och botten gemensam grundfilosofi. För det första att bygga sitt lag runt en stark defensiv grund. Tottenham har ett av ligans allra bästa försvar och Everton ligger numer inte långt därefter, och har därtill gjort ett par sluga värvningar som gör dem ännu starkare. För det andra en tydlig satsning på unga och egna spelare.

Det senare kanske kommer som något överraskande för de som följde Ronald Koeman i Southampton, där han fick en hel del kritik för att inte ge de unga spelarna chansen. Men i Everton har situationen visat sig en annan. Bäst har kanske varit att Ross Barkley äntligen ser ut att leva upp till sin potential, vilket också är ett viktigt steg mot att adressera bristen på skapade chanser.

Roligast har naturligtvis varit att se Tom Davies genombrott på Evertons mittfält som på samma gång har tagit Premier League med storm som skett något under radarn. Tillsammans med Morgan Schneiderlin och Idrissa Gana Gueye bildar Davies ett av ligans just nu mest spännande mittfältstriumvirat, något vi knappast kunde se framför oss när säsongen inleddes.

Andra unga spelare knackar även de på dörren. Januarivärvningen av Ademola Lookman från Charlton bär redan frukt i a-laget. Och som rekordvärvning från League One är det svårt att inte dra mycket tydliga paralleller till Dele Alli som ju värvades från MK Dons i just League One. Mason Holgate och Dominic Calvert-Lewin är andra unga talanger som sett solljus under säsongen.

Everton är likt Tottenham inte den största klubben på sin hemmamarknad, där finns en större klubb att förhålla sig till. Tottenham har klarat av den balansgången, i ett ännu tuffare klimat, genom ett långsiktigt och målmedvetet arbete över flera säsonger. Laget har byggts upp stegvis samtidigt som klubben ger sig självt utrymme att växa genom att investera i en ny arena.

Everton må befinna sig precis i början av den resa på vilken Tottenham för närvarande kanske befinner sig i mitten. Men det är en resa som mycket väl kan komma att betyda att vi om några år istället för att prata om Sky Six har att förhålla oss till Magnificent Seven. Fler klubbar kan komma att ansluta sig men för stunden är det Everton som är närmast.

Tottenham har visat klubbar som Everton vägen. Dagens stora fråga är om Tottenham kommer få skäl att ångra den saken.

Det var kanske inte så konstigt. I andra halvlek spelade nämligen Arsenal med sin bästa spelare på planen. Skillnaden på kvalitet och energi i Arsenals spel med respektive utan Alexis Sanchez på planen var så påtaglig att den fråga man ofrånkomligen brottades med var hur den här matchen egentligen hade slutat om Alexis Sanchez hade spelat från start.

Det kan inte ha funnits några goda fotbollsmässiga skäl för varför Arsene Wenger valde att placera Alexis Sanchez på bänken till den här matchen. Det var en match som Arsenal behövde vinna, eller åtminstone inte förlora, både med anledning av framtida Champions League-spel och med tanke på Arsene Wengers framtid i klubben.

Taktiska skäl? Det finns ingen klok taktik i att inte spela sina bästa spelare i sina viktigaste matcher lika lite som Arsenal vann någon ens långsökt taktisk fördel utan Sanchez på planen. Fysiska skäl? Alexis Sanchez är knappast någon spelare man plockar av för att man vill ha mer fysik, snarare tvärtom. Viloskäl? Arsenal har inte spelat en match på tolv dagar, nästa match är en dud.

Det kanske frestar att tycka att Arsene Wenger i alla fall gjorde ett smart drag i halvtid som bytte in Alexis Sanchez, och nästan fast ändå inte vred sig tillbaka in i matchen. Tvärtom är det ett byte som bara gör frustrationen och irritationen större över beslutet att inte spela Sanchez från start. Beslutets dumhet framträder desto tydligare av kontrasten.

Där fanns inga rapporterade fitnessproblem för Alexis Sanchez. Han led onekligen inga fysiska bekymmer när han kom in på planen, snarare tvärtom. Han var Arsenals piggaste och bäste spelaren på planen, vilket har varit fallet under mest hela säsongen. Det kan knappast ha kommit som någon överraskning för Wenger, som annars spelat Sanchez mer eller mindre ständigt.

Då återstår egentligen två skäl. För det första att det var ett beslut motiverat av disciplinära skäl. Det vill säga att Alexis Sanchez har sagt eller gjort något olämpligt gentemot antingen Arsene Wenger, övriga spelare eller någon i tränarstaben. Inte omöjligt givet Arsenals situation och Sanchez tydliga missnöje, och i så fall ett motiverat beslut av Wenger.

Även om det i så fall kanske inte var den allra tydligaste markeringen att ändå placera Alexis Sanchez på bänken och därefter byta in honom direkt i andra halvlek. Det var heller inte mycket i Alexis Sanchez allmänna uppträdande på bänken och längs sidlinjen som tydde på en kuvad figur. Sammantaget får detta mig att tvivla också på den disciplinära förklaringen.

För det andra kanske det var så att Arsene Wenger insåg matchens betydelse och tänkte sig att chansa, att överraska, att röra om i grytan kanske både för att väcka övriga spelare i laget och för att överrumpla motståndet. Det är däremot svårt att se Liverpool ha reagerat på något annat sätt än att ha dragit en pust av lättnad. Effekten på Arsenalspelarna är känd.

Om det är på det senare viset så kanske vi tvingas konstatera något som jag trodde att vi sedan förra säsongen hade tagit oss förbi. Att vi hade lärt oss något av livet och gått vidare. Något som jag trodde bara skulle behöva sägas om en enda manager i Premier League och aldrig mer, i ett tonfall drypande av all den sarkasm som kroppen förmår uppbåda.

Jag trodde att jag bara skulle behöva säga det om Louis van Gaal. Men kan det ändå vara så att även Arsene Wenger är ett managergeni, eller har blivit det på gamla dagar?! Säg att det inte är så!

En alltför välbekant situation för båda klubbarnas supportrar. Där finns tydliga likheter i hur både Arsenal och Liverpool går in till den här matchen. Båda lagen har några förödmjukande månader bakom sig präglade av missnöje och kritik mot ett ofrånkomligt fall i tabellen. Både Arsene Wenger och Jürgen Klopp har blivit ifrågasatta på ett sätt de inte riktigt är vana vid.

Men där finns också viktiga skillnader. Den kanske viktigaste skillnaden kan uttryckas som att Liverpool går in i den här matchen jagandes en Champions League-plats emedan Arsenal går in till matchen för att försöka behålla sin Champions League-plats. Den psykologiska dynamiken är en annan. Liverpool har något de kan vinna, Arsenal har bara något de kan förlora.

Det är ett ständigt återkommande tema inom egentligen alla idrotter och på alla nivåer. Där finns den som jagar och där finns den som jagas. Den som jagas kommer alltid kunna hålla undan sina förföljare ett tag men ofrånkomligen blir de till sist alltid fällda. Jägaren fäller sitt byte, tar sig förbi sin motståndare och blir själv den jagade. Det är bara en fråga om när och hur det sker.

Här har vi också en tung anledning till att lika för lika-jämförelser mellan Jürgen Klopp och Arsene Wenger inte låter sig göras på ett bra sätt. När kritiken mot Arsene Wenger rasade som värst efter förnedringen i München så löd försvaret att hade Klopp presterat som Wenger så hade han istället fått beröm. Men Liverpool är med Klopp ett lag på uppgång. Det är inte Arsenal.

Liverpool är jägaren, och Arsenal är de jagade. Så ser det ut i Premier League-tabellen och mycket talar för att det är så det kommer se ut även på Anfield ikväll. Liverpool presterar normalt sett bra mot storlag, kommer kunna störa Arsenal med sitt presspel och härja med Arsenals backlinje. Liverpools fart och fysik kommer vägas mot Arsenals tekniskt mer framstående fotboll.

Även Arsene Wenger har något av en blick av jagat villebråd. Det är en svår tid för honom där opinionen har svängt mot att han förlänger sitt kontrakt med Arsenal efter den här säsongen. Mycket har sagts under de senaste veckorna men mitt intryck är hur som helst att det är en opinion som Arsene Wenger jobbar för att vända tillbaka. Han vill vara kvar i Arsenal.

Då måste han på något sätt återigen övertyga omvärlden och Arsenals supportrar att han är rätt manager att göra Arsenal framgångsrika igen, att få laget att utvecklas igen fria från sitt ekorrhjul av stagnation. Det är dessutom något han måste lyckas med innan sommaren, och ingen förment ”hedrande halvvinst” mot Bayern München på Emirates kan göra tricket.

Vad gör då tricket? En FA-cuptitel, en Champions League-plats eller till och med en andraplats i ligan kan näppeligen ses som övertygande framsteg. Arsenal hade högre ambitioner än så innan säsongen inleddes, avståndet till Chelsea och ligatiteln är återigen alltför stort och supportrarna har hört alla dessa sagor till leda. De vill ha mer än så. Men vad är mer och samtidigt uppnåeligt?

Kritiken mot Arsenal och Arsene Wenger kan i sin mest nedkokade form sägas vara att de så väldigt sällan vinner i stora och avgörande matcher, mot sina närmaste konkurrenter. Kanske i synnerhet på bortaplan. Det är i dessa matcher som laget tenderar falla samman. Något som den senaste tidens matcher mot Man City, Chelsea och Bayern München onekligen har visat.

Det är matcher där problemet inte bara har varit att Arsenal har förlorat, utan hur de har förlorat. Det är heller inte något nytt fenomen, tvärtom känner vi igen det alltför väl. I någon mening speglar det också Arsenals ligapremiär, mot Liverpool hemma på Emirates. En match som Arsenal förlorade mycket för att de upprepade gamla synder med dåliga säsongsförberedelser.

Detta är alltså vad Arsene Wenger måste åtgärda för att skapa de argument han behöver för att om inte vända opinionen så åtminstone lugna ned den tillräckligt. Han måste visa att Arsenal kan vinna dessa stormatcher. Kvar under säsongen har han bortamatcher mot Liverpool och Tottenham, hemmamatcher mot Man City och Man Utd, samt troligtvis någon eller några FA-cupmatcher.

Dessa matcher måste helt enkelt vinnas, eller i alla fall komma från dem med känslan av att vara det starkaste laget, med ett tydligt plusfacit. Det är också vad som gör kvällens match på Anfield så viktig för Arsene Wenger och för Arsenal. En ny förlust puttar Arsenal ut ur topp fyra-placeringarna, är ännu en stormpust i opinionens segel, och gör matchen på tisdag till ren likvaka.

Likvaka kommer det naturligtvis inte vara på Anfield ikväll. Publiken kommer vara uppumpade, spelarna kommer vara uppumpade och inte minst kommer Jürgen Klopp vara uppumpad. De har den bedrövliga insatsen mot Leicester i huvudet och att hämnas. De vet att om de vinner mot Arsenal så har de alltjämt sitt stora mål för säsongen i sina egna händer.

Liverpool spelar för att vinna, Arsenal för att inte förlora. Både i Premier League-tabellen och i kvällens match på Anfield. Det är i alla fall den känsla med vilken vi går in i matchen och det är en psykologi som oundvikligen brukar tala till jägarens fördel. Och att vara just jägarna har visat sig passa Liverpools och Jürgen Klopps kynne alldeles utmärkt.

Arsenal å sin sida har ägnat alldeles för mycket av de senaste tio åren åt att vara villebrådet. De har inte längre råd att stå som dovhjorten paralyserade inför framrusande strålkastarljus. De måste börja visa sina huggtänder.

Det är lätt att känna samma typ av frustration med Leicester. De sparkar Claudio Ranieri, meddelar att Craig Shakespeare är för stunden tillförordnad manager, därefter låter det gå en vecka och två av tretton återstående ligamatcher utan vidare nyheter, samtidigt som det läcker ut i media hur de håller samtal med tränare som Guus Hiddink och Roy Hodgson.

“And thus the native hue of resolution is sicklied o’er with the pale cast of thought, and enterprises of great pith and moment with this regard their currents turn awry, and lose the name of action.”

Det börjar bli dags för Leicester att bestämma sig kan tyckas. Deras situation och timing sätter dem emellertid i en besvärlig situation. Få större managernamn vore särskilt intresserade av att ta över Leicester i det här läget, med bara drygt tiotalet matcher kvar på säsongen och Leicester indragna i en oviss nedflyttningsstrid.

Ett alternativt tillvägagångssätt är att hitta en tillfällig lösning som har hand om Leicester säsongen ut, och ger dem bästa möjliga chans att hålla sig kvar i Premier League, för att därefter ta ett större grepp om managerfrågan efter säsongens slut. Det är naturligtvis ur det perspektivet inte särskilt märkligt alls att Leicester sägs ha hört sig för med Guus Hiddink.

Problemet för Leicester är att de inte kan ta in vem som helst. Leicester är inte precis den traditionella klubben nere i nedflyttningsstriden. De är regerande mästare och ska om en dryg vecka spela en avgörande Champions League-match mot Sevilla. Ska Leicester ta in en ny manager nu så måste det vara någon vars namn inger omedelbar och total auktoritet.

Roberto Mancini vore naturligtvis ett sådant namn. Roy Hodgson är det däremot inte. Hodgsons auktoritet är efter Englands fiasko i EM inte precis fullständig. Inte heller finns några vettiga storklubbsmeriter på Hodgsons meritförteckning som imponerar på Leicesters spelartrupp. En demontränare vars personlighet och kompetens ingjuter självförtroende är det inte.

Mellan raderna i alla berättelser som har kommit från Leicester under den senaste veckan har gått att utläsa att där har pågått ett visst maktspel. Det brukar sägas att segern har många herrar. Många kockar har gjort anspråk på Leicesters titelvinnande soppa. Nigel Pearson har inte varit blyg med att framhäva att det var hans Leicester. Hans stab är kvar i klubben.

Det är inte i efterhand svårt att se hur det här undergrävde Claudio Ranieris auktoritet i klubben. Visst är det möjligt att hjältesagan runt Ranieri ibland går till överdrift men rätt medicin mot detta är knappast att göra helt om och istället förringa den. Men i ett politiskt klimat där alla försöker se om sitt eget bo snarare än klubbens blir managerns ställning snabbt svag.

Själv fann jag anledning att oroa mig över saken redan i slutet av förra säsongen när det berättades hur Leicesters spelare var tveksamma till Claudio Ranieri från början och oroade sig över att han skulle förändra för mycket i lagets rutiner och taktik, men lugnade sig när han lovade motsatsen. Men då försvann det hela i allt som då var så sockersött gulligt med Leicester.

Den typen av inflytande är det på längre sikt inte helt hälsosamt att spelarna har. Men det blir lätt fallet i klubbar där inflytandet är splittrat och olika särintressen gör att managerns makt är begränsad och omskuren. Nu är det emellertid så att Leicesters spelare har det inflytandet. På kort sikt handlar det alltså för Leicesters styrelse att gilla och göra det bästa av läget.

Det kanske för närvarande betyder att sitta still i båten. Att det bästa Leicesters styrelse för närvarande kan göra är att inte göra något alls. Det vill säga hålla fast vid Craig Shakespeare som tillförordnad manager. Helt tydligt fick det en positiv effekt på Leicesters prestation när Shakespeare gick back till basics mot Liverpool, något som Claudio Ranieri själv borde ha gjort långt tidigare.

Att möta Liverpool är förvisso en sak och det finns skäl att tänka att det nog passade Leicester alldeles utmärkt i måndags. Att möta Hull City är en helt annan. Leicester kommer inte få de ytor som de fick mot Liverpool, här kommer det ställas betydligt större krav på att de själva skapar något med hjälp av eget bollinnehav. Det blir en helt annan och på sitt sätt svårare match.

Det är också en väldigt viktig match i nedflyttningsstriden. Det utrymme som Leicester skaffade sig själva genom vinsten mot Liverpool kan vara uppkäkat i en enda tugga om Hull City lyckas vinna mot Leicester. Leicester kan i själva verket vara tillbaka under nedflyttningsstrecket efter matchen om resultaten i övrigt verkligen vill sig illa.

En vinst för Leicester skulle troligtvis övertyga Leicesters styrelse om att låta Craig Shakespeare arbeta vidare med Leicester resten av säsongen. En förlust mot Hull City skulle tämligen säkert få Leicesters styrelse att intensifiera sökandet efter en ny manager. Så för Craig Shakespeare innebär matchen mot Hull samma existentiella fråga som Hamlet brottades med.

Att vara eller att inte vara?

Stormen som Leeds varit fast i under sin nuvarande ägare Massimo Cellino ser ut att ha mojnat. Med Garry Monk vid rodret har laget hittat en stabilitet som tidigare inte funnits där. Monk är den manager som hållit sitt skepp flytande längst under den italienska ägarens tid i klubben. På löpande band har tidigare coacher förlist i försök att navigera till de lugnare vatten Garry Monk nu verkar funnit. Men den 37-årige engelsmannen är givetvis inte ensam ansvarig. Han har mycket att tacka killen från Arlöv som dominerat nere i maskinrummet. Men vad säger då statistiken om Janssons insatser?

Till att börja med berättar den att Leeds vunnit fler fotbollsmatcher med Pontus Jansson på planen än när han varit på sidan om densamma. I de 24 ligamatcher Jansson medverkat har Leeds vunnit 15, spelat tre oavgjorda och förlorat sex. Det betyder att de avrundat vunnit 63% av matcherna där Jansson deltagit, med 2,0 poäng i snitt per match.

Jämför vi med matcherna där Jansson inte spelat ser vi en betydande skillnad. Av de nio fighter i the Championship som Leeds gått helt utan svensken har LUFC vunnit fyra, kryssat en och förlorat fyra. Detta ger en vinstprocent på 44% och en snittpoäng på 1,44 poäng per match.

Det betyder att Leeds tagit 0,56 poäng mer per match när svensken medverkat. I samtliga matcher Jansson deltagit i har han spelat 90 minuter, förutom borta mot Bristol City. Där klev svensken av i halvtid vid ställningen 0–0 i en tillställning gästerna förlorade med 1–0.

Ett tungt argument för Janssons betydelse, som säkerligen samspelar med det högre poängsnittet med honom i laget, är att Leeds släppt in betydligt färre mål när Arlövsonen spelat.

Den forne Malmöspelaren har hittills varit på planen i 2115 minuter (räknat på 23 matcher x 90 min + 1 match x 45 min) i ligaspelet. På de 2115 minuterna har Leeds släppt in 18 mål, vilket avrundat är ett mål var 118:e minut. Alltså klart mindre än ett mål per 90 minuter. Utan Jansson i mittlåset har Leeds släppt in ett mål var 53:e minut. 16 mål på 855 minuter (9×90 min + 1×45) är en markant skillnad mot när Jansson spelat.

Det ska tilläggas att ingen hänsyn i resonemanget ovan tagits till kvaliteten på motstånd och dess form vid matchtillfället. Statistiken är också endast för ligaspel. Janssons, och Leeds, insatser i FA-cupen (Jansson spelade inte i Ligacupen) har inte tagits med i beräkningarna. Siffrorna visar ändå klart och tydligt att Leeds släppt in färre mål, vunnit oftare och tagit fler poäng med skåningen i elvan.

Jansson har också visat sig giftig i offensiv box. Mål är kanske inte det första en försvarare borde bedömas efter, men det är värt att poängtera att samtliga fullträffar kommit i täta tillställningar där Leeds plockat poäng.

Under säsongen har Jansson noterats för tre mål i ligan. Mittbackens första påse kom borta mot Norwich. Där satte svensken 1–1-målet i en match Leeds senare vann med 3–2. Nästa gång Jansson återfanns i målprotokollet var borta mot Aston Villa i en oavgjort historia med 1–1 som slutresultat. Mittbackens senaste fullträff var 2–1-målet som gav Leeds segern med samma siffror borta mot Blackburn. Samtliga tre mål har alltså haft en direkt inverkan på resultat som givit klubben poäng.

Jansson har också agerat framspelare. I 4–1-viktorian borta mot Preston serverade svensken Kemar Roofe till viktiga 1–0. Skåningens farlighet i offensiv box är givetvis ett plus. Men det är främst för de defensiva egenskaperna han tar plats i startelvan.

På sajten whoscored.com går det att hitta statistik över spelarnas defensiva och offensiva aktioner. Enligt sidan har Jansson stått för flest rensningar och flest blockerade skott per match i Leeds denna säsong. Och av alla Leeds spelare med fler än två matcher har han gjort flest brytningar per match.

En annan positiv aspekt är att Jansson relativt sällan blir passerad av bollförande motståndare. I snitt har svensken blivit ”dribblad” 0,2 gånger per match, vilket är bäst av klubbens spelare med fler än två starter. Jansson har även klart bäst passningsprocent i laget, med drygt 85% till rätt adress.

Under säsongen har Jansson, som tidigare nämnt, noterats för 24 framträdanden i ligaspelet. Enligt poängsystemet som Whoscored arbetar efter har Jansson överlägset bäst snittbetyg i Leeds. Och av alla spelare i the Championship har Whoscored gett honom det fjärde högsta snittbetyget, 7,64 på en tiogradig skala. Ett ytterligare kvitto på att Janssons prestationer hållit hög nivå är utmärkelsen december månads bästa spelare i the Championship. En utmärkelse han vann med bred marginal.

En anledning till varför statistiken aldrig (sällan) ljuger är att den går att vinkla lite efter sina argument. Det finns givetvis många aspekter av det komplexa spelet fotboll, och Jansson toppar sannerligen inte statistiken på alla områden.

En negativ del av Janssons spel är att han ofta drar på sig gula kort. Det är kanske en självklar konsekvens av Janssons energiska spelstil, men likväl en faktor att ta med i beräkningarna. Elva gula kort har det blivit i the Championship, vilket är flest i både Leeds och i hela ligan.

Sammanfattningsvis talar statistiken tydligt för att Jansson är en viktig defensiv kugge i det Leeds United som jagar Premier League. Statistiken visar att han är den spelare i laget som blockerat flest skott, gjort fest rensningar och slagit bort minst procentuellt antal passningar. Dessutom har han gjort viktiga mål framåt.

Men det viktigaste som statistiken visar, och det som gör Jansson till en nyckelspelare, är att Leeds United är ett betydligt mer effektivt fotbollslag med Jansson på planen. Mittbacken är således inte bara duktig på att tagga igång publiken. Han bidrar inte bara med skön energi och han har inte bara ett stort hjärta och en kaxig frisyr. Pontus Jansson kan också spela fotboll. Riktigt bra dessutom.

Av: Johannes Ollson

Källor:
Whoscored.com, efl.com

Vad man än anser om Wayne Rooneys spelkvalitet nu för tiden så är det svårt, åtminstone som Man Utd-supporter att tycka ont om spelaren. Rooney har både huvudet och hjärtat på det rätta stället, och har också haft det under många år. De som pratat om Rooney som ett ego och en stjärna vet inte riktigt vad de pratar om. Rooney har alltid varit en lojal lagspelare.

Det var inte minst tydligt vid sidlinjen under Ligacupfinalen i samband med Zlatan Ibrahimovics segermål. Det var genuin glädje med laget av en spelare som har varit petad, var placerad på bänken till finalen, och rimligtvis känner et stort mått av besvikelse för dessa sakers skull. Vad glädjen också visar är att där fortfarande finns en brinnande hunger i Wayne Rooney.

Det kan däremot inte råda någon större tvekan om att Wayne Rooneys tid i Man Utd börjar nå vägs ände. Den här säsongen har i själva verket fungerat som en slags avskedsföreställning, ett långsamt avsked där Rooney först fick chansen att spela sig kvar i laget och därefter gavs chansen att slå ett eftertraktat målrekord. Ganska snyggt hanterat faktiskt.

Men Wayne Rooney behöver inte vara slut som fotbollsspelare för den sakens skull. Tvärtom kan han fortfarande ha en hel del att bidra med, även på toppnivå i Premier League. En självklar möjlighet är så klart en återkomst till Everton, men personligen känner jag mig rätt tveksam till om Everton kan lösa den lönekalkylen.

Arsenal och Tottenham är två andra klubbar som skulle ha lättare att kunna göra det och som kunde ha mycket att vinna på att värva Wayne Rooney. Här skulle också kunna nämnas Liverpool men det är av mycket lätt insedda skäl ett helt orealistiskt alternativ. Rooney kanske inte känns som en naturlig värvning för Arsenal eller Tottenham, men där finns flera skäl att göra slag i saken.

Både Arsenal och Tottenham tillämpar en taktik och en spelidé som passar Wayne Rooney bra och som han är van vid, åtminstone varianter på dem. Vad gäller Rooney så är han en spelare som är kompetent att spela på flera olika positioner. Wayne Rooney behöver inte spela varenda match, och kan spela varje match på olika positioner, och är alltså den perfekte breddspelaren.

Vad Wayne Rooney framför allt har att bidra med till Arsenal är skallen, en vana vid att vinna och en energi på planen som vi sedan många år tillbaka sällan ser hos Arsenal. Rooney är inte en spelare som drar sig tillbaka och lämnar över ansvaret till andra spelare, han driver snarare spelare med sig. En energi som behövs inte bara på planen utan också i omklädningsrummet.

Även för Tottenham kan Wayne Rooney bidra med mentala aspekter och med en vinnarvana. Men framför allt kan han under några viktiga år fungera som förebild och kulturell värvning för Tottenhams unga spelare på samma sätt som Zlatan Ibrahimovic gör för Man Utds nu. Rooney vore också en given backup till Harry Kane, vilket Tottenham onekligen behöver.

Wayne Rooney är till sin natur en hårt arbetande spelare. Kombinera detta med både en revanschlystnad för de senaste åren och en vilja att bevisa sig igen, och med det värde som åtminstone jag tror skulle finnas för Wayne Rooney med ett miljöombyte efter tretton år i Man Utd, och det är inte svårt att se vad han skulle kunna ge både Arsenal och Tottenham.

Det är inte en värvning som riktigt passar mallen för vilken typ av spelare som man bör värva. Men det är en värvning som hade haft god potential att hjälpa både Arsenal och Tottenham att slutligen ta nästa steg i sin respektive utveckling. För de klubbar som vill göra avgörande framsteg kan det löna sig att också veta när det är läge att frångå mallen.

Uppstår möjligheten att värva Wayne Rooney i sommar så är det läge för både Arsenal och Tottenham.

Detta kommer kanske inte som någon överraskning. Vad som kanske inte tänks på i riktigt samma utsträckning är däremot att på samma sätt som det är en viktig kompetens att anställa en manager så är det en viktig kompetens att fatta det rakt motsatta beslutet, det vill säga att ge sin nuvarande manager sparken. Ett i praktiken lika viktigt beslut det.

Det här har vi ju blivit varse bara under den senaste veckan. Leicester fattade alltså beslutet att sparka Claudio Ranieri. Ett beslut som fördömdes mer eller mindre universellt i starkast möjliga termer. Samtidigt ett beslut som inte var omotiverat sett till dess yttre omständigheter och som i alla fall på kort sikt ser ut att ha fått avsedd effekt på Leicesters prestationer.

Ändå sitter vi här en vecka senare och vi vet ännu inte med någon säkerhet vem Leicester egentligen har tänkt sig som ersättare till Claudio Ranieri. Blir det Craig Shakespeare som får fortsätta som tillförordnad tränare åtminstone så länge resultaten går hans väg? Hade Leicester över huvud taget någon konkret formulerad plan när de sparkade Ranieri vad som skulle hända därefter?

Hur bra är egentligen Premier League-klubbar på att sparka managers? Givet hur ofta dessa klubbar sparkar managers så är det naturligtvis inte någon oväsentlig frågeställning. Med 20 klubbar i Premier League så tittar jag på och betygsätter de 20 senaste sparkningarna i Premier League. Naturligtvis blir inte det en sparkning per klubb.

Hur ska man då betygsätta en sparkning? Jag ser att det är ett beslut som består av tre komponenter. Motivering, kvaliteten på de sakliga skäl som anses motivera beslutet. Timing, att inte fatta beslutet för tidigt eller kanske framför allt för sent. Planering, en konkret handlingsplan som går snabbt att verkställa. Dessa tre komponenter betygsätter jag längs skalan 1-5.

(Att sparka en manager kan ses som ett rätt smalt begrepp. I begreppet lägger jag in alla managerbyten där en klubb beslutar sig för att byta ut en manager mot dennes önskan.)

Claudio Ranieri, Leicester. Fick sparken av Leicester sedan laget var på väg att bli den första klubben efter världskrigen att åka ur säsongen efter att de vunnit ligan. Leicesters prestationer var svaga och såg ut att bara bli sämre. Tunga rykten om missnöje i spelartruppen. M: 4, T: 2, P: 2, Betyg: (3-)

Mike Phelan, Hull City. Hade mer eller mindre omöjliga förutsättningar att jobba med från början av säsongen. Svarade för en sensationellt bra inledning men därefter började resultaten avta. Prestationer omsattes sällan i poäng. Fick sparken strax innan Ligacupens semifinaler. M: 2, T: 1, P: 4, Betyg: (2+)

Bob Bradley, Swansea. Fick knappast lång tid på sig på posten, men gav heller inte sina nya arbetsgivare några argument att hålla kvar honom. Fick utstå en hel del spe för sin nationalitet, densamma som Swanseas ägare. Olyckligt utfall för Bradley. M: 3, T: 1, P: 3, Betyg: (2+)

Alan Pardew, Crystal Palace. Fick sparken efter ett år med ytterst magra resultat i ligaspelet för Crystal Palace. Nedflyttningsstrid stod inte på agendan inför säsongen men nedflyttningsstrid blev det ändå. Försökte spela en mer expansiv fotboll men med negativa resultat. M: 3, T: 2, P: 5, Betyg: (3+)

Francesco Guidolin, Swansea. Var en i stora drag anonym figur i Swansea där det var svårt att riktigt veta vad han ville med Swansea. Räddade Swansea kvar förra säsongen i den utsträckning Swansea faktiskt behövde räddas. Landade aldrig riktigt i klubben. M: 2, T: 2, P: 1, Betyg: (2-)

Louis van Gaal, Man Utd. Bas i Man Utd under två säsonger med höga förhoppningar som aldrig infriades. En utveckling som stagnerade, märkliga spelarbeslut, en dysfunktionell taktik och en alltmer uppgiven kultur hos både spelare och supportrar. M: 5, T: 4, P: 5, Betyg: (5-)

Roberto Martinez, Everton. Gjorde succé under sin första säsong i Everton men därefter gick det bara sämre. Lyckades aldrig få ordning på Evertons defensiv och till sist förlorade både spelare och supportrar förtroende för Martinez som manager. M: 5, T: 4, P: 4, Betyg: (4+)

Remi Garde, Aston Villa. Rätt person vid helt fel tidpunkt i Aston Villa, som anställde en brobyggare när de behövde en brandsläckare. Det borde rimligtvis Aston Villa ha insett från början och när de väl sparkade Garde så var det redan för sent för att spela någon roll. M: 2, T: 1, P: 1, Betyg: (1+)

Steve McClaren, Newcastle. Det fanns höga förhoppningar på McClaren i Newcastle, hans chans att bevisa sig i England igen. Dessa förhoppningar infriades aldrig. Lyckades aldrig skapa någon organisation i laget som befann sig på kurs mot nedflyttning. M: 5, T: 2, P: 5, Betyg: (4)

Manuel Pellegrini, Man City. Alla visste utan att riktigt veta att Pellegrini gjorde sin sista säsong i Man City. Det var vare sig till hans eller till lagets fördel. Det blev inte bättre när Man City så i slutet av januari bekräftade att Pellegrinis jobb skulle tas över av Pep Guardiola. M: 5, T: 2, P: 5, Betyg: (4)

José Mourinho, Chelsea. Chelsea svarade för ett helt oväntat fiasko säsongen efter att de paraderat hem ligatiteln. Mycket ansvar för detta föll på Mourinho som inte såg ut att vara i balans och där det blev tydligt att relationen till spelartruppen var frusen till is. M: 4, T: 3, P: 4, Betyg: (4-)

Garry Monk, Swansea. Svarade för en storartad insats under sin debutsäsong men resultaten dalade säsongen därefter. Lyckades aldrig få någon bra relation till Swanseas ordförande som ville ha någon med mer erfarenhet. Beslutet att sparka Monk tyder på panik. M: 2, T: 1, P: 1, Betyg: (1+)

Tim Sherwood, Aston Villa. Det vore kanske fel att säga att Aston Villa åkte ur på grund av Sherwood, men de gav i alla fall inte sig själva någon bättre chans med honom som manager. Aston Villa var ett spretigt, hoplappat lag som tappat sina viktigaste spelare. M: 5, T: 3, P: 2, Betyg: (3+)

Brendan Rodgers, Liverpool. Var en grästuva från att bli legend i Liverpool, drygt en säsong senare får han sparken. Saknade auktoritet i klubben och till sist blev det tydligt att utvecklingen inte skulle vända rätt igen, att chansen kommit och gått. M: 3, T: 4, P: 5, Betyg: (4)

Dick Advocaat, Sunderland. Var ännu en i raden som kom in och gjorde hjärt- och lungräddning på Sunderland. Tänkte sig själv lämna därefter men lät sig övertalas att fortsätta. Ett beslut Advocaat säkert ångrar i efterhand. Det visade sig bli en katastrofal säsongsinledning. M: 4, T: 4, P: 5, Betyg: (4+)

Nigel Pearson, Leicester. Svarade för en kanske unik prestation att lyckas få sparken från samma klubb två gånger under en säsong. Andra gången revs inte beslutet upp. Hade precis räddat Leicester med en great escape men relationen till ägarna var svag och på väg att bli sämre. M: 3, T: 4, P: 3, Betyg: (3+)

Sam Allardyce, West Ham. Anställdes av West Ham för att ta dem tillbaka till Premier League och sedan etablera dem där. Relationen till supportrarna var alltid ansträngd då Allardyce inte ansågs spela enligt West Ham Way. På stadiga ben i Premier League lyssnade till sist ägarna. M: 2, T: 5, P: 3, Betyg: (3+)

Gustavo Poyet, Sunderland. Många har försökt få ordning på Sunderland, få har lyckats. Poyet blev inte en av dem. Räddade kvar Sunderland säsongen innan utan att lyckas bygga vidare på den insatsen. Hamnade snart på kant med styrelsen och spelarna. M: 4, T: 2, P: 3, Betyg: (3)

Paul Lambert, Aston Villa. Näste man i ordningen att försöka få någon fason på Aston Villa igen utan vettiga resurser att göra det med. Var mer uppskattad än sina företrädare på jobbet men fick gå när Aston Villa hastigt blev indragna i nedflyttningsstriden. M: 2, T: 3; P: 2, Betyg: (2+)

Alan Pardew, Newcastle. Hade en bra relation till ägaren och klubbledningen men, kanske bland annat därför, en betydligt svagare relation till supportrarna som blev alltmer frustrerade med lagets svaga prestationer. Få blev ledsna när Pardew lämnade Newcastle. M: 2, T: 3, P: 2, Betyg: (2+)

Det där var faktiskt i sina stunder en uppmuntrande övning. Det finns några ruttna äpplen i den där korgen, men allmänt är inte klubbarna i Premier League särskilt dåliga på att sparka managers. Föga förvånande är det också så att de som gör det sämst också är de klubbar som i slutänden har presterat sämst. Så hur bra är egentligen Premier League-klubbarna på att sparka managers?

PREMIER LEAGUE-KLUBBARNAS TOTALA BETYG: 3+

För detta har David Wagner som sig bör fått mycket beröm. Han har introducerat en spelidé i Huddersfield som vi har vant oss vid att se på europeisk toppnivå och applicerat denna i The Championship. Ett högt och intensivt presspel ägnat inte minst att kväva motståndarnas spel och förhindra dem från att skapa chanser, och skapa egna genom att vinna boll högt.

Det tog sin lilla tid att få att fungera, men fungerat har det till sist gjort. När Huddersfield för några veckor sedan mötte Brighton i ligaspelet lyckades de begränsa Brighton till enbart tre målchanser. Kort därefter besegrades Leeds i ett hett derby i vilket Leeds bara kom till en enda målchans. Huddersfields spelidé har visat sig effektiv också i The Championship.

Vad som framför allt imponerar med Huddersfield är att de inte visar prov på trötthet eller att avstanna. De inledde starkt, hade därefter en kortare svacka, men har trummat igång igen. En farhåga med David Wagners högintensiva pressfotboll var annars att den skulle brinna starkt i början av säsongen men att Huddersfield därefter skulle mattas av och falla ifrån.

Men så har inte blivit fallet. Huddersfield har i själva verket spelat 37 matcher hittills den här säsongen, att jämföra med exempelvis Liverpools hittills 35 matcher, utan vinteruppehåll och i vad som anses vara en fysiskt minst lika krävande liga som Premier League. Men till skillnad från Liverpool har inte Huddersfield blivit gegendepressed.

Kanske beror det också på att de genomgående möter svagare motstånd i The Championship än vad Liverpool gör. Men Huddersfields komparativa styrka i The Championship, utifrån resurser och förutsättningar, är betydligt svagare än Liverpools i Premier League. Huddersfield har ett brantare berg att bestiga men har med tydlig taktik och bra coaching lyckats utmana ligans storklubbar.

Motorn i Huddersfields maskin är Aaron Mooy, den australiske mittfältaren på lån från Man City. Tillsammans med Jonathan Hogg utgör han det mittfältspar som slår flest passningar per match i europeisk fotboll, mer än exempelvis Luka Modric och Toni Kroos i Real Madrid, eller David Silva och Yaya Touré i Man City för att ta ett nära till hands liggande exempel.

Mooy är en spelare som både skapar många chanser och därtill svarar för många tacklingar och brytningar och därmed bollvinster. Han är med andra ord fundamental för effektiviteten i Huddersfields presspel. Han anses alls inte utan rätta som en av The Championships bästa spelare, kanske den bäste. Men han får så klart inte spela mot Man City ikväll.

Kanske finns det här skäl att vara kritisk till, eller att uttrycka viss oro för, styrkan eller svagheten i Huddersfields lagbygge. För det är ett lag som till stor del har gjort sig beroende av inlånade nyckelspelare. Utöver Aaron Mooy från Man City hittar vi även målvakten Danny Ward från Liverpool, Elias Kaschunga från Ingolstadt, och mittfältarna Izzy Brown och Kasey Palmer från Chelsea.

Det är inte någon tillfällighet. Tvärtom är det en konkret punkt i Huddersfields plan och strategi att fostra goda relationer till de stora klubbarna och på så vis göra sig själva till den mest naturliga lånedestinationen för de spelare som de vill skicka ut på lån. Det är inget fel med detta så klart, problemen dock med lån som strategi är att det är till sin själva natur en kortsiktig modell.

Möjligen måste vi se anställningen av David Wagner som en konsekvens av denna strategi. Stuart Webber, Huddersfields sportchef, pratar om tre egenskaper som gjorde Wagner särskilt intressant för dem. En tydlig identitet och spelidé, en vilja att värva unga och utländska spelare, och ett fokus på att coacha och utveckla unga spelare.

Det där låter naturligtvis som en profil som är tänkt att passa alldeles utmärkt för storklubbar som vill låna ut spelare. Vad som helt säkert också gör David Wagner till en attraktiv manager i det avseendet är dennes mycket tydliga och detaljerade uppfattning om vad varje spelare på planen har för uppgifter. Vilket gör det lätt att hitta spelare som passar en tänkt position.

Kanske är det inte heller någon tillfällighet att Huddersfield valde att anställa David Wagner som dåvarande manager för Dortmund II. För hans uppgifter i Dortmund II, liksom lagets funktion i sitt större sammanhang, lär ha varit i grund och botten desamma som i Huddersfield, även om de nu tillämpas på en större skala och med större resurser.

Det är en modell som har visat sig vara effektiv för Huddersfield i The Championship. Men om Huddersfield hade tänkt sig att faktiskt göra resan upp i Premier League, och därefter stanna kvar där, blir det svårt att åstadkomma om man samtidigt planerar och agerar som ett reservlag eller farmarlag till de klubbar man nu ska konkurrera med.

Så när Stuart Webber motiverar Huddersfields nuvarande klubbmodell med att klubbens tidigare fokus inte var på att vinna, utan på att överleva och hålla sig kvar i The Championship, och att detta var både tråkigt och identitetslöst, så kan det vara skäl att fråga sig om det inte i själva verket är precis vad Huddersfields nuvarande identitet och idé egentligen går ut på:

Att hålla sig kvar i The Championship! Inte nödvändigtvis att ta sig upp till Premier League. Det var inte planerat eller förutsett. Det är bara det att Huddersfields säsong har gått betydligt bättre än vad de hade kunnat både tro och hoppas. Det är roligt och en fin bekräftelse. Men snabb och oväntad framgång kan ställa nya krav på klubben som den inte är redo att hantera.

Fråga bara Leicester! Eller Man City!