Omspel i femte omgången av FA-cupen mot Man City. På uppflyttningsjakt i The Championship där man har häng på de två serieledarna Brighton och Newcastle. Huddersfields säsong fortsätter gå över all förväntan, i synnerhet för en klubb som de fyra senaste säsongerna har slutat på någon av platserna i tabellens sista tredjedel.
För detta har David Wagner som sig bör fått mycket beröm. Han har introducerat en spelidé i Huddersfield som vi har vant oss vid att se på europeisk toppnivå och applicerat denna i The Championship. Ett högt och intensivt presspel ägnat inte minst att kväva motståndarnas spel och förhindra dem från att skapa chanser, och skapa egna genom att vinna boll högt.
Det tog sin lilla tid att få att fungera, men fungerat har det till sist gjort. När Huddersfield för några veckor sedan mötte Brighton i ligaspelet lyckades de begränsa Brighton till enbart tre målchanser. Kort därefter besegrades Leeds i ett hett derby i vilket Leeds bara kom till en enda målchans. Huddersfields spelidé har visat sig effektiv också i The Championship.
Vad som framför allt imponerar med Huddersfield är att de inte visar prov på trötthet eller att avstanna. De inledde starkt, hade därefter en kortare svacka, men har trummat igång igen. En farhåga med David Wagners högintensiva pressfotboll var annars att den skulle brinna starkt i början av säsongen men att Huddersfield därefter skulle mattas av och falla ifrån.
Men så har inte blivit fallet. Huddersfield har i själva verket spelat 37 matcher hittills den här säsongen, att jämföra med exempelvis Liverpools hittills 35 matcher, utan vinteruppehåll och i vad som anses vara en fysiskt minst lika krävande liga som Premier League. Men till skillnad från Liverpool har inte Huddersfield blivit gegendepressed.
Kanske beror det också på att de genomgående möter svagare motstånd i The Championship än vad Liverpool gör. Men Huddersfields komparativa styrka i The Championship, utifrån resurser och förutsättningar, är betydligt svagare än Liverpools i Premier League. Huddersfield har ett brantare berg att bestiga men har med tydlig taktik och bra coaching lyckats utmana ligans storklubbar.
Motorn i Huddersfields maskin är Aaron Mooy, den australiske mittfältaren på lån från Man City. Tillsammans med Jonathan Hogg utgör han det mittfältspar som slår flest passningar per match i europeisk fotboll, mer än exempelvis Luka Modric och Toni Kroos i Real Madrid, eller David Silva och Yaya Touré i Man City för att ta ett nära till hands liggande exempel.
Mooy är en spelare som både skapar många chanser och därtill svarar för många tacklingar och brytningar och därmed bollvinster. Han är med andra ord fundamental för effektiviteten i Huddersfields presspel. Han anses alls inte utan rätta som en av The Championships bästa spelare, kanske den bäste. Men han får så klart inte spela mot Man City ikväll.
Kanske finns det här skäl att vara kritisk till, eller att uttrycka viss oro för, styrkan eller svagheten i Huddersfields lagbygge. För det är ett lag som till stor del har gjort sig beroende av inlånade nyckelspelare. Utöver Aaron Mooy från Man City hittar vi även målvakten Danny Ward från Liverpool, Elias Kaschunga från Ingolstadt, och mittfältarna Izzy Brown och Kasey Palmer från Chelsea.
Det är inte någon tillfällighet. Tvärtom är det en konkret punkt i Huddersfields plan och strategi att fostra goda relationer till de stora klubbarna och på så vis göra sig själva till den mest naturliga lånedestinationen för de spelare som de vill skicka ut på lån. Det är inget fel med detta så klart, problemen dock med lån som strategi är att det är till sin själva natur en kortsiktig modell.
Möjligen måste vi se anställningen av David Wagner som en konsekvens av denna strategi. Stuart Webber, Huddersfields sportchef, pratar om tre egenskaper som gjorde Wagner särskilt intressant för dem. En tydlig identitet och spelidé, en vilja att värva unga och utländska spelare, och ett fokus på att coacha och utveckla unga spelare.
Det där låter naturligtvis som en profil som är tänkt att passa alldeles utmärkt för storklubbar som vill låna ut spelare. Vad som helt säkert också gör David Wagner till en attraktiv manager i det avseendet är dennes mycket tydliga och detaljerade uppfattning om vad varje spelare på planen har för uppgifter. Vilket gör det lätt att hitta spelare som passar en tänkt position.
Kanske är det inte heller någon tillfällighet att Huddersfield valde att anställa David Wagner som dåvarande manager för Dortmund II. För hans uppgifter i Dortmund II, liksom lagets funktion i sitt större sammanhang, lär ha varit i grund och botten desamma som i Huddersfield, även om de nu tillämpas på en större skala och med större resurser.
Det är en modell som har visat sig vara effektiv för Huddersfield i The Championship. Men om Huddersfield hade tänkt sig att faktiskt göra resan upp i Premier League, och därefter stanna kvar där, blir det svårt att åstadkomma om man samtidigt planerar och agerar som ett reservlag eller farmarlag till de klubbar man nu ska konkurrera med.
Så när Stuart Webber motiverar Huddersfields nuvarande klubbmodell med att klubbens tidigare fokus inte var på att vinna, utan på att överleva och hålla sig kvar i The Championship, och att detta var både tråkigt och identitetslöst, så kan det vara skäl att fråga sig om det inte i själva verket är precis vad Huddersfields nuvarande identitet och idé egentligen går ut på:
Att hålla sig kvar i The Championship! Inte nödvändigtvis att ta sig upp till Premier League. Det var inte planerat eller förutsett. Det är bara det att Huddersfields säsong har gått betydligt bättre än vad de hade kunnat både tro och hoppas. Det är roligt och en fin bekräftelse. Men snabb och oväntad framgång kan ställa nya krav på klubben som den inte är redo att hantera.
Fråga bara Leicester! Eller Man City!