Hamlet var och är en frustrerande karaktär. Han får så klart tidigt veta det som är dramats kärna, hur farbrodern mördat hans far och därefter gift sig med hans mor. Därefter ägnar han mer eller mindre resten av berättelsen åt att tveka, och fundera och åt självbryderier, och utfallet blir som en följd därav i högsta grad tragiskt. Som actionhjälte har inte Hamlet mycket att komma med.
Det är lätt att känna samma typ av frustration med Leicester. De sparkar Claudio Ranieri, meddelar att Craig Shakespeare är för stunden tillförordnad manager, därefter låter det gå en vecka och två av tretton återstående ligamatcher utan vidare nyheter, samtidigt som det läcker ut i media hur de håller samtal med tränare som Guus Hiddink och Roy Hodgson.
“And thus the native hue of resolution is sicklied o’er with the pale cast of thought, and enterprises of great pith and moment with this regard their currents turn awry, and lose the name of action.”
Det börjar bli dags för Leicester att bestämma sig kan tyckas. Deras situation och timing sätter dem emellertid i en besvärlig situation. Få större managernamn vore särskilt intresserade av att ta över Leicester i det här läget, med bara drygt tiotalet matcher kvar på säsongen och Leicester indragna i en oviss nedflyttningsstrid.
Ett alternativt tillvägagångssätt är att hitta en tillfällig lösning som har hand om Leicester säsongen ut, och ger dem bästa möjliga chans att hålla sig kvar i Premier League, för att därefter ta ett större grepp om managerfrågan efter säsongens slut. Det är naturligtvis ur det perspektivet inte särskilt märkligt alls att Leicester sägs ha hört sig för med Guus Hiddink.
Problemet för Leicester är att de inte kan ta in vem som helst. Leicester är inte precis den traditionella klubben nere i nedflyttningsstriden. De är regerande mästare och ska om en dryg vecka spela en avgörande Champions League-match mot Sevilla. Ska Leicester ta in en ny manager nu så måste det vara någon vars namn inger omedelbar och total auktoritet.
Roberto Mancini vore naturligtvis ett sådant namn. Roy Hodgson är det däremot inte. Hodgsons auktoritet är efter Englands fiasko i EM inte precis fullständig. Inte heller finns några vettiga storklubbsmeriter på Hodgsons meritförteckning som imponerar på Leicesters spelartrupp. En demontränare vars personlighet och kompetens ingjuter självförtroende är det inte.
Mellan raderna i alla berättelser som har kommit från Leicester under den senaste veckan har gått att utläsa att där har pågått ett visst maktspel. Det brukar sägas att segern har många herrar. Många kockar har gjort anspråk på Leicesters titelvinnande soppa. Nigel Pearson har inte varit blyg med att framhäva att det var hans Leicester. Hans stab är kvar i klubben.
Det är inte i efterhand svårt att se hur det här undergrävde Claudio Ranieris auktoritet i klubben. Visst är det möjligt att hjältesagan runt Ranieri ibland går till överdrift men rätt medicin mot detta är knappast att göra helt om och istället förringa den. Men i ett politiskt klimat där alla försöker se om sitt eget bo snarare än klubbens blir managerns ställning snabbt svag.
Själv fann jag anledning att oroa mig över saken redan i slutet av förra säsongen när det berättades hur Leicesters spelare var tveksamma till Claudio Ranieri från början och oroade sig över att han skulle förändra för mycket i lagets rutiner och taktik, men lugnade sig när han lovade motsatsen. Men då försvann det hela i allt som då var så sockersött gulligt med Leicester.
Den typen av inflytande är det på längre sikt inte helt hälsosamt att spelarna har. Men det blir lätt fallet i klubbar där inflytandet är splittrat och olika särintressen gör att managerns makt är begränsad och omskuren. Nu är det emellertid så att Leicesters spelare har det inflytandet. På kort sikt handlar det alltså för Leicesters styrelse att gilla och göra det bästa av läget.
Det kanske för närvarande betyder att sitta still i båten. Att det bästa Leicesters styrelse för närvarande kan göra är att inte göra något alls. Det vill säga hålla fast vid Craig Shakespeare som tillförordnad manager. Helt tydligt fick det en positiv effekt på Leicesters prestation när Shakespeare gick back till basics mot Liverpool, något som Claudio Ranieri själv borde ha gjort långt tidigare.
Att möta Liverpool är förvisso en sak och det finns skäl att tänka att det nog passade Leicester alldeles utmärkt i måndags. Att möta Hull City är en helt annan. Leicester kommer inte få de ytor som de fick mot Liverpool, här kommer det ställas betydligt större krav på att de själva skapar något med hjälp av eget bollinnehav. Det blir en helt annan och på sitt sätt svårare match.
Det är också en väldigt viktig match i nedflyttningsstriden. Det utrymme som Leicester skaffade sig själva genom vinsten mot Liverpool kan vara uppkäkat i en enda tugga om Hull City lyckas vinna mot Leicester. Leicester kan i själva verket vara tillbaka under nedflyttningsstrecket efter matchen om resultaten i övrigt verkligen vill sig illa.
En vinst för Leicester skulle troligtvis övertyga Leicesters styrelse om att låta Craig Shakespeare arbeta vidare med Leicester resten av säsongen. En förlust mot Hull City skulle tämligen säkert få Leicesters styrelse att intensifiera sökandet efter en ny manager. Så för Craig Shakespeare innebär matchen mot Hull samma existentiella fråga som Hamlet brottades med.
Att vara eller att inte vara?