Arsenal blev markant bättre under andra halvlek mot Liverpool. Helt plötsligt fanns där ett driv som satte motståndarnas backlinje under press. Plötsligt fick Arsenals offensiva spelare betydligt mer ytor på Liverpools planhalva och i offensivt straffområde. Plötsligt reducerade Arsenal och gjorde match igen av en match som redan såg förlorad ut.
Det var kanske inte så konstigt. I andra halvlek spelade nämligen Arsenal med sin bästa spelare på planen. Skillnaden på kvalitet och energi i Arsenals spel med respektive utan Alexis Sanchez på planen var så påtaglig att den fråga man ofrånkomligen brottades med var hur den här matchen egentligen hade slutat om Alexis Sanchez hade spelat från start.
Det kan inte ha funnits några goda fotbollsmässiga skäl för varför Arsene Wenger valde att placera Alexis Sanchez på bänken till den här matchen. Det var en match som Arsenal behövde vinna, eller åtminstone inte förlora, både med anledning av framtida Champions League-spel och med tanke på Arsene Wengers framtid i klubben.
Taktiska skäl? Det finns ingen klok taktik i att inte spela sina bästa spelare i sina viktigaste matcher lika lite som Arsenal vann någon ens långsökt taktisk fördel utan Sanchez på planen. Fysiska skäl? Alexis Sanchez är knappast någon spelare man plockar av för att man vill ha mer fysik, snarare tvärtom. Viloskäl? Arsenal har inte spelat en match på tolv dagar, nästa match är en dud.
Det kanske frestar att tycka att Arsene Wenger i alla fall gjorde ett smart drag i halvtid som bytte in Alexis Sanchez, och nästan fast ändå inte vred sig tillbaka in i matchen. Tvärtom är det ett byte som bara gör frustrationen och irritationen större över beslutet att inte spela Sanchez från start. Beslutets dumhet framträder desto tydligare av kontrasten.
Där fanns inga rapporterade fitnessproblem för Alexis Sanchez. Han led onekligen inga fysiska bekymmer när han kom in på planen, snarare tvärtom. Han var Arsenals piggaste och bäste spelaren på planen, vilket har varit fallet under mest hela säsongen. Det kan knappast ha kommit som någon överraskning för Wenger, som annars spelat Sanchez mer eller mindre ständigt.
Då återstår egentligen två skäl. För det första att det var ett beslut motiverat av disciplinära skäl. Det vill säga att Alexis Sanchez har sagt eller gjort något olämpligt gentemot antingen Arsene Wenger, övriga spelare eller någon i tränarstaben. Inte omöjligt givet Arsenals situation och Sanchez tydliga missnöje, och i så fall ett motiverat beslut av Wenger.
Även om det i så fall kanske inte var den allra tydligaste markeringen att ändå placera Alexis Sanchez på bänken och därefter byta in honom direkt i andra halvlek. Det var heller inte mycket i Alexis Sanchez allmänna uppträdande på bänken och längs sidlinjen som tydde på en kuvad figur. Sammantaget får detta mig att tvivla också på den disciplinära förklaringen.
För det andra kanske det var så att Arsene Wenger insåg matchens betydelse och tänkte sig att chansa, att överraska, att röra om i grytan kanske både för att väcka övriga spelare i laget och för att överrumpla motståndet. Det är däremot svårt att se Liverpool ha reagerat på något annat sätt än att ha dragit en pust av lättnad. Effekten på Arsenalspelarna är känd.
Om det är på det senare viset så kanske vi tvingas konstatera något som jag trodde att vi sedan förra säsongen hade tagit oss förbi. Att vi hade lärt oss något av livet och gått vidare. Något som jag trodde bara skulle behöva sägas om en enda manager i Premier League och aldrig mer, i ett tonfall drypande av all den sarkasm som kroppen förmår uppbåda.
Jag trodde att jag bara skulle behöva säga det om Louis van Gaal. Men kan det ändå vara så att även Arsene Wenger är ett managergeni, eller har blivit det på gamla dagar?! Säg att det inte är så!