Fyran mot femman i Premier League alltså. Inför säsongen och till och med för bara några månader sedan var kvällens match mellan Liverpool och Arsenal en match som var tänkt att handla om ligatiteln. Istället handlar den, som så ofta förut, om vilket av de båda lagen som ska komma från matchen med bäst chans att klamra sig kvar i Champions League.
En alltför välbekant situation för båda klubbarnas supportrar. Där finns tydliga likheter i hur både Arsenal och Liverpool går in till den här matchen. Båda lagen har några förödmjukande månader bakom sig präglade av missnöje och kritik mot ett ofrånkomligt fall i tabellen. Både Arsene Wenger och Jürgen Klopp har blivit ifrågasatta på ett sätt de inte riktigt är vana vid.
Men där finns också viktiga skillnader. Den kanske viktigaste skillnaden kan uttryckas som att Liverpool går in i den här matchen jagandes en Champions League-plats emedan Arsenal går in till matchen för att försöka behålla sin Champions League-plats. Den psykologiska dynamiken är en annan. Liverpool har något de kan vinna, Arsenal har bara något de kan förlora.
Det är ett ständigt återkommande tema inom egentligen alla idrotter och på alla nivåer. Där finns den som jagar och där finns den som jagas. Den som jagas kommer alltid kunna hålla undan sina förföljare ett tag men ofrånkomligen blir de till sist alltid fällda. Jägaren fäller sitt byte, tar sig förbi sin motståndare och blir själv den jagade. Det är bara en fråga om när och hur det sker.
Här har vi också en tung anledning till att lika för lika-jämförelser mellan Jürgen Klopp och Arsene Wenger inte låter sig göras på ett bra sätt. När kritiken mot Arsene Wenger rasade som värst efter förnedringen i München så löd försvaret att hade Klopp presterat som Wenger så hade han istället fått beröm. Men Liverpool är med Klopp ett lag på uppgång. Det är inte Arsenal.
Liverpool är jägaren, och Arsenal är de jagade. Så ser det ut i Premier League-tabellen och mycket talar för att det är så det kommer se ut även på Anfield ikväll. Liverpool presterar normalt sett bra mot storlag, kommer kunna störa Arsenal med sitt presspel och härja med Arsenals backlinje. Liverpools fart och fysik kommer vägas mot Arsenals tekniskt mer framstående fotboll.
Även Arsene Wenger har något av en blick av jagat villebråd. Det är en svår tid för honom där opinionen har svängt mot att han förlänger sitt kontrakt med Arsenal efter den här säsongen. Mycket har sagts under de senaste veckorna men mitt intryck är hur som helst att det är en opinion som Arsene Wenger jobbar för att vända tillbaka. Han vill vara kvar i Arsenal.
Då måste han på något sätt återigen övertyga omvärlden och Arsenals supportrar att han är rätt manager att göra Arsenal framgångsrika igen, att få laget att utvecklas igen fria från sitt ekorrhjul av stagnation. Det är dessutom något han måste lyckas med innan sommaren, och ingen förment ”hedrande halvvinst” mot Bayern München på Emirates kan göra tricket.
Vad gör då tricket? En FA-cuptitel, en Champions League-plats eller till och med en andraplats i ligan kan näppeligen ses som övertygande framsteg. Arsenal hade högre ambitioner än så innan säsongen inleddes, avståndet till Chelsea och ligatiteln är återigen alltför stort och supportrarna har hört alla dessa sagor till leda. De vill ha mer än så. Men vad är mer och samtidigt uppnåeligt?
Kritiken mot Arsenal och Arsene Wenger kan i sin mest nedkokade form sägas vara att de så väldigt sällan vinner i stora och avgörande matcher, mot sina närmaste konkurrenter. Kanske i synnerhet på bortaplan. Det är i dessa matcher som laget tenderar falla samman. Något som den senaste tidens matcher mot Man City, Chelsea och Bayern München onekligen har visat.
Det är matcher där problemet inte bara har varit att Arsenal har förlorat, utan hur de har förlorat. Det är heller inte något nytt fenomen, tvärtom känner vi igen det alltför väl. I någon mening speglar det också Arsenals ligapremiär, mot Liverpool hemma på Emirates. En match som Arsenal förlorade mycket för att de upprepade gamla synder med dåliga säsongsförberedelser.
Detta är alltså vad Arsene Wenger måste åtgärda för att skapa de argument han behöver för att om inte vända opinionen så åtminstone lugna ned den tillräckligt. Han måste visa att Arsenal kan vinna dessa stormatcher. Kvar under säsongen har han bortamatcher mot Liverpool och Tottenham, hemmamatcher mot Man City och Man Utd, samt troligtvis någon eller några FA-cupmatcher.
Dessa matcher måste helt enkelt vinnas, eller i alla fall komma från dem med känslan av att vara det starkaste laget, med ett tydligt plusfacit. Det är också vad som gör kvällens match på Anfield så viktig för Arsene Wenger och för Arsenal. En ny förlust puttar Arsenal ut ur topp fyra-placeringarna, är ännu en stormpust i opinionens segel, och gör matchen på tisdag till ren likvaka.
Likvaka kommer det naturligtvis inte vara på Anfield ikväll. Publiken kommer vara uppumpade, spelarna kommer vara uppumpade och inte minst kommer Jürgen Klopp vara uppumpad. De har den bedrövliga insatsen mot Leicester i huvudet och att hämnas. De vet att om de vinner mot Arsenal så har de alltjämt sitt stora mål för säsongen i sina egna händer.
Liverpool spelar för att vinna, Arsenal för att inte förlora. Både i Premier League-tabellen och i kvällens match på Anfield. Det är i alla fall den känsla med vilken vi går in i matchen och det är en psykologi som oundvikligen brukar tala till jägarens fördel. Och att vara just jägarna har visat sig passa Liverpools och Jürgen Klopps kynne alldeles utmärkt.
Arsenal å sin sida har ägnat alldeles för mycket av de senaste tio åren åt att vara villebrådet. De har inte längre råd att stå som dovhjorten paralyserade inför framrusande strålkastarljus. De måste börja visa sina huggtänder.