Everton åker idag till White Hart Lane. De gör det i en i min mening något märklig benägenhet. Det är nämligen lite svårt att avgöra om Everton åker till White Hart Lane som en av de bättre klubbarna under de sex storklubbarna, eller om Everton åker till White Hart Lane som nästa klubb att göra dessa sex storklubbar sällskap.
Där finns två så kallade minitabeller som ger några intressanta ledtrådar. Dels har vi Premier League-tabellen exklusive de sex storklubbarna. Det är en tabell som leds med god marginal av just Everton. Bara West Brom befinner sig i närheten men de gör också en anmärkningsvärt stark säsong med deras mått mätt. Avståndet uppåt är betydligt mindre än avståndet nedåt.
Dels har vi den interna tabellen mellan de sju högst placerade klubbarna, det vill säga de sex storklubbarna samt Everton. En tabell där vi förväntar oss att hitta Everton längst ned men där de i själva verket placerar sig mitt i tabellen, före Arsenal, Man Utd och Man City. Everton hävdar sig med andra ord väl i den direkta konkurrensen med dessa sex storklubbar.
Det är en observation som passar tämligen väl ihop med en utfästelse jag gjorde alldeles i början av säsongen att Everton faktiskt var en möjlig ligavinnare. Något som naturligtvis sades mot bakgrund av vad Leicester ställde till med och med full klarhet i att möjlig inte var detsamma som trolig. Om inte för en svag andra hösthalva hade Everton tampats i toppen av tabellen.
Evertons akilleshäl är mer eller mindre den förväntade. Ronald Koeman har byggt upp ett av ligans bästa försvar, en välkommen förändring från tidigare säsonger. Men anfallsmässigt skapar Everton samtidigt väsentligt färre chanser än någon av de sex storklubbarna. I just det avseendet förblir alltså Everton som mest ”bäst av resten”.
Det kan ha sina naturliga förklaringar. Everton har genomgått ett managerbyte och det har tagit viss tid för Ronald Koeman att få sin spelidé översatt av spelarna på planen. Det är normalt att förvänta sig ojämna prestationer i alla fall inledningsvis. Uppgiften att först och främst förstärka lagets defensiv kan självklart även ha skett på bekostnad av offensiven.
Något oroväckande är det hur som helst att Everton i sitt målskytte har gjort sig så beroende av Romelu Lukaku. Det är en liknande situation som Tottenham har befunnit sig i med Harry Kane men med två skillnader. För det första att Tottenhams mittfält har börjat leverera mål och chanser även det. För det andra att Tottenham producerar flest chanser av alla lag i ligan.
Jämförelsen med Tottenham låter sig ändå göras, och detta inte bara för att de den här dagen råkar vara Evertons motståndare. För det finns flera likheter mellan vad som har tagit Tottenham upp i toppen av tabellen och vad som håller på att ske i Everton. Klubbarnas förutsättningar liknar varandra och Everton gjorde klokt som använde Tottenham som förebild.
Både Everton och Tottenham är naturligtvis exempel på hur Southamptons väldigt framgångsrika managerrekrytering har ynglat av sig och fått positiva konsekvenser för Premier League i någon slags trickle up-effekt. Mauricio Pochettino och Ronald Koeman ryktas båda som kandidater för Barcelona, och det är egentligen inget konstigt med det.
Där finns en i grund och botten gemensam grundfilosofi. För det första att bygga sitt lag runt en stark defensiv grund. Tottenham har ett av ligans allra bästa försvar och Everton ligger numer inte långt därefter, och har därtill gjort ett par sluga värvningar som gör dem ännu starkare. För det andra en tydlig satsning på unga och egna spelare.
Det senare kanske kommer som något överraskande för de som följde Ronald Koeman i Southampton, där han fick en hel del kritik för att inte ge de unga spelarna chansen. Men i Everton har situationen visat sig en annan. Bäst har kanske varit att Ross Barkley äntligen ser ut att leva upp till sin potential, vilket också är ett viktigt steg mot att adressera bristen på skapade chanser.
Roligast har naturligtvis varit att se Tom Davies genombrott på Evertons mittfält som på samma gång har tagit Premier League med storm som skett något under radarn. Tillsammans med Morgan Schneiderlin och Idrissa Gana Gueye bildar Davies ett av ligans just nu mest spännande mittfältstriumvirat, något vi knappast kunde se framför oss när säsongen inleddes.
Andra unga spelare knackar även de på dörren. Januarivärvningen av Ademola Lookman från Charlton bär redan frukt i a-laget. Och som rekordvärvning från League One är det svårt att inte dra mycket tydliga paralleller till Dele Alli som ju värvades från MK Dons i just League One. Mason Holgate och Dominic Calvert-Lewin är andra unga talanger som sett solljus under säsongen.
Everton är likt Tottenham inte den största klubben på sin hemmamarknad, där finns en större klubb att förhålla sig till. Tottenham har klarat av den balansgången, i ett ännu tuffare klimat, genom ett långsiktigt och målmedvetet arbete över flera säsonger. Laget har byggts upp stegvis samtidigt som klubben ger sig självt utrymme att växa genom att investera i en ny arena.
Everton må befinna sig precis i början av den resa på vilken Tottenham för närvarande kanske befinner sig i mitten. Men det är en resa som mycket väl kan komma att betyda att vi om några år istället för att prata om Sky Six har att förhålla oss till Magnificent Seven. Fler klubbar kan komma att ansluta sig men för stunden är det Everton som är närmast.
Tottenham har visat klubbar som Everton vägen. Dagens stora fråga är om Tottenham kommer få skäl att ångra den saken.