Tillbaka på Stamford Bridge. Det är den senaste engelska fotbollsmatchen som Man Utd och José Mourinho har förlorat. Den gången var det naturligtvis inte bara en fråga om en förlust. Ett pånyttfött Chelsea under Antonio Conte gjorde mos av Man Utd den gången, bland annat efter att ha tagit ledningen efter endast 29 sekunder.
Ikväll drabbar de alltså samman på Stamford Bridge igen. Den här gången i FA-cupen då det ska avgöras vilka som gör Man City, Arsenal och Tottenham sällskap i semifinalerna på Wembley i april. Där finns inga omspel. Det ska avgöras ikväll på Stamford Bridge, om så genom förlängning och straffar om det ska behövas.
Det är en match med mycket prestige mellan de båda klubbarna som båda har höga ambitioner. Men prestigen är också i hög grad personlig genom José Mourinhos historia i Chelsea. Ingen manager, särskilt inte Mourinho, gillar att förlora, i synnerhet inte att förlora stort, och det syntes på Mourinho att han tog 0-4-förlusten mot Chelsea på Stamford Bridge extra hårt.
Varje manager har sina personliga rivaler och dessa kan skifta över tid. José Mourinho har onekligen gjort sig känd genom åren för den typen av personliga rivaliteter, som har skiftat beroende på tidpunkt och sammanhang. Det blev hetsigt med både Rafa Benitez och Arsene Wenger i England, med Claudio Ranieri med flera i Italien, och med Pep Guardiola i Spanien.
Med så många storklubbar i Premier League, och med så många managers av hög kaliber, är det precis som Mourinho uttryckte det i början av säsongen svårt att fokusera endast på en enda. Den kommentaren gällde så klart den rivalitet alla trodde skulle vara den hetaste, mellan Mourinho och Guardiola, men gäller rimligtvis alla tänkbara konfigurationer.
Ändå finns där tydliga frön till att en särskild personlig rivalitet är på väg att utvecklas mellan José Mourinho och Antonio Conte. Där finns alldeles tydligt prestige de båda emellan, från båda håll. En prestige som rimligtvis grundas i att de båda är konkurrenter med sina respektive klubbar, men också i deras gemensamma koppling med Chelsea.
Det är också en rivalitet med en annorlunda dynamik. José Mourinho har haft för vana att ha överhanden i sina tidigare rivaliteter, att kunna slå från en position av styrka. I generell mening kan han också göra det mot övriga managers i Premier League, eller åtminstone känna att han utgår från en jämn och balanserad styrkeposition.
Mot Arsene Wenger har José Mourinho alltid kunnat hävda övertaget, både i termer av det egna lagets relativa styrka och sitt eget personliga facit mot Arsenal och Arsene Wenger. Detsamma kan till stor del sägas om Rafa Benitez även om denne lyckades ge några nyp tillbaka i Champions League, men på det stora hela slog och slår Benitez ur underläge.
Jürgen Klopp och Mauricio Pochettino är två managers med vilka Mourinho aldrig riktigt har kolliderat. Det kan onekligen komma att förändras, inte minst med Klopp i och med att han är manager för Liverpool. Men även om de är managers för två farliga konkurrenter så har de ännu inte meritlistan som krävs för att försätta José Mourinho i något underläge.
En riktig kollision blev det naturligtvis mellan Mourinho och Pep Guardiola i La Liga. Det går knappast att diskutera att Guardiola är en av de managers som har gett Mourinho mest huvudvärk och att de i allt väsentligt är jämnspelta i sin rivalitet, men Mourinho vet också att han slet ligatiteln från Guardiola i Spanien och att han lyckades krypa under skinnet på honom i den rivaliteten.
Men med Antonio Conte är det så här långt annorlunda. Tre raka ligatitlar i Serie A är ingen dålig grund att stå på. Contes debutsäsong i Chelsea gränsar också till det fantastiska, och han ser onekligen ut att vara på god väg att defilera hem ligatiteln redan under sin första säsong, och göra det precis lika överlägset som José Mourinho gjorde för tolv år sedan.
Att Antonio Conte är Chelseas manager har stor betydelse för rivaliteten. José Mourinhos status som Chelseas främsta manager har så här långt varit ohotad men hotas nu av Conte. Conte är dessutom den förste som är på väg att nå stora framgångar med Chelsea med ett lag och en taktik som inte i någon mening är ett direkt derivat av José Mourinhos första lagbygge.
Antonio Contes succé med Chelsea blir alltså en törn i sidan på Mourinho. Inte mindre så klart eftersom det följer så direkt på Mourinhos egen avslutning i Chelsea. Conte har gjort blivande ligamästare av ett lag som fullständigt föll samman under Mourinhos sista säsong i Chelsea. Mourinho fick sparken från Chelsea för att i praktiken ersättas av Antonio Conte.
Vi kan se att det är något som också stör José Mourinho. Där har kommit flertalet förstulna kommentarer under säsongen hur Chelsea har en fördel den här säsongen som inte behöver spela i Europa, hur Antonio Conte hyllas som ett geni för en defensiv taktik som han själv blivit kritiserad för, anspelningar på spelarnas ansvar för Chelseas fiaskosäsong och så vidare.
Det är inte en personlig rivalitet som bara går åt ena hållet. Det finns en liten djävul i Antonio Conte också, precis som sig bör. Naturligtvis är han medveten om den Mourinho-formade skuggan i Chelsea, liksom han är medveten om José Mourinho och Man Utd som en konkurrent i Premier League. För att inte säga sig tro på mindgames, så sköter han sina mindgames rätt snyggt.
Vilket är betydligt lättare att göra när man som Antonio Conte och Chelsea för närvarande gör befinner sig i överläge och i förarpositionen. Underläge är ett ovant läge för José Mourinho att befinna sig i. Men med den stora 0-4-förlusten på Stamford Bridge senast är det oundvikligen där han för tillfället befinner sig, och där han riskerar befinna sig än mer efter kvällen.
Varje tid har sina speciella manager- och klubbrivaliteter. Vad jag tror vi ser är de första kapitlen i denna tids nya managerrivalitet mellan Antonio Conte och José Mourinho, och en fortsättning och förnyelse på en redan pågående rivalitet mellan Chelsea och Man Utd. Och precis som för tio år sedan med Chelsea i förarsätet.
Men till skillnad från för tio år sedan med José Mourinho i baksätet. Å andra sidan är det få roller som José Mourinho spelar bättre än rebellen som slåss med etablissemanget.