Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät oss veta att en klubb som Leicester skulle aldrig någonsin kunna vinna en så pengatät fotbollsliga som Premier League. 38 långa matcher senare var det Leicester som stod där med ligatiteln och visade hur fel de hade.
Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät oss därefter veta att Leicesters osannolika ligatitel bara var möjlig eftersom storklubbarna underpresterade och att det bara visade på hur överskattad Premier League är som liga, de skulle aldrig klara sig i Champions League. Leicester vann sin grupp.
Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät sedan oss veta att mot ett spanskt topplag som Sevilla så skulle Leicester ha knappt något alls att hämta, en så rudimentär taktik skulle aldrig klara sig mot Sevillas fotbollspoesi. Två matcher senare och Leicester är klara för kvartsfinal.
Genom att ta sig till kvartsfinal gör alltså Leicester vad Arsenal har misslyckats med de sju senaste säsongerna. Leicester gör vad Liverpool inte har klarat av sedan 2009, vad vare sig Chelsea eller Man Utd har gjort sedan 2014, och vad Man City med alla sina miljarder bara klarat av en enda gång.
Craig Shakespeare, så sent som för bara några veckor sedan aldrig något mer än en assisterande manager, blir därmed den blott andre engelske managern i historien som tar en engelsk klubb till kvartsfinal i Champions League, sedan den turneringen bytte till sitt större och mer moderna format.
Vad talade för Sevilla inför den här åttondelsfinalen?
Jo, naturligtvis att de är ett lag som krigar om ligatiteln i La Liga, som har ett mycket gott anseende, samtidigt som Leicester är ett lag som slåss mot nedflyttning i vad som så många menar är ett medialt och kvalitativt överskattat Premier League.
Jo, naturligtvis att Sevilla är en klubb med en närmast enastående europeisk cuperfarenhet, de mesta vinnarna av Europa League genom tiderna, och med tre raka sådana titlar i bagaget inför den här säsongen, samtidigt som Leicester är fullständiga noviser i europeiskt cupspel.
Jo, naturligtvis att Sevilla har en alldeles underbart vackert spelartrupp med härliga spelare som Vicente Iborra, Joaquin Correa, Steven N’zonzi, Sergio Escudero, Nicolas Pareja med flera. Leicester har Danny Simpson, Wes Morgan, Marc Albrighton och Shinji Okazaki.
Jo, naturligtvis att Sevilla har en av den nutida fotbollens mest spännande, dynamiska och karismatiska poptränare i Jorge Sampaoli, omvittnat erkänd och geniförklarad. Leicester har en helt anonym coach som ny manager som bara är en propeller på ryggen från att vara mer Astrid Lindgren än Shakespeare.
Jo, naturligtvis att Sevilla är det för stunden poppiga hipsterlaget som alla hoppas på och vilka det är fint och ett tecken på god smak att vilja att de ska gå långt. Leicester är raka motsatsen till alla poppiga hipsterföreställningar, de är snarare den missnöjda arbetarklassen.
Sevilla är nog det bättre fotbollslaget av dessa båda, om detta kan vi troligtvis vara överens. Åtminstone i sina bästa stunder. Men fotbollens verklighet är inte att alltid bedömas enbart utifrån sina bästa stunder. Något som hipsteråsikterna så sällan tar med i beräkningen.
Vad talade då egentligen för Leicester inför den här åttondelsfinalen? Absolut ingenting skulle man kunna säga. Men Sevilla hade Samir Nasri i laget och Leicester hade Jamie Vardy i laget. Det räckte alldeles utmärkt, och då pratar jag inte enbart om den situation alla omedelbart kommer att tänka på.
Det räckte för att Leicester spelar kvartsfinal i Champions League. Och där gör de för närvarande Juventus, Bayern München, Dortmund, Barcelona och Real Madrid sällskap. Och aldrig någonsin har det väl varit lättare att finna ett fel i en sådan uppräkning tidigare.
Och den enda återstående frågan inför lottningen på fredag är så klart om de lyckas få något engelskt sällskap med sig.