I gårdagens blogg pratade jag bland annat om falska illusioner. Då i relation till Leicester. Men där finns naturligtvis fler exempel. Ett sådant exempel blev onekligen den oundvikliga konsekvensen av den galensprakande matchen på Etihad mellan Man City och Monaco, en match Man City hann med att leda, tappa, hämta upp, tappa igen, vända och vinna innan den var färdig.
Det blev 5-3 till Man City i en orgie av mål och underhållning, även om de båda lagens defensiva coacher möjligen återfanns på en bar tillsammans timmarna efter matchen gråtandes i varandras armar. Men i den extas som rådde direkt efter matchen, och dagarna därefter, så var det hur som helst en seger som fick många att spekulera i att Man City nu kunde vinna Champions League.
Så olika är det alltså möjligt att se på en fotbollsmatch och så olika kan alltså slutsatserna därför bli. De som började spekulera i att Man City kunde vinna Champions League måste alltså ha sett matchen mot Monaco som ett bevis för att de kunde det. Jag såg å andra sidan Man Citys match mot Monaco som ett bevis för varför de inte kommer kunna vinna Champions League.
För mig är det ett enkelt resonemang. Det är absolut inte nödvändigt att vara ett defensivt spelande lag för att vinna Champions League, vi har många exempel på motsatsen. Men alla lag som ska vinna Champions League måste ha ett tillräckligt bra försvarsspel, en tillräckligt välorganiserad defensiv organisation och kompetens. Detta saknar Man City.
Pep Guardiola säger mer eller mindre så själv. Han konstaterade redan direkt efter matchen mot Monaco att Man City skulle vara tvingade att anfalla lika friskt i returmatchen eftersom de aldrig skulle kunna vinna genom att försvara sig. Även inför kvällens match har Guardiola konstaterat att anfall är bästa försvar och att han ”only knows one way”.
Min replik skulle vara att han ”only has one way”. Men i övrigt har Pep Guardiola naturligtvis helt rätt. Anfall är Man Citys bästa försvar, eftersom de i själva verket något hårdraget knappast har något försvarsspel. Åtminstone inte ett försvarsspel i meningen att Man City skulle vara kapabla att stänga ned några matcher på den här nivån.
Offensivt håller dock Man City mycket hög klass. Och den bästa taktiken för Man City måste alltså vara att blåsa full fart framåt och banka på att de har mer firepower i sin fully armed and operational battle station än vad deras motståndare har. En slutsats som Pep Guardiola verkar ha landat i fullt ut först efter förlusten mot Everton i mitten av januari.
Och gjort det med den äran ska sägas! Både prestation och resultat har höjts betänkligt efter det beslutet. Man City har stärkt sin position i ligaspelet, gått fram som en slåttermaskin i FA-cupen, och med andra ord satt sig själva i en åtminstone fördelaktig position inför returen mot Monaco i Champions Leagues slutspel. Alla kurvor pekar plötsligt uppåt igen.
Fart har blivit nyckeln. Leroy Sané och Raheem Sterling har blivit ett riktigt starkt radarpar på varsin kant och bidrar till att det går blixtrande snabbt i Man Citys anfallsspel. Ett anfallsspel i vilket David Silva, som gör en lysande säsong under Guardiola, är en viktig kugge. Och Gabriel Jesus, utöver att se mycket lovande ut själv, har varit nyttig konkurrens för Sergio Aguero.
Pep Guardiola som har ett rykte om sig, till stor del självodlat, att vara den store fotbollsideologen har alltså visat sig vara mycket pragmatisk den här säsongen. Man kan tycka att han inte har gjort sig själv några tjänster i spelartruppens sammansättning, men när truppen har givit honom lemoner så har i alla fall Guardiola bestämt sig för att göra lemonad.
Det är något jag generellt uppskattar när en manager faktiskt gör en nykter och strategisk analys av sin spelartrupp, dess styrkor och svagheter, och anpassar lagets taktik och inställning därefter. Istället för att som så ofta är fallet när en manager tvingar på en spelartrupp sin taktiska idé alldeles oavsett om han har spelarna för det eller ej, eller om det är effektivt relativt konkurrensen.
Pep Guardiola har på så vis maximerat Man Citys chanser till framgång den här säsongen. Det innebär att de kommer sluta på en framskjuten position i ligan, även om det verkar ha hunnit rinna alldeles för mycket vatten under bron för dem att faktiskt vinna ligan. Och det innebär att Man City har en mycket god chans att vinna FA-cupen.
Kanske hade Man City rimligtvis hoppats på mer inför den här säsongen, men som en första säsong med Pep Guardiola, varandes i Premier League, så är det ändå en säsong som i så fall måste betraktas som godkänd på gränsen till lyckad. Återstår gör då Champions League. Hur långt räcker Man Citys maximerade chanser där?
Ja, det kanske räcker för att besegra Monaco och i så fall ta sig till kvartsfinal, även om vi inte riktigt kan hålla det för säkert. Men Monaco kan och kanske till och med bör Man City besegra, eller i alla fall kunna slå ut. Och visst finns det några klubbar i kvartsfinallottningen som Man City borde kunna anses ha rätt goda chanser mot. De måste inte åka där heller.
Men att vinna Champions League? Nej, inte med det försvarsspelet. Inte mot klubbar som både har anfallsspelet att maximalt utnyttja Man Citys bristande defensiv och försvarsspelet att hålla Man Citys offensiv i herrans tukt och förmaning. Klubbar som Real Madrid, Atlético Madrid, Bayern München och Juventus.
Men det gör inte resan mindre spännande.