Hur skulle jag egentligen känna för Europa League som Man Utd-supporter, den här säsongen när Man Utd faktiskt till skillnad från förut faktiskt deltar i turneringen som sådan och inte slängs in i den som någon form av tröst efter att ha gjort fiasko i Champions League?! Det var en fråga jag ställde för mig själv redan inför säsongen och har fortsatt ställa under säsongen.
Skulle det vara möjligt att lyckas uppbåda något som helst genuint intresse i och engagemang för matcherna i Europa League under säsongen, eller skulle det vara mer av ett pliktskyldigt tittande som mest tjänade som en sur påminnelse av vad det var man gick miste om? Skulle jag se på Europa League som en meningslös distraktion från betydligt viktigare saker?
Det är ingen hemlighet att engelska klubbar i stor utsträckning har sett på Europa League på det sättet. Andra saker är helt enkelt viktigare, då i första hand naturligtvis ligaspelet, antingen att säkra nytt kontrakt, att jaga en plats i Champions League, eller i enstaka fall slåss om ligatiteln. Det är inte heller någon hemlighet att det är i Champions League Man Utd helst vill vara.
Men det har faktiskt känts helt normalt. Där finns precis samma nervositet inför och under matcherna som jag kommer ihåg från alla Champions League-kvällar. Gruppspelet var kanske något av en transportsträcka, men det var det ofta i Champions League också. Men när det vankas slutspel så kryper nerverna utanpå kroppen.
Där finns precis samma dramatik och samma känsla. Jag lägger precis lika mycket energi på att fundera över möjliga motståndare, på att hoppas att det laget ska vinna och det laget bli utslaget, på att se fram emot en kommande lottning av nästa omgång och hoppas på att Man Utd är med i den. Där infinner sig precis samma krypande cupspänning.
Inte beror det på någon känsla att där bara finns Europa League kvar att spela om för Man Utd. Där är fortfarande full kubbning i ligaspelet om åtminstone fjärdeplatsen, och kanske bättre än så till och med. Jag har fortfarande alla möjligheter i världen att hävda både för mig själv och för andra att det finns viktigare saker än Europa League här i världen, om jag ville det.
Det går naturligtvis att hävda att känslan för Europa League enbart beror på att det hägrar en plats i Champions League för vinnaren. Det är självfallet svårt för att inte säga omöjligt att separera glädjen över pokalen från glädjen över Champions League-platsen. Jag kan bara konstatera att jag har samma känsla som inför matcher i FA-cupen, som inte ger någon Champions League-plats.
Det är på något sätt en glädjande upptäckt att göra att jag ändå känner på det sättet för Europa League. Lite oroade jag mig nämligen för att ha blivit så cynisk under dessa år med den moderna fotbollen att jag hade låtit det perfekta bli det godas fiende. Att jag blivit så snobbig att om det inte är Champions League så får det minsann vara.
Visst kan det vara så att jag mentalt rättar munnen efter matsäcken. Hjärnan och psyket är ju flexibelt på det sättet, det finns egentligen ingen hejd på vad vi förmår rationalisera. Det handlar naturligtvis om en subjektiv upplevelse, men det är å andra sidan vad supporterskapet till fotbollen i sin kärna faktiskt handlar om – subjektiva upplevelser.
Men där finns även objektiva omständigheter. Dan Kilpatrick publicerade igår en artikel i FourFourTwo om hur den ökade konkurrensen i Premier League har ökat FA-cupens status, snarare än att ha sänkt den som normalt sett är den allmänna uppfattningen. Kilpatrick tar så klart sin utgångspunkt i hur den här säsongens fyra semifinalister samtliga är engelska superklubbar.
https://www.fourfourtwo.com/features/how-increased-premier-league-competitiveness-has-restored-fa-cups-magic
Resonemanget är både enkelt och övertygande. Det faktum att där nu finns sex superklubbar i Premier League, men bara fyra Champions League-platser, och definitivt bara en enda ligatitel, så innebär det ofrånkomligen att minst två, troligtvis fler, av dessa klubbar måste misslyckas i ligaspelet. FA-cupen blir därmed ett viktigt sätt att rädda ansiktet och kanske även säsongen.
Det slår mig att ett helt analogt resonemang skulle kunna föras om Europa League. Där kommer alltid vara åtminstone någon eller några engelska superklubbar som deltar som har haft eller är på väg att ha en misslyckad ligasäsong. De allra bästa europeiska klubbarna deltar naturligtvis inte i Europa League, det är ändå en finfin titel och en väldigt svår titel att vinna.
Precis som att vinna FA-cupen kan rädda både ansikte och säsong för en klubb så kan att vinna Europa League göra detsamma. Det är inte varje säsong det ges tillfälle att lyfta en europeisk cuptitel. Det lyfter i ett svep en säsong från att vara potentiellt misslyckad till lyckad. Om engelska klubbar har struntat i Europa League förut, så kan detta få de engelska klubbarna att ändra åsikt.
Det vore en positiv utveckling. Det är en av mina pet peeves både hur många engelska klubbar har börjat strunta i att försöka vinna cuptitlar och hur supportrar till engelska klubbar plötsligt har börjat snobbigt avfärda titlar som oviktiga. Det finns alla skäl att tro att detta har ett samband med engelska klubbars återkommande underprestationer i europeiskt cupspel.
Det kommer alltid kunna sägas att det bara är Europa League. Och i någon mening så är det naturligvis också bara Europa League, där finns något bevisligen större än Europa League. Men när jag sätter mig ner ikväll och följer Man Utds försök att besegra FC Rostov på Old Trafford och ta sig till kvartsfinal i Europa League, då är det inte så bara.
Då kommer det göra riktigt ont om de misslyckas. Precis lika ont som det har gjort när Man Utd har åkt ut ur Champions League. Och det enda jag alltså kan säga om det på förhand är att det är jag glad för.