Den frågan är vi oundvikligen tvingade att ställa oss själva igen sedan de engelska klubbarna i Champions League i tre av fyra fall återigen gjorde en synnerligen slät figur. Sedan Tottenham onödigt och slarvigt åkte ur redan i gruppspelet, och sedan både Arsenal och Man City passade på att åka ur i de nyss avslutade åttondelsfinalerna.
Därför att de är för dåliga så klart! Nedkokat till sin minsta gemensamma nämnare så är inte rubrikens fråga svårare att besvara än så. Det råder ingen tvekan om att de engelska superklubbarna för närvarande är tydligt sämre än de europeiska superklubbarna. Och det har också varit i huvudsak mot dessa som de engelska klubbarna har åkt ur Champions League.
Men rubrikens fråga antyder så klart att vi också vet att engelska klubbar skulle kunna prestera bättre. Det positiva i det är så klart att det fanns kanske desto större skäl att oroa sig om engelska klubbar presterade som de gjorde och vi betraktade det som normalt eller enligt plan. Men då kan man fråga sig vad underprestationen faktiskt beror på. Något som inte bara jag funderat på så klart, utan även t ex Miguel Delaney på Independent.
https://www.independent.co.uk/sport/football/european/premier-league-champions-league-a7633606.html
Balansen mellan ligaspel och Champions League är en återkommande faktor som tas upp. En faktor som både kan delas upp i ett hårdare och jämnare konkurrensläge i ligaspelet vilket påtvingar ett större fokus och en större energiinsats, och i att Champions League för de europeiska superklubbarna, till skillnad från i England, är eller har blivit viktigare än ligan.
De stora ekonomiska resurserna hos Premier Leagues klubbar används med rätta som argument för varför man anser att de underpresterar. De borde kunna göra bättre ifrån sig menar man. En konsekvens av alla dessa pengar har däremot också blivit ett slöseri med pengar och en dyrbar likgiltighet och inkompetens i scouting och rekrytering av spelare och tränare.
Det ska förvisso kommas ihåg att pengar har en avtagande marginalnytta, och de europeiska superklubbarna är sannerligen inga fattiglappar. Och det är som sagt i första hand mot dessa europeiska superklubbar som de engelska klubbarna kommer tillkorta. Det finns i sig inget ekonomiskt märkligt med att Arsenal förlorar mot Bayern München eller Man City mot Barcelona.
Tradition är en annan betydelsefull faktor. De senaste åren har framför allt kännetecknats av att Englands främsta representanter i Champions League har varit Arsenal och Man City. Man Utd och Liverpool har genomgått och genomgår fortfarande sina respektive förnyelseprojekt. Chelsea har brottats med sina besvär.
Jaha, so what? Jo, de klubbar som alltså har fallit ifrån under en period råkar också vara de engelska klubbarna med den främsta och mest framgångsrika europeiska traditionen. Arsenal och Man City, även om det är stora klubbar med väldiga resurser, har inte den traditionen på riktigt samma sätt. De vill kanske dit men är inte där.
Besläktat med denna aspekt är en taktisk naivitet som handikappar engelska klubbar och står dem oerhört dyrt i Champions League. Konsten att kunna försvara sig rynkas på näsan åt, defensiv har plötsligt blivit något omodernt, något som bara sämre klubbar ägnar sig åt. Well, verkligheten är onekligen en annan så filosofin ljuder varken stark eller fin.
Arsenals och Man Citys taktiska naivitet och defensiva inkompetens var den primära orsaken till båda lagens förluster den här säsongen. För vilket både Arsene Wenger och Pep Guardiola måste ta på sig ett stort ansvar. Inte för någon av dem kan dessa brister ha kommit ur tomma luften. Här finns alla skäl i världen för hård kritik, mot värvningspolitik såväl som taktik.
Det är egentligen ingen tillfällighet att Leicester av alla engelska klubbar är ensamma kvar i Champions Leagues kvartsfinaler. Och det är ju myntets andra sida så klart. Ett lag som är nedflyttningshotat i Premier League slår alltså ut Sevilla och går till kvartsfinal i Champions League. Men Leicester var också det enda av de tre engelska slutspelslagen med en vettig defensiv grundstruktur.
Det måste inte vara ett defensivt lag för att kunna vinna eller gå långt i Champions League, men defensiven måste vara tillräckligt bra. Vare sig Man City eller Arsenal har en tillräckligt bra defensiv. Och Arsenal är därtill en klubb som under de senaste månaderna har befunnit sig i något slags parallellt universum fast i gravitationen av sitt eget svarta hål.
Det är en märklig utveckling för engelska klubbar där konsten att försvara sig har stått högt i kurs, och vars framgångar i Champions League genom åren har varit baserade på i första hand en stark defensiv. Den enda engelska vinsten eller stora framgången i Champions League utan defensiva förtecken var Man Utds seger 1998-99, en seger som de sedan inte lyckades bygga vidare på.
Skälet till detta är naturligtvis i grund och botten rätt enkelt. Världens allra bästa spelare har egentligen aldrig spelat i Premier League, utan i någon av de spanska och italienska superklubbarna. För engelska superklubbar att kunna besegra dessa krävs alltså i första hand ett tänk byggt runt bra spelare men även taktik och organisation.
Bara en dåre ger sig in i en shoot-out med en överlägsen fiende utan något av dessa vapen, det vill säga bra spelare och en fungerande taktik och kollektiv organisation. Men tyvärr har dåraktighet blivit ett något för framträdande kännetecken bland engelska superklubbar där filosofi ges ett högre värde än resultat och där pengar har ersatt kompetens som dess viktigaste tillgång.
Pengarna finns i Premier League. Kompetensen finns där i många fall inte, vad avser fundamentala områden som taktisk idé, coaching, scouting, rekrytering av spelare och tränare etc. Därför underpresterar engelska klubbar i Champions League. När kompetensen hinner ifatt pengarna, då kommer de engelska klubbarna sluta underprestera.
Klubbar som Sevilla, Dortmund, Atlético Madrid, Monaco, Roma med flera underpresterar inte – eftersom deras viktigaste tillgång inte är pengar, utan kompetens. Och kompetens har en märklig och mycket skön förmåga att mycket ofta, betydligt oftare än vad fotbollens ekonomer vill tro, besegra pengar också på fotbollsplanen.
Vilket också var exakt vad som hände på den franska sydkusten i onsdags kväll.