Det finns två sätt att se på Man Citys tungviktsmatch mot Liverpool ikväll hemma på Etihad. Antingen är det en typ av match som kommer vid helt fel tillfälle bara några dagar efter Man Citys smärtsamma fiasko mot Monaco. Eller så är det en typ av match som kommer vid helt rätt tillfälle bara några dagar efter Man Citys smärtsamma fiasko mot Monaco.
Vilket Man City kommer vi få se ikväll? En fråga som självklart kan förlängas till att gälla resten av säsongen. Ett hungrigt och revanschlystet Man City taggade att visa att vad som skedde i onsdags var ett engångsfall och att göra det bästa av vad som återstår av säsongen. Eller ett deppigt och demoraliserat Man City som fortfarande slickar såren på såväl säsong som stolthet.
Det har varit några turbulenta dagar för Man City. Så klart. Det har samtidigt varit några märkliga dagar där en misstänkt mängd artiklar kom ut i media mer eller mindre samtidigt som var och en hade någon form av vinkel på hur Man Citys misslyckande inte var så mycket Pep Guardiolas fel som det var spelarnas fel. Plötsligt skulle mer eller mindre hela Man Citys spelartrupp bytas ut.
Det är ett tema som har varit återkommande och som gick att skönja redan innan säsongen ens hunnit börja, och som definitivt började framträda tydligt när Man City slutade vinna fotbollsmatcher. Man har försökt förekomma ett eventuellt misslyckande genom att lasta över ansvaret på spelarna, och mer eller mindre friskriva Pep Guardiola från ansvar.
Att hantera förväntningar är så klart en sak, och att hävda att ett lagbygge behöver tid på sig för att utvecklas likaså. Att däremot publikt peka finger och påtala hur spelarna är för dåliga, eller hur de inte är taktiskt lika begåvade som spelarna i Barcelona eller Bayern München, och hur de alla ska bytas ut, är en annan. Då handlar det om PR för managern mer än något annat.
Samma tema återkom på Pep Guardiolas presskonferens och intervjuer direkt efter matchen mot Monaco. ”Anfallarna måste vara aggressiva och möta bollen, men gjorde det inte, och därför är vi utslagna”, menade Guardiola, utan att riktigt prata om defensiven. ”Jag försökte övertyga dem om att vi var tvungna att anfalla att göra mål, men lyckades inte”, lät det också.
Det kunde knappast råda någon större tvekan om var felet låg någonstans i Guardiolas uppfattning, och vad som var berättelsen efter matchen. En berättelse som under dagarna därefter alltså följdes upp av en märklig mängd artiklar och studioanalyser. Om Pep Guardiola och spelarna hängde ovanför stupet tillsammans så skar Guardiola precis av repet och lät spelarna falla.
Hur hanterar och förhåller sig spelarna till detta? Både till den offentliga hängningen och till allt prat om att de ska bytas ut. Det saknas knappast ego och prestige hos moderna stjärnspelare. Professionella fotbollsspelare är knappast några dunungar, och måste tåla kritik, men en viktig förutsättning är att de känner att managern är lojal med dem och med klubben.
Om de inte känner detta blir det svårt att hålla ihop sammanhållningen i laget och desto svårare för Pep Guardiola att motivera spelarna framöver. Och med en Champions League-plats och en FA-cuptitel som står på spel så är det några viktiga månader kvar av säsongen för Man City. Således frågan om vilket Man City vi egentligen kommer att få se under resten av säsongen?!
Pep Guardiola har självfallet rätt i att det har begåtts misstag av andra. Det vore fånigt att analysera vare sig matcherna mot Monaco eller Man Citys säsong som helhet utan att kritisera spelarna för deras insatser. Det vore omöjligt att vara något annat än djupt kritisk till Txiki Begiristains insatser på transfermarknaden under de senaste åren.
Problemet är däremot att Pep Guardiola kanske inte är riktigt lika pigg på att medge egna misstag som han är att kritisera andras. Och visst har det begåtts misstag. Målvaktsfrågan och en taktisk naivitet som har satt Man Citys försvar ur spel, sommarens värvningar liksom vilka värvningar som inte gjordes, olika laguttagningar. Där finns sådant som går att kritisera.
Både Jürgen Klopp och Pep Guardiola är hyfsat färska som managers i Premier League. Båda har sett sin bristande förmåga att organisera ett effektivt försvarsspel sätta sina lags ambitioner på spel. En skillnad är att Klopp har hunnit göra sina misstag och anpassa sig efter dem. En annan skillnad är att Liverpool under säsongen har haft sin djupdykning och sedan samlat sig.
Ett skäl till att Liverpool har kunnat göra det är att det aldrig har rådit någon tvekan, vare sig bland spelare eller bland supportrar, att Jürgen Klopp har befunnit sig tillsammans med dem i skyttegraven. Klopp är bra både på att visa lojalitet och på att inspirera lojalitet. Därför vet vi alltid vad vi kan förvänta oss av Liverpool. Det går inte alltid bra, men aldrig utan en fajt.
Finns det någon fajt kvar i Man City?!