Gareth Southgates internationella vision har varit på tapeten så här dagarna innan England ska spela träningslandskamp borta mot Tyskland. De uttagna spelarna inledde landslagssamlingen med att få lyssna på vad som har beskrivits som några brutala sanningar från Southgate, vad avser Englands kollektiva misslyckanden och individuella besvikelser.
Det första är inte oviktigt. En jämförelse med kvällens motståndare Tyskland är så klart något som skänker viss nykterhet. Och då har Tyskland ändå haft sina problem. Sedan 1990 har Tyskland vunnit ett EM och ett VM, samt varit i ytterligare tre finaler och fyra semifinaler. England har under samma tidsperiod lyckats vinna endast tre slutspelsmatcher, varav en på straffar. På 26 år.
Det andra är emellertid minst lika viktigt. Engelska fotbollsspelare som blir uttagna till landslaget blir inte bättre när de drar på sig landslagströjan. De blir tvärtom markant sämre som fotbollsspelare. Ett fenomen som har setts i mästerskap efter mästerskap. Till viss del är det taktiskt, men framför allt är det mentalt. Rädslan för misslyckande är större än viljan att vinna.
Båda sakerna måste åtgärdas om England skall uppnå vad som helt tydligt verkar vara Gareth Southgates ambition: Att etablera sig som ett av de främsta landslagen i världen. Det är naturligtvis en grannlaga uppgift Southgate har framför sig, det är lång väg till resans slut. Ett första steg längs resan är förvisso att inte bara inse att man inte längre är det, utan faktiskt formulera det.
Hade det varit någon av tidigare landslagsledningar så hade jag avfärdat alla möjligheter för England att lyckas, och sagt något för att motivera det i stil med att England helt enkelt saknar organisation och kompetens på landslagsnivå för att göra verklighet av allt prat. Gareth Southgate som förbundskapten gör däremot att jag den här gången tror det finns en sportslig chans.
Inte för dennes enastående meriter som tränare eller manager. De är ganska blygsamma. Men det var även Joachim Löws och Lars Lagerbäcks meriter. Men Southgate är en förbundskapten som har sin hemvist i FA, som har rekryterats internt. Det är ett steg mot en mer professionell modell bort från en äldre modell som såg förbundskaptensjobbet mer som en prestigepost.
Frågan är så klart vilken strategi som Gareth Southgate tillämpar för att ta sig an sitt uppdrag. Länder som har skapat en framgångsrik landslagsorganisation, såsom Spanien och Tyskland, har antingen modellerat sig utifrån en eller ett fåtal stora klubbar i sitt land, alternativt skapat en förbundsgemensam modell inom vilken klubbarna har rättat in sig i god tysk ordning.
Det senare är en non-starter för England vars större klubbar aldrig någonsin kommer rätta in sig under något FA-paraply. Alltså måste Englands och Gareth Southgates strategi gå ut på att modellera sig själva utifrån en klubbs koncept för framgång och utforma taktik och landslagsuttagningar med denna modell som utgångspunkt. Men i så fall vilken klubb?
Tottenham?
England har knappast något överlägset spelarmaterial. Om något så snarare tvärtom, i alla fall om vi jämför med de allra största nationerna. Det är en situation som till stor del liknar motsvarande situation som Tottenham har i Premier League. Där finns naturligtvis bra spelare, men det är genom ett starkt kollektivt system som laget blir större än dess beståndsdelar.
Om England skulle kunna lyckas nå samma relativa framgång på landslagsnivå som Tottenham har gjort i Premier League så vore det naturligtvis ett mycket stort steg framåt. Något som är frestande med Tottenhams modell är att så många engelska landslagsspelare har sin vardag i klubben – Harry Kane, Eric Dier, Dele Alli, Kyle Walker, Danny Rose med flera.
Något som gör valet mer tveksamt är att England saknar viktig spetskompetens för att riktigt bra replikera Tottenhams taktiska modell, i mittförsvaret och inte minst på centralt mittfält. En ung Michael Carrick hade helt säkert kunnat göra det jobb som Mousa Dembele gör för Tottenham, men vilken yngre engelsk mittfältare axlar den manteln?
Tottenham är samtidigt kanske inte den största klubben i Premier League, men de var redan tidigare en av de största, eller allra minst strax därunder. Det är en starkare ställning än vad England kan sägas ha i landslagsfotbollen. Den dominans Tottenham kan utöva i många matcher kommer inte England riktigt kunna reproducera i samma utsträckning. I alla fall inte ännu.
Den taktiska organisation och koordination som Tottenham har lyckats uppnå i sitt spel är även att betrakta som bland de främsta i Premier League. Ett sådant naturligt samspel kan vara betydligt svårare att uppnå i landslagsfotboll där spelarna inte tränar och spelar tillsammans i alls samma utsträckning. Ett samspel som också är väldigt viktigt för att taktiken alls ska fungera.
Leicester?
England har knappast något överlägset spelarmaterial. Det hade sannerligen inte Leicester heller. Vad vi däremot har sett under senare mästerskap är hur många länder, även betydligt mindre fotbollsländer än England, har nått stora framgångar i relativ mening med en lågt liggande försvarsfotboll fokuserad på att blotta luckor hos motståndarna med ett snabbt omställningsspel.
Vad som frestar med Leicesters klubbmodell är att den är så väl anpassad till ett lag med ungefär den styrkeposition som England faktiskt har. En nation som i landslagssammanhang kan beskrivas som en mittennation som bäst. Men Leicesters modell är också genuint engelsk i meningen att den bygger på ett organiserat försvarsspel och med fart som primär anfallsmotor.
En fin sak med Leicesters taktiska modell är att den är anpassad att fungera väl med spelare av i sådana här sammanhang medelmåttig kvalitet. Wes Morgan och Robert Huth är knappast mittbackar som kommer vinna några utmärkelser, liksom Englands mittbackar knappast heller kommer göra det. Leicesters taktiska system tar tillvara vad dessa spelare kan, och minimerar deras brister.
Det är inte någon särskilt komplicerad taktisk modell. Det gör att den passar särskilt bra för landslagsfotboll där spelarna förhållandevis sällan träffas och tränar tillsammans. Den går snabbt att sjösätta. Det är också en taktisk modell som är tämligen väl anpassad för mästerskapsfotboll, anpassad efter en idé att i första hand undvika förlust.
Det är kanske inte den självbild England nödvändigtvis vill ha, men det kanske mest konstruktiva är att inse att de är landslagsfotbollens Leicester, kanske inte i star power men väl i termer av spelstyrka. Det går också att se Leicesters modell som ett första steg i en utveckling där England stegvis går över mot en modell som mer och mer liknar Tottenhams.
England har spelarna att kunna applicera och tillämpa Leicesters taktiska modell. England har däremot inte riktigt spelarna att framgångsrikt kunna applicera och tillämpa Tottenhams taktiska modell. Problemet för England är så klart att det senare aldrig riktigt kommer kunna avslöjas i träningslandskamper och i betydligt enklare kvalmatcher. Men desto mer i mästerskap.