Förlust mot Tyskland alltså. Men på bortaplan, och en uddamålsförlust vilket nog var bättre än många befarade, och sett till spelet på planen en i stora drag mycket uppmuntrande insats av England. Det var knappast det bästa eller mest motiverade tyska landslaget vi någonsin har sett, men detsamma kan å andra sidan även sägas om England.
Trebackslinje således. Jag ställde ju frågan i onsdagens blogg huruvida Gareth Southgate skulle välja att köra på Tottenhams klubbmodell eller Leicesters klubbmodell. Kanske visar sig svaret på frågan vara Chelseas klubbmodell. Naturligtvis en idé som borde ha föresvävat mig tidigare, särskilt som trebackslinjen fått något av ett genombrott i Premier League under säsongen.
Kanske är det en sanning med viss modifikation att kalla det för trebackslinje, i själva verket handlar det ju i relevanta defensiva termer om en fembackslinje, men det syftar så klart på användandet av tre mittbackar. Mot Tyskland startade Gareth Southgate med Chris Smalling, Gary Cahill och debuterande Michael Keane.
Det var uppenbart att Southgate verkligen ville ge trebackslinjen en chans att visa upp sig. Sex byten är tillåtna i träningslandskamper men bara ett enda byte gjordes i backlinjen, så sent som i den 89:e minuten, när John Stones ersatte Chris Smalling. Och givet hur matchen utvecklade sig så måste det betraktas som ett lyckat experiment, värt att bygga vidare på.
Den fundering som hemsökte mig inför matchen mot Tyskland var att om England som jag såg det hade svårt att bemanna två mittbacksplatser med riktigt hög kvalitet så borde det bli desto svårare att försöka bemanna tre. Men i och med att tre mittbackar ger varandra ett betydligt större skydd, så är det kanske istället ett klokt steg att ta när spetskvaliteten inte är den högsta.
Det är trots allt, skulle jag tro, just precis det övervägande som Antonio Conte en bit in på säsongen gjorde med Chelsea. Dessutom börjar jag fundera på om jag kanske i själva verket har fel vad gäller Englands mittbacksbesättning. Vid sidan av de mittbackar som redan är med i truppen, och som lämnade efter skada, finns där också några fler strax därunder eller på samma nivå.
Exempelvis finns Harry Maguire i Hull City som har imponerat storligen under säsongen. Alfie Mawson i Swansea har fått något av ett genombrott under säsongen. Jack Stephens i Southampton har slängts in i hetluften utan att göra bort sig. Rob Holding i Arsenal visar talang. Reece Oxford, i Reading men med West Ham som klubbadress, ska inte heller glömmas bort.
Glömmas bort ska inte heller mer rutinerade spelare som Ryan Shawcross i Stoke eller Ben Gibson i Middlesbrough. Inte bara Michael Keane har imponerat i Burnley under säsongen, även Ben Mee har visat prov på genuina färdigheter som mittback. Det är inte nödvändigtvis världsklasspelare någon av dem, ännu, men poängen med en trebackslinje är att det inte ska behövas.
Vilken debut för övrigt för Michael Keane, bortaplan mot Tyskland. Det finns lättare uppgifter så klart, men han genomförde sin debut på bästa sätt. En högst förtjänt avrundning på en i övrigt fantastisk säsong för honom i och med Burnley. Det är lätt att bli frustrerad när man tittar på en lista över vilka spelare Man Utd har kasserat under de två-tre senaste åren.
Nu är det slut på träningslandskampandet för den här gången. Istället väntar skarpt läge, VM-kval hemma på Wembley mot Litauen. Naturligtvis en match som England ska vinna. Lyckas de med det så har England skaffat sig själva ett riktigt bra utgångsläge inför VM-kvalets andra halva, med både Slovenien och Slovakien kvar att möta på hemmaplan.
Fortsätter England och Gareth Southgate på den inslagna vägen, med Chelseas klubbmodell och trebackslinje som utgångspunkt? Ja, det mesta tyder väl på det och märkligt vore annars, efter ett genrep mot Tyskland som trots förlusten ändå kändes så lyckat som det ändå gjorde. Gareth Southgate visar i alla fall prov på både mod och vilja att våga pröva lite nya saker med England.
Kanske kan det också komma att leda till lite nya resultat.