Där finns bra ägare. Där finns dåliga ägare. Och så finns där Leyton Orients ägare. När Barry Hearn under sommaren 2014 sålde klubben till den italienske affärsmannen Francesco Becchetti så hade Leyton Orient precis förlorat en playoff-final i League One på Wembley på straffar. Mindre än ett år senare flyttas Leyton Orient ned i League Two.
Mindre än tre år senare står Leyton Orient på randen inte bara till nedflyttning ur Football League och ned i National League, utan också på randen till sin egen undergång. Ett antal likvidationsärenden har rests mot Leyton Orient under dessa år sedan klubben framför allt har legat efter med betalningen av sina skatter. Många befarar för klubbens framtid.
Hur man saboterar en fotbollsklubb på tre år! Om någon någon gång skulle vara intresserad av att skriva den flygplatsbestsellern så vore Francesco Becchetti en lika naturlig frontfigur för den boken som Donald Trump var för 1980-talets kioskvältare The Art of the Deal. I det här läget skulle Leyton Orients supportrar helt säkert föredra Trump som klubbens ägare.
Sådana böcker är ju inte precis skönlitteratur. Ofta innehåller de kapitel i form av en punktlista av goda råd och managementtips, ofta med någon anekdot inslängd här och där för att visa på huvudpersonens strålande skicklighet och allmänna briljans. Så hur skulle då en sådan punktlista se ut för boken Francesco Becchetti And How To Destroy A Football Club In Three Years!?
Jo, kanske så här:
Byt ut viktig nyckelpersonal. Något av det första Francesco Becchetti såg till att göra var att göra sig av med erfaren klubbpersonal, som både var supportrar till klubben och som jobbat för klubben under många år. Den sittande VD:n Matt Porter fick sparken och ersattes av Alessandro Angelieri, tidigare kommersiellt ansvarig för realityprogram på Becchettis TV-kanal. Andra viktiga poster, även bland tränarstaben, tillsattes med italienska personer med tvivelaktiga meriter och ringa erfarenhet.
Ett av Angelieris första projekt var att starta ett realityprogram på TV i vilket unga italienska fotbollsspelare fick tävla mot varandra om att vinna ett proffskontrakt med Leyton Orient. Det hela gjorde något av åtlöje av Leyton Orient, som mest fick intrycket att ha köpts enbart som en slags testlåda för TV-underhållning, och bara det förhållande att vinnaren därefter aldrig fick något kontrakt med klubben visar hur oseriöst det hela var genomfört.
Becchettis kanske värsta anställning var Mauro Milanese som sporting director för klubben redan sommaren 2014. Ett halvår senare hade Milanese redan hunnit med att få sparken för att grovt ha misskött sitt uppdrag. Det handlade framför allt om manipulation av agentbetalningar, och om att erbjuda spelare en väsentligt högre lön än vad klubben egentligen hade råd med. Ett agerande som orsakade en stor del av de ekonomiska problem som klubben därefter har befunnit sig i.
Skapa kaos på managerposten. En ökänd händelse inträffade mycket tidigt i Francesco Becchettis ägande. Efter en förlust mot Colchester i september 2014 går Mauro Milanese ner i Leyton Orients omklädningsrum och meddelar deras långvarige manager Russell Slade, som bara några månader tidigare varit straffsparkar från The Championship, att om han inte vann nästa match så skulle han få sparken. Nästa match slutade 1-1 men Slade hade då redan fått ett jobberbjudande av Cardiff och tackade för sig.
Vad som följde därefter var mer eller mindre en parodi. Kevin Nugent tar över tillfälligtvis, innan Mauro Milanese sätter sig även på den stolen. Till sist tar Fabio Liverani över som Leyton Orients fjärde manager på mindre än en halv säsong. Under Liverani åker så Leyton Orient raka vägen ur League One ned till League Two. Det här var bara början. Under Francesco Becchettis tre år som ägare har Leyton Orient haft tio olika managers.
Sabotera spelartruppen. Inte en enda spelare som var med och tog Leyton Orient till playoff-final i League One för två och ett halvt år sedan finns kvar i Leyton Orient. Flera tongivande spelare har i själva verket tvingats bort från klubben då Francesco Becchetti har försökt skära lönekostnaderna. Dean Cox och Jay Simpson var två betydelsefulla spelare som lämnade klubben redan i början av säsongen, och ytterligare sex spelare har därefter transferlistats i januari. Unga spelare som Sandro Semedo, Steven Alzate, Freddy Moncur och Victor Adeboyejo har fått spela i startelvan. Lovande spelare, men för unga och för oerfarna för att hålla i League Two.
Demoralisera organisationen och opinionen. Ingen manager eller någon befattningshavare någonstans uppskattar när deras chef lägger sig i deras område. Det visar på brist på förtroende. Rapporterna är många från Leyton Orients många managers hur det ständigt kom önskemål, eller order om man ska uttrycka sig mer sinistert, från Francesco Becchetti gällande detaljfrågor som laguttagning och taktiska beslut. Vid varje match står en klunga ur klubbledningen och övervakar managerns varje beslut för att rapportera tillbaka till ägaren.
Där finns naturligtvis även sätt att på samma gång detaljstyra vad som är sin managers ansvarsområde och vända spelarna mot klubben. Efter Leyton Orients nedflyttning från League One 2014-15 så tvångsinkallade Becchetti alla spelarna efter säsongens slut till två veckors intensiv hårdträning. Vilket bara kunde ses som bestraffning snarare än motiverande. Efter en förlust mot Hartlepool förra säsongen så tvingas både spelare och ledare att bo kvar på hotellet under den kommande veckan, i ett av de mest bisarra inslagen av kontraproduktiva överreaktioner.
Francesco Becchettis agerande har naturligtvis väckt mycket kritik från klubbens supportrar. Becchetti har valt att förhålla sig till den kritiken på sant och sansat italienskt sätt och helt enkelt slutat komma till Leyton Orients fotbollsmatcher, och slutat kommunicera över huvud taget med supportrarnas representanter. Istället går han ut med ett offentligt meddelande på klubbens hemsida där han förklarar hur det var supportrarnas fel att han inte längre kände sig engagerad i klubben.
Skuldsätt klubben och gör den osäljbar. Även om det var ett meddelande som var smått bisarrt så var det ändå något som gav supportrarna hopp om att Francesco Becchetti skulle vara på väg att sälja klubben. Problemet är bara att det knappast lär finnas någon som lär vilja köpa klubben. Genom att skuldsätta klubben i sådan utsträckning, samtidigt som Leyton Orient är på väg att åka ur Football League, och genom att Becchetti verkar envisas med att vilja ha tillbaka sin fordran om £10m – £4m i köpesumma och £6m i ägarlån – så kan där knappast finnas någon intresserad köpare.
Leyton Orients hopp står då till rättsväsendet. För en dryg vecka sedan stod Leyton Orient ännu en gång inför ett konkursförfarande. Efter försäkringar från Francesco Becchetti om att fordran var betald och att ytterligare £1m skulle tillföras klubben inom de närmaste veckorna, så yttrade domstolen ett ultimatum till Becchetti, att klubbens samtliga skulder skulle vara betalda senast den 22 juni alternativt skulle klubben då vara såld. Om inte något av detta sker så försätts Leyton Orient i konkurs.
Bland Leyton Orients supportrar uppstod så klart en lättnad över att klubben fortfarande existerar. De fick precis anstånd i tre månader. Där finns säkert också någon form av lättnad över att där nu i alla fall finns en deadline, en punkt i framtiden då situationen på något sätt måste vara hanterad. De flesta hoppas självklart att lösningen innebär att Leyton Orient har en ny ägare, kanske till och med ett supporterägande genom dess supportertrust. En möjlighet som också har diskuterats, men som ses som en sista utväg, är att bilda en helt ny klubb – i stil med AFC Wimbledon.
Och tänka sig att allt är West Hams fel. Barry Hearn, Leyton Orients förre ägare, var ju en mångårig motståndare till idén att antingen Tottenham eller West Ham skulle flytta in i OS-arenan, som råkar ligga mer eller mindre mitt i Leyton Orients upptagningsområde. Hearn varnade för att det skulle göra livet svårare för Leyton Orient. Bara någon månad innan han alltså beslutar sig för att sälja Leyton Orient till Francesco Becchetti så visar det sig emellertid att hans motstånd var förgäves. OS-arenan gavs, nästan bokstavligt, till West Ham.
Där och då tappade Barry Hearn intresset och motivationen. Där och då påbörjades Leyton Orients snabba resa ut ur Football League och eventuellt även ut ur sin 135-åriga existens. Italienska spelare och tränare har erbjudit engelsk mycket gott genom åren. Italienska klubbägare har däremot en tendens att bara ställa till elände.