Kapital och kompetens var temat när jag förra torsdagen bloggade om de engelska klubbarnas förutsättningar, tillgångar och strategi. Ett grundläggande konstaterande var att de engelska klubbarna mer eller mindre samtliga har ett överflöd av kapital men ett underskott på kompetens. Bloggens tes var att de engelska storklubbarna måste utveckla kompetens i proportion till sitt kapital för att utvecklas till genuina superklubbar.
Den bloggen var mer ämnad som en ögonblicksbild. Att beskriva läget så som jag ser det i nuläget. Men vad händer om vi försöker anlägga ett mer dynamiskt perspektiv på mer eller mindre samma frågeställning? Hur kommer de engelska klubbarna att förflytta sig i kapital- och kompetensmatrisen över tid, om till exempel tre år, om fem år, eller om tio år? Vilka klubbar kommer kunna räknas in bland de så kallade superklubbarna då?
Det är lätt att betrakta nuläget som något stabilt och permanent. Men Premier League förändras hela tiden. Antalet superklubbar ökar med tiden. Från början kan man säga att Man Utd var dess enda superklubb, med olika klubbar som tillfälligtvis utmanade. Efter några år dök Arsenal upp på scenen som Premier Leagues andra superklubb, och under en dryg femårsperiod var det mellan dessa som herraväldet stod.
Roman Abramovich och Chelsea skulle komma att förändra detta. Genom en stor kapitalinvestering hävde de sig på kort tid förbi både Arsenal och Man Utd och en tredje superklubb var skapad. Propellerade av sin oväntade Champions League-triumf i Istanbul hävde sig Liverpool upp som den fjärde superklubben, under en cirka fem år lång period som vi lärde känna som den period som dominerades av det så kallade Big Four.
Utvecklingen stannade däremot inte där. Abu Dhabis investering i Man City skickade snabbt upp dem bland superklubbarna. Och Tottenhams törst efter framgång och smak på Champions League har bidragit till deras mognad som en sjätte engelsk superklubb, manifesterat i den nya arena som kommer stå färdig inom några år. De kraftigt accelererade TV-avtalen har samtidigt höjt alla klubbars finansiella och därmed sportsliga förutsättningar.
Premier League som ligan ser ut idag är inte det minsta lik det Premier League som invigdes i början av 1990-talet. Premier League av idag är inte ens särskilt likt det Premier League vi kommer ihåg från för tio år sedan. Om Premier League alltså har hunnit förändras i sådan utsträckning bara under de senaste tio åren är det naturligtvis bara rimligt att tänka sig att Premier League kommer att förändras ungefär lika mycket under de kommande tio åren.
Till vadå? Antalet engelska superklubbar har konsekvent ökat med åren. De finansiella förutsättningarna säger oss att det är en utveckling som rimligen måste antas fortsätta. De senaste tio åren har sett Big Four förvandlas till något som inte formellt kallas för men har beskrivits som Sky Six. Min framtidsvision ser ett Premier League där detta Sky Six i sin tur har expanderat ytterligare och format ett Dirty Dozen. Med följande klubbar:
Arsenal. Jodå, Arsenal befinner sig kanske i problem här och nu. Men här och nu är här och nu och när vi pratar om problem så är det knappast av den där sorten som betyder slutet på världen som vi känner den. Arsenal är en alldeles för stor klubb med alldeles för stark organisation och för stora resurser för att kunna försvinna ut ur superklubbskategorin.
Man City. En självskriven närvaro bland de engelska superklubbarna. Abu Dhabi har inga ambitioner att överge sitt ägande i Man City och ytterligare tio år under bältet kommer att slipa bort de flesta av de barnsjukdomar som präglat klubbens första dryga fem år på toppen. Det har gått snabbt för Man City, kanske för snabbt. Tiden är deras vän.
Chelsea. Har befunnit sig på superklubbsnivån i snart 15 år och är den kanske konsekvent bäst presterande engelska klubben de senaste fem åren. Chelsea har hittat en stark och effektiv klubbmodell där en omfattande akademi är en viktig del i att finansiera klubbens verksamhet, utöver övriga intäkter. Med en ny arena kommer Chelsea bara stå allt starkare.
Man Utd. Englands största och kommersiellt mest utvecklade fotbollsklubb försvinner knappast från det här sammanhanget. Man Utd kommer troligtvis aldrig mer dominera engelsk fotboll på samma sätt som de gjorde under Alex Ferguson, den möjligheten finns inte längre för någon klubb, men de kommer fortsatt vara en stormakt inom engelsk fotboll.
Tottenham. Har precis svarat för några av sina allra bästa säsonger under hela Premier League-eran, och det säger ändå något positivt om klubbens attityd och ambitionsnivå att utfallet ändå pratas om med viss besvikelse, som en missad chans. Har goda ekonomiska förutsättningar och deras nya arena kommer ge klubben ytterligare styrka.
Liverpool. Att hålla isär historia och framtid är inte alla gånger lätt med Liverpool men under FSG:s ägarskap har Liverpool fått en stark organisation, en stabil och växande ekonomi, och med Jürgen Klopp som manager en vision också på managerposten. Precis som för Tottenham kommer mycket hänga på hur klubben hanterar ett framtida byte på managerposten.
West Ham. Det kan vara frestande att efter den första säsongen börja avskriva West Hams flytt till sin nya arena som ett misslyckat hybrisprojekt. Det vore så klart förhastat. West Ham har goda finansiella förutsättningar, ett bra läge i London, en stark supporterbas, och på längre sikt och med en starkare planering i klubben kommer West Ham bara växa.
Everton. Farhad Moshiri köpte Everton med ambitionen att investera och göra Everton till en framåtsatsande klubb. Resurser finns i klubben, organisationen finns i klubben, historiken och supporterbasen finns definitivt i klubben, och det har till och med börjat göras framsteg i klubbens arenaprojekt. Everton var en engelsk storklubb förut, och kommer bli det igen.
Newcastle. En sovande jätte är ett uttryck som skulle gå att använda om Newcastle om man med trovärdighet verkligen kunde beskriva klubben som sovande. Det är egentligen ofattbart att Newcastle inte har åstadkommit mycket mer under Premier League-eran redan. En smått ofantlig klubb däruppe i nordöst. Rafa Benitez sätter skeppet på rätt kurs.
Leeds. Leeds hade förmodligen mycket väl redan kunnat vara en superklubb i England om de runt millennieskiftet hade haft en kompetent klubbledning som kunde räkna plus och minus. Klubbens finansiella härdsmälta är något Leeds fortfarande inte har hämtat sig från, tolv år senare. Får Leeds däremot ordning på skeppet, vilket nu ser ut att vara fallet, så är deras återkomst en tidsfråga.
Southampton. Möjligen något av ett önsketänkande. Men Southampton har onekligen byggt upp en mycket beundransvärd organisation och kompetens, och deras finansiella förutsättningar blir bara starkare. Det pratas redan utförligt om ett nytt och finansiellt kraftigare ägarskap i klubben, som dessutom har sin egen lilla hörna därnere på sydkusten.
Aston Villa. Det må ju så klart inte verka så nu, fast förankrade i ett träsk av medelmåttighet i The Championship som Aston Villa ändå är. Men tio år är en lång tid och Aston Villas rena storlek, supporterbas, historia och finansiella förutsättningar innebär att de förr eller senare, och då tror jag snarare på förr, ändå måste hitta tillbaka till Premier League.
Det är min skiss på ett Premier League som inom tio år kommer att bestå av tolv så kallade superklubbar. Det kan så klart hävdas att där kommer finnas färre likaväl som där kan finnas fler. Några bubblare som jag övervägde till listan, och som jag egentligen inte kan ge något bra svar på varför jag inte tog med, är Sunderland, Sheffield Wednesday, Leicester, Derby County, West Brom och Stoke. Vilken är er skiss?