Det är en jämförelse som på ytan framstår som lätt befängd. Inte minst kanske sett till att Derby County under de senaste åren har säckat managers i en utsträckning som får Massimo Cellino i Leeds att framstå som lugn och sansad och har lett till mer än en beskrivning av Derby Countys ägare och ordförande Mel Morris som en Englands Maurizio Zamparini.
Men betänk följande. Oturen grinade Derby County i ansiktet när de förlorade playoff-finalen 2014 i slutminuten mot QPR, det vill säga samma QPR som de ställs mot hemma på Pride Park ikväll. Varje säsong sedan dess har Derby County varit en av de stora favoriterna att nå uppflyttning. Varje säsong sedan dess har Derby County fallit samman när det gällt som mest, inte pallat trycket.
Tre säsonger i rad av kapitulationer lika svårförståeliga som enastående. Och det är en trend som bara blivit värre. 2014-15 krigar Derby County om automatisk uppflyttning innan laget tappar greppet inte bara i tätstriden utan hamnar till och med utanför playoff. Den här säsongen, 2016-17, har Derby County krigat om en playoff-plats men fallit ifrån efter julfotbollen.
Förra säsongen, 2015-16, lyckades Derby County ändå ta sig till playoff. Vad händer då i detta playoff? Jo, Derby County åker på en riktig överkörning redan på hemmaplan i semifinalen mot Hull City, och förlorar med 0-3. Derby County är naturligtvis uträknade redan på förhand inför returmötet, en match de sedan vinner med 2-0. Derby County åker ur med stoltheten i behåll.
Känns det igen? Hedersamma förluster, att falla samman efter vinterfotbollen, att kunna spela bra och vinnande fotboll när pressen har lättat men krampaktigt falla samman när pressen är som värst och insatserna är som allra högst. Orsakerna är inte nödvändigtvis desamma, men Derby County har gjort ett rätt bra jobb att imitera Arsenal i The Championship.
Mel Morris, Derby Countys ägare och ordförande, skrädde hur som helst inte med orden i samband med det oväntade beslutet att ge Steve McClaren säcken en andra gång, bara några månader sedan han först anställdes: ”We have very talented players and first class facilities but the heartbeat, commitment, focus and passion has been lacking something fundamental.”
Det är sensationella ord i sådana här sammanhang, och då var Mel Morris inte ens färdig: ”The Brighton game on Friday night was so far from what we expect to see from those wearing a Derby County shirt. /…/ Players should wear the shirt with pride and share, espouse and exude the qualities and values we believe are important to the club, its supporters and the community.”
Orden verkar till synes vara riktade mot Derby Countys spelare men i handling verkar Mel Morris snarare ha lastat över ansvaret på sina managers. På mindre än två år har Mel Morris bytt ut sin manager smått osannolika fem gånger, en av dem dessutom vid två olika tillfällen, och i och med anställningen av Gary Rowett är han alltså nu inne på sin sjätte manager.
Steve McClaren ansågs i första ledet som för mjuk, med mer fokus på spelstil än på resultat. Paul Clement ansågs för defensiv och underminerades av att Morris inte var blyg med att framföra den uppfattningen offentligt. Nigel Pearson å sin sida ansågs för hetlevrad och konfliktbenägen, och när spelarna beklagade sig för Morris så var det på deras sida han landade.
Någon form av metod i galenskapen verkar ändå finnas. Att anställa managers verkar så här långt inte ha varit Mel Morris största styrka här i världen, men där går ändå att se någon form av tanke. När Morris sparkade Pearson var inte Gary Rowett tillgänglig. Där fanns då en logik i att anställa McClaren. När sedan Rowett blev tillgänglig under säsongen blev det viktigt att agera snabbt.
Gary Rowett var en manager som nämndes som en het kandidat till varenda klubb i Premier League och i The Championship som sökte ny manager. Rowett hade uträttat stora saker med Birmingham innan de drabbades av hybris. När Norwich sparkade Alex Neil så var det en blåslampa i rumpan på Mel Morris och Derby County, som nog annars hade väntat till efter säsongen.
Derby County fick sin man och sin manager. Gary Rowett har en bakgrund som spelare i Derby County, med över 100 matcher för klubben. Han har varit framgångsrik hittills i sin managerkarriär och är ett av de hetaste namnen på den här nivån. Derby County är en klubb med hög kapacitet, med stor potential och, vilket måste hållas till Mel Morris fördel, med höga ambitioner.
Derby County är också en klubb med en på pappret mycket stark och talangfull spelartrupp. Scott Carson, Jason Shackell, Johnny Russell, Ikechi Anya, Tom Ince, Chris Baird, Bradley Johnson, Will Hughes, Matej Vydra med flera. Det är inga dåliga spelare som Gary Rowett nu förfogar över. Men som är fallet med Arsenal, bra spelare på ett papper blir inte alltid ett bra lag på gräs.
Anställningen av Gary Rowett är inte ett magiskt trick som i sig löser Derby Countys alla problem. Rowett måste få mandat och möjligheter att forma sitt lag i Derby County, rensa ut spelare som inte motsvarar lagets förväntningar i attityd och prestation, behålla spelare som är rätt för laget, och addera spelare som skulle fylla en viktig funktion för laget.
Liksom sedan många år tillbaka har varit problemet i Arsenal handlar det för Gary Rowett och för Mel Morris att bryta upp en bristfällig kultur i Derby County och steg för steg bygga upp en ny. Men där det för Arsenal kanske snarast bör handla om att begränsa Arsene Wengers maktmonopol, är det för Derby County mer en fråga om att bemäktiga Gary Rowett fullt ut.
För Mel Morris blir det alltså en fråga om att sätta gränser. Vill Morris att Derby County ska hitta detta fundamentala som saknats så går det inte att springa in i omklädningsrummet och desavouera sin manager. Öppen mottagning för missnöjda spelardelegationer kan inte längre vara vad Mel Morris ägnar sig åt. Där måste finnas en definitiv kravbild och en tydlig ordergång.
Mel Morris hade inte fel i sitt sensationella uttalande. Derby County har väldigt talangfulla spelare. Derby County har förstklassiga faciliteter. Derby County har nu också en väldigt talangfull manager. Vad Derby County däremot har saknat, och eventuellt fortfarande saknar, är en stark organisation, en tydlig hierarki och en konstruktiv klubbkultur. Precis som är fallet för Arsenal.
Men det är å andra sidan svårt att känna något annat än att Derby County i och med anställningen av Gary Rowett har alla förutsättningar att bli ännu en formidabel klubb i The Championship under de kommande säsongerna, i en liga som bara kommer bli fortsatt mer jämn och oviss. Det brukar sägas att Premier League har jämnat ut sig och jämnar ut sig mer och mer.
I bakgrunden håller Premier League och The Championship också på att jämna ut sig i allt större utsträckning.