Tottenhams stora utmaning var inte att ta sig förbi Arsenal, den är att hålla sig kvar före dem

Michael Carrick såldes 2006. Några år senare var det Robbie Keane och Dimitar Berbatov som såldes till andra klubbar i Premier League. Luka Modric och Gareth Bale var två stora spelare som såldes till Real Madrid med något års mellanrum för cirka fem år sedan. Tottenham fick bra betalt för sina spelare men betalade samtidigt för det på fotbollsplanen och i tabellen.

Det hade även sina konsekvenser på managerposten. Martin Jol fick sparken av Tottenham kort efter att Michael Carrick sålts. Tottenhams prestationer störtdök sedan de sålt Robbie Keane och Dimitar Berbatov, det lag som senast vann en titel för Tottenham, och Juande Ramos fick sparken. Andre Villas-Boas höll en halv säsong sedan Gareth Bale sålts.

Visst finns en farhåga att detta är något som ska komma att upprepas. Att större klubbar skall svepa in och svepa med sig Tottenhams viktigaste spelare såsom Toby Alderweireld, Kyle Walker, Danny Rose, Victor Wanyama, Christian Eriksen, Dele Alli och Harry Kane. Inte omöjligt så länge dessa klubbar både kan erbjuda högre lön och högre sannolikhet att vinna titlar.

Alltså är det en viktig markering som Mauricio Pochettino gör inför kvällens derby mot Arsenal. Tottenhams ambition är inte att sluta ovanför Arsenal i tabellen, Tottenhams ambition är att vinna Premier League. Det ena ger så klart det andra, men utgör en viktig skillnad i perspektiv. Dessutom en bra replik på Arsene Wengers syn på den så kallade maktbalansen i norra London.

Tillfälligheternas spel har gett kvällens derby en särskild laddning. Tottenham kan nämligen vid vinst ikväll se till att garantera att de slutar före Arsenal i tabellen, och således inställandet av den så kallade St Totteringhams Day. Helt säkert en motiverande faktor vid sidan av titelstriden, och en symboliskt viktig handling givet förra säsongens nesliga avslutning.

Arsenal är förvisso den klubben framför alla andra som Tottenham, av många olika skäl, har strävat efter att komma ifatt och även passera. Men givet hur de utmaningar Tottenham står inför de närmaste åren påminner om flera av de vägval Arsenal gjort under de senaste tio-femton åren, så måste det också vara en klubb som Tottenham strävar efter att undvika att efterlikna alltför mycket.

Precis som för Arsenal står en ny arena i centrum. En arena med en planerad kapacitet om 61,000 som tvivelsutan syftar vara ett manifest argument för att Tottenhams spelare redan befinner sig i en storklubb. Men också en arena som bland annat på grund av valutanedgången har blivit betydligt dyrare än väntat, och som under en tid kan komma att utgöra en finansiell albatross runt Tottenhams nackar.

Arsenal valde att handikappa sig själva under några år genom att erbjuda icke konkurrenskraftiga spelarlöner som en konsekvens av en idé om en solidarisk lönepolitik. Nyckelspelare efter nyckelspelare valde att lämna Arsenal; Thierry Henry, Emmanuel Adebayor, Samir Nasri, Cesc Fabregas, Robin van Persie med flera. En politik vars konsekvenser Arsenal fortfarande lever med.

Tottenham kommer inte kunna erbjuda världens högsta löner, och bör heller inte försöka göra det. Men de kan erbjuda tillräckligt höga löner för att övertyga sina bästa spelare att stanna kvar i klubben, om de samtidigt erbjuder ett realistiskt alternativ att vinna titlar och dylik status. Det hjälper så klart att det är ett ungt lag med spelare som är kompisar och ”växt upp” tillsammans.

Den trollformeln kan dock brytas upp snabbt om spelare börjar lämna, och bli till en snöbollseffekt. Enskilda spelare kan lämna, det hör på något sätt till, men Tottenham måste undvika att flera spelare börjar lämna samtidigt. I synnerhet deras symboliskt viktigaste spelare som Harry Kane, Danny Rose och naturligtvis Dele Alli.

Inte minst Dele Alli verkar kunna komma att dra till sig mycket uppmärksamhet den här sommaren av det oönskade slaget. En spelare som slog igenom redan förra säsongen har tagit ytterligare stora kliv framåt den här säsongen, och ses som en blivande storspelare. Bland andra Xavi har ju många gånger förr agerat medial knähund för Pep Guardiola, om än han förnekar det.

Tottenhams nuvarande status i Premier League är dem både till hjälp och belastning i det här avseendet. Deras status underlättar naturligtvis för dem att övertyga sina spelare att stanna kvar i klubben. Samtidigt innebär deras status också att de utgör ett tydligt hot mot övriga klubbar, som naturligtvis även ser chansen att försvaga en konkurrent genom att köpa deras spelare.

Även de yttre omständigheterna kan emellertid tala till Tottenhams fördel. De kommer spela i Champions League också nästa säsong, vilket naturligtvis flera spelare bör se som ett sätt att revanschera både sig själva och som lag, och så sent som i fredags blev det alltså fullständigt klart att Tottenham från och med nästa säsong spelar sina hemmamatcher på Wembley.

Ett annat tillfälligheternas spel som ger kvällens derby en särskild laddning. Det är det sista norra London-derbyt som spelas på White Hart Lane. Räkna med att det är en match som Tottenham kommer göra allt för att vinna. Betyder det samtidigt att Tottenham därmed för första gången på årtionden slutar ovanför Arsenal i tabellen så är det lätt att höra historiens vingslag.

Och oavsett hur lätt Arsene Wenger nu än anser att en säsong, det rör sig så klart i själva verket om i alla fall två säsonger, väger i jämförelse med 20 säsonger, så innebär det ändå att maktbalansen i norra London här och nu har svängt över till Tottenhams fördel. Tottenham har naturligtvis möjligheten att visa det på planen ikväll.

Därefter måste Tottenham bevisa att de har lärt sig av Arsenal att bättre förvalta sin maktposition och sin status inom engelsk fotboll. Att inte låta sig nöja med att bli en slags plantskola åt större klubbar. På så vis hade Arsene Wenger ändå en god poäng – det räcker inte med en säsong, det är något som måste upprepas säsong efter säsong. Den stora utmaningen var inte att ta sig förbi Arsenal, den är att hålla sig kvar före dem.

Ett råd han kanske själv borde ha lyssnat på för sisådär tio år sedan. En tidpunkt vid vilken Arsenals högre status under de tio åren dessförinnan betydde nada, noll och intet när Chelsea körde förbi dem på utsidan med plattan i mattan, och därefter aldrig har ens behövt titta sig om i backspegeln. Maktbalansen i London har därefter aldrig blivit densamma.

Nu gäller det alltså maktbalansen i norra London. Steg för steg har Arsene Wengers och Arsenals värld krympt. Nu är det närmaste grannen och hetaste rivalen som bultar på dörren.

Allt kokar nu ned till säsongens sista match. Mot Peterborough hemma på Macro Stadium. Två poäng före Fleetwood och med betydligt bättre målskillnad. Vinst garanterar uppflyttning till The Championship. Oavgjort i praktiken likaså. Allt att vinna således. Men till synes också allt att förlora. Det är League Ones sista omgång för säsongen.

Ett Bolton som under tidigare år har försökt trotsa stjärnfysikens lagar har under den här säsongen tvingats falla tillbaka på fotbollens grundläggande kärnkompetenser, och med det har de lyckats vända klubbens negativa trend.

Nerverna måste vara på utsidan för Boltons spelare såväl som supportrar. Men det borde inte ha behövt vara på det viset. Med fem omgångar kvar av säsongen hade Bolton tio poängs försprång på Fleetwood Town. Uppflyttning kändes garanterad. Vad som följde var tre raka matcher utan ett enda mål, och en enda poäng. Tio poängs försprång var plötsligt bara två poäng.

Orsaken är på samma gång enkel och komplicerad. I vilket fall som helst stavas den Gary Madine, Boltons anfallare som klivit fram som lagets viktigaste spelare under våren, sedan Zach Clough sålts i januari. Inte nödvändigtvis för att han själv producerar så många mål utan för att Boltons anfallsspel har varit så fokuserat runt honom.

Plötsligt blev Madine axelskadad. Det var en skada som såg ut att hålla honom borta resten av säsongen, men krisen i Bolton blev efter de tre mållösa matcherna så stor att Madine själv tillsammans med Phil Parkinson inte såg på annan råd än att han spelade trots smärtan. Det gav resultat, då Bolton i förra omgången lyckades besegra Port Vale med 2-0.

Om Bolton tar sig upp i The Championship så råder ingen tvekan om vem som kommer vara fansens stora hjälte. Möjligen är det också en viktig påminnelse om det här med att offra sig för laget.

Två saker är så klart oroväckande med detta. Dels om Bolton inte lyckas uppnå automatisk uppflyttning så skulle det i praktiken tvinga Gary Madine att spela trots smärtan genom ett helt playoff, vilket vore lättare sagt än gjort. Dels att Bolton och Phil Parkinson är taktiskt så beroende av Gary Madine som spelet och resultaten ger sken av.

Det följer å andra sidan ett återkommande mönster för Bolton under säsongen där långa perioder med bra resultat har varvats med svagare perioder. Bolton har varit känsliga för störningar i spelartrupp och taktik. Offensive mittfältaren Mark Davies långtidsskada under hösten skapade problem. Bolton löste dessa problem innan Zach Clough och Sammy Ameobi lämnade i januari.

Gary Madine var alltså bara ett tredje steg i samma sekvens. Men vid den här tiden av säsongen finns inte tiden att arbeta sig fram till nya lösningar. Det handlar bara om att ta sig över mållinjen före sina motståndare. Det tyder på karaktären hos Gary Madine att han biter ihop, men det tyder också på karaktären i Phil Parkinsons lagbygge.

Bolton är så klart en alltjämt halvt välbekant klubb även för rena Premier League-vurmare. Det är också ett lag med halvt välbekanta spelare. David Wheater kommer vi till exempel ihåg från Middlesbrough. Sammy Ameobi har varit lovande i Newcastle. Jay Spearing var Liverpooltalangen som istället är på god väg att göra sig till något av en modern Boltonlegend.

Tillsammans med spelare som Mark Howard, Mark Beevers, Josh Vela, Filipe Morais, Adam Le Fondre och Darren Pratley har de bildat ett lag som har visat stort hjärta och lagmoral under hela säsongen. Det har varit nödvändigt. Bolton har haft en tunn spelartrupp och med ett transferembargo hängande över klubben har Phil Parkinson bara kunnat jobba med vad han redan hade.

Strulig ägarsituation, obefintlig ekonomi, tunn och spretig spelartrupp, ingen möjlighet att värva nya spelare, en klubb i kris. Men en manager som trots dessa förutsättningar förmår ingjuta kampvilja och sammanhållning bland sina spelare, hitta fungerande taktiska lösningar, och skapa en känsla av glädje och optimism i och runt klubben, vilket alltså kan sluta i uppflyttning.

Den stora skillnaden mellan att lyckas och att misslyckas är ofta att tro och få andra att tro att man kan lyckas. Det finns klubbar och managers i Premier League som till synes inte verkar ha insett den enkla sanningen. Men Bolton och Phil Parkinson insåg det tidigt under säsongen. Det mesta talar för att Bolton gör dessa klubbar sällskap i The Championship.

Om Bolton inte snubblar på mållinjen.

Allt detta stämmer så klart. Det stämmer även att David Moyes absolut inte ens fick förutsättningarna att kunna hålla Sunderland kvar den här säsongen, med en ägare i Ellis Short som helt enkelt inte var villig att investera mer pengar för att förstärka en spelartrupp som redan drar bland Premier Leagues högsta lönekostnader. Ellis Short som redan i början av säsongen lät meddela att han hade för avsikt att sälja klubben.

Däremot kan hävdas att det sätt på vilket Sunderland åker ut till stor del är David Moyes fel. Att det har känts uppgivet och negativt redan från första början. Många reagerade negativt när Moyes redan efter två omgångar tog till orda att Sunderland löpte stor risk att åka ur. Att taktiken har känts stelbent och idéfattig. Många har karaktäriserat Sunderlands anfallsidé som föga mer komplicerad än att ge bollen till Jermain Defoe och hoppas på det bästa.

Att som David Moyes vara manager i ett krisläge likt det Sunderland befinner sig i är självfallet aldrig enkelt. Men i alla fall två saker måste åstadkommas för att lyckas hantera situationen, och visa på ett ledarskap som inger förtroende att kunna vända krisen till något positivt. För det första att ge intryck av att förstå situationens allvar, det vill säga kunna tala klartext. För det andra att kunna förmedla en vision om dit man vill nå, ett ljus i slutet av tunneln.

David Moyes har så här långt grundligen misslyckats på båda punkter. Den senaste tidens undermåliga prestationer av Sunderland har av Moyes beskrivits som bra insatser samt han har berömt spelarna och laget på ett sätt som får honom att framstå som antingen clueless eller som om han helt enkelt inte riktigt bryr sig. Det känns hur som helst inte genuint. Fans som ser att något är skit vill höra att deras manager inser problemet, inte sopar det under mattan.

Strået som däremot definitivt har knäckt kamelens rygg verkar vara att ingen har någon som helst tro på att David Moyes längre kommer kunna vända på krisen. Lika viktigt som att tala klartext om nuläget är att kunna förmedla en tro på dit man vill, och en gemensam glädje i att tillsammans kämpa sig igenom svårigheterna på vägen dit. Mycket av detta ligger i managerns personlighet. David Moyes förmedlar ingen sådan tro eller någon sådan glädje.

David Moyes har på sätt och vis haft ett bra utgångsläge. Han har fått hand om en storklubb. Han har haft en ovanlig anställningstrygghet i det att han inte har riskerat sparken trots att Sunderland var på väg mot nedflyttning. Han har haft en unik möjlighet att ta ett långsiktigt grepp med Sunderland. Men han har tagit sig an uppgiften som vore han den dödens lieman som hemsökte honom på Goodison Park under hans sista dagar som Man Utd-manager.

Vem följer en sådan manager? Spelarna gör det uppenbarligen inte. Deras prestationer har varit osammanhängande och utan övertygelse mest hela säsongen och flertalet rapporter talar om bråk och stridigheter med spelarna och mellan spelarna. Supportrarna gör det inte heller längre. Det har hörts rop i flera månader om ”Moyes out”, vilket de senaste veckorna har förvandlats till upprorsstämning. Kvar är ägaren och styrelsen.

Det har kommit kritik från många håll under säsongen, inte minst från gamla spelare i Sunderland, att laget helt har saknat hjärta och kampvilja. De flesta har nog insett att Sunderland även brister i kvalitet, efter åratal av oengagerat värvande, men det är en sak att förlora, det kan hända alla, att däremot förlora utan att bjuda upp till kamp är något helt annat. Få saker kan vara mer demoraliserande för lagmoral och klubbkultur än det.

Det är den som är manager som sätter dagordningen för ett lags hjärta och kampvilja. Den dagordning som David Moyes satte bara några veckor in på säsongen var emellertid att en nedflyttningsstrid var i princip oundviklig, och ända sedan dess har han gett ett alltmer uppgivet intryck. När generalen ger upp striden så kan man inte förvänta sig att soldaterna ska offra liv och lem för den goda sakens skull.

Det här är dagen då nedflyttningen blir verklighet. Om Sunderland den här omgången tar färre poäng än Hull City så är Sunderland matematiskt klara för The Championship. Med andra ord, förlorar Sunderland mot Bournemouth hemma på Stadium of Light, samtidigt som Hull klarar oavgjort borta mot Southampton, så finns inte längre ens ett teoretiskt hopp. Eller om Hull vinner samtidigt som Sunderland bara klarar oavgjort.

Det är naturligtvis ändå bara en tidsfråga. Sker det inte idag så sker det i nästa omgång, eller omgången därpå. Men det kommer ske. Sunderland kommer spela i The Championship nästa säsong. Det kommer markeras tydligt från läktarna på Stadium of Light under dagens match att supportrarna inte vill se Sunderland i The Championship med David Moyes som manager. ”Om Moyes har ett uns av självrespekt så lämnar han frivilligt”, låter opinionen.

Det här är dagen då Sunderland kan åka ur Premier League. Det kan också vara dagen då David Moyes karriär som manager inom engelsk fotboll, åtminstone i Premier League, i praktiken kan vara över. Efter hans bedrifter med Everton, hans omöjliga uppgift och oblida öde med Man Utd, och därefter hans modiga om än misslyckade äventyr med Real Sociedad, hade det varit något jag faktiskt hade beklagat.

Men med Sunderland fick David Moyes faktiskt en riktigt bra chans till personlig upprättelse. En chans han inte bara har misslyckats med utan i allt väsentligt även valt att inte ta. Sunderland kommer spela i The Championship från och med nästa säsong. Sunderland kommer vilja ta sig tillbaka till Premier League om inte redan nästa säsong så inom de närmaste säsongerna. Det finns inte längre rimliga skäl att tro att David Moyes kommer klara av den uppgiften.

Det finns kanske inte ens rimliga skäl att tro att David Moyes verkligen vill ta sig an uppgiften. Sunderland behöver en kapten som är villig att sjunka med skeppet, men kapabel att få skeppet stridsdugligt. Den kaptenen är inte längre David Moyes, som är dead man walking i Sunderland.

Rafa Benitez flaggade på presskonferensen inför matchen att sex spelare kände av skador och skulle inte kunna delta. Det handlar om Jamaal Lascelles, Matt Ritchie, Vurnon Anita, Dwight Gayle, Grant Hanley och Jesus Gamez. Flera viktiga spelare bland dem. Och kanske är en rimlig fråga hur många av dem som hade spelat ikväll om uppflyttningen ännu inte var säkrad.

Rafa Benitez bedyrade flera gånger på presskonferensen att kvällens match var viktig, och det var svårt att inte lite få känslan av att the Rafa doth protest a little too much. De skulle försöka vinna matchen, menade Benitez. Vilket de säkert på sätt och vis kommer göra, men Benitez har låtit på precis det här sättet förut när hans lag inte har visat sig vara överdrivet motiverade.

Då pratade Benitez med desto mer hetta om vad Newcastle har uppnått den här säsongen, och det är rätt uppenbart att uppflyttningen i sig väger betydligt tyngre för Benitez och för Newcastle än seriesegern. Inte så märkligt så klart då det är just Newcastle, där det endast är uppflyttning som räknas. Lite visar det även det tveksamma värdet i seriesegrar i lägre divisioner.

Det vore kanske fel att säga att Rafa Benitez inte har haft fokus på kvällens match mot Cardiff, men han har i alla fall fokuserat mycket energi på att kratta inför sommaren och den kommande Premier League-säsongen. Det gick inte mycket tid till spillo där, då han alltså redan hunnit konstatera att huruvida han blir kvar i Newcastle beror på ägaren Mike Ashleys ambition med klubben.

Naturligtvis är det en del i ett politiskt maktspel. Rafa Benitez vill säkerställa att Newcastle och Mike Ashley tillhandahåller tillräckligt med pengar för att på allvar kunna förstärka laget inför Premier League. En viktig markering att göra kan tyckas. Benitez förhandlar med sin viktigaste tillgång, sig själv. Det kommer onekligen avslöja vad Ashley egentligen vill med Newcastle.

Det visar emellertid hur Newcastles, Rafa Benitez och därmed förmodligen även spelarnas fokus ligger längre framåt i tiden än specifikt dessa två sista omgångar på säsongen. Det är med andra ord kanske inte aktuellt att förvänta sig några sång- och dansnummer av Newcastle i deras två sista omgångar, ikväll mot Cardiff och så nästa helg mot Barnsley.

Egentligen hade jag tänkt ägna den här matchbloggen åt Cardiff. Men det är svårt att hitta något vettigt att säga om dem. En fullständigt anonym klubb för närvarande som för en anonym tillvaro i mitten av tabellen. Vincent Tan är fortfarande klubbens ägare och därför ska man kanske inte låta sig förvånas att Neil Warnock är manager. Han har jobbat åt flertalet galna ägare.

Neil Warnock är förvisso en på flera sätt underskattad manager på den här nivån. Kanske skulle han kunna beskrivas som The Championships Sam Allardyce. Cardiff hade en katastrofal säsongsinledning innan Paul Trollope fick sparken i början av oktober och ersattes av Warnock. Något som snabbt betydde säker mark för Cardiff.

Det är ändå inte alldeles lätt att se vad Cardiff egentligen vill som klubb. Och kanske är det invändningen som är möjlig mot en manager som Neil Warnock, att det är en utmärkt manager för en klubb som bara har som ambition att överleva, inte mer. Och att Cardiffs och Vincent Tans anställning av Warnock visar på att klubben för närvarande saknar mål och riktning.

Förhoppningsvis är jag för elak mot Neil Warnock. Hos honom kan det så klart mycket väl finnas både mål och riktning. Han har påbörjat ett förnyelsearbete med spelartruppen, där flera spelares kontrakt ska förhandlas i sommar. Bland annat är det inte omöjligt att trotjänaren Peter Whittingham gör sin sista hemmamatch för Cardiff ikväll.

Kanske vore det nyttigt för Cardiff och för Neil Warnock att få den draghjälp det skulle innebära om Swansea ramlade ned i The Championship, med den rivalitet som då skulle uppstå. Det skulle ge dem en motpol i toppen av tabellen istället för den motpol runt botten av tabellen som Bristol City för närvarande utgör.

But I digress… Cardiff – Newcastle ikväll alltså. Säsongens sista fredagsmatch i The Championship.

Det finns mängder av teorier om fotbollen. Likaså mängder av modeller och metoder för att försöka bryta ned fotbollen i sina olika beståndsdelar. Men det görs betydligt färre försök att förstå fotboll som helhet. Förmodligen för att det blir alltför komplicerat med konventionella verktyg. Alltså saknas teorier som försöker förklara fotbollens viktigaste och mest grundläggande fråga:

Varför vinner (och förlorar) fotbollslag matcher?

Nu syftas så klart på teorier något mer djuplodande än att konstatera att ett lag vinner eftersom det gör fler mål än det släpper in. Sådant måste naturligtvis betraktas som rena självklarheter, sådant som inte på något sätt gör oss klokare än vad vi var innan, och som inte besvarar frågan, utan bara formulerar om den. Ändå är det på den nivån många engelska tränare befinner sig.

Utan att göra anspråk på uttömmande och fulländad sanning så har jag ändå med åren lyckats formulera min egen fotbollens teori om allting, mitt eget svar på varför fotbollslag vinner eller förlorar fotbollsmatcher. Det är så klart en teori bland andra, varken mer eller mindre, men ska kanske framför allt förstås som mitt sätt att se på och förstå fotboll.

Influerad som jag möjligen är av klassisk managementteori så kan även min fotbollens teori om allting sammanfattas i fyra p:n (4P) – position, possession, pace och penetration. Fyra beståndsdelar med sina olika respektive inbördes förhållanden, där två av dem (position och penetration) kan ses som core values, och de två andra (pace och possession) som olika core strategies.

Position. Ett kärnvärde som i huvudsak ska ses som ett mått på ett lags system och organisation. Ett viktigt värde inte minst för ett lags defensiv, då centralt för ett lags försvarsspel är att spelarna ligger rätt i sina positioner och laget därför kan fungera som en helhet. Viktigt även offensivt då goda positioner underlättar ett snabbt och penetrativt anfallsspel.

Penetration. Ett andra kärnvärde som framför allt är ett mått på effektiviteten i ett lags anfallsspel. För att ett anfallsspel ska vara framgångsrikt i längden krävs att det lyckas tränga genom motståndets försvarspositioner. Huvudsakligen är det alltså ett mått som riktar in sig på ett lags förmåga att omsätta bollinnehav i konkreta och farliga målchanser.

Pace. Ett lag behöver alltså position och penetration för att vinna matcher. En strategi att uppnå dessa värden är pace, det vill säga fart. Där finns en mest uppenbar relation till penetration. Fart i sitt eget uppbyggnadsspel och i sitt anfallsspel gör det lättare för laget att tränga genom motståndarförsvaret, bland annat för att det därmed oftare befinner sig ur position.

Possession. En annan strategi är possession, det vill säga bollinnehav. Detta är en strategi med både defensiv och offensiv koppling. Defensivt är det ett sätt att minimera risken för att det egna laget befinner sig ur position i händelse av bollförlust. Offensivt är det framför allt en metod för att dra motståndet ut ur position. Däremot hamnar possession ofta i motsatsförhållande till pace.

Hur kommer det sig att Chelsea vinner fotbollsmatcher? Ett väsentligt exempel då Chelsea har vunnit flest matcher av alla i Premier League, vilket troligtvis betyder att de vinner ligan. Chelsea vinner fotbollsmatcher då de är otroligt trygga och stabila i sitt eget positionsspel, samtidigt som de genom sitt snabba anfallsspel är väldigt penetrativa i sitt anfallsspel.

Varför lyckas inte Man Utd vinna fotbollsmatcher? Av de sex storklubbarna har ingen annan klubb i närheten av så många oavgjorda matcher som Man Utd, vilket är skälet att de inte varit med i titelstriden. Den främsta orsaken är mängder av missade chanser, en produkt av för långsamt och icke-penetrativt anfallsspel, och ett stundtals otydligt definierat positionsspel.

Hur kommer det sig att Sunderland förlorar fotbollsmatcher? Sunderland är det lag som har förlorat flest fotbollsmatcher i Premier League den här säsongen och det är ingen tillfällighet att de åker ur. Det går att spåra orsakerna i deras förluster till ett bristfälligt och odisciplinerat positionsspel tillsammans med en oförmåga att upprätthålla egen possession.

Varför lyckas Crystal Palace undvika att förlora fotbollsmatcher? Än en gång har Sam Allardyce lyckats få ordning på ett nedflyttningshotat fotbollslag, utifrån principen att i första hand undvika att förlora fotbollsmatcher. Att han lyckas så konsekvent beror på hans fokus på disciplin i det egna lagets positionsspel, vilket så ofta neutraliserar motståndarens anfallsspel.

Är det här komplicerade punkter? Nej, det är i själva verket grundläggande begrepp, men där det framför allt tydliggörs hur de hänger samman. Det ger en utgångspunkt att förstå varför jag ofta uttrycker en skepsis till mer isolerade nyckelmått som bollinnehav, passningsprocent eller löpmeter för att förstå en fotbollsmatch. Det är mått som helt enkelt inte alltid är valida.

De fyra p:na i fotbollens teori om allting är en begreppsapparat med vilken det är möjligt att förstå varför fotbollslag vinner eller förlorar fotbollsmatcher. Den kanske mest grundläggande frågan av dem alla. De fyra fallen ger, mycket kortfattade, exempel på hur begreppsapparaten kan användas rent praktiskt som analytiskt verktyg. De ger oss följande modell:

Den engelska fotbollen har många exempel på lag som normalt sett är bra på det ena eller på det andra. Lag som är bra på position men sämre på penetration. Alternativt lag som är bra på possession men inte lika bra i termer av pace. Detta är naturliga motsättningar. Svårigheten, och vad som definierar så kallade mästarlag, ligger i förmågan att balansera dessa motsättningar.

Det vill säga att kunna kombinera position och penetration, och kunna kombinera pace med possession. Det lag som behärskar alla fyra dessa beståndsdelar kommer ha goda chanser att vinna Premier League, och även ha goda chanser att hävda sig i Champions League. Att behärska samtliga fyra beståndsdelar ger även möjlighet till en annan värdefull egenskap.

Anpassningsbarhet. Survival of the fittest.

När Man City och Man Utd drabbar samman i det här derbyt, det andra för säsongen, så gör de det istället som fyra och femma i tabellen. De båda lagen slåss inte om någon ligatitel utan istället om att kvalificera sig till Champions League. Det är med andra ord med goda skäl som kvällens Manchesterderby något elakt har kallats för loserderbyt – förlorarderbyt.

Man Utds säsong skulle börja krackelera redan under och direkt efter derbyt på Old Trafford. Man Citys säsong skulle fortfarande rulla på ytterligare några veckor innan de strukturella svagheterna i laget skulle börja synas, och den tidiga entusiasmen hade hunnit lägga sig. Båda Manchesterklubbarna har fått finna sig i att bli frånsprungna av både Chelsea och Tottenham.

Alltså är det kanske inte så konstigt att både Pep Guardiola och José Mourinho har hållit så låg profil som de har gjort inför kvällens match. Båda två vet nog om att ingen av dem, och inget av deras lag, har presterat eller levererat den här säsongen som rimligtvis borde ha förväntats av dem. Det är alltså inte läge att slå sig själva för bröstet.

Manchesterderbyt har istället – den här säsongen, är värt att påpekas – blivit ett slags race to the bottom. Vem eller vilka har egentligen misslyckats minst, eller möjligen mest? Vilka kommer efter säsongen och under sommaren kunna spinna storyn inte minst för sig själva att deras säsong faktiskt inte var så värst misslyckad eftersom någon annans säsong var ännu mer misslyckad?

Champions League blir en viktig måttstock. Den som lyckas placera sig bland de fyra bästa i tabellen kommer självfallet hävda detta som vad som gör säsongen i alla fall dräglig. Alldeles oavsett att förväntningarna var så mycket högre inför säsongen. Lyckas båda placera sig bland de fyra bästa så blir det svårt att särskilja dem. Likaså om båda hamnar utanför.

Titlar blir den andra stora måttstocken. Det svider så klart för Pep Guardiola att för första gången i sin managerkarriär lämna en säsong helt utan titlar. Här har José Mourinho och Man Utd till synes övertaget med två silverlyftningar på Wembley redan, och goda chanser på en tredje fin titel. En seger för Man Utd i Europa League skulle göra en tidigare underkänd säsong väl godkänd.

Kanske är det till och med så enkelt att det i slutänden landar i vem av de båda klubbarna som går segrande ur mötena lagen emellan. Pep Guardiola och Man City har ett övertag här i och med att de redan vunnit den första matchen. Om de vinner även det andra ligaderbyt tar de inte bara ett gigantiskt kliv mot att säkra Champions League, de kan utan problem hävda att de är det bättre laget.

Vilket Man City förmodligen är. Åtminstone i meningen att de kan sägas ha det överlag bättre spelarmaterialet, den bredare spelartruppen, och det bättre fungerande anfallsspelet. Både Man Citys och Man Utds strukturella och kulturella problem underskattades av de allra flesta inför säsongen, men Man Utds problem underskattades nog mer.

Och kanske är det därifrån en av den här säsongens kanske viktigaste slutsatser kan hämtas. Nämligen att hela den här idén om så kallade demonmanagers är våldsamt överdriven. Man Citys och Man Utds stora problem underskattades eftersom alla, eller nästan alla, tog för givet att Pep Guardiola och José Mourinho var andar i flaskan, den omedelbara lösningen på alla problem!

Det var de inte. Varken José Mourinho eller Pep Guardiola visade sig vara de mirakelarbetare vi möjligen tillskrivit dem att vara. Däremot finns alla skäl att misstänka att de är väldigt skickliga managers, var och en på sitt sätt. Det finns också alla skäl att tro att både Pep Guardiola och José Mourinho kommer visa sig bli framgångsrika med Man City respektive Man Utd.

Men när de blir det kommer det inte vara fråga om något mirakel. Bara en funktion av hårt och envist arbete. Och pengar skulle förmodligen många vilja inflika. Inte minst Antonio Conte som trots att hans Chelsea spenderade £120m på nya spelare inför säsongen ändå tyckte det var läge att skicka iväg en pik till de båda Manchesterklubbarna om att pengar inte var allt.

En välförtjänt pik. Precis som förlorarderby är ett välförtjänt epitet. Antonio Conte och Chelsea befinner sig i den positionen att de kan skicka iväg sådana pikar. De kan slå sig för bröstet. Befinner man sig däremot där Pep Guardiola och Man City, och José Mourinho och Man Utd, är så är man bara i position att ta emot pikarna, bita ihop och ge sig fan på att aldrig hamna där igen.

Samt se till att försöka vinna derbyt. För att därefter möjligen försöka undvika att förnedra sig med att stoltsera över att vara den klubb som misslyckats minst.

Avbytarbänken:
Petr Cech, Arsenal
Gabriel Paulista, Arsenal
Jose Fonte, West Ham
Harry Arter, Bournemouth
Jordan Ayew, Swansea
Anthony Martial, Man Utd
Diego Costa, Chelsea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Hull City. Sanslöst tung seger för Hull City mot Watford, särskilt sedan Oumar Niasse något orättfärdigt fått ett rött kort redan i första halvlek. Att ändå vinna matchen och ta tre poäng vittnar om bra organisation i laget och stark kampmoral. Marco Silva har varit en frisk fläkt i Premier League, men det här var första gången vi såg en riktig glädjeexplosion vid sidlinjen.

Man Utd. Läget i tabellen har ju knappast sett särskilt ljust ut för Man Utd om man dessutom kombinerar det med återstående spelschema. Alltså finns det inga skäl att klaga när man plockar poäng både absolut och relativt från oväntade håll, som att vinna borta mot Burnley samtidigt som Liverpool tappar poäng.

Crystal Palace. Har blivit något av Liverpools boogylag under senare säsonger, även om det kanske framför allt har varit på Selhurst Park. Vinsten på Anfield var en produkt av utmärkt försvarsspel och ännu en markering för att Crystal Palace under Sam Allardyce har hittat formen. Bra insats även ikväll mot Tottenham.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Middlesbrough. Kvällens vinst mot Sunderland förändrar så klart inte den brutala bortatorsken mot Bournemouth som i praktiken förpassade dem ut ur Premier League. Om något så gör kvällens vinst bara det hela värre, eftersom det gjorde den så mycket mer dyrbar. Det känns som en i stora drag bortkastad säsong för Middlesbrough.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sam Allardyce. Strålande defensiv insats av Crystal Palace borta på Anfield, och det gick verkligen att se en enastående skillnad mot hur det såg ut för Crystal Palace tidigare under säsongen. Det var försvarsspel i sin kanske allra finaste form, vilket betyder att även om Crystal Palace har ett tufft spelschema kvar så ska vi inte underskatta deras chanser att ta en hel del poäng där också.

OMGÅNGENS MÅL

Diego Costa, Chelsea 4-1, Southampton (h). Strålande mål av Costa som med sina två mål gjorde slut på sin så kallade måltorka, vilket borde vara blåbärssylten i Chelseas muffins inför säsongsavslutningen. Kanske ett sätt för Diego Costa att avsluta sin tid i Chelsea på bästa möjliga sätt.

:::

TRE PUNKTER

Hull vs Swansea. Det står och väger i nedflyttningsstriden. När Hull förlorar så förlorar även Swansea. När Swansea vinner så vinner även Hull. Så har det sett ut de tre senaste omgångarna. Hull har två poängs försprång på Swansea, som däremot har något bättre målskillnad. Vi kommer säkerligen inte få se någon great escape den här säsongen, men däremot kommer vi få se en härlig tvekamp mellan Hull och Swansea, mellan Marco Silva och Paul Clement, om vilket lag som ska sluta ovanför strecket. Att något annat lag ska blanda sig i (Middlesbrough) eller bli indraget (Burnley) i kampen känns osannolikt, om än kanske inte helt omöjligt.

Death and taxes. Bara två saker är säkra inom engelsk fotboll, döden och skatter. Skattmasen kom och bankade på dörren hos både Newcastle och West Ham under dagen med anledning av vad som rapporteras om misstankar om skattefiffel i samband med spelarvärvningar. Upprörda röster har hörts under dagen om hur det är ännu ett exempel på hur den engelska fotbollen inte kan styra sig självt, men det känns väl spontant som att det är så här det rimligtvis måste fungera, att det är samhällets rättsväsende som kontrollerar så att klubbarna följer samhällets regler. Och det systemet ser ju åtminstone ut att fungera rätt effektivt. Vilket är mer än man kan säga om FA:s och Football Leagues olika försök att agera myndighet.

Derby of Doom. Det har pratats om torsdagens Manchesterderby som ett förlorarderby, med viss rätt. Men vad ska vi då använda för ord om det derby som utspelades ikväll mellan Middlesbrough och Sunderland? Louise Taylor, tror jag, hade ett rätt bra uttryck – derby of doom. Och det var sannerligen en match som gav levde upp till epitetet. Middlesbrough vann i alla fall matchen och kan ta det med sig, för Sunderland var det möjligen upplevelse att upptäcka att jovisst kunde faktiskt säsongen bli värre än vad den redan var. Det var ”Moysie out”, det var ”you’re not fit to wear the shirt!”, på vilket Fabio Borini såg ut att replikera med att ge bort sin Sunderlandtröja till en Middlesbroughsupporter. Hur ska Sunderland kunna gå upp i Premier League igen när det ser ut så här?

:::

FÖR ÖVRIGT

Hur katastrofal hade Arsenals säsong egentligen sett ut om de inte hade haft turen på sin sida mest hela säsongen?

Fjärde raka segern i FA Youth Cup för Chelsea ikväll.

Vilken söndag vi har framför oss efter veckans matcher – först Everton mot Chelsea, sedan Tottenham mot Arsenal. Avgörande, på flera håll.

Väldigt starkt av Tottenham att vinna kvällens match.

Både Middlesbrough och Sunderland kommer åka ur Premier League, båda lagen vet om det, allt som finns kvar att spela om är att undvika sista plats i tabellen. Det är inte precis något som är ägnat att entusiasmera ens de mest inbitna supportrarna, och det bistra tabelläget gör det inte ens särskilt relevant att sträva efter den lokala prestigen att sluta ovanför varandra.

Det finns ingen försoning för säsongen att finna för vare sig Sunderland eller Middlesbrough i att vinna det här derbyt. Det är i själva verket en slags generalrepetition inför kommande säsong eller säsonger i The Championship, och i det avseendet kan matchen ha en betydelse. Att sätta stämningen för den säsong som följer.

Steve Agnew vet nog redan att hans tid som manager för Middlesbrough blir kortlivad och slutar efter säsongen. Hans försök att göra Middlesbrough mer offensiva har misslyckats samtidigt som laget har tappat sin defensiva form, och laget har inte svarat på hans ledarskap på det sätt som Middlesbrough rimligtvis hade hoppats.

David Moyes situation är en annan. Han är manager i en klubb vars ägare och ledning redan inför säsongen bestämde sig för att hålla fast vid honom oavsett säsongens utfall, nedflyttning en redan hemräknad möjlighet. Något som har mer med kortsiktigt ointresse att göra än engagerad långsiktighet. Men vilken anda kommer prägla hans tid som manager?

Det är kanske främst i det avseendet som kvällens match faktiskt spelar någon roll för Sunderland. Att åtminstone avsluta säsongen på en positiv not. Att ta med sig i alla fall en pust av frisk luft in i nästa säsong. Det är väl tveksamt om det i sig gör fansen mer positivt inställda till en trumpen David Moyes, men kanske mildras då i alla fall kritiken av en glimt av hopp.

Kontrasten med Newcastle känns ändå påtaglig. Newcastle blev nedflyttade till The Championship med en helt ny optimism runt klubben tack vare att Rafa Benitez hade kommit till klubben och valt att stanna kvar. Där fanns trots en svag säsong fortfarande en framåtanda. Någon sådan optimism har Moyes inte lyckats uppbåda runt Sunderland.

Den optimismen hjälpte Newcastle i sitt ombyggnadsarbete inför säsongen och att övertyga spelare att gå till Newcastle, alternativt stanna kvar i Newcastle, trots att de alltså spelade i The Championship. Det i sin tur lade grunden till deras omedelbara uppflyttning. Utan den optimismen blir det desto svårare för Sunderland och för Middlesbrough att upprepa Newcastles bedrift.

Både Middlesbrough och Sunderland kommer förlora viktiga spelare. Det har redan pratats om att bland andra Leicester rycker i Middlesbroughs viktiga mittback Ben Gibson. Vare sig Jordan Pickford eller Jermain Defoe, de två spelare som ändå har haft bra eller godkända säsonger, lär följa med Sunderland ned i The Championship.

Men vilka spelare kommer vilja gå till Middlesbrough eller Sunderland? Hur skulle Middlesbrough kunna övertyga en anfallare som Dwight Gayle att ta ett kliv tillbaka i karriären ned till The Championship från Crystal Palace? Hur skulle Sunderland kunna övertyga en etablerad yttermittfältare som Matt Ritchie att lämna Bournemouth och följa med den ned i The Championship?

Newcastle lyckades med detta eftersom de kunde sälja in en vision och ett projekt om The Championship som något tillfälligt och övergående, och om att spelarna därefter skulle tillhöra en av Premier Leagues större klubbar. Ett steg bakåt för att ta två steg framåt. Med vilken trovärdighet skulle Middlesbrough eller Sunderland kunna sälja in en liknande vision?

Det är med andra ord en annan typ av spelare som Middlesbrough och Sunderland i första hand kommer kunna värva. Deras återuppbyggnad måste ske runt egna talanger, redan etablerade spelare i The Championship eller lovande spelare i Football League. Vilket ställer krav på bra scouting, något som borde vara oroväckande inte minst för Sunderland.

Det kan visa sig bli det sista derbyt i Premier League på många år för både Sunderland och Middlesbrough. Däremot kommer vi garanterat nästa säsong få uppleva samma derby åtminstone två gånger i The Championship. Frågan är om det är besvikelsen över det första eller insikten om det andra som kommer prägla atmosfären på Riverside ikväll.

Och hur viktigt blir det att vara laget som undviker sistaplatsen? En position från vilken det traditionellt sett har varit svårt att uppnå omedelbar och automatisk uppflyttning igen.

Premier League skulle komma att se en revolution, eller kanske snarare en evolution. Men den som skulle stå för den och i någon mening personifiera den var Antonio Conte. Han har fört in pragmatismen i engelsk fotboll igen. Han har omdefinierat hur defensiv fotboll spelas i Premier League och han har därmed dragit engelsk fotboll in i en ny renässans.

Antonio Conte är inte den förste managern som tillämpat en trebackslinje i Premier League, men han är den förste att göra det konsekvent och definitivt den förste att dominera ligan med systemet. En trebackslinje hade den här säsongen använts vid tio tillfällen i Premier League innan Antonio Conte gjorde sitt taktiska skifte i början av oktober. Därefter över 100 gånger.

När ett lag som vinner Premier League använder ett taktiskt system så sprider det sig också snabbt. 17 av Premier Leagues klubbar för närvarande prövat en trebackslinje åtminstone någon gång under säsongen, att jämföra med blott hälften av klubbarna förra säsongen. Vinstprocenten är också betydligt högre för lag med trebackslinje (47,3%) än med traditionell fyrbackslinje (36,7%).

Vad är motivet bakom den taktiska förändringen? I första hand är det en fråga om ökad defensiv stabilitet. Det som kallas trebackslinje är i själva verket, det vill säga när det egna laget inte har bollen, en fembackslinje. Tre mittbackar gör det lättare att täcka upp för varandra och laget mindre känsligt om motståndet lyckas dra en av mittbackarna ur position.

Trebackslinjen ger ett numerärt överläge i backlinjen, men ger med flexibla wingbackar även ett numerärt överläge på mittfältet när det egna laget har bollen. Det vore ett misstag att se det enbart som ett defensivt taktiskt grepp, vilket vem som helst kan intyga som har sett Chelsea spela med Marcos Alonso och Victor Moses som wingbackar den här säsongen.

Anfallsmässigt är det en fortsättning och vidareutveckling på en trend vi sett inom världsfotbollen under senare år, där fart (pace) snarare än bollinnehav (possession) har blivit den dominerande idén. Lagets låga utgångspunkt och spelarnas positioner och rörelser (position) begränsar motståndets utrymme samtidigt som offensiven blir snabb, direkt och effektiv (penetration).

Det här är egentligen inga nyheter inom engelsk fotboll. Ett välorganiserat försvarsspel kombinerat med ett anfallsspel baserat runt snabba omställningar har i själva verket varit grunden för de flesta engelska mästarlag och alla större engelska framgångar i europeiskt cupspel. Tvärtom är det de senaste årens experiment med imititativ possessionboll som är det främmande.

Det skulle alltså kunna verka som om Antonio Conte kanske i själva verket inte har introducerat något nytt alls. Men kanske skulle man kunna säga att Conte har återfört till Premier League en slags insikt om försvarsspelets betydelse, i en liga som under den senaste femårsperioden har sett en rejäl försämring i just det klassiska försvarsspelet.

För försvarsspelet har stor betydelse i Premier League och har i själva verket alltid haft det. Det finns i själva verket inte ett enda lag som har vunnit Premier League de senaste 40 åren som inte har haft ett bra försvarsspel. Det enda lag som eventuellt utgör undantaget är Man City 2013-14 men som vann ändå eftersom laget som jagade dem hade ett ännu sämre försvarsspel.

Det finns däremot mängder med exempel på lag som har excellerat med ett fantastiskt anfallsspel men som aldrig har vunnit Premier League – eftersom de inte hade ett tillräckligt bra försvarsspel. Newcastle, Liverpool, Arsenal och Man City har samtliga genom åren gett exempel på detta. Det är ofta vackert, men det räcker inte till.

Det betyder inte, vilket är en distinktion jag redan har gjort i samband med Champions League, att det är nödvändigt att vara ett defensivt lag för att vinna Premier League. Tvärtom är högklassigt anfallsspel helt nödvändigt. Men det är nödvändigt att vara ett defensivt skickligt lag. Finns inte den grunden blir laget alldeles för sårbart över en hel säsong.

Det finns alltså alla skäl för Antonio Conte att känna stolthet. Han har slagit den första spiken i kistan för ett förhärskande tankemönster i vilket defensiven har blivit någon slags trist eftertanke, händelsevis sammanfallandes med de engelska klubbarnas tomgång i europeiskt cupspel. Den taktiske revolutionären i Premier League blev inte Pep Guardiola utan Antonio Conte.

Det är triumfens dagar för Chelsea och för Antonio Conte. Prestigekampen på Wembley mot Tottenham slutade med seger. Det var ett tungt slag i debatten om vilket som är Englands just nu bästa fotbollslag. Det vore nu omöjligt för någon att beröva Chelsea det epitetet om de dessutom bevarar sitt försprång och även vinner Premier League.

Men försiktigt där. Chelsea må ha triumferat över Tottenham på Wembley en dag, men den triumfen skulle blekna illa kvickt om de över de kommande veckorna skulle tappa ligatiteln till Tottenham. Alltså gäller det att hålla fokus i de kommande matcherna. En match mot Southampton på Stamford Bridge kan låta överkomligt, men bedrägligt bara dagar efter en cupmatch på Wembley.

Tappar Chelsea poäng mot Southampton ikväll så kommer det naturligtvis ge Tottenham förnyat och förstärkt hopp i titelstriden. Helt plötsligt skulle då försprånget kunna krympa ännu mer. Mycket av det positiva momentum som Chelsea byggde upp i helgen skulle då dessutom gå upp i rök. En vinst skulle däremot öka den psykologiska pressen på Tottenham.

Kanske finns det två sätt att se på det här med att vara taktisk revolutionär. Att det är ett slags tröstpris som delas ut till managers som inte vinner för det första. Eller att det är omöjligt att bli någon taktisk revolutionär utan att vinna för det andra. Antonio Conte ser inte ut att behöva bekymra sig om den distinktionen den här säsongen.

Han har redan taktiskt (r)evolutionerat Premier League. Han ser dessutom ut att vinna Premier League. Det är inte så illa under sin allra första säsong i Premier League. Det blev med andra ord precis så som så många trodde inför säsongen. Fast på helt motsatt sätt och med en helt annan huvudrollsinnehavare.

Det kan med andra ord löna sig att få avvakta med sin match. Newcastle har svajat oroväckande mot slutet och har bara en poäng på sina tre senaste matcher. Det är deras smala lycka att Huddersfield samtidigt har svajat precis lika mycket det, annars hade Newcastles uppflyttning varit i allvarlig fara. Nu ska det till en smärre katastrof för att missa uppflyttning.

Det ska å andra sidan till ett smärre mirakel för att Newcastle på sina tre återstående matcher skulle kunna passera Brighton och således vinna The Championship. Det innebär att de sannolikt slutar och blir uppflyttade som tvåa i serien. Något som gett upphov till en rätt märklig diskussion om Newcastles säsong egentligen ska betraktas som särskilt framgångsrik.

Det är en diskussion som naturligtvis bottnar i förväntningarna inför säsongen att Newcastle med Rafa Benitez som manager mer eller mindre skulle promenera genom The Championship. Uppflyttning skulle vara föga mer än en formalitet. Som det lät på vissa så borde övriga klubbar i The Championship ha ordnat med hedersvakt redan från säsongens början.

Det finns flera skäl till den attityden. Newcastles status som storklubb. Rafa Benitez som manager ger eko av en Premier League-klubb i The Championship-tvångströja. Framför allt ekonomiskt spelar Newcastle i en annan division än de flesta andra klubbar i The Championship. De spenderade mer än Real Madrid på nya spelare inför säsongen. Deras lönebudget är seriens klart högsta.

Men å andra sidan. The Championship är en notoriskt svår serie att vinna. För de lag som finns i serien är det goda chanser att det faktiskt är den svåraste serien i världen att vinna. 24 klubbar där alla i princip kan slå alla. 46 långa omgångar som spelas utan uppehåll under en säsong som är ett par veckor kortare än en säsong i t ex Premier League. Det är ingen cakewalk.

Det går att göra jämförelser med de två tidigare Newcastleupplagor som har gått upp i Premier League. När Kevin Keegan tog upp Newcastle 1992-93, ett mytomspunnet lag på Tyneside, så hade de 87 poäng på 43 omgångar, två fler än dagens Newcastle. Chris Hughtons Newcastle 2009-10 hade 95 poäng efter 43 omgångar, men avslutade å andra sidan säsongen otroligt bra.

Rafa Benitez Newcastle håller sig trots allt ganska bra i den jämförelsen. Vad som kanske oroar är att till skillnad från Hughtons uppflyttning så är Newcastles säsongsavslutning inte lika imponerande. Å andra sidan är också The Championship betydligt tuffare nu än då. Och sedan dess har bara fyra andra klubbar, varav Brighton är en, tagit fler än 85 poäng efter 43 omgångar.

De senaste fem säsongerna så har, av således totalt 15 nedflyttade klubbar, bara en enda klubb lyckats bli omedelbart uppflyttade igen. Nämligen Burnley inför den här säsongen. Med Newcastle skulle den statistiken gå upp till två klubbar av 18 möjliga. Det om något bör illustrera att det är sannerligen inte någon enkel uppgift, som görs på beställning.

Vilket självfallet de båda andra nedflyttade klubbarna inför den här säsongen kan demonstrera. Aston Villa är naturligtvis en klubb med samma status som storklubb, som hade en Champions League-meriterad manager, och relativt sett omfattande ekonomiska resurser. De befinner sig på tolfte plats. Norwich ligger inte särskilt mycket bättre till de. Ingen av dem når ens playoff.

Det blir på något sätt småaktigt att inte ge Newcastle och Rafa Benitez det beröm de faktiskt förtjänar. Dessutom kanske det snarast nedvärderar Brightons insats. Benitez har tagit över ett nyss nedflyttat lag, med de problem detta ofrånkomligen medför, och gjort ett synnerligen kompetent fotbollslag av dem. Han har haft ett bra lag, men inte något fullkomligt lag.

Man måste rimligtvis också ställa sig frågan, om Newcastle och Newcastles supportrar efter förra säsongen, eller inför den här säsongen, hade fått välja att uppnå uppflyttning, men sluta tvåa – hade de accepterat detta? Naturligtvis skulle jag säga, de hade ryckt erbjudandet ur handen innan Rafa Benitez ens hunnit säga ”eh… fact!” Så varför då inte vara glada och nöjda i efterhand?!

Vad som däremot har visat sig under säsongen är att Newcastle förvisso har mycket att jobba med för att kunna känna sig trygga i Premier League. De har haft några av seriens bästa spelare i Jonjo Shelvey, Dwight Gayle och Matt Ritchie. Men där finns också, framför allt i backlinjen, tydliga brister som behöver åtgärdas och förstärkas.

Rafa Benitez är naturligtvis helt rätt manager att ta sig an den uppgiften, det har han bevisat den här säsongen, som måste definieras som om inte succé så i alla fall framgång. Först gäller det däremot att faktiskt ta sig till Premier League. Och vill Newcastle klara det ikväll så måste de vinna mot Preston. Hemma, inför vad jag hoppas är ett kokande St James Park.

Och vem vet, kanske vårens succéspelare i The Championship, Prestons Tom Barkhuizen, som spelade i League Two så sent som i höstas, imponerar så mycket att han blir engelsk fotbolls nästa solskenshistoria och får göra Newcastle sällskap upp i Premier League. Newcastle hoppas så klart på en måndagskväll minst lika smutt som lördagen.

:::

N’golo Kanté utsågs av PFA, det vill säga spelarna, till årets spelare i Premier League. En ren ”spelförstörare” vinner alltså utmärkelsen. Bra eller dåligt? Diskutera!

Eden Hazard tvåa, Zlatan Ibrahimovic trea. Dele Alli tog den unga.

Arsenal gjorde en riktig fightermatch. Och det enda kritiska man skulle kunna säga om det var att det var inte riktigt vad man hade förväntat sig. Men det var mycket med matchen som inte var vad man hade förväntat sig av Arsenal. De tog sig an matchen med en ultradefensiv uppställning. De spelade fysiskt småfult på ett sätt som de själva tidigare beskrivit som rugby eller antifotboll.

Trebackslinjen var kvar. Eller som den mer rätteligen kallas, i synnerhet i den här varianten, fembackslinjen. Det var alla spelare bakom bollen på egen planhalva. Där fanns inte längre några illusioner om vackra sätt att spela fotboll på, endast en idé om hur Arsenal lättast skulle vinna matchen. Och det visade sig effektivt mot Man City som gång efter gång körde fast i spelargröten.

Det är svårt att hålla isär attityd och taktik. Genom att göra sin taktiska förändring signalerar Arsene Wenger klart och tydligt att det är in och slåss på planen som gäller. Det bygger kanske på ett mer realistiskt förhållningssätt till det egna lagets styrkor och inte minst svagheter i relation till motståndarnas styrkor.

Det hjälpte på fler sätt än ett. Inte bara gjorde samtliga defensiva spelare bättre insatser i denna nya uppställning än vad vi har vant oss vid. Naturligt i en taktisk formation som ger bättre täckning åt varandra. Dessutom kämpade sig Arsenal tillbaka från underläge i matchen och vände och vann, för första gången på fem år mot någon av de sex stora klubbarna.

Glädjen efter slutsignalen gick knappast att ta miste på vare sig hos spelarna eller hos Arsene Wenger själv. Han har vandrat omkring med hela världen på sina axlar den senaste tiden och det var inte svårt att se vad den här segern betydde för honom personligen. Det förändrar inte grundanalysen av Arsenal, men det kan förändra bedömningen av Arsene Wengers möjlighet att adressera den.

Om en dryg månad har vi alltså att se fram emot en FA-cupfinal mellan Chelsea och Arsenal. Det blir knappast någon lättare uppgift för Arsenal än vad den här semifinalen blev, om något så tvärtom. Men Arsenal och Arsene Wenger gav i alla fall med den här segern besked om att de inte kan räknas ut i den finalen, att de faktiskt kan trivas i rollen som underdog.

”Det här var inte Arsenal”, sade Theo Walcott efter förlusten mot Crystal Palace för två veckor sedan, och den unisona reaktionen hos oss alla var att jo, det var Arsenal! Alltför väl kände vi igen just det vi då precis hade sett på planen. ”Det här var inte Arsenal”, skulle någon kunna säga efter den här matchen utan att vi skulle kunna protestera alltför högljutt.

Det var ett Arsenal som var svårt att känna igen. Och för närvarande har jag svårt att komma på ett bättre beröm än just det. Det tog dem hur som helst till FA-cupfinal på Wembley.

Världen utbrast i ett unisont ”Arsene Wenger kan förändra sig!” Och det är väl frågan om det egentligen var en taktisk förändring som i första hand gjordes för lagets bästa, som trots resultatet knappast såg särskilt bättre ut, eller mer av politiska motiv för Wenger, både för att bemöta extern kritik om att vara omodern och interna krav på förändring.

Att vinna mot Middlesbrough är en sak. Att vinna på Wembley mot Man City är en helt annan. Det är knappast läge att dra snabba slutsatser om Arsenals återfunna självförtroende efter segern i måndags. Även Arsene Wenger själv lät påskina att lagets självförtroende inte var så bra som det kunde vara, men även att FA-cupen är en annan arena än ligaspelet.

Det är inte svårt att förstå varför Wenger säger så. Men det betyder inte för den sakens skull att det är helt med sanningen överensstämmande. Visst kan det vara befriande att spela en cupturnering istället för ligalunken med alla dess krav. Men det ena påverkar också det andra, och att tro att alla tvivel försvinner bara för vilken turnering man deltar i vore rätt naivt.

Både Arsenal och Man City, och både Arsene Wenger och Pep Guardiola, har sina pågående försök att definiera den här säsongens framgång. Egentligen har de båda ett liknande förhållande till FA-cupen. Att vinna FA-cupen vore så klart en riktigt trevlig bonus, men inte något som ensamt kan rädda säsongen åt någon av dem. Men läget är ett helt annat för Pep Guardiola.

När Pep Guardiola har sitt utvärderingssamtal med sina chefer och med Man Citys ägare och styrelse efter säsongen så finns inga förutsättningar att undvika ett visst missnöje. Att inte heller den här säsongen delta på riktigt i titelstriden tillsammans med uttåget ur Champions League stod inte på dagordningen, och FA-cupen kan inte ändra på detta.

Men Pep Guardiola befinner sig precis i början av sin managergärning i Man City. Hans förtroendekapital är naturligtvis enormt, och Man City har investerat sig både emotionellt och strukturellt i Guardiola. Att vinna FA-cupen samtidigt som Man City slutar på Champions League-plats vore tillräckligt för att kunna kalla det för en godkänd första säsong.

Arsene Wenger befinner sig inte i början av sin managergärning, snarare är det slutet han bevittnar. En alltjämt avlägsen plats bland de fyra bästa den här säsongen skulle inte dämpa det missnöje som har uppstått just med Arsenals benägenhet att därmed låta sig nöja. Det enda som kan ge Arsenals säsong, och Arsene Wenger själv, någon legitimitet är att faktiskt vinna FA-cuptiteln.

Inte för att FA-cupen är en titel stor nog att mätta Arsenalfansens titelhunger. Som konstaterades efter den senaste FA-cupsegern för två år sedan så var det ett steg på vägen mot större ting. Men för att det ändå innebär att faktiskt ha vunnit något. Den här FA-cuptiteln skulle också ge större legitimitet än de båda tidigare då Arsenal måste besegra både Man City och Chelsea för att ta den.

Det är viss skillnad på Wigan, Hull City, Reading och Aston Villa. Det skulle skicka en tydlig signal att Arsenal med Arsene Wenger, tvärtemot rådande uppfattningar, absolut är kapabla att gå tå mot tå i de riktigt stora matcherna mot de riktigt stora klubbarna. Och vi skulle kunna vara rätt säkra på att Arsene Wenger då påpekar hur en vinst kan hjälpa deras självförtroende i ligaspelet.

Allt prat från Arsene Wenger om hur pressen på honom och på laget egentligen var större för tre år sedan är egentligen nys. Ja, då hade det rått en närmare nio år lång titeltorka, men Arsenals förmåga att vinna de stora titlarna är fortfarande en issue. Och då sågs Arsenal, rätt eller fel, som ett lag på uppgång till skillnad från dagens syn på Arsenal som en klubb i stagnation.

Pressen vilar alltså tung både på Arsenal och på Man City den här matchen. För likaväl som en förlust för Arsenal bara skulle väcka till liv samma gamla vanliga kritik och prat om lagets brister, så skulle ännu en cupförlust för Man City ge ännu mer ammunition till de som kritiserat Pep Guardiolas första säsong med Man City, kanske särskilt om den sker just mot Arsenal.

De båda lagens matcher tidigare under säsongen säger oss att Man City bör ses som favoriter. De vann på hemmaplan sedan Arsenal totalt fallit samman i andra halvlek. De hade också övertaget på Emirates, innan de två gånger om spelmässigt släppte Arsenal tillbaka in i matchen, en match som till sist mest påminde om två slagtrötta boxare som inte längre orkade hålla uppe garden.

De är någonstans samma andas barn, Arsene Wenger och Pep Guardiola, och det är inte svårt att föreställa sig att båda kommer förlita sig på sina anfall den här matchen. Men om den första semifinalen mellan Chelsea och Tottenham avgjordes på vilket lag som var mest effektivt framåt, så är det hög risk att den här semifinalen avgörs på vilket lag som gör flest misstag bakåt.

Vi får se om det förmår Arsene Wenger att behålla sin trebackslinje också den här matchen. Att göra det mot Man City på Wembley i en FA-cupsemifinal är så klart något annat än att göra det mot Middlesbrough. Det är samtidigt ett sätt att täppa igen luckorna och öka säkerhetsmarginalen i försvarsspelet, vilket förvisso inte låter som något Arsene Wenger normalt sett skulle göra.

Men när fan blir gammal så blir han religiös.

Vi kan se ett liknande fenomen i England. Heta derbymatcher som har tappat något av sin traditionella hetta men som under säsongen har levt upp och börjat brinna igen. Inte minst tydligt ser vi kanske detta i Yorkshire där den här säsongens framgångar för Leeds, Sheffield Wednesday och Huddersfield har fått även derbymötena lagen emellan att koka.

Derbyn av det här slaget är matcher som inte i sig är beroende av tabelläget för att framkalla passion och heta känslor. Vad som behövs är två klubbar som har det gemensamt att de slåss för och om något, om det sedan är titlar, playoff eller bara gammal, hederlig prestige spelar kanske mindre roll. Gemensamt är två klubbar som blickar framåt där fansen har något att se fram emot.

Birminghamderbyt, eller Second City Derby som matchen framför allt kallas, mellan Aston Villa och Birmingham är historiskt ett av Englands största och bittraste derbyn. Det är en soppa av prestige, klasskamp och politik. Normalt sett hade den här tidiga söndagsmatchen genererat stor uppmärksamhet. Men båda dessa storklubbar har ägnat sina senaste år åt att titta bakåt.

Fansen i Aston Villa och Birmingham kan säkert ägna timmar åt att förklara vad som skiljer de båda klubbarna åt. Men för närvarande finns kanske fler likheter. Det är två klubbar på dekis. Två klubbar i The Championship som hoppats på uppflyttning men snarare har behövt oroa sig för ännu en nedflyttning. Två engelska klubbar kontrollerade av eccentriska kinesiska ägare.

Det är ägare som visat sig vara mer intresserade av de stora namnens lockelse snarare än långsiktig planering. Både Aston Villa och Birmingham valde att sätta sina förhoppningar till namnkunniga italienska tränare, vilket i något olika utsträckning visade sig vara katastrofala beslut. Hade Roberto Di Matteos och Gianfranco Zolas CV:n haft engelska namn hade de aldrig blivit anställda.

Båda klubbarna följde sedan upp dessa katastrofala beslut med att egentligen upprepa experimentet med de stora namnens filosofi, fast den här gången med engelska tränare som varit där och gjort det! Först Steve Bruce i Aston Villa och helt nyligen alltså Harry Redknapp i Birmingham. Åtminstone vad avser Bruce i Aston Villa ser det hittills inte ut att ha gått så värst mycket bättre.

Teorin bakom dessa båda anställningar känns rätt given: Nämligen att eftersom det dokumenterat har fungerat förr, så måste det även fungera nu! Det är inte svårt att se vare sig logiken eller frestelsen i den teorin. Frågan är emellertid om inte spelfältet har förändrats i The Championship, som för lagen i den är världens kanske svåraste serie att vinna. Att gamla teorier inte längre gäller.

Jämför exempelvis med framgångsrika klubbar som Huddersfield och Brighton som har valt en annan väg än bara det största managernamnet, som har jobbat med klubbstruktur och utveckling utifrån en tydlig verksamhetsidé. Jämför även med Norwich som istället för att omedelbart anställa en ny manager först valde att anställa en sportchef, händelsevis Stuart Webber från Huddersfield.

Allt prat om identitet i klubbar kan bli både tröttsamt och klyschigt. Men det har blivit en allt viktigare förutsättning för framgång för klubbar att formulera en tydlig idé och strategi, och därefter bygga upp ett starkt strukturkapital i klubben att realisera denna strategi. Aston Villa och Birmingham väljer, enligt gammal modell, att istället anställa en manager att göra jobbet åt dem.

Därmed delegeras inte bara arbetet utan även den strategiska tankeprocessen. Det gör en klubb beroende av ett notoriskt osäkert humankapital istället för ett eget starkt strukturkapital. Det skapar en situation i vilken manager och klubbledning inte nödvändigtvis arbetar samordnat, och fostrar kortsiktighet då styrelsens enda verktyg att effektera förändring är att byta manager.

Steve Bruce har redan flaggat för den här problematiken när han varit tydlig med att han från sin styrelse fått beskedet att de förväntar sig uppflyttning nästa säsong. Det är ju så klart lättare sagt än gjort. Det är inte svårt att se vad som riskerar hända om Aston Villa efter några månader ser ut att få svårt med den målsättningen. Bruces incitament att jobba långsiktigt är obefintliga.

Både Aston Villa och Birmingham är naturligtvis, utifrån deras storlek och tradition, klubbar som måste ha som ambition att inte bara sikta på Premier League utan faktiskt vara i Premier League. Att de i nuläget inte är det, utan tvärtom sneglar sig oroligt om över axeln efter League One, bidrar till en mer morbid atmosfär i samband med ett av Englands största derbyn.

Atmosfären blir lätt morbid när säsongens enda egentliga glädjeämne är att eventuellt kunna spela ned sin värsta rival i League One. Det brukar sägas att skadeglädjen är den enda sanna. Vi har i min mening två goda exempel i Aston Villa och Birmingham att det uttrycket inte stämmer. Båda klubbarna hade haft betydligt större glädje i derbyt om det gällde något positivt.

Old Firm är tillsammans med säsongens Yorkshirederbyn bra exempel på hur detta är fullt möjligt att återuppnå. Men då måste både Aston Villa och Birmingham börja titta framåt snarare än blicka bakåt.

Det är ett derby. Det är en match på den allra högsta nivån mellan två klubbar som helt enkelt inte tycker särskilt bra om varandra. Det är en match mellan Englands just nu två bästa klubbar. Och det är även en match mellan Englands två taktiskt mest utvecklade fotbollslag. Det är en match som både gäller titlar och prestige. Det är FA-cupsemifinal.

Visst är det också en FA-cupsemifinal som har fått en extra dimension av att de båda klubbarna har närmat sig i ligatabellen. Chelseas supportrar hade gått in i den här matchen med en helt annan air of superiority om Chelsea hade vunnit mot Man Utd och behållit sju poängs försprång. Istället känner de Tottenham jagandes dem i hälarna. Visst kommer det påverka atmosfären på Wembley.

Antonio Conte, som vi ju har fått veta inte likt sin företrädare ägnar sig åt mindgames, har ändå tillägnat sin del av det mediala luftrummet något som i alla fall liknar mindgames. Det är fifty-fifty vilka av Chelsea eller Tottenham som vinner ligan. Tottenham är Englands just nu bästa lag lät det efter matchen mot Man Utd. Tottenham kan inte betraktas som underdogs längre.

Contes förhoppning är självfallet att föra över pressen på Tottenham och tvinga dem att spela med favoritskapet, både i ligan och på Wembley idag. Delvis för att sätta stopp för Tottenhams fenomenala svit av åtta raka segrar i ligan där de inte bara vunnit utan mosat motståndet. Delvis för att hantera det egna lagets haltande form med två förluster på sina fyra senaste matcher.

Det vore en travesti, menar Jamie Carragher, om detta Tottenham inte har vunnit några titlar om två-tre år. Ett påstående av både normativ och positiv karaktär. Normativt eftersom de allra flesta helt säkert önskar att just detta Tottenham får vinna några titlar, att de förtjänar det. Positivt eftersom hur man än ser på saken så är Tottenham bra nog att vinna ett antal titlar.

Det är samtidigt den fysiska och mentala barriär som både Tottenham och Mauricio Pochettino måste passera för att verkligen vinna erkännande. Vill de uppnå riktig storhet räcker det inte att enbart vara ett lag som vinner beundran och väcker stolthet. Storhet mäts genom att vinna titlar. Att vinna titlar kan i sig skapa storhet enligt formeln att framgång föder framgång.

Runt klubbar som inte vinner titlar uppstår ofta från olika håll alternativa sätt att mäta framgång. Om Arsenal hör vi bland annat talas om genomsnittliga tabellplaceringar och lägstaplaceringar. Om Liverpool hade Echo nyligen den lätt absurda sammanställningen att Liverpool ledde ligan om man inte räknade med lagen på tabellens nedre halva. Syftet är lätt genomskådat.

Det finns tendenser till liknande även om Tottenham. Tanken är säkert god. Det påpekas bland annat att Tottenham totalt sett över de två senaste säsongerna har varit det bästa fotbollslaget, och har plockat överlägset mest poäng. Vilket förvisso stämmer och bör kännas uppmuntrande för Tottenham, men det delas inte ut några titlar till det lag som är bäst över totalt två säsonger.

En annan vanligt påpekad bedrift av Tottenham är att konstatera att de är Englands bästa lag per krona. Det vill säga att om vi sätter lagets prestation i förhållande till vad de spenderar på spelare, jämfört med övriga klubbar, så är Tottenham bäst i England. Ingen skulle nog protestera mot detta. Men återigen, det delas inte ut några titlar för detta.

Att vinna titlar ställer inte bara krav på att prestera på högst nivå över längst tid. Det ingår det också, i synnerhet vad gäller att vinna ligan, men för att vinna titlar gäller också att kunna prestera som bäst, och bättre än alla andra, vid vissa specifika och särskilt viktiga matcher, detta kan naturligvis gälla stora matcher i ligan såväl som exempelvis en FA-cupsemifinal på Wembley.

Mauricio Pochettinos bidrag till Tottenham ska sannerligen inte underskattas eller nedvärderas. Han har lyft en engelsk storklubb strax under de övriga upp till superklubbsnivån, genom god organisation och taktisk utveckling snarare än dyra pengar. Han har förvandlat ett notoriskt ojämnt Tottenham till ett föredöme i termer av just jämnhet. Det är första steget.

Nästa steg, kanske sista steget, för Tottenham och för Pochettino måste vara att även visa spetskvalitet och vinnarinstinkt också i de riktigt stora matcherna, mot de allra bästa lagen. Det är på detta område som de enda frågetecknen återstår kring Tottenham och Pochettino. Tottenham är förvisso inte sämre än övriga lag, men heller inte bättre, och det är sällan de vinner dessa matcher.

Det är Tottenhams förmåga att vinna dessa matcher, snarare än att bara inte förlora dem, som kommer definiera återstoden av deras säsong. Ska de ha någon som helst chans att vinna Premier League den här säsongen så kräver det att de besegrar både Arsenal och Man Utd. Ska de vinna FA-cupen krävs det att de besegrar Chelsea och sedan antingen Arsenal eller Man City.

Tecken tyder på att Tottenham gör framsteg i det här avseendet. Tottenham har alltid haft hög skottvolym men den här säsongen har Harry Kane, Dele Alli och Heung-Min Son effektivare avslutat sina chanser. Och då Tottenham förra säsongen ofta mattades efter cirka en timme, och släppte in motståndarna i matchen, så lyckas de den här säsongen hålla trycket hela matchen ut.

Tottenham måste vinna de stora matcherna för att kunna vinna titlar är slutsatsen av detta. Upp till bevis således! Det är examensdags för Tottenham som med rätta har kallats Englands bästa lag de två senaste åren. Telegraph gjorde en lista över de 20 främsta tränarna i Premier League som inte vunnit någon titel. Det är inte en lista Mauricio Pochettino vill vara med på.

Chelsea och Tottenham är Englands två just nu bästa lag. Både Chelsea och Tottenham jagar inte bara en titel utan till och med en Double. Att Chelsea har större chans att lyckas går inte att komma ifrån, tack vare deras försprång i ligan och lättare spelschema. Tottenham hoppas med vinst ikväll att på samma gång ta ett steg närmare FA-cuptiteln och öka sina chanser också på ligatiteln.

Chelsea hoppas även de på många saker. De hoppas kunna ta ett kliv närmare FA-cupen. De hoppas kunna skaka av sig förra helgens prestigeförlust mot Man Utd och José Mourinho. De hoppas kunna psykologiskt sparka undan benen på Tottenhams säsongsspurt. Och de hoppas helt säkert kunna sätta ned foten i debatten om vilket som är Englands just nu bästa fotbollslag.

Bara ett lag kan vinna.

Inför matchen bloggade jag om Man Utds besvär mot lågt liggande försvar och skrev bland annat att det var en brist som skulle kunna komma att kosta Man Utd Champions League-fotboll, och att det räckte med att mönstret skulle upprepas på Old Trafford för att Europa League skulle vara ett minne blott. Det kan utan tvekan sägas att mönstret sannerligen upprepades.

Det var i slutänden Marcus Rashford som bar Man Utd till semifinalen. Det var han som tillsammans med Paul Pogba serverade ledningsmålet. Det var han som ständigt under matchen utmanade Anderlechtförsvaret och det var till slut han som visade tillräcklig kyla i Anderlechts straffområde för att kunna avgöra den här kvartsfinalen. Imponerande av en 19-åring.

Den lärdom som måste ha tagits från matchen är dock att Europa League knappast är någon promenad i parken för Man Utd. De var svindlande nära att åka ut mot Anderlecht, som förvisso inte är något dåligt lag. Marginalerna kommer knappast vara särskilt mycket större mot något av de övriga kvarvarande lagen – Ajax, Lyon och Celta Vigo.

Vi kan i och för sig inte vara alldeles säkra på vilket Man Utd vi kommer se under återstoden av säsongen, annat än att det förmodligen inte kommer likna det Man Utd vi har sett tidigare under säsongen. Zlatan Ibrahimovics skada tvingar fram ett taktiskt omtag för Man Utd och José Mourinho, vilket vi såg mot Chelsea inte nödvändigtvis måste vara någon nackdel.

Vi vet inte omfattningen på Zlatan Ibrahimovics skada, annat än via rykten, men om det är en korsbandsskada som många befarar så kan det ha varit slutet vi såg inte bara på hans tid i Man Utd utan också på hans karriär. En skada är en skada så klart, men tanken har varit tom för Zlatan i över en månad, vilket kan hänga ihop, och kanske var det de fysiska kraven som till sist kom ikapp.

Semifinalerna har precis lottats. Givet spänningen i de fyra kvartsfinalerna så är det naturligtvis många som ser fram emot något motsvarande också i semifinalerna. Man Utd må vara den största och mest profilstarka klubben som är kvar i turneringen, men det känns ändå som ett förhållandevis jämnt fält. Så vilka får möta vilka?

Celta Vigo – Man Utd

Ajax lottades mot Lyon i den första semifinalen vilket innebar att Man Utd fick Celta Vigo på sin lott i den andra semifinalen. En knepig lottning mot ett spanskt lag som har överraskat under säsongen i La Liga och som i och med att de gick till semifinal i Europa League gör sin bästa säsong på länge. Ett väl sammansatt fotbollslag som hos så många av de spanska klubbarna.

Det kunde skrivas spaltmeter om svenskmötet, men då både Zlatan Ibrahimovic och John Guidetti drog på sig skador i sina respektive kvartsfinaler så ser det inte ut att bli något av det. Däremot finns det i Celta Vigo flera spelare bekanta både för Man Utd och England, som Giuseppe Rossi och Iago Aspas. Två spelare som inte tog plats i Man Utd eller Liverpool men som gjort succé i Spanien.

Celta Vigos utmärkta säsong innebär att de har parkerat sig runt mitten av La Liga. En position som kanske inte ser så märkvärdig ut men som har gett dem all möjlighet att koncentrera sig helt och hållet på cupturneringarna där de har haft stor framgång. De slog ut Real Madrid ur Copa del Rey och tog sig till semifinal. Och nu är de alltså i semifinal i Europa League.

Man Utd har inte riktigt samma lyx. Samtidigt som de ska navigera Europa League har de en tät och tight ligasituation att fokusera på. Bortamatcher mot Arsenal och Tottenham omger de båda semifinalerna mot Celta Vigo. Samtidigt som skadeläget börjar se allt värre ut för en redan sliten spelartrupp. På pluskontot ligger att Man Utd än en gång får avsluta på Old Trafford.

Favoritskapet ligger på Man Utd, men som vi redan har sett mot Anderlecht så är inte det någon garanti för någonting. Alla yttre förutsättningar ger Celta Vigo utmärkta möjligheter att ställa till med en rejäl europeisk cupskräll. Sedan är det inte säkert att alla yttre förutsättningar räcker till ändå. Man Utds grundkvalitet bör betyda något även den.

Man Utd – 60%

Och ikväll kan Brighton säkra seriesegern i The Championship om de vinner borta mot Norwich. Vilken triumfresa de sista tre matcherna av säsongen för Chris Hughton och hans spelare.

Alla tankar till Ugo Ehiogu med anhöriga.

Doncaster hade också likt Darren Ferguson sin bästa period på sent 2000-tal när man under Sean O’Driscoll flörtade med playoff-platserna i The Championship och spelade väldigt attraktiv fotboll. Ferguson ledde Peterborough till tre uppflyttningar (en upp till League One, två upp till The Championship) under samma period och spelade halsbrytande offensiv fotboll.

Både Darren Ferguson och Doncaster har fortsatt förespråka offensiv och underhållande fotboll, oavsett resultat. För Doncaster har det betytt att man behöll Paul Dickov som manager trots att han fick dem nedflyttade från The Championship och sedan behållit Ferguson efter han hjälpte dem nere i League Two förra säsongen. Det var inte så att Ferguson kom till ett redan nedflyttningsklart Donny heller, han tog över i oktober. Trots att Doncaster har upplevt tre nedflyttningar och nu två uppflyttningar de senaste sex säsongerna har de ändå bevarat en offensiv spelidé och det symboliseras av deras lagkapten James Coppinger, nummer 26.

Coppinger är en uråldrig fotbollspelare. Som 17-åring värvades han till Newcastle av Kenny Dalglish. 2004 kom han till Doncaster och sedan dess har han varje säsong varit lagets maestro på mittfältet. Hårdföra mittbackar som Matt Mills och kvicka målsprutor som Billy Sharp har kommit och överglänst Coppinger och sedan lämnat Coppinger kvar med bollen. Trots att Coppinger gör sin artonde säsong på seniornivå och spelat över 500 matcher för Doncaster har han ändå denna säsongen lyckats med tretton assists och nio mål hittills.

Han är inte nödvändigtvis den mest perfeka Darren Ferguson-spelaren, det är Craig Mackail-Smith eller George Boyd, då Coppinger nästan känns för avslappnad och kontrollerad för att spela Fergusons autobahn-fotboll men han har bidragit med rätt kontrast. Han kan slå passningarna i djupled som John Marquis eller Tommy Rowe kan löpa på. Enligt football-lineups har nio av Coppingers tretton framspelningar gått till just Marquis eller Rowe. Vilket lirar väldigt bra med min idé av Marquis i ständig konflikt med offsidefällor och hur Tommy Rowe flyger fram från mittfältet.

Sean O’Driscolls Doncaster är tillsammans med Di Matteos WBA mitt favorit-Football League-årgångslag så jag för be om ursäkt för ifall det är så att jag har Hitchcock-Vertigo men detta Doncaster påminner starkt om det tidigare Doncaster. Marquis är den nye Billy Sharp, Jordan Houghton är den nya Simon Gillett, och Andy Butler i backlinjen är den nye Matt Mills. Även om Andy Butlers ambitioner om att bli Premier League-domare är olikt hur Matt Mills samlar på röda kort.

Marquis har faktiskt vunnit League Two två säsonger i rad tekniskt sett då han var utlånad till Northampton ifjol och gjorde en handfull mål. Det var åttonde gången han blivit utlånad av Millwall innan Doncaster värvade honom inför denna säsongen. Hans 26 ligamål denna säsongen och utmärkelsen till League Twos bästa spelare denna säsongen gör honom rimligen till säsongens bästa värvning.

Bortsett från att detta throwback Doncaster manipulerar mig likt jag vore med i De Palmas Body Double uppvisar man många av Fergusons egna kännetecken. Tidigare nämnda Tommy Rowe och även Craig Alcock spelade också för Fergie Jr i Peterborough. Rowes spelstil påminner bäst om Angel Di Maria, en hyperaktiv ytter som inte riktigt är ute på kanten utan hellre centralt eller bara varsomhelst där bollen är. Kollar man på Doncasters highlights är Rowe överallt och inblandad i det mesta eller så råkar han bara springa förbi. Alcock fyller en annan Ferguson-stereotyp bortom målglada anfallare eller mittfältsvirtouser han är nämligen en försvarare som kan spela överallt.

Jag vet inte om Ferguson inte riktigt bryr sig om försvarspel eller om han bara har vissa kriterier som räcker för att du ska kunna spela mittback i hans lag, oavsett vilken som är din rätta position. Han skulle troligen komma väl överens med Guardiola. Alcock kan nämligen vara såväl en frejdig ytterback som kan kan spela mittback. Samma sak gäller Niall Mason som Ferguson lånat in från Aston Villa. Masons naturliga roll kan mycket väl vara som central mittfältare men hos Doncaster har han mestadels spelat på vartenda position i backlinjen och några gånger som defensiv mittfältare.

Det finns två ytterligare Doncaster-spelare jag vill nämna. En av dem är den unge anfallaren Liam Mandeville som var alldeles nyfödd när en 17-årig James Coppinger värvades av Kenny Dalglish till Newcastle. Han började säsongen som en inhoppare ibland och har avslutat denna säsongen med rejäla skadeproblem men under en kort period i vintras var han otroligt bra. På åtta matcher gjorde han nämligen sju mål. 12:e november gjorde han sitt första seniormål, 31:a december gjorde han sitt sjunde mål denna säsongen på straff några minuter innan han byttes ut skadad. Under 2017 har han bara gjort ett enda inhopp och haft Sturridge-ska problem med anklar och lår. Förhoppningsvis är han inte bara en ny Davide Somma.

Den siste jag vill nämna är målvakten Marko Marosi. En ung slovakisk målvakt som antingen inte alls hade planer på att bli professionell fotbollspelare eller som tog en rejäl chansning på sig själv när han lämnade Slovakien för att börja plugga på universitetet i Burnley. Där spelade han för universitetslaget ibland och senare för amatörlaget Barnoldswick innan lyckades få provspela för Wigan. Från Barnoldswick i division 10 till Wigan nyligen nerflyttade från Premier League. Marosi slog förstås inte igenom i Wigan men Doncaster plockade upp honom och efter två säsonger på Doncasters bänk är nu den långa slovaken Doncasters ordinarie målvakt. Nej, jag tänker inte jämföra honom med före detta Donny-keepern Neil Sullivan, så länge han inte släpper in ett mål från halva plan.

THE REPLACEMENTS

Efter sex säsonger i League One är Sheff Utd tillbaka i The Championship. Efter tre misslyckade playoff-försök tog man sig direkt upp istället. Det jag skrev om Sheff Utd för några månader sedan håller fortfarande:

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/01/12/linhem-en-guide-till-toppstriden-i-league-one/ .

Jag vet att många som inte sett Sheff Utd alls denna säsongen lär tippa dem att utmana om playoff-plats i The Championship, de minsta de kan göra är att läsa vad jag skrev eller kolla på John Fleck highlights på youtube.

Som många noterat är det Chris Wilders andra raka uppflyttning efter ha vunnit League Two med Northampton ifjol. Och att han dessförinnan för flera år sedan också vann The Conference med Oxford. Det jag tycker är mest intressant är att Chris Wilder är uppvuxen i Sheffield-området som Blades-supporter, spelade för Sheffield United, och som Oxfords manager brukade han åka och se på Sheffield Uniteds matcher på plats. Det mesta intressanta är inte  riktigt det att han är Blades born and bred utan att Sheffield United länge medvetet har rekryterat just managers med koppling till klubben.

Det är ett ganska vanligt fenomen runtom i världen men det är fascinerande hur mig hur Chris Wilder i stort sett bara är Blades senaste försök att ersätta Neil Warnock. Först prövade nämligen Blades med Warnocks långtida assisterande Kevin Blackwell. Därefter var det Gary Speed. Sedan såg man att Sheffieldfödda Micky Adams som varit pojkspelare i klubben ledde League Two med Port Vale och plockade honom mitt under säsongen vilket ledde till att Sheff Utd åkte ur The Championship.

Sedan dess har Sheff Utd varit mindre fundamentalistiska med sina managerval och försökt välja utomstående manager. Nigel Clough, Nigel Adkins, David Weir, och till och med en före detta Sheff Wed-spelare och manager i Danny Wilson. Alla misslyckades ta dem tillbaka till The Championship. Då återvände man till att anställa en Blades-supporter. Vet ni vem som var den senaste managern före Chris Wilder som vann två raka uppflyttningar med två olika lag? Neil Warnock.

ÖVRIGT

Det är bara några få matcher kvar att spela i Football League. Tre för de flesta lagen i The Championship och League Two. Två för de flesta i League One.

Under påskhelgen blev några lag kvar för uppflyttning.

Brighton är äntligen klara för Premier League. Lyckas de också hålla undan Newcastle som ligger sju poäng bakom kommer jag få utdelning (14 gånger pengarna) på den 50-lapp jag bettade på Brighton som Championship-mästare inför säsongen. Det är svårt att summera hela deras resa som lett hit från att de säsongen 2009-10 låg på nedre halvan av League One och då spelade på den lilla fridrottsarenan (med löparbanor och allt) Whitdean som enbart tog in drygt 8,000 åskådare. Nu spelar man på Amex/Falmer Stadium med ett publiksnitt på nästan 28,000. Det ska bli intressant att se hur de klarar av Premier League. Fortsätter man spela 4-4-2? Särskilt med två så utpräglade anfallare som Glenn Murray och Tomer Hemed? Får man ens behålla Anthony Knockaert? Håller Glenn Murray eller Steve Sidwell för Premier League?

Plymouth säkrade uppflyttning till League One med en 6-1-kross av Newport, som desperat med lysande form på sistone fortfarande inte är nedflyttade, och är nu tillbaka i League One efter sex säsonger i League Two. Mycket likt Portsmouth föll man ner snabbt och det var inte säkert om klubben ens skulle överleva. Men man har hållit skutan flytande och byggt ett väldigt bra lag. Managern Derek Adams har varit lysande på att hitta kvalitetspelare. Graham Carey har burit Matt Ritchie-manteln i League Two och kan sluta på 15 mål och 15 assists den här säsongen. Jake Jervis levererar och det känns fortfarande som han skulle kunna vara ännu bättre. Mittbacken Sonny Bradley har varit en av de bästa mittbackarna utanför The Championship sedan han lämnade Hull.

Även Portsmouth säkrade uppflyttning till League One. Många har väntat på detta och de hoppfulla tippade Pompey för uppflyttning även när de knappt fick ihop ett helt lag. Nu har man dock sannerligen ett lag även om det säkerligen behöver förstärkas om man vill göra avtryck i League One. Det sägs ju dessutom att den gamla Disney-VD:n Michael Eisner vill köpa upp klubben. Särskilt behöver man anfallshjälp, även om jag gillar unge Conor Chaplin, då deras bästa två målskyttar bara gjort tio mål vardera och en av dem är Gary Roberts som är 33 år gammal. Likaså är andra nyckelspelare som David Forde, Carl Baker, och Michael Doyle alla minst 34 år gamla.

Det mest oklara och underhållande just nu är playoff-striden i League Two där åtta lag inom tre poäng kämpar om två playoff-platser. Åtminstone tre olika lag låg tillfälligt på sjunde plats under måndagens omgång. Det går inte att förutspå något av lagen men nämnvärt är att Exeter möter Carlisle i sista omgången och Wycombe möter Cambridge. Vilket är särskilt nämnvärt då Carlisle såg ut att stabilt sluta högre upp men har halkat på en hel korridor av bananskal under våren.

Newcastle bjöd in Huddersfield efter en förlust borta hos Big Mick i Ipswich men det ska krävas mycket för Toon att tappa sitt försprång. Leyton Orient lever ännu. Leeds är plötsligt utanför playoff-zonen sedan de förlorade medan både Sheff Wed och Fulham vann men om de inte helt skiter ner sig lär fortfarande Sheff Wed – Fulham i sista omgången bli direkt avgörande. Wigan är troligen nedflyttade och ser ut att få sällskap av antingen Blackburn, Nottingham eller Birmingham som varit ligans sämsta lag (bortsett från Rotherham) sedan Gianfranco Zola tog över. Bolton, Fleetwood eller möjligen Scunthorpe gör Sheff Utd sällskap upp till The Championship. Coventry och Chesterfield är nu klara för nerflyttning till League Two och Swindon ser ut att göra dem sällskap, men flera kan dras in i kampen om den fjärde nedflyttningsplatsen. Millwall och Southend såg ut att göra upp om sista playoff-platsen i League One men sedan de förlorade i helgen ligger Rochdale nu inte långt efter.

Många blev så klart överraskade när Man Utds laguppställning mot Chelsea presenterades, och Zlatan Ibrahimovic satt på bänken. Utfallet och resultatet innebar att allt prat i efterhand handlade om José Mourinhos taktiska masterclass och om hur Man Utd plötsligt hittat formeln till ett rörligare och mer dynamiskt anfallsspel. Det är fint med efterklokhet.

Inför matchen var tolkningen en annan av José Mourinhos beslut. De flesta såg det som en tydlig indikation på hur Mourinho och Man Utd prioriterade Europa League framför ligaspelet. Själv hade jag en något konspiratorisk idé att José Mourinho än en gång försökte ge sig själv och laget en out på förhand för att på så vis kunna spinna en eventuell förlust.

Fotbollssamtalet är normalt sett programmerat på så vis att det måste vara det ena eller det andra. Antingen en prioritering av Europa League eller en planerad och medveten taktisk disposition. Men en mer komplicerad verklighet innebär att det ena inte utesluter det andra. Det kan, i kanske olika omfattning, ha varit både en taktisk disposition och Europa League-prioritering.

Ryktet om Zlatan Ibrahimovics överflödighet vore hur som helst överdrivet och förhastat. För det första hör det knappast till vanligheterna att Man Utd rent taktiskt ställs mot en högt stående backlinje som den Chelsea visade upp på Old Trafford. För det andra, även om Ibrahimovic har haft sina svagare matcher, så snyter man inte en anfallare ur näsan som hittills gjort 28 mål.

Det är ändå lite märkligt att följa hur det engelska fotbollssamtalet runt Zlatan Ibrahimovic så snabbt bytte karaktär. Märkligt eftersom skepsisen mot honom som spelare försvann för flera år sedan, och den som eventuellt fanns kvar har definitivt försvunnit under säsongen. Men kanske visar det något på att han helt enkelt inte har samlat på sig särskilt mycket med goodwill på banken.

Möjligen är det även en nickning till att Man Utds offensiv så här långt under säsongen har varit statisk och för långsam. Varmed Zlatan Ibrahimovic blir en representation för kritiken mot Man Utds anfallsspel som helhet. Ett anfallsspel som förvisso producerar näst flest stora målchanser av alla lag i ligan men samtidigt är näst sämst i ligan på att faktiskt göra mål på dessa chanser.

Att en sådan statistik över huvud taget är möjlig beror på en kombination av två faktorer. Dels att de som tar avsluten brister i kvalitet och effektivitet. Dels att anfallsspelet är något för långsamt och något för osynkroniserat, vilket särskilt är fallet mot låga försvar. Man Utd har helt enkelt misslyckats med att utsätta låga försvar för tillräckligt hårt tryck och tillräcklig tidsnöd.

Det har naturligtvis haft sina uppenbara och ofrånkomliga konsekvenser. När Leander Dendoncker nickade in 1-1 i slutminuterna för Anderlecht i det första kvartsfinalmötet så var det Man Utds hela säsong sammanfattad i en enda match. Ett Man Utd som kontrollerar matchen, har mängder med målchanser men misslyckas med att döda matchen.

Det är en brist som sedan länge har kostat Man Utd ligatiteln och att alls vara en del av titelstriden. Det är en brist som mycket väl även kan komma att kosta Man Utd Champions League-spel nästa säsong, detta trots dubbla chanser i ligaspel och i Europa League. Det räcker att samma sak upprepas ikväll på Old Trafford för en av dessa chanser, den bästa av dem, ska gå upp i rök.

Så visst var det en taktisk masterclass som Man Utd och José Mourinho bjöd på mot Chelsea. Men vi ska inte därav dra slutsatsen att det är en taktik som ensamt räcker till att vinna vare sig Premier League eller Europa League. Där måste även finnas en murbräcka för att slå sig genom lägre försvar. Om inte annat så av det skälet är Zlatan Ibrahimovic fortfarande i högsta grad behövd.

Däremot finns naturligtvis element i den taktiken som måste appliceras även mot lägre försvar – framför allt rörligheten. Övriga spelare måste röra sig bättre i anfallsspelet och ta löpningar på ett mer systematiskt sätt, för att på så vis öppna ytor och dra isär motståndarförsvaren. Annars kommer en murbräcka som Zlatan Ibrahimovic ständigt ödsla sina krafter mot murens tjockaste del.

Ett bra anfallsspel måste i grunden bygga på att kunna göra mål på många olika sätt och från många olika håll. Vilket också kan beskrivas som att ställa ett motståndarförsvar inför så många problem att de i längden omöjligtvis kommer kunna lösa dem alla. Man Utd var mästare på just det här förr om åren, vilket också gjorde dem till mästare.

Det var då det, Man Utd är inte mästare på detta längre. Det är framför allt två andra klubbar i Premier League, Chelsea och Tottenham, som excellerar i det här avseendet nu för tiden. Men vad matchen mot Chelsea åtminstone visade Man Utd är att de i alla fall är på väg i rätt riktning, att det sker framsteg och att nya idéer adderas till anfallsspelet.

Kanske visade det också att resonemanget om Man Utds beroende av Zlatan Ibrahimovic är något överdrivet till sin karaktär. Sådana resonemang är alltid skakiga i och med att om inte en anfallare finns så skulle där finnas en annan anfallare som haft sitt att bidra. Att inte vara beroende av Zlatan Ibrahimovic gör honom däremot inte det minsta mindre nyttig.

Något Man Utd kan komma att upptäcka redan ikväll, i Europa Leagues kvartsfinal, mot Anderlecht på Old Trafford. Matchen mot Chelsea var en match som Man Utd behövde vinna. Det här är en match som Man Utd måste vinna.

Den naturliga reaktionen är av oförståelse och att avfärda det hela som ännu ett dåligt beslut av en klubb som redan svarat för säsongens alla kategorier dummaste beslut när de innan jul beslutade sig för att sparka Gary Rowett och ersätta honom med Gianfranco Zola. Bara målskillnad skiljde då Birmingham från playoff. Nu skiljer bara en förlust Birmingham från nedflyttning.

Men är beslutet egentligen så dåligt? Birmingham sparkade inte Gianfranco Zola, han avgick på eget initiativ. Ett beslut som kanske är ägnat att framstå som sympatiskt men som ger sken av en manager som lämnar det sjunkande skeppet. Med tre matcher kvar av säsongen, stirrandes ned i avgrunden, vilka val stod egentligen Birmingham till buds?!

Harry Redknapp uttrycker det rätt bra själv. Det är ingen risk för honom att ta jobbet som manager i Birmingham. Han har inte försatt Birmingham i det läge de nu befinner sig. Han har tre matcher på sig att hålla Birmingham kvar i The Championship. Lyckas han inte är det inte hans problem. Lyckas han så sitter han plötsligt vid ratten för en stor engelsk klubb igen, om han vill.

Hur ser det ut för Birmingham? Det stod till att börja med knappast managers på kö för att ta på sig jobbet. Harry Redknapp är förvisso kanske mest känd som en bra man-manager men det finns å andra sidan inte tid kvar för så mycket annat i Birmingham den här säsongen, och troligtvis är det nog också det enda som faktiskt kan hjälpa Birmingham i det här läget.

Kanske är det alltså så att Harry Redknapp i det här läget erbjuder den bästa tillgängliga möjligheten för Birmingham att hålla sig kvar i The Championship. I den händelse att Birmingham ändå åker ned i League One finns inget som säger att de inte hade gjort det ändå. På så vis är det alltså en riskfri anställning inte bara för Redknapp utan även för Birmingham.

Finns det skäl att tänka annorlunda i det längre perspektivet, om vi tänker oss att Harry Redknapp och Birmingham lyckas i sitt uppsåt att hålla sig kvar i The Championship?! Nej, egentligen inte. Harry Redknapp må ha sina brister och begränsningar, men det vore ändå någon form av kupp för Birmingham att dra till sig en så pass meriterad manager.

Det rynkas ofta på näsan åt Harry Redknapp men det är inte alltid lätt att veta vad det egentligen beror på vid sidan av ålder och nationalitet. Visst, Redknapp har knappast gjort sig känd som någon större taktisk tänkare, men inte heller är han någon tillfällig cheerleader i stil med Tim Sherwood eller Tony Adams. Han har i själva verket haft flerårig framgång med flera olika klubbar.

Det är i själva verket svårt att hitta någon klubb i vilken Harry Redknapp har gjort ett genuint dåligt jobb. Bournemouth, West Ham, Portsmouth och Tottenham var alla framgångsrika och väl genomförda jobb. QPR är det enda större frågetecknet på hans meritförteckning, men det är också en klubb med kända strukturproblem som han ändå även tog upp i Premier League igen.

Det går i och för sig att förstå tveksamheten i och med att QPR är den sista punkten på hans meritförteckning. Man är aldrig bättre än sitt senaste jobb brukar det ibland heta. Och när det följs av två års uppehåll från jobbet så är det naturligt att där finns frågetecken. Men kanske bör man i alla fall vänta med att rita dit utropstecknen.

Jag har själv varit kritisk till vissa aspekter av Harry Redknapps managergärning, i synnerhet hans benägenhet att värva alla sina gamla spelare till höga löner på ett sätt som inte sällan sätter hans klubbar i ekonomiska bryderier. Men inte bara Redknapp själv har blivit äldre, även dessa spelare har blivit äldre, och kanske tvingas han därför nu tänka i nya banor.

Jag kan inte utesluta att en del av att jag tror att det kan bli bra med Harry Redknapp i Birmingham hänger ihop med att jag vill att det ska gå bra för Harry Redknapp i Birmingham. Det vore något mäktigt med ännu en stor klubb med en stor manager i The Championship, i vad som redan lovar att vara en helt galen serie under många år framöver.

Det här förtar naturligtvis inte på något sätt den monumentala dumhet med som präglat Birminghams säsong, och då i synnerhet beslutet att sparka Gary Rowett för att de sökte efter ett ”större namn att ta klubben framåt”, de riskerar fortfarande i högsta grad åka ur The Championship. Beslutet att anställa Harry Redknapp var inte ett val så mycket som brist på alternativ.

Harry Redknapp är förvisso även han ett stort namn i managerkretsar och det frestar kanske att därför se Birminghams val som bara ett upprepande av samma korkade tänk som låg bakom anställningen av Gianfranco Zola. Men fel som det var att anställa Zola bara för att han hade ett större namn än Rowett, lika fel vore det att avfärda Redknapp enbart för dennes stora namn.

Harry Redknapp kommer knappast vinna en triljon troféer åt Birmingham och dess ägare Trillion Trophy Asia Ltd. Han är 70 år gammal, tar över en klubb i bekymmer och med en förhållandevis svag spelartrupp. Han ger dock själv intryck av att vara motiverad igen och kan ge Birmingham precis vad de behöver, några år med stadig hand för att få en storklubb på fötter igen.

Och det finns sämre matcher att debutera i. Harry Redknapps första match med Birmingham blir söndagens Second City-derby mot Aston Villa på Villa Park. Det återstår att se om det även blir en av hans sista.

Men var det verkligen ett bra resultat? Det är klart man kan tycka det om man sätter det i relation till farhågot om att Atlético Madrid skulle vinna den första matchen med tre-fyra mål. I så fall var det ett bra resultat. Men 0-1 är i själva verket ett betydligt sämre resultat än 1-2, som var det resultat Leicester lyckades vända mot Sevilla.

Framför allt var 0-1 ett resultat som låg helt i linje med Diego Simeones egen matchplan. Att vinna och hålla nollan på hemmaplan har varit hörnstenen i hans matchplan i Champions League i flera år. Den har aldrig misslyckats. Den enda gången Atlético åkt ur i Champions League var när de själva inte lyckades göra mål på hemmaplan, för att sedan förlora borta mot Real Madrid.

Atlético Madrid är utan tvekan ett av de två eller möjligen tre defensivt starkaste lagen kvar i Champions League. Att göra mål på dem är otroligt svårt, i synnerhet när det inte är de som själva behöver göra mål. Lägg till det att ett enda mål för Atlético Madrid tvingar Leicester att göra minst tre mål. Och Atlético saknar knappast offensiva spelare och målskyttar med kvalitet.

Redan i samband med lottningen konstaterade jag att Atlético rent taktiskt var den sämsta lottningen Leicester kunde få. Inte för att det nödvändigtvis är det bästa laget som var kvar i turneringen, men för att de är det lag som troligtvis passar Leicester allra sämst. Leicester är bäst när de själva ligger lågt, och kan anfalla med fart. Atlético ger dem inte den möjligheten.

Leicesters enda chans är att de gör första målet, om vi nu antar att det görs något mål över huvud taget. Då kan matchbilden komma att förändras och till sist tvinga Atlético att gå mer aktivt framåt. Men dessutom ska Leicester även i så fall hålla nollan, och hur troligt är egentligen det med Robert Huth avstängd och Wes Morgan synnerligen tveksam efter skada.

Tålamod måste vara Leicesters mantra, inte försöka stressa matchen och jaga det där målet. Atlético är byggt för att utnyttja misstag och bestraffa motståndets frustration. Leicester måste inte göra det där målet redan första kvarten utan kan lika gärna vänta till sista kvarten. Förstå då kan det vara läge att börja anfalla med desperation, utöver normal intensitet.

Men nej, de kan inte! Atlético Madrid är alldeles för bra, de är alldeles för rutinerade, och de har ett alldeles för bra resultat att gå på från det första mötet. Det är en underbar resa Leicester har gjort, men vad vi ser ikväll kommer vara slutstationen på denna resa. Kulmen på ett fantastiskt äventyr som började redan för åtta år sedan, och som chockat världen.

Grunderna till laget började läggas redan 2008-09. Förgrundsgestalten genom alla år har varit Nigel Pearson. Det var han som i början av den säsongen anställdes sedan Leicester för första gången i klubbens historia åkt ned i den engelska tredjedivisionen, League One. Pearson satte ihop ett lag som därefter omedelbart tog sig tillbaka till The Championship.

Det höll på att bli uppflyttning till Premier League av bara farten säsongen därefter, men i en dramatisk playoff-semifinal mot Cardiff blev det förlust på straffar sedan Yann Kermorgant fick för sig att han var Eric Cantona. Strax därefter lämnade Nigel Pearson klubben då han enligt egen utsago inte längre kände kärleken från Leicesters styrelse.

Sommaren 2010 köptes Leicester av thailändska King Power Group, under ledning av Vichai Srivaddhanaprabha. De nya ägarna gjorde och sade vad nya ägare vid den tiden skulle säga och göra, de utlovade stora investeringar och att omedelbart ta upp klubben i Premier League, och de anställde Sven-Göran Eriksson som manager. Det var helt enkelt ingen bra start.

Nigel Pearson återvände till Leicester en bit in på säsongen 2011-12. Han fick än en gång ordning på laget. Säsongen därpå tog sig Leicester till playoff och återigen var det en dyrbar straffmiss i semifinalen som omintetgjorde Leicesters förhoppningar. Ännu nästa säsong skulle det gå bättre. Leicester kunde fira slutet av 2013-14 som mästare i The Championship.

Vad som hände sedan är så klart fotbollshistoria. Leicester var på väg raka vägen ut ur Premier League redan under sin första säsong, bara för att svara för en så kallad great escape under slutet av våren. Nigel Pearson fick sparken efter olika skandaler och ersattes av Claudio Ranieri. Tippat för nedflyttning vände Leicester sedan upp och ned på allt vi trodde oss veta om fotboll.

Från League One till Premier League-titel och kvartsfinal i Champions League på åtta år. Det är en ofattbar resa för vilken som helst klubb, och inte mindre ofattbar för en klubb av Leicesters storlek och förutsättningar. Det är en resa över vilken Nigel Pearsons skugga har vilat och fortfarande vilar, på gott och på ont som Claudio Ranieri skulle komma att erfara.

Men just den resan kan omöjligen dras längre. Slutstationen är här, varje resa har sitt slut. Antingen om det slutet kommer ikväll, som är intill visshet gränsande sannolikt, eller om det slutet mot alla odds kommer om ytterligare några veckor, så kommer slutet ofrånkomligen komma. Vilken form det än väljer att ta, oavsett vinst eller förlust.

Det har varit åtta fantastiska år för Leicester – för klubben, för staden, för fansen, för ägarna som onekligen fått upprättelse, för spelarna och för all personal. Det har varit en saga. Inte en i alla avseenden helt vacker saga, men ändå en saga. Det finns inte många slut vackrare för en sådan saga än en kvartsfinal på hemmaplan i Champions League.

Vad Leicester måste börja planera för sedan Champions League-hymnen tystnat på King Power Stadium, och sedan solen gått upp under morgondagen, är vilken klubb de har för ambition att vara under de kommande åtta åren. Att påbörja en ny resa, och berätta en ny saga, istället för att leva sig kvar i minnen av den gamla.

När Vichai Srivaddhanaprabha i segeryran efter The Championship-segern 2014 sade att Leicester planerade att spendera £180m för att på tre år göra Leicester till ett av Englands fem bästa lag så avfärdade alla honom som tokig. Två år senare är det Premier League-titeln som han själv och Leicesters spelare lyfter i luften. Men är Leicester tre år senare bland Englands fem bästa lag?

Har Vichai Srivaddhanaprabha och King Power Group därmed lyckats eller inte lyckats i sin föresats? Det finns kanske inte något entydigt svar på den frågan, annat än att inte en frisk själ skulle vilja beskriva Leicesters resa som ett misslyckande. Vad vi däremot lär oss är värdet av att våga sätta höga mål och framför allt att formulera ambitioner och drömmar. Det inspirerar.

Vad vill Leicester mellan 2017 och 2022? Med vem och vilka har Leicester för avsikt att uppnå detta? Hur ska Leicester arbeta för att uppnå dessa nya mål och ambitioner? Champions League är ett bra slut på Leicesters långa resa, men måste även vara utgångspunkten för Leicester att ställa sig dessa nya frågor. För att fortsätta utvecklas.

Det firas med andra ord ikväll på Amex Stadium där Brighton precis har besegrat Wigan. Naturligtvis kommer spelare, styrelse, ledare och supportrar följa matchen på Pride Park, men utgången är av så kallad akademisk betydelse. Det är självfallet en helt sanslös höjdpunkt och bedrift för en klubb som för bara några år sedan brottades runt nedflyttningsstrecket.

Det är naturligtvis även en härlig känsla av revansch för Brightons spelare och för Chris Hughton. De var ju så nära redan förra säsongen då de först missade andraplatsen och automatisk uppflyttning på målskillnad, samt därefter med ett trött och skadedrabbat lag förlorade playoff-semifinalen mot Sheffield Wednesday. Få trodde att Brighton skulle hämta sig.

Ännu färre trodde naturligtvis att Brighton skulle lyckas hämta sig för 20 år sedan när de var på god väg ut ur Football League, det vill säga ut ur den engelska fotbollens fjärde division. Krisen stod för dörren. Flertalet år därefter har Brighton tillbringat utan ett eget hem och egen arena. Att de nu spelar i Premier League är i det perspektivet smått fantastiskt.

Brighton är en av klubbarna som har fått fotbollen att bubbla på den engelska sydkusten. Bournemouth och Southampton befinner sig i Premier League och presterar bra där. Brighton är alltså på väg att göra dem sällskap. Portsmouth och Plymouth är båda på väg att ta sig upp från League Two till League One. Inte minst Portsmouth har fått nytt liv under nytt ägarskap.

Brighton tar sig alltså upp i Premier League för allra första gången sedan ligan ombildades. Ändå är Brighton som klubb betydligt bättre förberedda än vad till exempel Bournemouth var för två år sedan. Brighton har i framför allt sin arena en infrastruktur som Bournemouth saknade och fortfarande saknar. Men är Brighton även bättre förberedda som lag än vad Bournemouth var?

Det känns något mer tveksamt. Brighton är på väg att vinna The Championship och de gör det inte minst med utgångspunkt i en stark defensiv. Det är en god grund att stå på inför sin första säsong i Premier League, men vi har också sett ett exempel i Middlesbrough att det inte nödvändigtvis är tillräckligt för att hålla sig kvar i Premier League.

Alltså ställer vi oss den vanliga frågan för klubbar som precis har säkrat uppflyttning: Vad behöver Brighton göra för att hålla sig kvar och etablera sig i Premier League?

Föryngring. Brighton är The Championships äldsta lag med en genomsnittlig ålder om 28,6 år. Det är inte i första hand ungdomlig entusiasm som står bakom Brightons uppflyttning till Premier League. Nu är det förvisso en handfull spelare som framför allt drar upp den genomsnittsåldern, men det är ändå uppenbart att Brighton står inför en gradvis generationsväxling.

Premier League är inte början på det stora äventyret för flera av Brightons spelare, utan snarare slutet på deras äventyr. Viktiga spelare som Bruno, Glenn Murray och Steve Sidwell har med marginal passerat 30-strecket, flera andra spelare knackar på dörren. Brighton har knappt någon spelare under 21 år och få under ens 24 år.

Brighton har däremot en stabil kärna av spelare mellan 24 och 28 år som får utgöra ryggraden i spelartruppen, bestående av nyckelspelare som årets spelare i The Championship Anthony Knockaert, mittbackarna Shane Duffy och Lewis Dunk, Dale Stephens på mittfältet och kantspringarna Tomer Hemed och Solly March.

Chris Hughtons uppgift blir alltså inte bara att förstärka spelartruppen utan med sina värvningar stegvis ersätta spelare som passerat 30-årsstrecket med spelare mellan cirka 20-24 år. Hughtons jobb blir alltså den inte okomplicerade uppgiften att på samma gång förstärka och föryngra Brighton. En uppgift som kräver fingertoppskänsla.

Anfallet. Att Brightons kärnkompetens under säsongen har varit defensiven innebär i och för sig inte att anfallet har varit direkt dåligt. Det vore tufft att påstå om ett lag som ändå har gjort näst flest mål i The Championship. Men det är framför allt på hemmaplan som Brighton har ökat på sin målskörd, och det finns vissa naturliga frågetecken kring hur deras anfall håller i Premier League.

Glenn Murray är Brightons främsta målskytt men har som sagt sedan flera år tillbaka passerat 30-strecket. Anthony Knockaert är en annan nyckelspelare för Brightons anfallsspel, en spelare som både gör mål själv och skapar chanser för andra spelare, årets spelare i The Championship. Hans tid i Premier League med Leicester var däremot allt annat än lyckad. Har han utvecklats?

Brighton har också lyckats få maximal utdelning på sitt anfallsspel under den här säsongen, helt säkert en anledning till deras uppflyttning. I synnerhet Glenn Murray men även Anthony Knockaert har gjort fler mål den här säsongen än vad volym och kvalitet på deras målchanser (alltså expected goals) egentligen motiverar. Det kan inte förväntas hålla i sig.

Vi ser samma mönster även för laget som helhet. Brighton har i relativ mening överpresterat i både defensiv och offensiv. Brighton förväntas släppa in 1,0 mål per match men har faktiskt släppt in 0,83 mål per match. Brighton förväntas göra 1,5 mål per match men har faktiskt gjort 1,7 mål per match. Sammanlagt över säsongen ger detta Brighton +15 mål jämfört med förväntad målskillnad.

Med tiden kommer sådan överprestation att återgå till det normala. Det är naturligtvis än mer sannolikt i Premier League där Brighton kommer möta både bättre motståndaranfall och motståndarförsvar. Chris Hughton har således ett idogt jobb under sommaren att tänka igenom en offensiv spelidé han tror kan hålla i Premier League. Något som var svårt i både Newcastle och Norwich.

Organisation. Brighton är ett helt annat lag sedan Chris Hughton tog över klubben i slutet av 2014. Bara två spelare finns kvar i Brightons spelartrupp sedan den tiden, målvakten David Stockdale och anfallaren Sam Baldock, vars roll inte längre är särskilt central. Det vittnar om att Brighton har gjort ett rejält omtag i det sätt på vilket de rekryterar och värvar spelare.

Det kan bara sägas ha varit lyckat. Brighton har byggt upp en stark organisation kring spelarrekrytering. Det har lett till en högre kvalitet i värvningarna och att Brighton i högre utsträckning uppnår vad de letar efter med sina nya spelare. Att behålla styrkan i den organisationen också i Premier League, undvika de klassiska fällorna, men ändå skala upp ambitionsnivån, blir en utmaning.

Det är lätt att fastna i tänkesättet för varje nykomling i Premier League att vad de först och främst måste värva spelare, vilket är ett något förenklat sätt att se på saken. Brighton kommer naturligtvis, som alla andra klubbar, behöva förnya och förstärka sin spelartrupp. Lika viktigt för Brighton är däremot att jobba strategiskt med spelartruppen samt taktiskt med en offensiv spelidé.

Föryngra spelartruppen, offensiv spelidé, behåll organisationen! Lyckas Chris Hughton och Brighton med detta så är de inte bara bra förberedda som klubb för Premier League, utan också som lag. The Seagulls kan nu se fram emot att under minst ett år följa den stora Premier League-trålaren. Självklart hoppas de att sardiner kommer att kastas i havet åt dem.

Det är inte sista chansen i meningen att Middlesbrough kommer att lyckas i sina respektive föresatser bara för att de skulle vinna ikväll. Men vinner de inte ikväll är chanserna att lyckas minimala för att inte säga obefintliga. Det är i den meningen en match som passar väl att beskrivas som vinna eller försvinna. Ett nödvändigt första steg närmare ljuset i slutet av tunneln.

Det må vara sista chansen men det är också en match som kan komma att avgöras av första målet. För Arsenal var det helt uppenbart hur Crystal Palaces ledningsmål för en vecka sedan paralyserade spelarna och fick supportrarna att tappa tålamodet. Ett mönster som riskerar upprepas. För Middlesbrough har svårigheten att göra mål präglat hela deras säsong och alla deras problem.

Den här säsongen har inget lag gjort färre mål än Middlesbrough. När Romelu Lukaku gjorde sitt andra mål mot Leicester förra helgen så gick han i själva verket ensam förbi Middlesbrough i skytteligan. Middlesbroughs problem är inte i första hand målskyttet, utan att de är det lag i Premier League som har skapat lägst antal målchanser av alla.

Det leder tanken till att Middlesbroughs problem inte har varit kvalitet i första hand utan snarare ambition. Att missa målchanser kan ses som någon form av kombination mellan låg kvalitet och otur. Att däremot inte skapa målchanser alls är naturligtvis även det ett uttryck för kvalitet, men speglar kanske först och främst balansen i laget och dess taktiska attityd – defensiv eller offensiv.

Det kan knappast råda någon tvekan vad som har varit Middlesbroughs balans och taktiska attityd. Om Middlesbrough har varit ligans svagaste lag offensivt så är de samtidigt ett av ligans bästa lag defensivt. Sett till kvaliteten i lagets defensiva organisation är det bara Tottenham, Chelsea och Man Utd som kan sägas ha presterat en bättre defensiv än Middlesbrough.

Det är inte illa pinkat för en nykomling. Eller någon nyhet. Middlesbroughs defensiva styrka var vad som faktiskt tog dem till Premier League. Det var också något som fick mig att beskriva dem som den kanske starkaste nykomlingen på mycket länge. Det stod däremot klart redan i The Championship att Middlesbroughs defensiva balans kostade likaväl som den smakade.

Kostnaden för Middlesbroughs defensiva balans blev alldeles för hög i Premier League. Det måste samtidigt vara den stora ånger som alla runt Middlesbrough känner, från klubbledningen via spelare och ledare ned till supportrarna i staden och på läktarna. Att åka ur Premier League är en sak. Att åka ur utan att riktigt ha gjort sig själva rättvisa måste vara betydligt mycket värre.

Det var ett pris som Aitor Karanka till sist fick betala. Han fick till sist sparken efter en ytterst blek FA-cupkvartsfinal mot Man City, för en månad sedan. I det läget hade Middlesbrough bara mäktat med två ligamål på över två månader, och tagit bara fyra poäng. Karankas tid i Middlesbrough präglades av bråk och frustration, trots framgångar, med spelare, supportrar och styrelse.

Assistenten Steve Agnew var den som fick ta över Middlesbrough, i alla fall för stunden, och tanken var så klart att Middlesbrough skulle våga släppa på sina defensiva handbromsar under slutet av säsongen, och på så vis ta sig upp ovanför nedflyttningsstrecket. Men så har inte riktigt blivit fallet. Även om det var en klassisk 4-4-2-uppställning som prövades i första matchen mot Man Utd.

Det var självfallet inte matchen mot Man Utd som nödvändigtvis skulle vinnas, Middlesbrough hade så klart siktet inställt på de tre matcherna därefter, mot i tur och ordning Swansea, Hull City och Burnley. Tre matcher som onekligen skulle kunna omdefiniera hela nedflyttningsstriden. Nio poäng stod på spel men av dessa nio poäng plockade Middlesbrough bara två.

Återigen måste Middlesbrough förbanna känslan av att inte riktigt ha gett sig själva chansen, eller gjort sig själva rättvisa. Steve Agnew vågade inte släppa på handbromsen i de här matcherna. Fortfarande var det viktigare att hålla nollan än att våga göra mål. Det blev 0-0 mot både Swansea och Burnley. Framför allt hemmamatchen mot Burnley hanterades alldeles för försiktigt.

Kanske var det matchen mot Hull City som spökade i Steve Agnews huvud. En match där Middlesbrough släppte in fyra mål för första och hittills enda gången den här säsongen, samtidigt som de förvisso också gjorde två mål. Det var en match som var som gjord för Aitor Karanka att luta sig bakåt och smått förnöjt klämma ur sig ett skadeglatt ”vad var det jag sa?!”

Men Steve Agnews försiktiga tendenser syntes även tidigare. Redan borta mot Swansea med 0-0 och 20 minuter kvar av matchen syntes det tydligt på Middlesbrough att de hellre vårdade poängen än försökte ta alla tre. Delvis förståeligt i just det läget då en förlust mot Swansea hade varit katastrofal, men ”Jonas” påpekade också i kommentarsfältet att det kunde bli dyrbart.

Middlesbroughs och Steve Agnews defensiva försiktighet innebär att Middlesbrough istället för att behöva vinna mot Swansea, Hull City eller Burnley nu måste vinna mot Arsenal. En på pappret betydligt tuffare uppgift kan tyckas. Men det roliga upphör inte där. På spelschemat återstår även matcher mot Man City, Chelsea och Liverpool.

Över hälften av Middlesbroughs återstående sju ligamatcher går alltså mot någon av de engelska storklubbarna, varav resten mot Bournemouth, Southampton samt om några veckor en riktig rackarrysare mot Sunderland i ett på alla sätt ångestladdat derby, där ett lag närmast garanterat åker ur Premier League och det andra laget löper väldigt stor risk att åka ur.

Men för Middlesbrough finns i alla fall fortfarande förhoppningarna om en så kallad ”great escape”. En vinst ikväll mot Arsenal skulle skicka Middlesbrough upp tre poäng under strecket, med en match tillgodo, och bilda en minitabell tillsammans med Swansea och Hull City där vinnaren håller sig kvar i Premier League. Men för att lyckas med det måste de våga chansa.

Första målet vinner?

Avbytarbänken:
Kasper Schmeichel, Leicester
Harry Maguire, Hull City
Ben Davies, Tottenham
Marouane Fellaini, Man Utd
Xherdan Shaqiri, Stoke
Leroy Sané, Man City
Peter Crouch, Stoke

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Det var ju knappast något skönspel från Liverpools sida, men det var kontrollerat och det var tre poäng in på kontot. Andra matchen i rad i två tuffa bortamatcher för Liverpool. Två segrar som var och en innebär att Liverpools möjligheter att nå Champions League måste betraktas som mycket goda, för det var samtidigt två matcher i vilka Liverpool kunde ha förväntats tappa en hel del poäng.

Man City. Inte heller Man City levererade väl någon särskilt underhållande match mot Southampton men sedan de väl fått hål på Southampton så började spelet rulla igång på allvar. Man visste så klart att det inte var Southamptons dag när till och med Claudio Bravo lyckades rädda en boll. Glädjen hos Vincent Kompany när han nickade in ledningsmålet gick sannerligen inte att ta miste på.

Tottenham. Det är i en synnerlig form Tottenham befinner sig i. Inför matchen mot Bournemouth lät många Tottenhamfans tvärsäkra på tre poäng i sådan utsträckning att jag tänkte att de möjligen utmanade ödet lite väl mycket i onödan. Det gjorde de inte, i alla fall inte den här gången. Ytterligare tre poäng, förbi i målskillnad mot Chelsea vilket kan visa sig vara ännu en poäng, och i och med Chelseas förlust på Old Trafford så har Tottenham plötsligt visst hugg i titelstriden igen, även om man inte ska fnysa åt fyra poängs försprång, och Chelsea har ett bekvämt spelschema kvar.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES (?)

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Har fått utstå både spott och spe av Chelseas fans under säsongen, helt säkert en kombination av att han nu är manager för Man Utd och att fansen nu har hittat en ny darling. Räkna med att Mourinho mår rätt gott över den här segern som inte minst visade att taktiskt kan han fortfarande dansa med de bästa.

OMGÅNGENS MÅL

Romelu Lukaku, Everton 3-1, Burnley (h). Det här är väl egentligen inte snyggast, de som vill se snygga mål ska ratta in highlights från Stoke. Men det är ett mål som jag beundrar för att det innehåller så många element som jag tror att en riktigt stor anfallare i Premier League behöver. Förmågan att ta emot bollen under hård uppvaktning, styrkan att kunna behålla bollen och tränga sig förbi försvarare, och därefter avsluta distinkt och utan tveksamhet.

:::

TRE PUNKTER

Myteri mot Moyes. Missnöjet med David Moyes verkar kompakt i och runt Sunderland. Det höll på att bli smutsiga scener på Stadium of Light mot West Ham där publiken vid fler än ett tillfälle vädrade sitt missnöje och önskan att Moyes skulle lämna klubben. Opinionen på sociala medier är inte precis bättre den. När Wahbi Khazri kvitterade i första halvlek, och allmänt svarade för en energisk insats, efter att inte ha spelat sedan i oktober, var det många som tog det som bevis för att Moyes inte har koll på spelartruppen. Samtidigt puttrar det i spelartruppen. Fabio Borini, bänkad till matchen, gör en knäslidning rakt framför Moyes, ett vanligt sätt att säga in your face till en manager. Typiskt nog var detta en match i vilken Sunderland ändå visade livstecken.

My Darling Clement. Jag har ända sedan barnsben alltid uppfattat den gamla låten My Darling Clementine som en kärleksvisa, ända tills jag för några veckor sedan faktiskt råkade läsa den helt bisarra texten. Lite samma aha-upplevelse har gått att få med Paul Clement i Swansea vars inledande väldigt positiva effekt har avstannat både tvärt och allvarligt. De har nu tappat greppet på flertalet lag ovanför dem, och har bara att hoppas på att kunna ta sig förbi Hull City i en ren shoot-out med dem, samtidigt hoppandes på att Middlesbrough inte plötsligt tar sig samman. Det var inte så melodin lät där i början när Clement tog över Swansea.

Blue Print. Man Utd fick sin seger mot Chelsea och det var rent spelmässigt inget konstigt eller tveksamt över det. Med reservation för att jag kan ha förträngt någon enstaka match så är det inget annat lag än Man Utd som så konsekvent och systematiskt har manmarkerat bort Eden Hazard, vilket visade sig synnerligen effektivt. Om Man Utd för tolv-tretton år sedan ”visade” ligan hur Arsenal skulle besegras så kan det här varit en blue print för andra lag hur de ska besegra Chelsea. Med majoriteten av bollinnehavet och nästan alla skott på mål i matchen går det knappast heller att avfärda Man Utds taktik som någon betongdefensiv. En taktisk triumf för en manager som har påståtts vara slut och äntligen ett break för ett lag som har letat snart en hel säsong.

:::

FÖR ÖVRIGT

Det känns lite tidigt att säga, vi får ge det några omgångar, vänta lite, men det börjar kännas som om det kanske inte blir någon St Totteringhams Day det här året.

Matchen och resultatet mellan Sunderland och West Ham speglade onekligen båda dessa lags säsonger så här långt.

En sak jag har ogillat med José Mourinho den här säsongen är hans alltför stora benägenhet att vilja ge sig själv (och laget) outs i alla sammanhang.

Omgångens Mesut Özil: Jack Wilshere. Det var förvisso en av de tuffare uppgifterna som finns i Premier League, men Bournemouths jobb blev inte det minsta lilla lättare av att Wilshere var fullständigt osynlig på mittfältet.

Football League kör klassisk engelsk dubbelomgång över påskhelgen. Trist att inte Premier League gör det längre.

När Stoke i ensamt majestät presterar de enda riktigt snygga målen under omgången så vet man att det är lite upp- och nedvända världen.

Chelsea fick mindre hjälp än Leicester av Man Utd. Undrar om det är symptomatiskt. Hur många spelare och supportrar förra våren var det som i alla fall till liten del kände att det inte var så illa att förlora mot Leicester?!

Svettig cupsemifinal nästa helg nu.

När Chelsea med Roman Abramovich och José Mourinho som drivkrafter i mitten av 2000-talet ritade om det engelska fotbollslandskapet var det Arsenal som var inte bara regerande mästare utan dessutom ett av de mest hyllade lagen i engelsk fotbollshistoria. Men det var alltså inte Arsenal utan Man Utd och Alex Ferguson som främst skulle ta upp kampen med det nya Chelsea.

Då var då. Sedan dess har både Man Utd och Chelsea i omgångar brottats med sina respektive problem och utmaningar. Nya konkurrenter har kommit fram och om inte ersatt dem så åtminstone gjort dem sällskap på glasberget. Men mycket talar för att rivaliteten mellan Chelsea och Man Utd kan komma att definiera även den kommande femårsperioden i Premier League.

Nu som då är det Chelsea som i första hand går in i den perioden av rivalitet i överläge. Om inget alldeles oförutsett inträffar är de regerande ligamästare inför kommande säsong. De är det lag som tillsammans med Tottenham befinner sig högst upp och längst fram på sin utvecklingskurva. De har varit ligans bästa lag över hela säsongen, men kan fortfarande utvecklas.

Med Antonio Conte som manager verkar Chelsea dessutom ha genomgått ett viktigt paradigmskifte. Om Chelsea vinner ligatiteln den här säsongen är det den första ligatitel de vinner under Premier League-eran utan minst tre eller egentligen någon av John Terry, Frank Lampard, Petr Cech och Didier Drogba som ledargestalter, spelare som var helt centrala under José Mourinho.

Antonio Conte är i det avseendet den första managern som har tagit Chelsea bort från José Mourinhos lagbygge. Chelseas framgångar sedan dess har alla i någon mening direkt eller indirekt varit ett derivat av det lagbygge som José Mourinho byggde upp. Conte är den första managern i Chelsea att göra avsteg från detta lag och bli framgångsrik med det.

Öm punkt naturligtvis för José Mourinho. Allra helst som hans sista säsong i Chelsea slutade som den gjorde. Kontrasten mellan den säsongen och den här säsongen för Chelsea har även bidragit till att placera Mourinho och Conte på kollisionskurs med varandra. Det är uppenbart att båda två ser på varandra just som rivaler – än så länge alldeles strax under kokpunkten.

Mindgames brukar det ju pratas om, i synnerhet i media som ju älskar att koka soppa på till och med de mest harmlösa kommentarer. Alla kommentarer den här säsongen mellan Antonio Conte och José Mourinho har förvisso inte varit helt harmlösa. Men prat är bara prat. Det finns inget mer effektivt mindgame än att vinna fotbollsmatcher.

Vilket så klart sätter scenen för dagens match. Chelsea har vunnit de båda matcherna tidigare under säsongen, om än båda på Stamford Bridge. Man Utd och José Mourinho vet naturligvis att den här matchen inte kan förändra tabelläget mellan de båda lagen, men det här är en match som först och främst måste ses som en markering inför nästa säsong.

En plantering av flaggan på fiendens territorium. Man Utd vill självfallet inte förlora alla tre matcherna mot Chelsea den här säsongen. Liksom Chelsea så klart skulle värdesätta att vinna mot Man Utd även på Old Trafford. För Man Utd och för José Mourinho skulle det helt säkert också smaka sött att vinna och på så vis lägga krokben för Chelsea i titelstriden.

Det är alltså en match av framför allt symbolisk betydelse. Men symboler spelar stor roll. Framför allt blir matchen viktig på så vis för Man Utd som ännu den här säsongen inte riktigt har hittat sin signaturvinst, denna säsongens mantelpjäs. Alla andra toppklubbar kan sägas ha sina sådana vinster, men Man Utds resultat övriga toppklubbar har varit blandade och halvljumna.

Att få en sådan vinst med sig mot Chelsea vore betydelsefullt för Man Utd. Av flera olika skäl. Inför kommande säsong naturligtvis, en sorts markering av att man befinner sig på kartan. Men även inför avslutningen på den här säsongen med bortamatcher mot Man City, Arsenal och Tottenham kvar. Samt naturligtvis inför kommande stormatcher i Europa League.

Man Utd har helt enkelt aldrig riktigt fått sitt break den här säsongen. Spelet har varit stundtals bra och resultaten och poängen har trots allt trillat in ändå, men det har aldrig riktig lossnat för Man Utd som det exempelvis gjorde för Arsenal, Liverpool och Tottenham mot Chelsea, eller som det gjorde för Man City mot Barcelona. Alla lag och alla spelare behöver sådana break.

Chelsea fick naturligtvis också sitt break den här säsongen. Det måste sägas ha kommit just mot Man Utd på Stamford Bridge, en match som Chelsea vann med 4-0. Det var en av de första matcherna sedan Antonio Contes taktiska reform efter förlusterna mot Liverpool och Arsenal. Chelsea fick sitt stora break mot Man Utd och har därefter bara öst på mot ligatiteln.

Man Utd behöver sitt stora break.

Har Slaven Bilic rätt i det underförstådda antagandet? Att om West Ham slutar säsongen som en Premier League-klubb så kommer allting vara gott? Nej, det känns svårt att föreställa sig. West Ham hade höga förhoppningar på den här säsongen, framför allt efter förra säsongen. Att de ens skulle ha varit i närheten att känna lukten av en nedflyttningsstrid ingick inte i deras föreställningar.

Samtidigt gäller det att hålla skenet uppe också över upploppet. Åtta poängs försprång ned till Swansea strax under nedflyttningsstrecket bör vara tillräckligt för att hålla sig kvar i Premier League, givet att där inte sker ett fullständigt sammanbrott. Men det sätter också tummen på precis hur viktig förra omgångens seger hemma mot just Swansea faktiskt var.

Den segern sägs inte bara ha varit viktig för West Hams tabellplacering, utan precis lika viktig för Slaven Bilics eget jobb. West Ham rapporterades ha förberett sig för att i händelse av förlust mot Swansea rycka i nödbromsen och sparka Bilic, för att på något sätt skaka liv i laget inför de avslutande sex omgångarna. Men segern kom, och Bilic sitter kvar.

Än så länge skall väl sägas. Det mesta talar nu för att Bilic ändå sitter kvar säsongen ut, men vad som händer efter säsongen är betydligt mer osäkert för Bilic. Kontraktsförhandlingarna med klubben har lagts på is. Just i nuläget tyder mycket lite på att West Ham kommer förlänga kontraktet. Tvärtom tyder nog det mesta på att de bryter kontraktet efter säsongen.

Röksignalerna har varit många och omfattande. På kort tid för några veckor sedan ryktades i stort sett varenda manager i toppen av The Championship vara på gång till West Ham. Chris Hughton, Rafa Benitez, Jaap Stam och David Wagner nämndes samtliga inom något dygn. Av vilket i alla fall slutsatsen kan dras att West Ham ser sig omkring och sonderar terrängen.

Vilket de självfallet inte hade gjort om de var nöjda med situationen och inte hyste några som helst planer på att byta ut Slaven Bilic.

Det finns en benägenhet att vilja se en klubbs beslut att byta manager som ett slags underkännande av den förre managern. Men det är förmodligen betydligt oftare ett underkännande snarare av situationen som sådan. Slaven Bilic har haft en del otur måste sägas. Flytten till en ny arena har stört. Bilic kunde knappast ha planerat för eller ha förutsett Dimitri Payets beteende.

Men visst finns där även konkreta punkter på vilka kritik kan riktas mot Slaven Bilic. Han har bland annat haft väldigt svårt att organisera laget både offensivt och defensivt. Det är svårt att se någon tydlig idé i West Hams eget spel och defensivt har laget blivit väldigt sårbart. Spelare placeras på ovana positioner och Bilic har helt enkelt inte fått sina pjäser att hänga samman.

Tabellplaceringen är i sig ett underkännande, och det brukar i någon mening sägas att tabellen aldrig ljuger. Tabellen ljuger sannerligen inte för West Ham eller för Slaven Bilic den här säsongen. Här ska heller inte underskattas att West Ham för andra säsongen i rad sumpade Europa League-kvalet. Det gav en dålig start på en ny säsong och på en ny arena.

En managers ställning i styrelserummet påverkas ofta av hur lyckades deras värvningar blir. Det är pengar som spenderas och det är styrelsens uppgift att fråga vad klubben fick för pengarna. Det är inget starkt kort att spela för Slaven Bilic. Andre Ayew, Robert Snodgrass, Sofiane Feghouli, Håvard Nordtveit, Jonathan Calleri med flera – talangfulla spelare som inte kommit till sin rätt.

Att se West Ham på fotbollsplanen för närvarande är inte någon rolig syn, mest för att man vet att där finns en så mycket högre potential. Det är ett fotbollslag som ser riktningslöst ut, som ser viljelöst ut och som ser ledarlöst ut. Vem kan segla förutan vind som visan går?! Slaven Bilic är den som ska blåsa vind i seglen för West Ham, men har han någon luft kvar i lungorna?

Det måste vara med blandade intryck som West Hams ägare och ledning ser på dagens motståndare Sunderland. Å ena sidan en varningsskylt för vad som kan hända i en klubb där vinden sedan länge har försvunnit ur seglen, en klubb där ambitionen inte matchar potentialen. Å andra sidan ett skolboksexempel på baksidan av ett planlöst anställande och sparkande av managers.

West Ham är ännu hyfsat långt ifrån att riskera bli ännu ett Sunderland. Men man bör hålla i åtanke att det fanns en tidpunkt för inte så många år sedan som inte heller Sunderland var riktigt nära att bli ännu ett Sunderland. Det är en nedförsbacke som kan se beskedlig ut till en början men som är väldigt svår att bromsa när fallet plötsligt blivit alldeles för brant.

Det är med andra ord stora beslut West Ham har att fatta i sommar. Det är en klubb med stor potential om än en klubb utan en riktigt tydlig strategi. En ny och stor arena, i London. Ett starkt varumärke i en stor liga. En spelartrupp med god kvalitet och ett antal guldkorn, som emellertid fortfarande går att arbeta vidare med. En klubb många managers borde finna frestande.

En klubb som borde finna många managers frestande.

Mängden fotboll går sannerligen inte att klaga på. Full omgång spelas så klart i Premier League men det är i Football League som det är verklig action. Med några få uthuggna strömatcher är det två fulla omgångar i samtliga tre divisioner som kommer spelas under fredagen och måndagen. Det vill säga en tredjedel av återstående seriesäsong i sin helhet.

Misströsta alltså inte. Nu är förvisso inte långfredagen riktigt samma typ av dag som den fortfarande kunde vara när jag växte upp, då precis allt var stängt, då man fortfarande snurrade fram numren på telefonen, då de två befintliga TV-kanalerna visade en testbild respektive ett tjeckoslovakiskt gruvreportage, och då alla förväntades vara ägna sig åt stilla och tyst kontemplation.

Ändå kan det vara en långtråkig dag. Men knappast för dem med ett brett intresse för engelsk fotboll. För oss är det lilla julafton. Bara i The Championship kommer vi kunna följa tre matcher i sin helhet. Viasat sänder från toppstridens kvällsmatcher. Wolves – Brighton med start 18:00 och senare på kvällen tungviktsmatchen mellan Newcastle och Leeds.

Hur ser det då ut i de tre divisionerna nu när de börjar närma sig sin slutpunkt och därtill ett annalkande playoff-spel? Saker och ting börjar rätta in sig i leden gällande serieseger och automatisk uppflyttning. Konturerna börjar klarna vad avser vilka klubbar som tar sig till playoff. Molnen skingras och dimman lättas också i nedflyttningsstriderna.

Vad kan hända och vad kan bli klart under påskhelgen?

THE CHAMPIONSHIP

Promotion. Är Brighton och Newcastle klara för uppflyttning? Kanske inte matematiskt men med tio-tolv poängs försprång med blott fem omgångar kvar är det oerhört svårt att se att Huddersfield skulle kunna komma ikapp dem, även om de har en match i handen. Newcastles påskprogram är inte alldeles lätt med en tuff hemmamatch mot Leeds ikväll följt av en bortamatch mot Ipswich, som har slängt grus i maskineriet för flera andra topplag tidigare under våren. Brightons program känns mer bekvämt även om Wolves alltid är en lurig och oförutsägbar motståndare. Men Wigan hemma på Amex Stadium känns inte som en match Brighton kommer förlora.

Playoff. Vad klubbarna ovanför playoff-strecket framför allt behöver fokusera på, snarare än att jaga ikapp de båda lagen ovanför dem, är att faktiskt säkra sina playoff-platser. Både Derby County och Preston känns för långt efter i tabellen för att kunna utgöra något seriöst hot, men Fulham jagar alla fyra hack i häl. Det är fem klubbar som slåss om fyra playoff-platser, en av dem kommer få gå hem besviken efter säsongen. Det ser framför allt ut att bli en rak kamp mellan Fulham och Sheffield Wednesday, som också möts i sista omgången, men övriga klubbar har inte råd att tappa fokus. En dålig svit matcher i det här skedet kan vara förödande. Fulham har två tuffa matcher under påsken, först borta mot Norwich och sedan Aston Villa på Craven Cottage. Sheffield Wednesday har ett mer beskedligt program med Cardiff hemma och sedan QPR på bortaplan.

Relegation. Rotherham är nedflyttade till League One sedan länge i praktiken. Det är snart även Wigan som inte rimligtvis kommer kunna hämta upp sju poäng på fem omgångar. Blackburn ligger även de illa till under strecket, fyra-sex poäng upp till Bristol City, Burton Albion, Nottingham Forest och Birmingham. Blackburn har däremot en helt gigantisk påskhelg framför sig med först bortamatch mot Nottingham Forest idag och på måndag hemmamatch mot Bristol City. Två vinster där och läget ser plötsligt betydligt ljusare ut för Blackburn. Om Birmingham ska få stopp på sitt eget fria fall i tabellen så är det rimligtvis under påskhelgen de ska göra det, med bortamatch mot Rotherham samt viktig hemmamatch på måndag Burton Albion, detta innan nästa helgs ödesmättade derby mot Aston Villa på Villa Park.

Playoff-datum:
Semifinal A – Lör 13 maj 18:30, samt Tis 16 maj 20:45
Semifinal B – Sön 14 maj 13:00, samt Ons 17 maj 20:45
Final – Mån 29 maj 16:00

LEAGUE ONE

Promotion. Sheffield United blev efter flera säsonger äntligen klara för The Championship igen efter att i förra omgången ha besegrat Northampton. De kan allså gå på cruisekontroll under återstoden av säsongen och ändå känna sig ganska säkra på seriesegern. Bolton står även de på tröskeln till The Championship och säkrar uppflyttning i händelse av två vinster under påsken, borta mot Oldham respektive hemma mot Bury. Andra resultat kan förbättra läget för dem ytterligare och Bolton har alla chanser att spela på dessa resultat då de spelar sina matcher lördag och tisdag.

Playoff. Fleetwood Town hyser kanske fortfarande förhoppningar om att kunna ta sig ikapp Bolton för automatisk uppflyttning, men sju poäng blir svårt att hämta upp på fyra omgångar. Jämförelsevis har de bara sex poäng ned till Southend under playoff-strecket. Fleetwood och Bradford känns ändå som hyfsat säkra playoff-klubbar framåt maj. Svettigare är det i så fall för Scunthorpe och Millwall som jagas av just Southend, med Bristol Rovers och Rochdale som mer avlägsna hot. Millwall har en måstematch hemma mot Northampton innan måndagens tuffa bortamatch mot Fleetwood. Både Southend och Scunthorpe möter lustigt nog både Chesterfield och MK Dons under påskhelgen, två matcher som båda lagen har alla chanser att vinna.

Relegation. Risken är väl att majoriteten av klubbarna i nedflyttningsstriden menar att Football League har gett Bury orättvisa fördelar. Där andra klubbar alltså tvingas spela fredag och måndag så har Bury genom TV-tidernas lotteri istället fått chansen att spela torsdag och tisdag. Å andra sidan tvingas de också möta Rochdale och Bolton, två bra placerade klubbar. Coventry och Chesterfield är i praktiken redan nedflyttade till League Two. Men ovanför dem slåss fortfarande Swindon, Port Vale, Gillingham, Shrewsbury och Bury om att undvika de två sista nedflyttningsplatserna, endast tre poäng skiljer dessa lag åt. Ovanför dem hoppas både Oldham och Charlton att slippa bli inblandade på allvar.

Playoff-datum:
Semifinal A – Tors 4 maj 20:45, samt Sön 7 maj 19:30
Semifinal B – Tors 4 maj 20:45, samt Sön 7 maj 19:30

LEAGUE TWO

Promotion. Doncaster blev redan klara för uppflyttning förra helgen. Plymouth har emellertid möjlighet att säkra League One under helgen. De behöver i så fall på förhand fyra poäng för att klara detta. Inte en helt lätt uppgift då de idag möter trean Portsmouth i ett toppmöte på bortaplan, och på måndag Newport som krigar för sitt liv i nedflyttningsstriden. Portsmouth kan bara säkra uppflyttning om andra resultat går med dem, men vinner de mot Plymouth har de tagit ett stort steg i rätt riktning. Bakom dem jagar främst Luton som först möter ett avsågat Leyton Orient på hemmaplan och sedan Mansfield på bortaplan.

Playoff. Det mesta talar ändå för att Luton, tillsammans med Stevenage, kommer spela playoff under maj. De har fem-sex poängs försprång ned till lagen under playoff-strecket, vilket ändå är färre än antalet poäng de har upp till lagen ovanför dem. Under dem är det kinkigare där i själva verket tabellens hela övre halva fortfarande har en rimlig chans att ta sig till playoff. Exeter och Carlisle är de som ligger på rätt sida strecket just nu, men två-tre poäng bakom dem jagar Blackpool, Cambridge, Colchester, Wycombe, Accrington Stanley och Mansfield. Blackpool har en väldigt viktig hemmamatch idag mot Accrington som följs upp på måndag borta mot redan klara Doncaster.

Relegation. I nedflyttningsstriden är det i praktiken redan givet att Leyton Orient för första gången i klubbens historia får respass ut ur Football League, de ligger tio poäng under nedflyttningsstrecket med fem matcher kvar. Ändå känns det som ett av Orients minsta problem. Newport har desto mer att spela för och jagar huvudsakligen Hartlepool och Cheltenham som ligger tre-fyra poäng ovanför dem på rätt sida strecket. Dagens hemmamatch mot Yeovil blir en nyckelmatch för Newport som på måndag har en tuff bortamatch mot Plymouth.

Playoff-datum:
Semifinal A – Sön 14 maj 19:30, samt Tors 18 maj 20:45
Semifinal B – Sön 14 maj 19:30, samt Tors 18 maj 20:45
Final – Sön 28 maj 16:00

Ett stort kliv. Barnsley fortsätter med andra ord att prestera väldigt starkt under Paul Heckingbottom, som tog över som manager i klubben i februari för ett drygt år sedan. Det har alltså varit ett synnerligen händelserikt och framgångsrikt år för Barnsley, som med en av The Championships minsta budgetar fortsätter överträffa alla förväntningar.

Överflödets förbannelse har blivit ett modernt begrepp inom den engelska fotbollen. Engelska klubbar har så mycket pengar att det har blivit lättare att dölja problemen med plånboken istället för att leta efter de smartaste och bästa lösningarna. Barnsley tjänar som ett föredöme för motsatsen, en klubb med mindre pengar än övriga som därför helt enkelt tvingas göra saker bättre.

Vad Barnsley framför allt gör bättre är varje fotbollsklubbs kött och potatis, det vill säga scouting och coaching. Barnsleys framgångar bygger i mycket hög utsträckning på deras förmåga att hitta talangfulla spelare i lägre divisioner som därefter får möjligheten att lyfta sina karriärer i Barnsley. De senaste åren har sett mängder med dylika exempel.

Angus MacDonald och Andy Yiadom är två spelare i Barnsley som gör avtryck just nu, värvade från Torquay och Barnet. I januari sålde Barnsley Sam Winnall till Sheffield Wednesday och Conor Hourihane till Aston Villa, två väldigt viktiga spelare för Barnsley de senaste säsongerna, som kom nedifrån seriesystemet. Marley Watkins, George Moncur, Marc Roberts är andra exempel.

Paul Heckingbottom ser inga avsteg från denna strategi och transferpolicy framför sig. Han verkar fullt medveten om att Barnsley, för att använda en Jürgen Kloppsk liknelse, handlar i helt andra butiker än vad de större klubbarna i The Championship gör. Barnsley visar bland andra Liverpool, om än i annan skala, hur de måste jobba för att utmana klubbar med större plånböcker.

Det var i den andan som Barnsley agerade även under januarifönstret. Fyra spelare värvades in som samtliga var 21 år eller yngre – Alex Mowatt, Ryan Hedges, Gethin Jones och Cole Kpekawa. En av strategins huvudpunkter är självfallet att göra Barnsley till ett attraktivt alternativ för unga talanger, en klubb där de får spela, utvecklas och visa upp sig.

Vilket de onekligen också får. Följande statistik över speltid i minuter för spelare under 21 år gamla visar hur Barnsley är den klubb i The Championship som erbjuder överlägset mest speltid av dem alla.

Det är inte konstigt att Paul Heckingbottom både har omfamnat och formulerat den här strategin. Han är född och uppvuxen i och med Barnsley. Han har dessutom varit ungdomstränare i Barnsley de senaste sex åren. John Stones och Mason Holgate är två Premier League-spelare som båda fått och prövat sina vingar under Heckingbottoms ledarskap.

Det ger naturligtvis Barnsleys strategi desto större trovärdighet, och Paul Heckingbottom specifikt bör naturligtvis ha mycket stor trovärdighet som en manager som ger unga spelare chansen. Kort och gott positionerar detta Barnsley som en av de heta och uppkäftiga utmanarna inför kommande säsong i The Championship, en serie som bara blir tuffare och svårare.

Men det är också just genom att ha gjort det som Barnsley har klarat steget upp i The Championship så väldigt mycket bättre än kvällens motståndare Wigan. Vilket inte borde ha varit fallet. Wigan vann League One tämligen klart förra säsongen. Barnsley halkade in på den sista playoff-platsen i seriens allra sista omgång, genom att vinna en dramatisk match just på DW Stadium.

Men det är Wigan som åker ned igen den här säsongen. Det finns knappt något som kommer kunna förhindra det. Wigans problem är väldokumenterade, de har bland annat sparkat två managers den här säsongen. De båda klubbarnas tydliga kontraster vittnar om betydelsen av att ha en klar strategi och en tydlig struktur i klubben. Barnsley har det.

Och det finns både fler och definitivt större klubbar än Wigan som skulle kunna lära sig ett och annat av Barnsleys exempel. Att en mindre plånbok än sina motståndare inte behöver vara en ursäkt för att inte anse sig kunna konkurrera med dem, utan istället en uppmaning att vara smartare, bättre och mer effektiva än dem.

Antalet matcher per säsong för engelska klubbar har blivit ett så hett samtalsämne de senaste åren att det är lätt att tro att det är på samma gång helt nytt och fullständigt avgörande. I själva verket är det varken eller. Antalet matcher per säsong har använts som ursäkt ända sedan 1960-talet, men antalet matcher har mycket sällan bromsat klubbar från att vinna ändå.

Där finns en naturlag som verkar ha glömts bort av engelska storklubbar: Bra lag vill spela många matcher! Ett lag som spelar få matcher under en säsong har misslyckats någonstans längs vägen. En engelsk klubb med ambition att kriga om och kunna vinna alla de största titlarna måste alltså bygga och planera för många matcher, inte få matcher. Resurserna finns, det är ingen ursäkt.

Under vad som måste betraktas som Man Utds mest framgångsrika säsong någonsin spelade de 63 matcher. Man Utds nuvarande säsong om potentiellt 64 matcher skulle vara den enbart femte mest intensiva säsongen som ett engelskt klubblag har haft. Chelsea spelade exempelvis 69 matcher 2012-13 när de både vann Europa League och slutade bland de fyra bästa i ligan.

Det är intressant att se till det snittantal matcher som både mästarna och de fyra bäst placerade lagen har spelat under olika perioder. Värt att notera är att både mästarna och de fyra bästa lagen mellan 2004-2013 i huvudsak spelade nästan 60 matcher per säsong regelbundet. Därefter har det dock skett en drastisk reducering, med ett genomsnitt om endast cirka 52 matcher.

Det krävs väl knappast någon raketforskning för att se att detta sänkta snitt till mycket stor del beror på de engelska klubbarnas underpresterande i europeiskt cupspel. Mellan fyra-sex matcher per säsong försvinner sedan engelska klubbar har börjat envisas med att åka ut i gruppspelet eller åttondelsfinaler, istället för att ta sig till semifinaler och final som de förut hade för vana.

Det är naturligtvis något som i sig försvagar argumentet att det skulle vara en så hejdlös fördel att slippa europeiskt cupspel. Ett argument som hade haft rejäl bärkraft om inte de engelska klubbarnas europeiska cupspel hade slutat i februari. Det är självklart fortfarande en faktor, men inte fullt så omfattande som man lätt kan få intryck av.

Det är inte heller ett samband som är fullt så självklart som det kan tyckas bara av att konstatera att de två senaste säsongernas ligamästare inte deltar i europeiskt cupspel, om vi nu ser Chelsea som blivande mästare. Exempelvis är Tottenham den bäst presterande klubben över de två senaste säsongerna, med ett tämligen omfattande europeiskt cupschema på programmet.

Vad som skiljer dagens situation med antal matcher för engelska klubbar är inte att de spelar fler matcher än tidigare, att de måste hantera något de inte behövt hantera förut. Vad som istället får José Mourinho att rycka fram gnällbältet är att det nu till skillnad från tidigare finns i alla fall två engelska toppklubbar som får spela betydligt färre matcher än övriga.

Åtminstone har det blivit konsekvensen av att där nu finns sex storklubbar som slåss om fyra Champions League-platser. Under eran med Big Four var inte det här ett problem på samma sätt i och med att de fyra stora klubbarna samtliga deltog i Champions League, och alla kunde känna sig förhållandevis säkra på att också kvalificera sig till Champions League.

Då var det helt likartade förutsättningar för alla klubbar inblandade i toppstriden, ingen klubb hade några fördelar gentemot övriga på så vis. Så har det alltså inte varit under senare år, både på grund av antalet toppklubbar och på grund av Leicesters galna fjolårssäsong i kombination med Liverpools och Chelseas osedvanligt svaga ligaplaceringar.

Lustigt nog är det en situation som, om inget alldeles formidabelt inträffar med Arsenal och Everton, kommer vara korrigerad nästa säsong. Nuvarande sex storklubbar kommer i så fall alla delta i europeiskt cupspel, och alltså behöva kombinera detta med ligaspel. Det bör inte betyda så mycket för de som är med redan i år, men blir en skillnad för Chelsea och Liverpool.

Det kan naturligtvis även bli en skillnad för José Mourinho, som alltså inte längre kommer kunna använda detta som ett sätt att mota olle i grind, eller som ett sätt att hantera kritik och förväntningar. Mourinho har använt ett tuffare spelschema som ett mantra de senaste månaderna, inte helt utan goda skäl men ändå på ett sätt som bland annat fått Roy Keane att gå i taket.

Det krävs förvisso inte mycket för att åstadkomma detta, men Roy Keane har så klart en poäng inte bara i det att det knappast är något som lönar sig att gnälla om, utan att det i själva verket inte är något som ska behöva vara ett så stort problem. Spelare som mot slutet av säsongen, jagandes titlar och framgång, med ett intensivt spelschema, går in i en bubbla i vilken de lever för matcherna.

Vad Roy Keane anspelar på, och även Jamie Carragher, och båda talar så klart utifrån egna personliga erfarenheter, är att det är en färdighet och skicklighet i sig att kunna hantera ett stort antal matcher. Att det framför allt handlar om att bevara en glädje och hunger inför varje match, och se varje match inte som en börda utan som en höjdpunkt. Positiv energi snarare än negativ energi.

Om det är en färdighet så är det inte alldeles uppenbart att José Mourinho besitter den. Han är förvisso inte ovan vid att hantera ungefär den här mängden matcher, det har han gjort många gånger förut, men det har knappast varit med någon större glädje eller hunger han har beskrivit Man Utds spelschema de senaste månaderna.

Nu ska kanske inte betydelsen av detta heller överdrivas. José Mourinho är sannerligen inte den enda manager som pratar om antalet matcher som en form av börda. Dessutom kan det ju vara värt att erinra sig att även Alex Ferguson vid ett antal tillfällen under treblesäsongen ojade sig över antalet matcher som Man Utd brottades med, utan att det drabbade laget.

Med Europa League framme vid sina kvartsfinaler, och med ligasituationen som den trots allt är för Man Utd, så borde det dessutom bli både lättare och mer självklart att betrakta just dessa matcher i Europa League som just höjdpunkter snarare än som den extra börda de kanske har betraktats som tidigare under säsongen. Där syns ett ljus i slutet av tunneln.

Och José Mourinho och Man Utd bör kanske också komma till insikten att i det här stadiet av säsongen så finns det faktiskt en sak som är betydligt värre än att behöva spela fler matcher. Nämligen att spela färre matcher. Alltså befinner vi oss i den paradoxala situationen att efter att ha klagat i månader på antalet matcher så måste Mourinho nu vilja spela så många matcher som möjligt.

Allt annat betyder nämligen med största sannolikhet att Man Utd inte spelar i Champions League nästa säsong. Om de inte svarar för en oväntat stark ligaavslutning samtidigt som antingen Man City eller Liverpool, eller båda två, drabbas av stora skälvan. Men i slutet av en lång säsong, med många matcher i benen, blir det svårt att uppnå om spelarna känner att matcherna är en börda.

Om Man Utd däremot känner att varje match är en höjdpunkt – då finns alla förutsättningar att lyckas.

Nu var det så klart inga uttalade uppenbarelser som Claudio Ranieri levererade i Monday Night Football. Det är han så klart diskret och diplomatisk nog för att undvika. Han vidhöll med emfas att han inte alls trodde på att spelarna hade konspirerat för att få bort honom från klubben. Däremot mer än antyddes att personer i klubben hade motarbetat honom och hällt gift i klubbledningens öron vid mer än ett tillfälle.

Personer i klubbledningen är medlemmar i den tränarstab som är kvar sedan Nigel Pearsons tid som manager. Av vilka Craig Shakespeare uppenbarligen är den som har haft mest att vinna, som redan de gamla romarna hade sett på saken. Ett tänkesätt som nog inte är främmande för en italiensk manager som Claudio Ranieri. ”Han var en lojal assistent”, säger Ranieri om Shakespeare, vilket torde vara diplomatins motsvarighet till långfinger och pungspark.

Att Claudio Ranieri friskriver spelarna från ansvar kan självfallet vara ett uttryck för en managers benägenhet att vilja skydda sina spelare. Att fortsätta visa lojalitet även med dem som svikit – ”Fader, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör!” Det kan däremot också vara en nickning till insikten att spelarna möjligen blev ett problem eftersom vissa i tränarstaben underblåste snarare än lugnade spelarnas normala reaktioner av oro och frustration i motgång.

Leicesters beslut att sparka Claudio Ranieri har naturligtvis rättfärdigats i efterhand. Åtminstone pragmatiskt om inte moraliskt. Det är självfallet svårt att klaga på ett utfall om fem raka segrar i Premier League som i praktiken har säkrat nytt kontrakt åt ett tidigare nedflyttningshotat Leicester, liksom ett avancemang till Champions Leagues kvartsfinaler. Kanske säger detta inte lika mycket om Claudio Ranieri som om att situationen hade blivit omöjlig.

Det är mer osäkert hur mycket beröm som bör ges Craig Shakespeare med flera för denna uppryckning. Det har handlat om fem matcher i ligan, under en hyfsat lugn period, med klart överkomliga matcher, det är inget sensationellt facit. Vad det kanske mest av allt handlar om är en mycket markant regression till medelvärdet för Leicester, som John Goddard och Stephen Dobson har konstaterat att ny manager-effekten framför allt är ett uttryck för.

Mot Everton i söndags tog det förvisso tvärstopp. Och det mesta talar så klart för att det knappast kommer gå bättre när Leicester nu skall försöka betvinga Atlético Madrid i Champions League, den motståndare bland kvarvarande klubbar som förmodligen passar dem allra sämst. Om det hela tiden var osannolikt, om än på intet vis otroligt, att Leicester skulle kunna besegra Sevilla, så är det på gränsen till omöjligt för dem att vinna mot Atlético Madrid.

Det var en av höjdarna i Atlético Madrid, det spelar mindre roll vem, som nyss menade att Atlético Madrid är Spaniens och La Ligas motsvarighet till Leicester, i ett rätt uppenbart försök till storytelling. Det må vara sant så till vida att båda klubbarna har byggt sina framgångar på i första hand en organiserad defensiv och hög arbetsmoral. Men ungefär där upphör också likheterna. Skillnaderna är naturligtvis desto fler.

Atlético Madrid är ett lag bestående av världsstjärnor på ett flertal för att inte säga de flesta positioner. De har möjlighet att erbjuda dessa spelare en lön som i alla fall ligger i hyfsad paritet med vad kontinentens superklubbar kan erbjuda dem. De har sin hemvist i ett soligt Spanien, i Madrid. De kan erbjuda spelare näst intill garanterade toppstrider i La Liga varje säsong tillsammans med garantier om kontinuerlig Champions League-fotboll.

Det kunde knappast vara en värld mer skild än den i vilken Leicester lever. De har en spelartrupp bestående av den professionella fotbollens arbetarklass och har inga möjligheter att konkurrera på jämn fot med sina superklubbar. Där finns inga förutsättningar för dem att kunna garantera toppstrider, Champions League-spel eller europeiskt cupspel över huvud taget. Klimat, kultur och geografi talar knappast heller till deras fördel.

Om Atlético Madrid nu känner ett tvingande behov av att jämföra sig själva med en engelsk klubb i Premier League så vore det kanske i första hand Tottenham som kommer på tal. Vilket är imponerande i sig så klart men inte i närheten av samma dramatik i storytellingen som Leicester. Atlético Madrids förutsättningar är naturligtvis även bättre än Tottenhams. Alla fördelar Sevilla hade jämfört med Leicester, har Atlético Madrid i dubbla proportioner.

Leicesters chanser mot Atlético Madrid är naturligtvis mycket små, utan att vara helt obefintliga. Förhoppningen inför kvällens match är naturligtvis först och främst att kvartsfinalen lever inför returen på King Power Stadium, att det inte är avgjort redan ikväll. En nog så svår uppgift. När de åtta klubbarna i den här säsongens kvartsfinaler summerades på en lista så har det nog aldrig varit lättare att ”finna ett fel” än just den här säsongen.

Inte för att Leicester har fått någon hjälp i sina förberedelser, vilket engelska klubbar ju aldrig får från sina ligaorganisationer. Alla övriga sju klubbar i dessa kvartsfinaler spelade helgens ligamatch i lördags. Leicester ensamma fick spela i söndags, därtill den sena matchen. Varför det var omöjligt att låta Leicester spela på lördag kväll och byta tid med Bournemouth och Chelsea är omöjligt att begripa, TV-bolagen kan knappast ha haft något att invända.

Kvällens match kommer av naturliga skäl inte vara den som tilldrar sig det stora mediala intresset. Bayern München mot Real Madrid kommer naturligtvis monopolisera detta, inte utan goda skäl. Men det finns en historik också bakom mötet mellan Atlético Madrid och Leicester som alldeles säkert kan få Leicester att knyta nävarna lite extra.

https://www.telegraph.co.uk/football/2017/04/11/leicester-city-revenge-atletico-madrid-grudge-match/

För Haywards del leder den observationen till insikten att det inte längre är någon avgörande nackdel att inte ha tidigare erfarenhet av Premier League eller engelsk fotboll för en manager, och att den invändningen som ofta tas fram mot utländska managers helt enkelt är något förlegad. Huruvida en manager lyckas eller ej har mer med personlighet att göra än nationalitet.

Det betyder inte att det inte finns viktiga skillnader i Premier League gällande spelschemat, konkurrensen, intensiteten i spelschemat, mediabevakningen, bristen på vinteruppehåll och så vidare. Men det finns uppenbarligen ingenting i själva fotbollen som direkt har förbryllat vare sig Antonio Conte, Marco Silva, Mauricio Pochettino, Jürgen Klopp eller Pep Guardiola med flera.

John Goddard, professor i finansiell ekonomi på Bangor University, har tvärtom lyckats visa hur utländska managers i själva verket presterar bättre än brittiska managers. Inte bara i Premier League, utan även i Football League, vilket till stor del bemöter den självklara invändningen att skillnaden bara skulle bero på att utländska managers i större utsträckning har hand om de största klubbarna.

Det kan låta som förhållandevis små skillnader uttryckt i poäng per match. Men sedan millennieskiftet innebär skillnaden i poäng mellan en utländsk manager och en brittisk manager smått osannolika 15,5 poäng sett över en hel Premier League-säsong. Skillnaden i Football League är mindre, men över en säsong i The Championship handlar det alltså ändå om fem-sex poäng.

Något som också går att utläsa från den statistiken är att det verkar vara en tidsmässigt beständig skillnad. Det uppstår ingen större skillnad i brittiska eller utländska managers poängprestationer över de båda studerade tidsperioderna, vare sig i Premier League eller i Football League. Tyvärr visar inte statistiken om det har blivit någon skillnad under till exempel de senaste fem åren.

En annan observation från statistiken är hur antalet utländska managers i engelsk fotboll verkligen har exploderat sedan millennieskiftet. Totalt har 80 utländska managers befunnit sig i England sedan Premier League startades. Nio av tio av dessa har alltså kommit till England efter att fyrverkerierna tystnade den där nyårsnatten för drygt 16 år sedan. Globalisering i ett nötskal.

En mer sorglustig observation är denna. Att trots att utländska managers alltså presterar dokumenterat bättre under den här tidsperioden, så får de väsentligt mycket kortare tid på sig än brittiska managers. Rent intuitivt borde det ju vara tvärtom. Men engelska klubbar har en benägenhet att visa större tålamod med brittiska managers, i alla fall är de mindre benägna att hänga dem.

The Guardians Sean Ingle spekulerar runt kring att detta beror på att engelska klubbar sätter högre krav på en utländsk manager, att de helt enkelt förväntar sig mer av dem. Det kan nog ligga något i detta, det tyder i alla fall på ambition att vidga nätet utanför de brittiska öarna. Men det sätter också ett annat ljus på en ofta framförd synpunkt att brittiska managers vore diskriminerade.

Arsenal är en klubb som ju kan anklagas för att sakna ambition. De supportrar som ändå hoppas på mer sådan ambition från Arsenals sida kan naturligtvis sjunka ned i Champions League-soffan ikväll och titta njutningsfullt på fyra managers som var och en skulle kunna vara ett intressant alternativ för dem: Leonardo Jardim, Thomas Tuchel, Luis Enrique och Massimiliano Allegri.

Var och en den bästa, tillgängliga managern från respektive liga?! Arsenal ska naturligtvis inte låta sig nöja med något sämre än så.

Antalet bloggar jag skrivit om Arsenals situation och problem, under den här säsongen likaväl som under tidigare säsonger, kunde förmodligen fylla ut en tunnare bok. Det är ett ämne som kan förstås utifrån flera olika perspektiv – fotboll, ekonomi, psykologi med flera. Först och främst är det däremot en fråga om kultur, närmare bestämt en dysfunktionell klubbkultur.

Vad är då en klubbkultur? Den mest grundläggande definitionen brukar vara en klubbs formella och informella fasta vanor, metoder och attityder, dess normer och värderingar, myter och ritualer. Den formas av människorna i klubben, styrs delvis och växelvis av ledningen, och påverkar i hög utsträckning vilka som trivs i, rekryteras till och avyttras från klubben.

Vad är då problemet med Arsenals kultur? Just den frågan har jag stegvis benat ut i alla dessa bloggar. Det är en klubb vars formella struktur har blivit alltför centrerad runt Arsene Wenger som person. Vars metoder i taktik och i träning länge känts otillräckliga. Vars attityder, normer och värderingar utgår från idén att det räcker alldeles utmärkt att vara nästan bäst.

Det ingår i definitionen av klubbkultur att den inte på något sätt är fristående från människorna i klubben. Det är människorna i en klubb som skapar dess kultur, och vissa människor skapar kultur mer än andra. Ingen fortfarande aktiv manager har skapat sin klubbs kultur lika mycket som Arsene Wenger. Därför är jag skeptisk till att kultur går att förändra utan att först ändra människorna.

Är Arsene Wenger benägen till sådan radikal förändring? Det är mycket lite som tyder på det. I uttalande efter uttalande ger han över huvud taget inget intryck av att ha förstått varför det finns ett missnöje, än mindre missnöjets faktiska omfattning. Tvärtom så förminskar och marginaliserar Wenger vid varje möjlighet både missnöjet och supportrarna bakom missnöjet.

En liknande attityd har Arsene Wenger uppvisat till klubbledningens förslag om strukturell reform i Arsenal, inte minst då införandet av en football director, som nämnts av bland andra Ivan Gazidis. Det är inte svårt att föreställa sig att detta är förslag i alla fall delvis ägnade att fungera som en politisk kompromiss för att sälja in ett förlängt kontrakt med Arsene Wenger till supportrarna.

Slöseri med pengar markerade Arsene Wenger tämligen tydligt som istället menade att det viktigaste ändå bara var vilka spelare som var på planen. Det är inte svårt att föreställa sig att en eventuell sportchef skulle ha mycket lite att säga till om i praktiken. Det finns bara en herre över ringen i Arsenal, och han är inte villig att dela makten.

Att förändra klubbkulturen i Arsenal utan att det sker en förändring på toppen av Arsenals personalpyramid känns med andra ord som ett djupt osannolikt projekt. Vilket naturligtvis inte behöver vara något problem för en klubb eller för supportrar som nöjer sig med att vara nästan bäst. Men det blir ett problem för de som faktiskt vill vara bäst.

Det är samtidigt en klubbkultur som går betydligt djupare än bara dess formella målsättningar från ägare och styrelse, dess metoder och attityder från manager och klubbledning, eller de krav och förväntningar som förmedlas till både spelare och ledare. Det är en klubbkultur där att vinna inte längre är det enda primära, en klubbkultur som går igen i Arsenals själva myter och ritualer.

Varje klubbkultur har sin stora berättelse, sin mytbildning, det narrativ utifrån vilket klubben och dess ledning konstruerar och förstår sin egen verklighet. För Arsenal är denna mytbildning centrerad runt det moderna Arsenals allra största bedrift – The Invincibles, den obesegrade säsongen. Den höjdpunkt runt vilken Arsenals standard därefter har definierats.

Invincible-säsongen är självklart inte en bedrift som i sig ska förringas. Det är naturligtvis något väldigt svårt att lyckas med. Likt några av Wayne Gretzkys rekord i NHL kan jag känna att det är en bedrift som delvis har slagits upp även av marknadsföringsskäl för Premier League, men det förtar inte i sig att det är ett rekord som både kräver rasande skicklighet och uthållighet.

Men vad är det egentligen som definierar en obesegrad säsong, som utgör dess själva grundkaraktär? Inte att vinna! Det finns andra klubbar som har vunnit fler matcher under en säsong, som har tagit fler poäng på en säsong, som har vunnit fler titlar under en säsong. Själva kärnan i Invincibles är inte att vinna, utan att inte förlora!

Vad betyder det för Arsenals klubbkultur, dess underförstådda normer och värderingar, när klubbens främsta triumf, dess stora mytbildning, utgår inte från värdet med att vinna utan först och främst från värdet med att åtminstone inte förlora? Går det att dra en rät linje från det lilla att åtminstone inte förlora matcher till det större att i alla fall inte sluta sämre än fyra i tabellen?

Förmodligen!

Det kan utifrån ett sådant kulturperspektiv kännas hopplöst att över huvud taget åstadkomma reell förändring. För hur kan en klubb förändras vars hela mytbildning är på samma gång dess stoltaste tid och roten till det onda, vars författare fortfarande berättar och återberättar sin stora berättelse, som i allt större desperation letar efter ett sista kapitel han anser värdigt sig själv?

Genom att byta författare. Genom att anställa en manager som inte har någon personlig investering i mytbildningen, utan som är driven av en ambition att skapa nya berättelser, att berätta sin egen berättelse som måste motsvara eller till och med överträffa den tidigare. En manager som därför formulerar krav och förväntningar på sin organisation och på sina spelare utifrån detta.

Arsene Wenger har gett oss alla en lång och vacker berättelse. Det kan ingen utom han själv ta ifrån honom. Men det är en berättelse som har passerat gränsen att kännas både oändlig och återupprepande. Ungefär på samma sätt som dessa återkommande bloggar om Arsenals problem och situation känner i alla fall jag. Det ena ger det andra, men nu blir det inga fler. Det har ältats nog.

I alla fall inte innan Arsene Wenger stänger igen boken.

Avbytarbänken:
Fraser Forster, Southampton
Phil Jagielka, Everton
Matthew Lowton, Burnley
Ross Barkley, Everton
Philippe Coutinho, Liverpool
Eden Hazard, Chelsea
Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Det kan knappast ifrågasättas att det var en viktig match att vinna för Liverpool. Det onödiga poängtappet mot Bournemouth senast gjorde matchen desto viktigare. Dels att vända ett underläge i halvtid. Dels att göra det under svåra förutsättningar med skadade och trötta spelare. Energin i Liverpools spelartrupp efter matchen lär ha varit maximal och den kommer helt säkert i längden betyda till och med mer än de tre poäng som vinsten mot Stoke gav dem.

West Ham. Något av en ödesmatch för West Ham hemma mot Swansea, ett West Ham som befunnit sig mer eller mindre i fritt fall de senaste veckorna och började stirra nedflyttningsstrecket i vitögat. Ödesmatch även för Slaven Bilic som enligt trovärdiga rapporter skulle nödsparkas om West Ham förlorade mot Swansea. Det var ingen vacker vinst, men det var en vinst som gav West Ham andrum ned till strecket, som satte punkt för en mycket negativ trend, och som räddade jobbet åt Bilic – åtminstone ytterligare några veckor.

Tottenham. Väldigt imponerande vinst för Tottenham som bara fortsätter att trumma på, med eller utan Harry Kane. Tottenham tog förvisso inte in några poäng på Chelsea den här omgången, men håller åtminstone uppe trycket, och är visligen det enda laget som ens teoretiskt kommer kunna utmana Chelsea in i titelkaklet. Framför allt har Tottenham hittat en riktigt fin form som borde kunna medföra en stark ligaavslutning i kombination med ett bra utgångsläge inför FA-cupsemifinalerna helgen efter nästa helg. Mot vilka? Chelsea naturligtvis.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Middlesbrough. Oavgjort borta mot Swansea, förlust borta mot Hull City, och oavgjort hemma mot Burnley. Alla tre matcher var matcher Middlesbrough behövde vinna för att ge sig själva en vettig chans att hänga kvar i Premier League. Av dessa nio poäng fick Middlesbrough alltså med sig två. I själva verket har inte Middlesbrough vunnit en ligamatch efter julhelgen. Deras nedflyttning är inte klar ännu i teorin, men börjar kännas alltmer klar i praktiken.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Jürgen Klopp. Det finns naturligtvis två vitt skilda sätt att beskriva Klopps beslut att byta in Roberto Firmino och Philippe Coutinho i halvtid, två byten som obestridligen vände matchen. Alldeles oavsett bytena som gjordes, eller laguttagningen från början, så var det ändå i mångt och mycket en coachseger som Liverpool svarade för mot Stoke. Laget såg utspelat ut i första halvlek men kom tillbaka till andra halvlek med en helt ny energi.

OMGÅNGENS MÅL

Dele Alli, Tottenham 1-0, Watford (h). Det var målet som öppnade ketchupflaskan på White Hart Lane. Det blev mer och mer tydligt att Vincent Janssen inte skulle öppna målskyttet så då fick Dele Alli ta saken i egna händer och leverera en riktigt delekatess. Det var inga stora konstigheter med målet, bara en spelare som prickskjuter in bollen från långt håll med perfekt riktning, hårdhet, höjd och skruv. Svårt nog.

:::

TRE PUNKTER

Worse For Wear. 675 minuter. Elva timmar. 65 dagar i kalendertid. Så länge sedan är det Sunderland över huvud taget gjorde mål i Premier League. Det är en klubb dömd att efter många och ännu fler men åka ur Premier League. En klubb som vare sig gav sig självt minsta lilla chans inför den här säsongen men också en klubb som vägrat ta varenda chans som har funnits framför dem under säsongen. Förutsättningarna med vilka David Moyes hade att jobba var väldigt svåra men frågan de flesta ställer sig är så klart hur Sunderland hade klarat sig med exempelvis Marco Silva som manager istället.

Competitive. Håll koll klubbarna som inte kommer bli uppflyttade från The Championship: Derby County, Norwich, Aston Villa, QPR, Nottingham Forest, Wolves, Birmingham, Blackburn, Preston, Cardiff, Barnsley, Ipswich. Addera att klubbar som Leeds och Sheffield Wednesday är långt ifrån säkra att lyckas bli uppflyttade, samt att Sheffield United och Bolton är på väg upp från League One. Det här är verkligen inga små klubbar. Det är i själva verket sinnessjukt för att vara en andradivision.

Den oönskade nya manager-effekten? Idén med en ny manager-effekt har i själva verket avfärdats som mytbildning av statistiker som visat att vad resultaten egentligen bara visar är en återgång till medelvärdet. Under lördagens fotboll lyfte däremot en kommentator fram något spännande när han påpekade en studie som visat att klubbar som byter managers också får större problem med skador på sina spelare. En något oönskad ny manager-effekt med andra ord. Rimligtvis vore resonemanget att en ny manager innebär nya träningsmetoder som spelarna rent fysiskt måste anpassa sig till.

:::

FÖR ÖVRIGT

”Jürgen Klopp had two Brazilians…” – Get the tank!

Förlust med 0-3 mot Man Utd, det var allt en riktig slap in the face på David Moyes.

Doncaster Rovers är klara för League One. Wigan och Rotherham nedflyttade till League One. Sheffield United är klara för The Championship. Up The Blades!

Huddersfield ligger trea i The Championship, de har +4 i målskillnad. Reading ligger fyra, de har negativ målskillnad.

Påskveckan framför oss – en högintensiv fotbollsvecka i England!

Kommer Crystal Palace eller Arsenal röra om lite i tabellen imorgon kväll?!

Man Utd har gjort framsteg under José Mourinhos första säsong. Det syns på fotbollsplanen och det syns i statistiken. De producerar fler skott på mål per match än något annat lag. De missar väsentligt fler stora chanser än övriga lag vilket innebär att de även skapar många stora chanser. Bara Tottenham skjuter mer per match. Bara Man City har bättre statistik i sitt passningsspel. Inget lag befinner sig mer inne i och runt motståndarnas straffområde än Man Utd.

Detta förändrar naturligtvis inte på något sätt Man Utds tabellposition eller det faktum att mycket tyder på att de återigen kommer misslyckas att kvalificera sig till Champions League, i alla fall genom ligaspelet. Det må bero på att det finns många andra bra lag, det är ändå sämre än vad som förväntades inför säsongen, och det är på så vis ett misslyckande. Men jämfört med tidigare säsonger så gör Man Utd nu åtminstone rätt saker.

Framgång handlar emellertid inte bara om att göra rätt saker (effective), utan om att göra rätt saker på rätt sätt (efficient). Här finns fortfarande mycket kvar att arbeta med för Man Utd. De är inte lika långsamma i spelet som de var under Louis van Gaal, men de är fortfarande för långsamma. Det är en för stor del av offensiven som ensidigt går genom Zlatan Ibrahimovic. Framför allt har precision och produktion från övriga offensiva spelare varit otillräcklig.

Pratar man om en diskrepans mellan att göra rätt saker och att göra dem på rätt sätt är det svårt att undvika att prata om Paul Pogba. Dels är det till stor del hans uppgift att styra hur Man Utd genomför sin anfallsfotboll. Dels är han på flera sätt en sorts personifiering av en balansgång mellan det fantastiska och det frustrerande, mellan det imponerande och det imbecilla, mellan det otroliga och det oprecisa.

Det var ofrånkomligt att Pogba skulle få utstå hård kritik den här säsongen. Det är svårt att föreställa sig vad han hade behövt prestera för att sådan kritik inte skulle uppstå. Kritiken är delvis motiverad, men även delvis förenklad och missriktad. Paul Pogba har inte gjort någon dålig säsong för Man Utd, han har tvärtom varit mycket betydelsefull i positiv mening, men har inte varit dominant, har missat i avgörande lägen, och har ännu inte haft ”sin” match.

Det vore på ytan lätt att tro annorlunda. De som väljer att titta i mål och assist-kolumnerna drar snabbt slutsatsen att Paul Pogba har presterat betydligt sämre i Man Utd än vad gjorde under sina tre sista säsonger i Juventus. Han har i själva verket bara producerat hälften i mål och assists som han gjorde under sin sista säsong i Juventus. Många skakade på huvudet åt att betala £89m för Paul Pogba, men för en halv Paul Pogba?!

Annan statistik säger annat. En genomlysning av förväntat antal mål och assists visar att Paul Pogba producerar precis minst lika bra under sin första säsong i Man Utd som han gjorde under någon av sina säsonger i Juventus. Ja, i själva verket till och med något bättre. Han skjuter lika mycket, han förväntas göra drygt samma mängd mål, hans antal nyckelpassningar per match är ungefär samma och hans antal passningar in i straffområdet är högre än förut.

(Opta har producerat statistiken, StatsBomb har sammanställt den.)

Det går att önska en större precision i avgörande lägen, i synnerhet då han själv tar sig till avslut. Här hittar vi förmodligen svaret till en stor del av frustrationen. Sanningen är förvisso att om bara de skott och nickar Paul Pogba fått i stolpen eller ribban istället hade blivit mål, så hade det allmänna tonfallet om Pogbas säsong av nödvändighet varit ett annat. Sanningen är också att han ännu bara är just 24 år fyllda, samt gör sin första säsong i Premier League.

Paul Pogbas prestation måste också sättas in i sitt sammanhang. Med Juventus spelade han för den ligans absolut mest dominanta fotbollslag, något som helt självfallet hjälper individuella spelares produktion. Man Utd är inte på något sätt dominant i Premier League på samma sätt som Juventus är i Serie A, tvärtom är det ett lag som haltar och hackar både spelmässigt och i tabellen, ett lag som alltjämt är under återuppbyggnad.

Visst fokus bör även läggas på José Mourinhos taktiska direktiv. I Juventus hade Paul Pogba en tydligt preciserad roll på planen. Hans roll i Man Utd verkar inte vara lika preciserad. Det kan frigöra Pogba likaväl som det till viss del kan avslöja en brist på taktisk disciplin. Han lider risk av att försöka vara överallt men faktiskt vara ingenstans. Det är en sak att säga till spelare att våga vara kreativa och uttrycka sig själva, det kan vara lättare inom ett taktiskt ramverk.

Men som ofta har påpekats är att sätta ett offensivt ramverk, eller en offensiv spelidé, inte José Mourinhos främsta kännetecken. Han är en manager som är ytterst välorganiserad i sin defensiva taktik men som när det gäller offensiven är mer benägen att låta kreativa individer göra sin grej. Givet att Man Utd skapar mängder med chanser är det dumt att vara alltför kritisk i detta, särskilt som även mer koordinarade lag brister i effektivitet.

Men det kan vara en brist, eller sett på annat vis, en möjlighet. Det skulle kunna hävdas att kollektiviseringen av anfallsspelet är det i bred bemärkelse nya som har införts av en yngre managergeneration bestående av förelöpare som Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Diego Simeone, Antonio Conte, Mauricio Pochettino med flera. Frihet under ett system. En konformering av kreativitet i sina sämre former. En individens förhöjelse i sina bättre former.

Varje manager måste hitta sin taktiska balans mellan individ och system och det vore förhastat att hävda att alla måste dra åt exakt samma håll eller göra på exakt samma sätt. Det finns fler än ett sätt att skinna en katt. Liksom det är viktigt att komma ihåg hur sådant här går i cykler. Varje vapen får sitt motvapen i fotbollens kapprustning. Morgondagens lösningar till dagens problem är ofta desamma som gårdagens.

Men varje manager måste också lära sig av en ständigt pågående utveckling, ta till sig vad som anses vara värdefullt och förkasta vad som anses överflödigt. Här har José Mourinho och Man Utd viktiga frågor att svara på för att kunna bygga vidare med nya framsteg inför kommande säsonger på de framsteg som har gjort under denna säsong. För att kunna säkerställa att de inte bara gör rätt saker, utan dessutom gör dem på rätt sätt.

José Mourinho kan till icke ringa del tacka David Moyes för att han kommer få tid och möjlighet på sig att fortsätta försöka besvara dessa frågor.

Liverpoolfansen älskar det. Det räcker att sitta några matcher tillsammans med ett organiserat gäng med Liverpoolsupportrar så märker man hur de börjar tindra med ögonen varje gång Jürgen Klopp syns i bild. Motståndarfansen är av naturliga skäl något mer luttrade. De har kanske ett något mer cyniskt sätt att se på Klopps beteende som något medvetet och delvis manipulativt.

Det ena måste självklart inte utesluta det andra. Det måste självfallet vara fullt möjligt för Jürgen Klopp att vara helt medveten om det teatraliska och det symboliska i sitt beteende utan att han för den sakens skull behöver göra våld vare sig på sin övertygelse eller sitt beteende. Ledarskap är till stor del en fråga om symbolik och ritualer, att bygga relationer med sin omgivning.

Mycket av Jürgen Klopps ledarskap går till synes ut på att vara en av grabbarna, eller åtminstone på att vara alfahannen i sin egen flock av grabbar. Otaliga är hans referenser till spelarna som pojkarna eller mina pojkar. Det märks också i Klopps sätt att vara, i hans sätt att klä sig med mera. Det är inget fel med det, det kan vara väldigt effektivt, i och med att det fostrar total lojalitet.

Auran runt Jürgen Klopps ledarskap är alltså mindre den stränge fadern som spelarna är rädda att göra besviken, men kanske desto mer den häftige storebrodern som spelarna är villiga att göra allt för att han ska lägga en varm arm runt deras axlar. Återigen, inte nödvändigtvis något fel med detta, kärlek är ofta starkare än rädsla.

Det kan också vara ett ledarskap som faller sig naturligt för Jürgen Klopp. Hans historik som manager går till stor del ut på att ta hand om något mindre lag vars jobb är att slåss med betydligt större och starkare klubbar. Ett sätt att rent psykologiskt åstadkomma något sådant är en stark vi mot dem-känsla. We few, we happy few, we band of brothers.

Risken att detta skulle minska Jürgen Klopps auktoritet, eller att detta skulle göra det svårt för Klopp att förhålla sig objektiv till spelarnas prestationer, är liten. Det finns få miljöer som är mindre förlåtande av svaga prestationer än den metaforiska vargflocken, i vilken den sociala kontrollen är stark. Även en maffiaboss kan prata om sina pojkar, innan han låter dem sova med fiskarna.

En risk med ett grabbarna och jag-ledarskap är att det har ett tydligt bäst före-datum, att dess effektivitet avtar med tiden. Det går möjligen att ana något liknande med Jürgen Klopps ledarskap då han varit i två klubbar tidigare om sju år vardera, där lagets prestationer började avta i oroväckande takt efter cirka fem år. Kanske ser vi därmed livscykeln i Jürgen Klopps ledarskap. Kanske inte.

Något som däremot bör ha en mer definitiv effekt är ålder. Ju äldre en manager blir desto svårare blir det att på ett trovärdigt sätt upprätthålla ett grabbarna och jag-ledarskap. Åldersskillnaden mellan manager och spelare blir större och större, och hur ung i sinnet någon än är så innebär det en förändring. Jürgen Klopp fyller 50 år i sommar. Han kan inte föryngra sig, men han kan behöva förnya sig.

Man anar att det här är en utmaning som alla managers i olika utsträckning står inför som utövar det som något sötsliskigt brukar benämnas för det moderna ledarskapet. Det vill säga vad pepologer med flera brukar kalla ryggdunkar, ständigt affirmerande av spelarnas egon och ”yes we can!”-retorik. Det vill säga utmaningen att få det att fungera i motgång, i stigande ålder, alternativt förnya sig.

Kanske är det ett fenomen som har blivit mer tydligt i och med att flera av de mest framträdande tränarna i världen de senaste åren är yngre managers. Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Diego Simeone, Mauricio Pochettino, Antonio Conte med en hel del fler. Kanske är det också ett fenomen som har skapat illusionen att en manager är slut bara för att han råkar ha passerat femtiostrecket.

José Mourinho är ett bra case på en manager som har gjort denna resa. Hans ledarskap i sin tidiga managerkarriär gick till stor del ut på kunna identifiera sig med spelarna och få dem att känna att de var i samma skyttegrav tillsammans. Med stigande ålder har Mourinho tvingats omdefiniera sitt förhållande till sina spelare, och omdefiniera sin egen roll som manager. Utan att ännu riktigt ha hittat ett helt tryggt fotfäste på sank mark.

Kanske borde egentligen inte den stora snackisen vara hur äldre managers är slut, vad nu det egentligen innebär. Kanske borde vad vi istället pratar om vara hur dagens moderna managerdemoner ska klara av omställningen i ålder på ett sådant sätt att de inte lika snabbt som de först dök upp på scenen förpassas till en ny roll som före detta managerdemoner.

Time waits for no man(ager)!

:::

Stockholm i mitt hjärta!

:::

Gör Harry Kane oväntad tidig comeback efter skadan idag? Det låter så på djungeltrummorna i alla fall.

Telegraph rapporterar att West Ham nödsparkar Slaven Bilic om det blir förlust mot Swansea idag.

Middlesbrough måste vinna hemma mot Burnley. Annars är det helkört.

Över 60 år senare. Mycket vatten har hunnit rinna under bron sedan Jack Taylor gjorde sin utfästelse. Men det lustiga med historien är hur den så ofta upprepar sig. QPR:s VD Lee Hoos konstaterade inför säsongen hur QPR nu hade som ambition att värva unga, hungriga spelare, och på så vis för QPR att kunna återvända till sina rötter.

Lord knows att QPR har prövat den andra metoden. Under de fem år som Tony Fernandes har ägt QPR har klubben trots intäkter motsvarande £249m ändå gjort en total förlust om nästan £150m, med £285m spenderade på spelarlöner och £114m på spelarköp. QPR:s skuld till sina ägare steg till smått osannolika £194m. Utan att få något alls för pengarna.

Kanske är det kall praktik snarare än höga principer som har fått QPR att leta sig tillbaka till sina rötter, och tänka mer på att värva och utbilda yngre spelare. Skattkistan är stängd. Kanske är det insikten att metoden som har tillämpats inte har fungerat. QPR kämpar vidare på nedre halvan av The Championship och Tony Fernandes har hunnit sparka fem managers på lika många år.

Ian Holloway är QPR:s sjätte manager under dessa år. Han anställdes i början av november sedan Jimmy Floyd Hasselbaink fått sparken efter en svag inledning på säsongen som såg QPR ligga farligt nära nedflyttningsstrecket. Ett managerbyte som efter en trög inledning har gett effekt framför allt efter årsskiftet då QPR vunnit åtta matcher, förlorat sex och spelat tre oavgjorda.

Den resultatraden har fört upp QPR i relativ trygghet med tio poängs marginal ned till nedflyttningsstrecket. QPR:s svit under mars med fyra raka matcher utan förlust, varav tre vinster, fick förvisso ett abrupt slut med två raka 0-1-förluster, borta mot Derby County och Aston Villa, inför kvällens match hemma på Loftus Road mot Brighton – men Ian Holloway har fått fart på QPR.

Spelarna i QPR pratar varmt om hur Ian Holloway har gett laget och dem själva ett helt nytt självförtroende. Det ligger säkert mycket i detta, en av Holloways styrkor har alltid varit sin förmåga att motivera sina spelare. Där finns helt säkert en viktig förklaring till QPR:s uppryckning i tabellen. Problemet med en sådan effekt är däremot att den sällan är beständig.

QPR:s resultat har också varit förhållandevis ojämna, med vinster och förluster ofta följande på varandra i perioder. Det har inte varit helt lätt för QPR att hitta en stabil grund att stå på. Många pekar på Ian Holloways benägenhet att pröva många olika taktiska varianter, den här säsongen baserat runt en 3-4-3-taktik, och sällan hålla sig till en startelva, som ett skäl till denna ojämnhet.

Det är i och för sig naturligt att Ian Holloway behöver viss tid på sig att utvärdera laget och sina spelare. Den här säsongen handlar dessutom enbart om att hålla QPR kvar i The Championship och att sätta laget inför kommande säsonger. Mer specifikt handlar det för Ian Holloway om att forma laget utifrån QPR:s nygamla policy om unga och hungriga spelare.

Den ambitionen har också visat sig under Holloways första månader i QPR. Det värvades spelare som Sean Goss och Luke Freeman i januari, där framför allt Freeman har blivit en viktig spelare. Darnell Furlong återkallades från sitt lån i Swindon och har fått en viktig roll i laget av Holloway. Något av en chansning har tagits på Ravel Morrison som lånats in från Lazio.

Inte minst har däremot mycket arbete lagts på att förnya kontrakten med flera unga spelare i klubben. Sedan Ian Holloways tillträde har närmare tio unga spelare fått nya kontrakt med QPR. Den kanske viktigaste pjäsen av dessa är mittfältsmotorn Massimo Luongo, den australiensiske landslagsspelaren, ännu bara 24 år gammal.

Mångas blickar riktas även mot QPR:s ungdomsled där det finns några spelare som anses riktigt lovande. Framför allt fästs stora hopp till mittbacken Alex Finney som hämtades över på fri transfer från Bolton bara någon vecka efter att Ian Holloway kommit till klubben. En spelare som anses redo för a-lagsfotboll redan nu. Även Ilias Chair är en spelare många tror mycket på.

Tony Fernandes och QPR vill naturligtvis tillbaka till Premier League, den ambitionen har inte sänkts i takt med QPR:s lönekostnader. Samtidigt är det alltså så att ”QPR’s policy should be a youth policy!” Ian Holloways uppdrag är att försöka få ihop denna svårlösta ekvation, att uppnå det första utan att göra avkall på det andra.

QPR har hur som helst fått en ny fyraårsplan.

Det blev inte minst tydligt under landslagsuppehållet där det vid flera tillfällen spelades intressanta matcher i både League One och League Two som däremot inte TV-sändes. Detta alltså samtidigt som det inte alls sändes någon fotboll vare sig från Premier League eller från The Championship. Ett utmärkt tillfälle att sätta strålkastarljuset på sina två andra divisioner.

Det finns ett missnöje med det TV-avtal som Football League förhandlade fram för några år sedan. Ett avtal som är värt nästan £90m per år. Självklart inte i närheten av Premier Leagues avtal. Ett missnöje som både bygger på att avtalet anses för lågt och på att de största klubbarna i Football League anser att deras del av kakan är för liten jämfört med deras betydelse för avtalet.

De som är missnöjda har förvisso goda skäl att vara lite missnöjda åtminstone sett till den första punkten, avtalsnivån som sådan. En jämförelse med Premier League visar bland annat att Football League inte alls har lyckats slå mynt av antal tittare i samma utsträckning. Det är med andra ord en betydligt större skillnad i TV-intäkter än vad det är i antal åskådare.

Nuvarande avtal med Sky Sports gäller fram till 2019. Därefter har Football League möjlighet att förlänga detta avtal. Flera större klubbar, bland dem Derby County och Leeds, utövar påtryckningar på Football League att de istället ska omförhandla avtalet till något som bättre speglar dess faktiska värde. Underförstått så klart att de kan tänka sig att byta avtalspartner.

Det är en diskussion som naturligtvis till stor del påminner om den diskussion som i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet skulle resultera i utbrytningen av Premier League ur Football League. Stora klubbar ser så klart sitt ekonomiska värde och vill ha sin del av kakan. Samtidigt med den ständiga balansen mellan independens och interdependens.

Strukturellt befinner sig Football League i själva verket i en liknande situation nu som de gjorde för snart 30 år sedan. Framför allt eftersom dess högsta division har blivit så framtung med riktigt stora klubbar. Aston Villa, Sheffield Wednesday, Wolves, Leeds, Huddersfield, Derby County, Nottingham Forest, Sheffield United, Norwich, Fulham med många fler.

För dessa klubbar blir TV-intäkterna också en allt viktigare faktor. Dels finns där ett naturligt intresse att så långt som möjligt minska differensen i TV-intäkter jämfört med i Premier League, och därmed sin egen finansiella risk. Dels är det ett svar på en pågående diskussion i Premier League om att rejält skära ned de så kallade fallskärmsbetalningarna till klubbar som åker ur Premier League.

Det där är ett ämne som likt financial fair play är dubbelt till sin karaktär. Där finns goda skäl för det på samma gång som där kan anas mer dunkla motiv. Det är framför allt de största klubbarna i Premier League som väckt frågan om att reducera fallskärmsbetalningarna för att minska risken att skrupelfria ägare, likt i Blackpool och Hull, ska roffa åt sig pengarna utan att investera i sina klubbar.

Det låter så klart vettigt. Blackpools ägare Karl Oyston investerade knappt £5m i spelartruppen under deras enda säsong i Premier League, och har sedan dess vägrat investera i sådan utsträckning att klubben numer befinner sig i League Two. Assem Allam i Hull sålde av spelare både i somras och i januari. Med £75m garanterat i fickan är inte incitamentet att undvika nedflyttning väldigt stort för en ägare som vill sälja klubben.

Det går knappast att disputera att det är sådant man vill undvika. Samtidigt är det självfallet inte sprudlande långsökt att betrakta superklubbarnas vilja att skära ned fallskärmsbetalningarna som åtminstone delvis motiverat av att öka sin egen del av kakan. Ju mindre pengar som betalas ut nedåt i systemet desto mer pengar finns över för dem.

Personligen tror jag det hela kan vara något av en blessing in disguise. Det har blivit alldeles för stort fokus i Football League på att få pengar från Premier League. Istället för att arbeta med egna intäkter och sin egen kommersiella utveckling går man med mössan i hand och ber om handouts, och försvagar sig själva i farten. Likt svenska idrottsklubbar vars enda idé om att dra in pengar är att be sina respektive kommuner om bidrag.

För klubbarna i Football League måste det på lång sikt handla om att bygga upp sin egen resursbas och sin egen kommersiella styrka. TV-avtalet är naturligtvis en väldigt viktig del av detta. Det handlar också för de större klubbarna att maximera varumärket i kommersiellt avseende. Kanske är detta de drivande faktorerna bakom att The Championship svarar för en andra utbrytning ur Football League?!

Terminologin känns kanske inte uppenbar. Premier League 2 är ett namn som varit på tapeten tidigare, men som inte känns klockrent och som dessutom nu används till annat. The Championship är kanske ett fungerande namn i sig självt, det är i alla fall inarbetat, även om även det känns tveksamt. Mästare av vadå liksom? Super League känns galet pretentiöst.

Kanske skulle det rent terminologiskt vara behjälpligt för Football League. Det känns något udda med rådande läge där League One råkar vara deras andra division, liksom League Two är deras tredje. Det vore betydligt mer naturligt att de har sina tre divisioner – Football League One, Two och Three. Enkelt, tydligt, lättare att paketera.

Det måste inte vara något negativt för Football League. Det kan i själva verket vara befriande. Premier League har sin globala marknad att arbeta med. The Championship har i nuläget de fjärde högsta publiksiffrorna av alla ligor i Europa, där finns en stor marknad även för dem samtidigt som de redan suger åt sig den allra största kakbiten av nuvarande TV-avtal. Värdet på det avtalet kan öka om det enbart gäller en mycket tydlig produkt.

Samtidigt som Football League skulle få utrymme att tänka lite mer dynamiskt och självständigt med sitt TV-avtal och med sina kommersiella avtal. En tanke vore så klart att jobba mer regionalt med både TV, media och kommersiella aktiviteter, och alltså vittja andra fåror än de två högsta ligorna. Det skulle inte krävas jätteinsatser för att motsvara och överträffa de summor som dagens TV-avtal ger klubbarna i dessa divisioner.

En återstående fråga vore så klart vilken formell relation ett utbrutet The Championship skulle ha till Premier League. Om det skulle vara helt självständigt med en helt egen organisation. Eller om det rent formellt skulle bli en andra division inom Premier League, om än marknadsförd som en egen och självständig produkt. Båda alternativen skulle kunna fungera.

64 brasilianska spelare har ändå genom åren spelat i Premier League, så det är inte så att det har lidit någon allmän brist på brassar i Premier League. Men det har helt klart aldrig rört sig om de riktigt bästa, och per capita får det ändå anses vara betydligt färre än spelare med flera andra nationaliteter. Hur kommer egentligen det sig?

De allra bästa brasilianska världsstjärnorna har naturligtvis varit så bra att de har ådragit sig de europeiska superklubbarnas intresse; det vill säga Barcelona, Real Madrid, Milan, Inter, Juventus med flera. Kultur och klimat spelar så klart även det sin stora roll. Där finns även föreställningen att brasilianska spelare är för lite sassa och för mycket mandelmassa för att klara sig bra i England.

Sanningen är så klart att vissa brasilianska spelare har klarat sig bättre i Premier League samtidigt som andra har klarat sig sämre. Kan det vara så att vissa spelartyper klarar sig bättre än andra? Utgångspunkten för att kunna börja svara på en sådan fråga måste vara att bestämma sig för vilka spelare som faktiskt har klarat sig bäst respektive sämst.

PREMIER LEAGUES FEM BÄSTA BRASSAR

(5) Philippe Coutinho, Liverpool 2012-. Kom till Liverpool från Inter med något av ett rykte som en talang som aldrig riktigt blommat ut. I Liverpool har han däremot blommat ut. En av ytterst få brasilianska spelare att bli en kreativ nyckelspelare i ett engelskt storlag och en stor anledning bakom Liverpools renässans under Jürgen Klopp. Något lättläst för motståndarna kan tyckas, kan fortfarande utvecklas.

(4) Juninho, Middlesbrough 1995-97, 1999-00, 2002-04. Ett av dessa tekniska småunder som kom som de första importerna till Premier League i mitten av 1990-talet och gav den engelska fotbollspubliken prov på något de sällan smakat tidigare. Gav Middlesbrough en helt annan dimension och var så uppskattad i klubben att han alltså återkom flera gånger. Bra spelare vars rykte möjligen höjts något av att ha varit hyfsat unik för sin tid.

(3) Lucas Leiva, Liverpool 2007-. Det har pratats i åratal om att Liverpool ska vara på väg att sälja Lucas. Jag har aldrig förstått tankegången. En bättre och mer pålitlig truppspelare än Lucas är svårt att hitta. Mångsidig, rutinerad och smart på planen. Har haft större betydelse för Liverpool även under den här säsongen än vad troligtvis Jürgen Klopp hade förväntat sig. En av de bättre defensiva mittfältarna.

(2) David Luiz, Chelsea 2011-14, 2016-. Har fått både ris och ros genom åren. Häcklades ofta under sina första år i Chelsea, bland annat jämställdes han ju med en TV-spelsfigur. Har gjort sina misstag men har alltid spelat med stort hjärta och ännu större hår, en personlighet på planen likaväl som i laget. Har varit en oväntat stor anledning bakom Chelseas mycket lyckade säsong under Antonio Conte.

(1) Gilberto Silva, Arsenal 2002-08. En av de mer anonyma pjäserna på Arsenals centrala mittfält under vad som var deras bästa säsong någonsin. Givet sin betydelse för Arsenal så framstår han närmast underskattad. En spelartyp som Arsenal har varit i stort behov av egentligen ända sedan han lämnade klubben för snart tio år sedan, och i alla fall en spelartyp som Arsenal också borde ha letat efter.

PREMIER LEAGUES FEM SÄMSTA BRASSAR

(5) André Santos, Arsenal 2011-12. Det koppel av oplanerade och ogenomtänkta värvningar som Arsenal gjorde under ett antal säsonger vid den här tiden är ett fenomen som är inte alldeles lätt att förstå sig på. André Santos var en av flera spelare som värvades som en tänkt förstärkning men där det snabbt uppdagades att han inte alls var bra nog att faktiskt vara någon genuin förstärkning.

(4) Alfonso Alves, Middlesbrough 2007-09. Efter att ha erövrat först Sverige och därefter Holland så var det England som skulle få smaka på den målglada brassen. Det hann med att bli tio mål på lite drygt 40 matcher över två säsonger för Alves, vilket inte på något sätt förhindrade att han skulle uppfattas som ett rejält fiasko. Accentuerat av att fiaskot slutade i nedflyttning för Middlesbrough.

(3) Júlio Baptista, Arsenal 2006-07. Förvisso bara ett lån men förväntningarna var höga på den målfarliga brassen som imponerat stort i Sevilla och imponerat åtminstone hyfsat i Real Madrid, och det här var ju när Arsenal fortfarande spelade för att vinna titlar. Men hans vistelse i Arsenal blev en besvikelse, med totalt tre mål på 24 framträdanden. Inte vad Arsenal hade hoppats på.

(2) Kléberson, Man Utd 2003-05. Så misslyckad på Old Trafford att hemmafansen drygt två år senare skulle göra en sång om det. Kort och gott, så misslyckad att Kléberson till och med skulle komma att få Anderson att framstå som lyckad i jämförelse. Det fanns mycket talang i Kléberson, som var med i Brasiliens världsmästartrupp 2002, men saknade helt personligheten att lyckas i Premier League.

(1) Cacapa, Newcastle 2007-09. Oh, dear lord. Det blev inte många matcher för Cacapa i Newcastletröjan så att lasta ansvaret på honom för Newcastles slutliga nedflyttning vore kanske hårt på sitt sätt, men frånvaron är så klart i sig talande. Kom som rutinerad mittback från många år i ett dominant Lyon, men framstod som fullständigt vilsen på St James’ Park.

:::

Om vi tittar till historien skulle det alltså kunna vara en lätt slutsats att ska en engelsk klubb värva brasilianska spelare så bör de i första hand värva defensiva mittfältare och möjligen mittbackar. Offensiva brassar gör sig inga större besvär med andra ord, något som möjligen skulle kunna förstås på fler sätt än ett. Kanske måste man som defensiv mittfältare ha en attityd som person som är mer kompatibel med engelsk fotboll.

Avbytarbänken:
Heurelho Gomes, Watford
Gary Cahill, Chelsea
Vincent Kompany, Man City
Granit Xhaka, Arsenal
Harry Arter, Bournemouth
Eden Hazard, Chelsea
M’Baye Niang, Watford

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Hull City. Det var en match som mer eller mindre gällde allt och minst halva kungariket på förhand, och det märktes minst sagt på matchen. Marco Silva valde att gå mer eller mindre batshit crazy med offensiv eldkraft och fick maximal utdelning för sitt mod, även om Middlesbrough tog ledningen. Det var två modiga lag på planen men det var Hull City som hade kvaliteten och taktiken. Tungviktsvinst för Hull samtidigt som Swansea förlorar.

Burnley och Watford. Båda lagen har haft starka inledningar på sina respektive säsonger men börjat falla ifrån oroväckande snabbt mot slutet. Det spekulerades i båda fallen huruvida de faktiskt befann sig i farozonen för att åka ur Premier League. Det var med andra ord två viktiga vinster för Burnley och Watford igår kväll, två vinster som troligtvis betyder att de båda har säkrat sina respektive Premier League-platser. Vilket känns lite lätt sinnessjukt att säga inte minst för Watford som åtminstone innan kvällens matcher ligger på nionde plats i tabellen.

Chelsea. Får nicken före Tottenham i och med att det relevanta avståndet i tabellen för både Chelsea och Tottenham förblir oförändrat, att Chelsea är ännu en match närmare ligatiteln, och Chelsea har klarat av en match där Tottenham helt säkert hoppades på att kunna få lite hjälp längs vägen. Även viktigt för Chelsea att vinna den här matchen sedan de förlorat förra matchen mot Crystal Palace. Det var inte någon överdrivet väl genomförd match av Chelsea, men de vann den, och det räcker vid den här tiden på säsongen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Frestande att välja West Ham för en andra omgång i rad men sett till helheten så får Swansea den föga hedervärda utmärkelsen. Det var så klart ett tufft motstånd men givet att Swansea har 1-0 på hemmaplan in i slutminuterna så är det naturligtvis desto mer kostsamt och surt att till sist ha förlorat den här matchen med 1-3. I och med förlusten åker Swansea ned under strecket igen och har en jättefight för att hålla sig kvar i Premier League.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Pochettino får naturligtvis mycket beröm för vad han har åstadkommit med Tottenham, även om kritiska röster ibland, förmodligen mot bättre vetande ifrågasätter vad han faktiskt har åstadkommit i och med att inga titlar ännu har hämtats hem. Men kvällens match är ett tydligt exempel på något han definitivt har åstadkommit. Spurs är Spurs brukar det, ibland något kokett heta. Dock kanske inte helt utan anledning. Om Spurs hade varit Spurs så hade de naturligtvis aldrig vunnit den här matchen ikväll. Pochettino har gjort Spurs till något annat, eller förändrat betydelsen av vad som ska anses vara Spurs.

OMGÅNGENS MÅL

Christian Benteke, Crystal Palace 1-0, Southampton (b). Väldigt snyggt samspel mellan flera spelare i Crystal Palace som ledde fram till det här målet, inte precis ett mål man sammanknippar vare sig med Sam Allardyce eller med Benteke.

:::

TRE PUNKTER

Ligacupförbannelse. Det var ett illa valt tillfälle för Man Utd att inom loppet av tre dagar göra två av säsongens absolut sämsta matcher. Helt som någon överraskning kan det däremot inte komma. Ända sedan Ligacupfinalen på Wembley har Man Utd sett väldigt svaga ut. Den klassiska förbannelsen vilar tung på laget. Utöver två darriga segrar mot Rostov och Middlesbrough har Man Utd åkt ut ur FA-cupen samt i onödan tappat sex poäng i ligan hemma på Old Trafford. Spelarna har inte visat upp samma intensitet. Infann det sig en nöjdhet i spelartruppen, kanske en känsla av lättnad? Det finns mycket kvar att jobba med för José Mourinho både taktiskt och med spelartruppen i sig, men även mentalt och kulturellt är det tydligt hur Man Utd ännu inte befinner sig vid slutstationen.

No kidding. Tungt straff för Liverpool under dagen som utöver böter har fått ett ett plus ett års förbud på att registrera nya spelare till sin akademi som någon gång under de senaste 18 månaderna har varit registrerad för någon annan klubb i Premier League eller Football League. Skälet till förbudet är att Liverpool erbjudit ”incitament” till en pojkspelare i Stoke att byta klubb, något som är uttryckligen förbjudet. Det hela är en konsekvens av en åtstramning av regelverket, och flera andra klubbar utreds för liknande saker. Känslan är så klart att detta är ett område där förmodligen alla klubbar är lika goda kålsupare. Själv är jag lite tveksam till om det inte med dylika förbud mot incitament snabbt blir lite *nudge nudge wink wink* över det hela, något som snarare leder till mer hysch hysch.

Hammered. En poäng jag har gjort några gånger är att det inte nödvändigtvis är att ett lag förlorar som får en manager att få säcken, utan vissa sätt på vilka ett lag förlorar. West Ham har nu ägnat en stor del av de senaste veckorna åt att förlora på just den typ av sätt som brukar få managers sparkade. Slaven Bilic måste ligga i farozonen, om inte West Ham efter säsongen gör ett rejält omtag och nystart. Två saker som talar emot detta är att röken ligger tät runt London Stadium om flera tilltänkta ersättare redan, samt att West Ham faktiskt börjar ligga farligt till strax ovanför nedflyttningsstrecket. En viss känsla av panik bör vara på väg att infinna sig i styrelserummet.

:::

FÖR ÖVRIGT

”Shaw Shank Redemption” – Briljant!

Fem raka förluster, Claudio Ranieri sparkad, fem raka vinster. Kan det vara fotbollshistoriens värsta reversion to the mean någonsin?

The Referees – Gary Nevilles och Jamie Carraghers domardokumentär är måste se-television.

Sheffield United är en enda poäng från The Championship.

Som av en outgrundlig anledning råkar detta alltid vara samma managers vars chanser att vinna en riktig titel precis försvunnit eller blivit mycket små. Helt nyligen verkar det hur som helst vara något som Pep Guardiola och Arsene Wenger är rörande överens om. Det är kanske inget märkligt med detta. Kan man inte vinna så gäller det att kunna spinna.

Att vinna titlar är naturligtvis viktigt för Pep Guardiola. Det är i slutänden ändå varför han anställdes av Man City, något han inte är blyg för att konstatera helt på egen hand. Hans första säsong i Man City och i Premier League lovar en hel del men har levererat mycket lite. Vinner inte Man City en titel under våren är risken att Guardiolas första säsong kommer beskrivas som misslyckad.

Betydelsen av att ta sig till Champions League ska inte underskattas. Här betonas ofta de ekonomiska skälen trots att dess ekonomiska betydelse blivit mindre för engelska klubbar. Sportsligt är det fortsatt viktigt för engelska klubbar att vara med, statusmässigt och för varumärket. Men för klubbar som Man City och Man Utd är detta en hygienfaktor, inte en wowfaktor.

Så visst är det i någon mening viktigare och större för engelska storklubbar att ta sig till Champions League än vad det är både att vinna Ligacupen eller FA-cupen. Men det är inte detsamma som att vinna en titel. Man måste inte vinna någonting för att ta sig till Champions League. Vissa väljer till och med att se detta som ett av de grundläggande felen med Champions League.

För en klubb definieras en säsong av dess magiska ögonblick längs vägen. Av dess förmåga att generera drömmar och alstra en aura runt klubben som ger energi till de som följer den. Av ”peaks and climaxes”, som Alex Ferguson uttryckte det. Att vinna titlar, och vägen fram till att vinna titlar, är självklart den allra främsta formen av magiska ögonblick.

Och just i det avseendet kommer det alltid, under just den säsongen, vara större att vinna till exempel FA-cupen än vad det är att bara kvalificera sig för Champions League. Fotboll på den här nivån handlar om att vinna matcher och vinna titlar, eller åtminstone vara med i kampen om att vinna titlar. Det väcker känslor. Att bara vara med väcker inte känslor på samma sätt.

En titel står fortfarande på spel för Man City och för Pep Guardiola. FA-cupen, i vilken de åtminstone är favoriter att ta sig till final. Men kan Man City göra det till två titlar som står på spel för dem ikväll när de möter ligaledarna Chelsea på Stamford Bridge? De ligger elva poäng efter Chelsea. Vinst ikväll placerar dem åtta poäng efter Chelsea med åtta matcher kvar av säsongen. Omöjligt?

Huvudet svarar nog ja på den frågan. Hjärtat vill säga nej. Motsvarande avstånd i poängantal har hämtats in på färre matcher än så, och med i så fall två raka förluster för Chelsea, båda på hemmaplan, så kommer det uppstå ett frestande narrativ om ett Chelsea som darrar på manschetten, som kanske är på väg att falla ihop under trycket.

Nej, det känns helt enkelt väldigt osannolikt. Dels för att Chelsea ser alldeles för bra ut för att kunna falla ihop helt och hållet på det sättet. Dels för att Man City inte ser tillräckligt bra ut, eller rättare sagt tillräckligt jämna ut, för att kunna hämta upp ett sådant poängunderläge på så få matcher. Inte ens över en hel säsong för att vara mer korrekt.

Det är för egen del svårt att se Chelsea ens förlora på Stamford Bridge ikväll mot Man City. Om Crystal Palace kunde vinna på Stamford Bridge så kan så klart Man City också vinna skulle kanske några säga, utan att ha fel i det så klart, men just det faktum att Chelsea förlorade mot Crystal Palace i lördags talar till Man Citys nackdel. Väckarklockan har redan ringt för Chelsea.

En vinst för Man City ikväll skulle däremot sätta ligatiteln på spel, om än kanske inte för Man City. Men om Tottenham samtidigt lyckas besegra Swansea på Liberty Stadium så ligger de i så fall bara fyra poäng bakom Chelsea. Fem poäng om det blir oavgjort på Stamford Bridge. Fortfarande en stabil ledning för Chelsea, men ändå så de känner ett flås i nacken.

Å andra sidan. Om Chelsea vinner ikväll mot Man City på Stamford Bridge så har de naturligtvis passerat ett väldigt stort potentiellt hinder mot den där ligatiteln. Kändes ligan avgjord förut så inte kommer ligan kännas mindre avgjord efter en sådan seger. I ett sådant läge har Chelsea råd att förlora borta mot Man Utd om några veckor utan att det behöver betyda så mycket.

Antonio Conte har inte börjat prata så mycket om att det är som att vinna titlar att sluta bland de fyra bästa i Premier League. Vilket naturligtvis kan ha att göra med att han inte behöver göra det. Han är på god väg att vinna alldeles riktiga titlar under sin första säsong med Chelsea. Och fördelen med att faktiskt vinna är att då behöver man inte vara lika bra på att spinna.

Man City behöver sina titlar och Pep Guardiola behöver sin titel med Man City och i England. Pepologerna kommer försöka blurra linjerna kring detta med sitt svammel om filosofier, förnya fotbollen och sätta sin spelidé. Men när jag ser en pepolog, då tar jag fram min motorsåg. Däremot är jag rätt övertygad om en sak. Den titeln kommer.

Men kommer den i år? Pep Guardiola själv verkar inte så säker på den saken. I så fall hade han helt säkert inte pratat så mycket om hur det är som att vinna titlar att sluta bland de fyra bästa i England.

Kanske är det inte något som precis skall skämtas om. Men å andra sidan kan jag också känna att det finns tillräckligt många som tar det där med örfilen antingen med precis det fulla ansvar som det förtjänar, liksom vissa helt säkert till och med tar det på större allvar än så. Så kanske finns det ändå därför utrymme att skämta något om att kanske är det just att betrakta som ett prima exempel på good old brittiskhet att vilja örfila upp en kvinnlig reporter. Chat shit and get banged liksom.

Örfilen ältas i mängder av andra forum, för den som är intresserad. Själv tänkte jag ägna mig åt det där med brittiskheten som känns i alla fall fotbollsmässigt matnyttigare, men som ändå passerat hyfsat under radarn så här långt. Det är framför allt ett antal laguttagningar som David Moyes har gjort under säsongen som han motiverat med att han ville ha just denna brittiskhet i laget. Exempelvis petningen av Didier Ndong för att spela Jack Rodwell och Darron Gibson på mittfältet mot Burnley, en uttagning som förbryllade många.

David Moyes hänvisning till ett behov av mer brittiskhet verkar inte heller bara vara någon tillfällig mindfart. Han har hänvisat till det tidigare. När han i höstas valde att spela Billy Jones istället för Javier Manquillo. I början av säsongen när han pratade om Papy Djilobodji. Det verkar vara något som David Moyes i alla fall har funderat på och kommit fram till, även om det så klart inte är helt uppenbart exakt vad som menas med denna brittiskhet. Utöver stereotypen om hårt arbete och hårda tacklingar, blood and guts helt enkelt.

Som kunde förutses, och säkert i någon mening välförtjänt, så är det yttranden som likt gräddtårtor har slängts tillbaka rätt i ansiktet på David Moyes. Twitter och satirsidorna frossade gott och höll högtid. Att i England i dessa Brexitdagar kläcka ur sig något som låter ens en smula dumnationalistiskt får så klart också många i media att slipa knivarna. Rent fotbollsmässigt påpekade också flera att Didier Ndong ju i själva verket i hög utsträckning motsvarar den där brittiska stereotypen, att han i själva verket kanske är mer brittisk än vissa britter.

Men eftersom jag nu som person är något av en motvalls kärring och brukar se ett visst värde med att gå åt ”andra hållet” när resten av världen tjurrusar åt ett håll, så känner jag mig ändå manad att ställa följande fråga i formen av ett påstående: Tänk om David Moyes ändå tänker rätt?!

Naturligtvis inte i meningen att Jack Rodwell eller Darron Gibson i nuläget skulle vara bättre spelare än Didier Ndong, som tvärtom har varit en av Sunderlands bättre och mest effektiva spelare den här säsongen. Men eventuellt i meningen att vad som kanske i första hand måste börja prioriteras och värderas i Sunderland inte längre i första hand är ren teknisk spelarkvalitet utan hårt arbete och vilja att ge sig in i skiten, att stå upp och kämpa också i total motgång. Motivation slår klass som det brukar sägas.

Kanske är detta med brittiskhet också en attityd som skall förstås i sitt specifika sammanhang. Sunderland har kritiserats under många år för att värva runt och värva dumt till klubben. Varje ny manager har gjort sin spending spree där det har värvats spelare i bulk snarare än i kvalitet. Konsekvensen har blivit en spretig spelartrupp köpt utifrån många olika idéer snarare än en övergripande idé. Det är också en en trupp bestående av spelare som med viss rätt kritiserats för att vara mer intresserade av sig själva än av laget och klubbens framtid.

Möjligen är det i själva verket detta som David Moyes försöker adressera med sin möjligen något klumpiga referens till brittiskhet. Att han upplever en brist på lojalitet och hemkänsla. Att han vill ha en spelartrupp som äter, sover och andas Sunderland. Det är naturligtvis också något som kommer vara väldigt viktigt för honom att adressera på ett bra sätt om han ska lyckas vända Sunderlands trendkurva och på lite sikt först ta Sunderland tillbaka till Premier League, och sedan etablera dem där med sikte uppåt i tabellen.

Måste detta betyda att Sunderland bara ska ha brittiska spelare? Nej, inte nödvändigtvis så klart, och det var kanske just i det avseendet som Moyes uttryck var något klumpigt. Det skulle emellertid helt säkert inte skada för Sunderland vare sig att försöka värva systematiskt lite mer brittiskt, i den meningen detta betyder att de värvar bra spelare, i all synnerhet som de kan komma behöva göra det mer i The Championship. Än hellre skulle det så klart vara bra för Sunderland att dra mer nytta av sin produktiva akademi.

Med andra ord. Om vi väljer att ta David Moyes prat om ett behov av mer brittiskhet i Sunderland i den anda det förmodligen är avsett, och står emot lockelsen att i jakten på både billiga och enkla poäng göra oss själva till alldeles för mycket bokstavsfundamentalister, så kan man ändå ana någon slags god tanke under en slöja av tokighet. Kanske visar det också att David Moyes redan har börjat tänka på framtiden med Sunderland, och börjat planera för hur han under svåra omständigheter ska lyckas vända Sunderland rätt igen.

Det är svårt att se att så många andra alternativ kommer stå David Moyes till buds i dennes försök att reparera sin managerkarriär. Han är med andra ord i någon mening klubbens gisslan. Ellis Short vill sälja Sunderland och hade helt säkert räknat hem en nedflyttning redan innan säsongen. David Moyes var den manager han ville ha på lång sikt, med detta som vetskap. I åratal har Sunderland greppat efter halmstrån och bytt manager efter manager för att rädda sig kvar i Premier League. Till sist har de valt en annan väg.

Bara två saker kan störa den tankegången. Om Gordon Strachan får sparken som Skottlands förbundskapten och David Moyes erbjuds jobbet som dennes ersättare. Eller om Ellis Short lyckas i sitt försök att sälja Sunderland och en ny ägare har andra tankar kring managerposten. David Moyes är däremot inget dåligt namn för Sunderland att ha med sig i The Championship, så nya ägare har kanske inga omedelbara skäl att vilja byta ut honom. Och nya ägare kan ju också ändra förutsättningarna till det bättre också för Moyes.

Två saker förresten? Kanske är det i själva verket tre saker som nu kan störa tankegången. Det blåser rejält kring David Moyes för närvarande efter dennes fadäs med den kvinnliga BBC-reportern. Det verkar inte som om Sunderlands ägare och klubbledning vill ge honom sparken för detta, tvärtom har de uttalat sig i motsatt riktning. Men beroende på vilka ben här storyn faktiskt får, och hur Moyes och Sunderland själva faktiskt hanterar den, så kan Sunderland hamna i en situation där de helt enkelt blir tvingade att ge Moyes sparken.

Det vore på något sätt väldigt brittiskt även det. Hade David Moyes å andra sidan varit amerikan så hade han kanske istället blivit vald till president.

Det är en av de klassiska cupfinalerna i engelsk fotboll. Nästan exakt 30 år senare var alltså Coventry igår tillbaka på Wembley. Det var inte riktigt samma stora och ståtliga sammanhang, men det var ändå Wembley, och det var ändå en cupfinal. Coventry spelade final i Football League Trophy mot Oxford, och lyckades trotsa förväntningarna även den här gången.

Coventry vann finalen mot Oxford med 2-1. De gjorde det med en startelva i vilken åtta av spelarna är under 24 år. De gjorde det framför allt med en startelva i vilken sex av spelarna är egna produkter. Något synnerligen stort så klart för en klubb likt Coventry som alltid har satt en mycket stor prestige i sin egen akademi.

Det borde alltså vara en stor dag värd att minnas för Coventrys alla fans som var på Wembley eller följde finalen på annat sätt. Istället var det framför allt en dag som gav Coventrys alla fans en chans att festa och glömma. Att glömma bort alla sorger, bekymmer och besvär. Att glömma bort de senaste tio årens inkompetenta och katastrofala ägarskap, och alla dess supporterprotester.

Att glömma bort att Coventry är i expressfart på väg raka vägen ned i League Two.

I det avseendet var det naturligtvis en strålande dag för Coventry. Sist i League One, med tretton poäng upp till rätt sida av nedflyttningsstrecket, och med endast sex matcher kvar av säsongen, så är naturligtvis nedflyttning en ren omöjlighet att lyckas undvika. Coventrys supportrar har bara att acceptera sitt öde. Nu kan de i alla fall göra det med en cuptitel i bagaget.

Vilket rimligtvis måste vara bättre än att behöva göra det utan en cuptitel. Och Coventry åker naturligtvis också ned i League Two med vetskapen att de har ett ungt och hemproducerat fotbollslag som måhända var alldeles för ungt och för tunt för League One, men som däremot har alla möjligheter i världen att växa till sig i League Two.

Mark Robins, Coventrys helt nyss återinsatte manager, poängterade också just lagets ungdom och talang. Inte så märkligt kanske. Det var två unga och egna produkter som gjorde de båda målen. Gael Bigirimana, som återvänt till Coventry efter några års utflykt till Newcastle, en afrikansk flykting som gör mål på Wembley. Och George Thomas, som avgjorde med ett drömmål.

Om Coventrys egna produkter stod för produktionen framåt så var det även egna produkter som svarade för hjälteinsatserna bakåt. Ryan Haynes och lagkaptenen Jordan Willis gjorde båda två storartade insatser i backlinjen. I målet hittade vi Lee Burge, som fick starta trots befarad skada, och som räddade cuptiteln med en jätteräddning i slutminuten.

Där finns andra. Ben Stevenson, Cian Harries och Jodi Jones har samtliga spelat över 20 ligamatcher för Coventry under säsongen. Andra unga spelare som har fått speltid är Dion Kelly-Evans och Callum Maycock. Det finns ingen annan klubb i Football League eller i Premier League som är ens i närheten av att ha gett unga spelare lika många matcher den här säsongen.

Det kan givet Coventrys stundande nedflyttning till League Two möjligen betraktas som på samma gång hedervärt som klandervärt. Att ge unga spelare en möjlighet är fint. Det har emellertid inte varit i närheten av tillräckligt för att hålla sig kvar i League One. Här skulle kunna sägas några vackra ord om höga ideal före resultat, om där inte även anades en annan bockfot.

Klubbar i Football League får nämligen betalt från fonden EFL Futures baserat på hur många matcher de under en säsong ger spelare under 21 år. Ett fint initiativ på pappret som däremot kan ge en del lustiga incitament till ägare som kanske hellre ser till resultaträkningen än till ligatabellen. Profit före prestation således.

För fyra år sedan bloggade jag om Coventry, deras situation, och menade att det var ofrånkomligt att de skulle åka ur The Championship och hamna i League One. Fyra år därefter bloggar jag alltså nu om hur Coventry ofrånkomligen åker ur League One för att hamna i League Two. Den bistra frågeställningen är så klart hur en blogg om fyra år skulle se ut.

Med sitt unga och mycket talangfulla lag har Coventry alla möjligheter att hävda sig mycket bra i League Two. De har alla chanser att växa som lag och ta sig tillbaka till League One. Men det förutsätter så klart att det finns någon slags nedre gräns för klubbens förfall under SISU:s ägarskap. Att förutsätta detta har de senaste åren visat sig vara ett något vanskligt projekt.

Det är ett ägarskap som till och med har satt klubbens akademi i fara. Det vill säga akademin som har producerat halva Coventrys startelva, som vann dem cuptiteln och som av många betraktas som ljuspunkten i ett i övrigt kompakt mörker. Ricoh Arena har köpts av rugbyklubben i Coventry, och även om löften om samarbete finns, så gör det klubbens hemvist och framtid osäker.

43,000 Coventryfans befann sig på Wembley, i vad som var den högsta publiksiffran i just den här cupfinalen på 17 år. De firade ännu en osannolik cuptitel, 30 år efter den första. De glömde ändå inte bort alla vardagens sorger, bekymmer och besvär. Tillsammans sjöng de med hög röst och insvepta i ljusblå rök sina sånger om ”SISU out!”

Fotboll handlar till stor del om att skapa magiska ögonblick, något att glädjas åt och något som sätter drömmarna i brand. En usel säsong i övrigt kan inte förändra att det var precis vad Coventrys supportrar fick uppleva igår på Wembley – ett magiskt ögonblick!

Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Joel Matip, Liverpool
Andy Robertson, Hull City
Wilfried Ndidi, Leicester
Dele Alli, Tottenham
Demarai Gray, Leicester
Sergio Aguero, Man City

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Crystal Palace. Crystal Palace har hittat en mäktig formkurva. Fyra raka segrar har gett dem både självförtroende och en viss säkerhet i tabellen. Det vänder snabbt i fotboll. Så var även fallet i matchen mot Chelsea där ett tidigt mål för hemmalaget såg ut att signalera en jobbig dag för Crystal Palace. Men två snabba mål för Crystal Palace gav dem en ledning och en plattform som de sedan aldrig släppte greppet om, ens när det blåste som hårdast.

Tottenham. Att vinna borta mot Burnley är knappast någon enkel uppgift, vilket många lag har fått erfara under säsongen. Men sedan väl Tottenham en bit in i andra halvlek fått hål på Burnley så var det därefter aldrig något att prata om. Vad som slutade 2-0 hade kunnat sluta betydligt större än så. Det var en seger som tillsammans med Chelseas oväntade förlust ger Tottenham ett litet hopp i titelstriden. Även om det verkligen inte är något stort hopp.

Hull City. Det finns mycket som imponerar med Hull liksom det är mycket som imponerar med Marco Silva. Sedan Silva tog över som manager för Hull har de inte förlorat en enda ligamatch på hemmaplan. Lördagens sena vinst mot West Ham, sedan Andrea Ranocchia nickat in vinstmålet i slutminuterna, var naturligtvis livsviktig för Hulls förhoppningar om att kunna spela sig kvar i Premier League.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

West Ham. Det har varit en besvärlig säsong för West Ham. Lagets organisation gör att deras spel ständigt hade sett ut som en olycka väntandes på att inträffa om det inte var så att den så ofta faktiskt inträffade. Laget gick bort sig inte bara vid Hulls båda mål utan även vid ett flertal andra tillfällen. Ett lag med potential men utan metod. Fyra raka förluster placerar West Ham sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket med åtta omgångar kvar. Det gungar under fötterna på Slaven Bilic.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sam Allardyce. Det såg inte helt ljust ut för Allardyce i början av hans tid i Crystal Palace, men det har onekligen vänt. Hans kredo har alltid varit att i första hand kunna försvara sig och inte släppa in något mål. Igår visade Crystal Palace att de både behärskade detta och att själva göra mål. Flera Premier League-klubbar har gjort riktigt bra januarivärvningar, men Allardyce har gjort flest och bäst av dem alla.

OMGÅNGENS MÅL

Jamie Vardy, Leicester 2-0, Stoke (h). Det saknades knappast andra snygga mål, vare sig i den här matchen eller i omgången som helhet. Det är ändå Vardys volleymål som imponerar mest på mig. Den perfekt balanserade bollen in i straffområdet och Vardys snygga volley upp i krysset, tillräckligt hårt för att lämna målvakten utan chans men precis lagom hårt för att inte bollen ska hamna någonstans uppe på läktarrad 82.

:::

TRE PUNKTER

Kvalitet och underhållning. Vilken fantastisk fotbollsmatch är ett omdöme jag ofta hör om matcher jag själv upplevt som helt bedrövliga i sina allra mest grundläggande beståndsdelar. Det är förvisso sant att med lite lägre kvalitet följer ofta större underhållning då misstagen blir fler, ytorna större, spelarna får mer tid på sig och öppningarna desto fler. Därmed blir det ibland lätt att förväxla underhållning med kvalitet. Vissa gånger passerar man dock en gräns nedåt i kvalitet som gör att irritationen över bristerna hos lag som man vet borde kunna så mycket bättre blir större än underhållningen. Låt oss säga att jag kom att tänka på detta lite osökt så här på söndagskvällen.

Chelsea. Det finns många saker som brukar sägas karaktärisera blivande mästarlag. Att vinna matcher enkelt så klart. Att vinna matcher i vilka de inte spelar särskilt bra. Att avgöra matcher eller rädda poäng med sena mål. Alla dessa egenskaper har Chelsea visat upp under säsongen. Men även i förlust kan ett blivande mästarlag visa upp sig. Alla lag förlorar fotbollsmatcher, även mästarlag. Hur man förlorar är dock inte samma för alla lag. Chelsea förlorade mot Crystal Palace sedan de bombarderat Crystal Palace-målet, tvingat målvakten till flera kanonräddningar och försvaret till heroiska insatser, brottats med både otur och en del domslut. När blivande mästarlag förlorar är det på det sättet de förlorar. Och när blivande mästarlag förlorar på det sättet så tar de normalt sett igen det i nästa match. Nästa match råkar händelsevis vara mot Man City på Stamford Bridge.

Lusläsning. José Mourinho var inte glad efter ännu ett oavgjort resultat på hemmaplan för Man Utd, den åttonde oavgjorda matchen av 15 ligamatcher hemma på Old Trafford. BBC-journalisten fick sig först en skopa ovett för att ha ställt en fråga vars själva premiss kanske inte var helt lysande. Något som säkert hade släppts med ett annat resultat. Sedan riktades kikarsiktet mot Man Utds offensiva spelare på planen som var och en fick sig en skopa ovett och kritik. Och få som såg matchen mot West Brom, eller som har sett Man Utds matcher under säsongen, kan säga att kritiken är omotiverad. Där finns en många gånger barnslig föreställning att offentlig kritik skulle få professionella fotbollsspelare att gå sönder. De spelare som gör det bör söka en annan klubbadress och det kan vara värt att erinra sig att en manager i Premier League för närvarande löper gatlopp bland annat för att ha ansetts under många år vara alltför snäll med sina spelare.

:::

FÖR ÖVRIGT

Carlo Ancelotti, José Mourinho, Roberto Mancini och Pep Guardiola – det är ett fint och exklusivt sällskap som Craig Shakespeare nu befinner sig i.

Utifrån deras prestationer i West Brom, och historia i klubben, så är det ju inte helt svårt att se hur Man Utd hade kunnat vinna på att ha kvar Jonny Evans och Darren Fletcher nu – ett tack till managergeniet!

Inom tre timmar i veckan såg jag West Ham ryktas ihop med Rafa Benitez, Jaap Stam och David Wagner – då vet man att i alla fall marken gungar för Bilic.

”He’s not that type of player…” – Ett ofta häcklat påstående men många gånger helt sant. Jamie Carragher har en väldigt bra poäng när han konstaterar att 99% av alla spelare riskerar hamna i ett läge att de gör en riktigt farlig tackling.

Roberto Mancini vore en fantastisk anställning för West Ham – och för Premier League.

Landslagsuppehållet är till ända och ännu verkar det inte vara vare sig snart eller mycket snart. Vi svävar på ytan i samma form av ovisshet som vi svävade i innan landslagsuppehållet. Det har uppstått en märklig situation där Arsene Wenger å ena sidan upprepar att han har bestämt sig, men vägrar förmedla vad han har bestämt sig för.

Av denna utfästelse av Arsene Wenger att han har bestämt sig, vad han nu än har bestämt sig för, går det däremot att göra vissa slutledningar.

Om Arsene Wenger har bestämt sig för att lämna Arsenal efter säsongen så finns egentligen inga skäl alls i världen att hålla inne med det beslutet. Tanken att hålla beslutet hemligt för att inte störa spelartruppen är dödfödd eftersom spelartruppen redan är så störd som den kan bli. Ovissheten kring Wenger har blivit en distraktion i sig själv.

Om Arsene Wenger å andra sidan har bestämt sig för att förlänga sitt kontrakt med Arsenal finns däremot alla skäl i världen att just nu hålla inne med det beslutet. Det vore nämligen ett synnerligen impopulärt beslut. Ingen vill se Wenger sparkad eller förnedrad, men en bred majoritet anser att Wengers tid i klubben har nått vägs ände.

Eftersom Arsene Wenger och Arsenal uppenbarligen håller inne med beslutet, säger det oss att Wenger har bestämt sig för att stanna kvar i Arsenal.

Däremot inväntas rätt läge att meddela det beslutet. Arsene Wenger hoppas naturligtvis på ett positivt resultat längs vägen under våren som lättar humöret något bland supportrar och i media. Exempelvis skulle en vinst på hemmaplan mot Man City kunna fylla det syftet. Pep Guardiola var till och med behjälplig att påstå att Wenger bara var en vinst från att vinna tillbaka fansen.

Är det verkligen så? Nej, knappast.

Guardiola tänker sig kanske att visa stöd för Wenger men demonstrerar därmed samma oförståelse för fansens missnöje som Wenger själv. Missnöjet utgår inte från de tio senaste matcherna. Det är ett missnöje som utgår från de tio senaste åren. Det är inte bara otåliga fans, det är tvärtom fans som i åratal har visat prov på ett närmast irrationellt tålamod.

En vinst mot Man City kommer inte stilla detta missnöje. Inte ens om Arsenal ännu en gång lyckas rycka upp sig under säsongsavslutningen och spurta in bland de fyra Champions League-platserna kommer detta stilla missnöjet. Det finns helt enkelt inte något rätt läge för Arsene Wenger att meddela sitt beslut att stanna i Arsenal, bara fel eller mycket fel lägen.

Men vi bör inte bli förvånade om Arsene Wenger tar tillfället i akt efter en vinst i någon eller båda av de två kommande hemmamatcherna under veckan, mot Man City samt West Ham, att meddela sitt beslut att han förlänger sitt kontrakt med Arsenal. Bättre läge än så lär han inte få innan säsongen är slut och det enda rimliga alternativet vore att vänta ut säsongen i sin helhet.

Det är inte något bra alternativ. Ovissheten som råder kring Arsene Wenger är för närvarande något som handikappar Arsenal. Ovissheten stör spelarna och ger dem något att gömma sina egna svaga prestationer bakom, att sopa sina egna brister under mattan. Ovissheten innebär även att Arsenals långsiktiga planering inför kommande säsong flämtar fram på sparlåga.

Arsene Wenger säger att han har bestämt sig. Det mesta tyder som sagt på att han har bestämt sig för att stanna kvar i Arsenal. Inte bara vad som nämnts ovan utan även de pressläckage under landslagsuppehållet som steg för steg verkar ämnade att mjuka upp opinionen för beskedet att Wenger förlänger sitt kontrakt med Arsenal och planerar för framtiden. PR-kampanjen är tydlig.

PR-kampanjen har även en mörkare sida. Arsene Wenger vet att ska han få opinionen på sin sida så måste opinionen först vändas mot Alexis Sanchez, som har kommit att representera missnöjet med rådande styre. Sanchez måste alltså framställas som en posör som inte gör jobbet, en egoistisk stjärna som sätter jaget före laget, som tror sig vara större än klubben.

Även den sidan av PR-kampanjen har fått fullt utrymme under uppehållet. Det är ett fascinerande karaktärsmord som iscensatts. Det för kanske något tankarna till Ridley Scotts film Gladiator där Maximus utmanar kejsaren Commodus, och Juba påpekar för Maximus: ”You have a great name. He must kill your name before he can kill you!”

Att Maximus Sanchez är en latmask bevisas alltså, enligt den pågående PR-kampanjen, av att han hamnar långt ned på en lista över de anfallare i Premier League som springer mest per match. Fascinationen med att anfallare ska springa mest av alla är en både rätt ny och lustig företeelse. Den är definitivt ny för Arsene Wenger som knappast har betonat just den egenskapen tidigare.

När denna statistik dessutom ger oss en lista på anfallare som toppas av i tur och ordning Peter Crouch, Shinji Okazaki, Ashley Barnes, Fabio Borini och Roberto Firmino så finns det däremot goda skäl att tänka att det inte är det allra bästa måttet för att plocka fram de allra bästa anfallarna. I själva verket är det kanske i första hand ett mått på en anfallares defensiva insats.

Vilka anser att Arsenals defensiv blev det minsta lilla bättre av Arsene Wengers påstått taktiska beslut att sätta Alexis Sanchez på bänken mot Liverpool på Anfield? Inte heller är det ju så att Sanchez alls inte springer. Även om det alltså finns över 30 anfallare som springer mer per match än Sanchez, så springer han ändå 75% så mycket som den som springer allra mest.

Om Arsene Wenger hade bestämt sig för att lämna Arsenal efter säsongen så hade självfallet inga PR-kampanjer varit nödvändiga. Det faktum att dessa PR-kampanjer pågår är alltså i sig själva ett klart och tydligt tecken på att Wenger har för avsikt att stanna kvar i Arsenal. Det är naturligtvis också ett tydligt tecken på att Alexis Sanchez inte blir kvar i Arsenal efter säsongen.

Det finns väl inga rationella skäl till detta, verkar då många tycka. Och det är ju sant så tillvida att motståndet och missnöjet nu är så kompakt att Arsene Wenger riskerar att fullständigt sabotera sitt eget eftermäle i Arsenal, och gå ur askan in i elden. Det är helt enkelt väldigt svårt att se hur Arsene Wenger ska lyckas vända den situation han befinner sig i och delvis själv skapat.

Men för Arsene Wenger personligen kan vad som är rationellt vara sammansatt och komplext. Rationellt för honom är helt säkert inte att lämna ifrån sig Arsenal, bildligt och bokstavligt hans livs projekt, eller till och med känna sig borttvingad därifrån, i en känsla av misslyckande och otillräcklighet. Rationellt vore för Wenger att avsluta sin tid i Arsenal på topp.

Teoretiskt är det ju också möjligt för Arsene Wenger att avsluta med att vinna Premier League. Och det är väl i nuläget svårt att tänka sig att något mindre än just detta är vad som krävs för att verkligen stilla missnöjet och avsluta på topp, utan kvardröjande frågetecken om Wengers storhet. Men hur troligt är ett sådant utfall, att Wenger såsom i sagans slut får leva lycklig i alla sina dagar?

Mer troligt är att Arsene Wengers ego skriver checkar som varken han själv eller Arsenal kan casha in.

Det har varit ett återkommande mönster mellan de båda klubbarna. Det är ett derby som på så vis, likt många andra derbyn, är bortkopplat från vardagens formkurvor eller mer generella styrkeförhållanden. Everton har normalt sett väldigt svårt att besegra Liverpool. Det sker i själva verket mycket sällan och på Anfield sker det nästan aldrig.

Genom alla år har Liverpool vunnit mot Everton 90 gånger jämfört med Evertons 66 vinster mot Liverpool. Under Premier League-eran har Liverpools dominans i själva verket ökat med 22 vinster jämfört med Evertons tio. Under de senaste tio åren har Liverpool vunnit elva matcher att jämföra med Evertons två vunna matcher. Det är över 30 år sedan Everton vann på Anfield.

Att Liverpool vinner oftare mot Everton än tvärtom kan så klart förklaras med att Liverpool generellt sett har varit ett bättre fotbollslag. Att Liverpool däremot vinner så mycket mer ofta mot Everton än tvärtom, i synnerhet under senare år, är mer en fråga om mentala faktorer. Everton känner sig instinktivt underlägsna mot Liverpool, de förväntar sig inte att vinna.

Få fans kan bättre än Liverpools fans betrakta den egna klubbens överhet som något naturligen betingat och permanent bestämt. Där finns en benägenhet att betrakta Evertons underordning och lillebrorsstatus som given och för evig. Det är ett misstag Liverpools fans har gjort förut, inte minst med Man Utd men till stor del också med Chelsea. Verkligheten är föränderlig.

Förändring är också ett genomgående tema runt både Everton och Liverpool för närvarande, men kanske då i synnerhet för Everton. En ny ägare, en ny nivå av investering, nya ambitioner för klubben, och den senaste utvecklingen är att Everton på kort tid har tagit ett par stora steg mot att förverkliga planerna på en ny och större arena – ute vid Bramley Moore i Liverpools hamnområde.

Både Everton och Liverpool har sina tydliga ambitioner och målsättningar i ett Premier League-sammanhang. Liverpool vill å sin sida återvända till Champions League i ett första steg och naturligtvis i steget därefter göra sig själva till en konkurrent om ligatiteln igen. Everton är redan bäst av resten i Premier League och siktar på att slå sig in i den nuvarande toppen om sex storklubbar.

Det börjar emellertid bli mer och mer tydligt att både Everton och Liverpool har en kamp de måste ta på hemmaplan först innan de kan ta några avgörande kliv på det större slagfältet.

Everton måste innan de kan börja planera för att slå sig in bland de sex största klubbarna i toppen av Premier League, visa att de kan mäta sig med Liverpool hemma i den egna staden, utan att mentalt betrakta sig själva som lillebror och tvåa i den relationen. Det ena kommer helt säkert vara omöjligt att uppnå utan att först lyckas med det andra. Everton måste återfinna tron på sig själva.

Liverpool måste hantera den utmaning på hemmaplan som Everton onekligen kommer att prestera, med nya ägare, med större investeringar i nya spelare som de egna ägarna inte kommer att överträffa i någon större utsträckning, och med en ny arena för Everton. Everton kommer aldrig inom överskådlig framtid bli större än Liverpool, men Liverpools storebrorsstatus är inte given.

Långt borta är de dagar då det näst bästa laget i staden Liverpool var Liverpools reservlag. Vi kommer få se samma kamp som redan har utspelats och fortsatt utspelas i både London och i Manchester, utspelas också i Liverpool.

Båda klubbarna står också inför vissa vägval i sina respektive ambitioner. När Romelu Lukaku inte ville skriva på ett nytt kontrakt med Everton med skälet att Everton inte kunde motsvara hans ambitioner så var det onekligen något av en kastad handske för Everton. Ska de kunna slå sig in bland de stora klubbarna måste de kunna övertyga spelare som Lukaku att Everton är en klubb för dem.

Liverpool drabbades av sina egna oroväckande nyheter för några dagar sedan när deras uttalade transfermål Mahmoud Dahoud från Mönchengladbach istället meddelade att han skrev på för Dortmund. Att Liverpool tappar spelare till klubbar som Bayern München, Chelsea, Man City, Man Utd och Real Madrid må vara hänt, till klubbar som Dortmund må vara mindre hänt.

Merseysidederbyt är en motsägelsefull historia. Den går under tilltalsnamnet det vänskapliga derbyt – the friendly derby – samtidigt som det i själva verket är en av de fulaste och smutsigaste matcherna inom den engelska fotbollen, mätt i termer av utdelade gula och röda kort, bakom endast ett annat möte mellan två andra klubbar.

Det är också ett derby med sin alldeles egen mytologi kring fördelar för det ena eller andra laget. Eller i själva verket bara för det ena. Det har varit bortdömda mål i cupsemifinaler för länge sedan. Det har varit solklara utvisningar som av någon anledning aldrig har dömts för spelare i det röda laget. Mest gillar jag statistiken att Everton på 80 år bara har fått en enda straff på Anfield.

Få saker skriker så klart lillebrorskomplex riktigt lika mycket som den här typen av konspirationsteorier. Liverpool har naturligtvis inget emot om dessa teorier fortsätter ältas, det betyder att Everton fortfarande bara hyttar uppåt, att de är all bark but no bite. Evertons mentala uppgift är att göra dessa teorier obsoleta och utan relevans, att snarare ge Liverpool skäl att börja älta sina egna.

Kanske är det också så att för första gången, i alla fall på mycket länge, så har Everton en manager som inte själv brottas med det där lillebrorskomplexet. David Moyes var på många sätt en fantastisk manager för Everton, men slog alltid underifrån och förmådde vare sig då eller senare skaka sig själv fri från den rollen. Roberto Martinez har alltid känts small-time. Ronald Koeman, oavsett uppfattning om honom som manager, för sig med en annan aura.

Nu är så klart inte Merseysidederbyt dagens enda derby. Under kvällen har vi även sydkustderbyt mellan Southampton och Bournemouth. En match i vilken Southampton måste klara sig utan Manolo Gabbiadini. Southampton får ändå räknas som klara favoriter. De vann ju också det första mötet under säsongen, på bortaplan.

Däremellan kan vi alla glädjas åt att Viasat tydligen ändå verkar ha tagit sitt förnuft till fånga och visar Man Utds match under eftermiddagen. Det enda man behöver för att se matchen är en strumpbyxa i nylon som man träder över skärmen, så är det alltså fullt möjligt att se matchen på Old Trafford om man först rattar in Viasat Premium.