Det är med några månaders differens exakt 30 år sedan som Coventry City stod för en av den engelska fotbollens stora skrällar genom att gå hela vägen och vinna FA-cupen, i finalen besegrandes ett tungt favorittippat Tottenham med 3-2, efter att två gånger om ha kvitterat Tottenhams ledningsmål för att sedan avgöra med ett mål långt in på tilläggstiden.
Det är en av de klassiska cupfinalerna i engelsk fotboll. Nästan exakt 30 år senare var alltså Coventry igår tillbaka på Wembley. Det var inte riktigt samma stora och ståtliga sammanhang, men det var ändå Wembley, och det var ändå en cupfinal. Coventry spelade final i Football League Trophy mot Oxford, och lyckades trotsa förväntningarna även den här gången.
Coventry vann finalen mot Oxford med 2-1. De gjorde det med en startelva i vilken åtta av spelarna är under 24 år. De gjorde det framför allt med en startelva i vilken sex av spelarna är egna produkter. Något synnerligen stort så klart för en klubb likt Coventry som alltid har satt en mycket stor prestige i sin egen akademi.
Det borde alltså vara en stor dag värd att minnas för Coventrys alla fans som var på Wembley eller följde finalen på annat sätt. Istället var det framför allt en dag som gav Coventrys alla fans en chans att festa och glömma. Att glömma bort alla sorger, bekymmer och besvär. Att glömma bort de senaste tio årens inkompetenta och katastrofala ägarskap, och alla dess supporterprotester.
Att glömma bort att Coventry är i expressfart på väg raka vägen ned i League Two.
I det avseendet var det naturligtvis en strålande dag för Coventry. Sist i League One, med tretton poäng upp till rätt sida av nedflyttningsstrecket, och med endast sex matcher kvar av säsongen, så är naturligtvis nedflyttning en ren omöjlighet att lyckas undvika. Coventrys supportrar har bara att acceptera sitt öde. Nu kan de i alla fall göra det med en cuptitel i bagaget.
Vilket rimligtvis måste vara bättre än att behöva göra det utan en cuptitel. Och Coventry åker naturligtvis också ned i League Two med vetskapen att de har ett ungt och hemproducerat fotbollslag som måhända var alldeles för ungt och för tunt för League One, men som däremot har alla möjligheter i världen att växa till sig i League Two.
Mark Robins, Coventrys helt nyss återinsatte manager, poängterade också just lagets ungdom och talang. Inte så märkligt kanske. Det var två unga och egna produkter som gjorde de båda målen. Gael Bigirimana, som återvänt till Coventry efter några års utflykt till Newcastle, en afrikansk flykting som gör mål på Wembley. Och George Thomas, som avgjorde med ett drömmål.
Om Coventrys egna produkter stod för produktionen framåt så var det även egna produkter som svarade för hjälteinsatserna bakåt. Ryan Haynes och lagkaptenen Jordan Willis gjorde båda två storartade insatser i backlinjen. I målet hittade vi Lee Burge, som fick starta trots befarad skada, och som räddade cuptiteln med en jätteräddning i slutminuten.
Där finns andra. Ben Stevenson, Cian Harries och Jodi Jones har samtliga spelat över 20 ligamatcher för Coventry under säsongen. Andra unga spelare som har fått speltid är Dion Kelly-Evans och Callum Maycock. Det finns ingen annan klubb i Football League eller i Premier League som är ens i närheten av att ha gett unga spelare lika många matcher den här säsongen.
Det kan givet Coventrys stundande nedflyttning till League Two möjligen betraktas som på samma gång hedervärt som klandervärt. Att ge unga spelare en möjlighet är fint. Det har emellertid inte varit i närheten av tillräckligt för att hålla sig kvar i League One. Här skulle kunna sägas några vackra ord om höga ideal före resultat, om där inte även anades en annan bockfot.
Klubbar i Football League får nämligen betalt från fonden EFL Futures baserat på hur många matcher de under en säsong ger spelare under 21 år. Ett fint initiativ på pappret som däremot kan ge en del lustiga incitament till ägare som kanske hellre ser till resultaträkningen än till ligatabellen. Profit före prestation således.
För fyra år sedan bloggade jag om Coventry, deras situation, och menade att det var ofrånkomligt att de skulle åka ur The Championship och hamna i League One. Fyra år därefter bloggar jag alltså nu om hur Coventry ofrånkomligen åker ur League One för att hamna i League Two. Den bistra frågeställningen är så klart hur en blogg om fyra år skulle se ut.
Med sitt unga och mycket talangfulla lag har Coventry alla möjligheter att hävda sig mycket bra i League Two. De har alla chanser att växa som lag och ta sig tillbaka till League One. Men det förutsätter så klart att det finns någon slags nedre gräns för klubbens förfall under SISU:s ägarskap. Att förutsätta detta har de senaste åren visat sig vara ett något vanskligt projekt.
Det är ett ägarskap som till och med har satt klubbens akademi i fara. Det vill säga akademin som har producerat halva Coventrys startelva, som vann dem cuptiteln och som av många betraktas som ljuspunkten i ett i övrigt kompakt mörker. Ricoh Arena har köpts av rugbyklubben i Coventry, och även om löften om samarbete finns, så gör det klubbens hemvist och framtid osäker.
43,000 Coventryfans befann sig på Wembley, i vad som var den högsta publiksiffran i just den här cupfinalen på 17 år. De firade ännu en osannolik cuptitel, 30 år efter den första. De glömde ändå inte bort alla vardagens sorger, bekymmer och besvär. Tillsammans sjöng de med hög röst och insvepta i ljusblå rök sina sånger om ”SISU out!”
Fotboll handlar till stor del om att skapa magiska ögonblick, något att glädjas åt och något som sätter drömmarna i brand. En usel säsong i övrigt kan inte förändra att det var precis vad Coventrys supportrar fick uppleva igår på Wembley – ett magiskt ögonblick!