Snön försvinner från marken, temperaturen stiger, solen skiner och fåglarna börjar kvittra. Det finns många tydliga vårtecken men inom fotbollen finns få vårtecken så tydliga som när undantagslöst någon eller några managers börjar yra om hur att sluta bland de fyra bästa i tabellen egentligen är som att vinna en titel.
Som av en outgrundlig anledning råkar detta alltid vara samma managers vars chanser att vinna en riktig titel precis försvunnit eller blivit mycket små. Helt nyligen verkar det hur som helst vara något som Pep Guardiola och Arsene Wenger är rörande överens om. Det är kanske inget märkligt med detta. Kan man inte vinna så gäller det att kunna spinna.
Att vinna titlar är naturligtvis viktigt för Pep Guardiola. Det är i slutänden ändå varför han anställdes av Man City, något han inte är blyg för att konstatera helt på egen hand. Hans första säsong i Man City och i Premier League lovar en hel del men har levererat mycket lite. Vinner inte Man City en titel under våren är risken att Guardiolas första säsong kommer beskrivas som misslyckad.
Betydelsen av att ta sig till Champions League ska inte underskattas. Här betonas ofta de ekonomiska skälen trots att dess ekonomiska betydelse blivit mindre för engelska klubbar. Sportsligt är det fortsatt viktigt för engelska klubbar att vara med, statusmässigt och för varumärket. Men för klubbar som Man City och Man Utd är detta en hygienfaktor, inte en wowfaktor.
Så visst är det i någon mening viktigare och större för engelska storklubbar att ta sig till Champions League än vad det är både att vinna Ligacupen eller FA-cupen. Men det är inte detsamma som att vinna en titel. Man måste inte vinna någonting för att ta sig till Champions League. Vissa väljer till och med att se detta som ett av de grundläggande felen med Champions League.
För en klubb definieras en säsong av dess magiska ögonblick längs vägen. Av dess förmåga att generera drömmar och alstra en aura runt klubben som ger energi till de som följer den. Av ”peaks and climaxes”, som Alex Ferguson uttryckte det. Att vinna titlar, och vägen fram till att vinna titlar, är självklart den allra främsta formen av magiska ögonblick.
Och just i det avseendet kommer det alltid, under just den säsongen, vara större att vinna till exempel FA-cupen än vad det är att bara kvalificera sig för Champions League. Fotboll på den här nivån handlar om att vinna matcher och vinna titlar, eller åtminstone vara med i kampen om att vinna titlar. Det väcker känslor. Att bara vara med väcker inte känslor på samma sätt.
En titel står fortfarande på spel för Man City och för Pep Guardiola. FA-cupen, i vilken de åtminstone är favoriter att ta sig till final. Men kan Man City göra det till två titlar som står på spel för dem ikväll när de möter ligaledarna Chelsea på Stamford Bridge? De ligger elva poäng efter Chelsea. Vinst ikväll placerar dem åtta poäng efter Chelsea med åtta matcher kvar av säsongen. Omöjligt?
Huvudet svarar nog ja på den frågan. Hjärtat vill säga nej. Motsvarande avstånd i poängantal har hämtats in på färre matcher än så, och med i så fall två raka förluster för Chelsea, båda på hemmaplan, så kommer det uppstå ett frestande narrativ om ett Chelsea som darrar på manschetten, som kanske är på väg att falla ihop under trycket.
Nej, det känns helt enkelt väldigt osannolikt. Dels för att Chelsea ser alldeles för bra ut för att kunna falla ihop helt och hållet på det sättet. Dels för att Man City inte ser tillräckligt bra ut, eller rättare sagt tillräckligt jämna ut, för att kunna hämta upp ett sådant poängunderläge på så få matcher. Inte ens över en hel säsong för att vara mer korrekt.
Det är för egen del svårt att se Chelsea ens förlora på Stamford Bridge ikväll mot Man City. Om Crystal Palace kunde vinna på Stamford Bridge så kan så klart Man City också vinna skulle kanske några säga, utan att ha fel i det så klart, men just det faktum att Chelsea förlorade mot Crystal Palace i lördags talar till Man Citys nackdel. Väckarklockan har redan ringt för Chelsea.
En vinst för Man City ikväll skulle däremot sätta ligatiteln på spel, om än kanske inte för Man City. Men om Tottenham samtidigt lyckas besegra Swansea på Liberty Stadium så ligger de i så fall bara fyra poäng bakom Chelsea. Fem poäng om det blir oavgjort på Stamford Bridge. Fortfarande en stabil ledning för Chelsea, men ändå så de känner ett flås i nacken.
Å andra sidan. Om Chelsea vinner ikväll mot Man City på Stamford Bridge så har de naturligtvis passerat ett väldigt stort potentiellt hinder mot den där ligatiteln. Kändes ligan avgjord förut så inte kommer ligan kännas mindre avgjord efter en sådan seger. I ett sådant läge har Chelsea råd att förlora borta mot Man Utd om några veckor utan att det behöver betyda så mycket.
Antonio Conte har inte börjat prata så mycket om att det är som att vinna titlar att sluta bland de fyra bästa i Premier League. Vilket naturligtvis kan ha att göra med att han inte behöver göra det. Han är på god väg att vinna alldeles riktiga titlar under sin första säsong med Chelsea. Och fördelen med att faktiskt vinna är att då behöver man inte vara lika bra på att spinna.
Man City behöver sina titlar och Pep Guardiola behöver sin titel med Man City och i England. Pepologerna kommer försöka blurra linjerna kring detta med sitt svammel om filosofier, förnya fotbollen och sätta sin spelidé. Men när jag ser en pepolog, då tar jag fram min motorsåg. Däremot är jag rätt övertygad om en sak. Den titeln kommer.
Men kommer den i år? Pep Guardiola själv verkar inte så säker på den saken. I så fall hade han helt säkert inte pratat så mycket om hur det är som att vinna titlar att sluta bland de fyra bästa i England.