Givet vid hur många tillfällen under de senaste veckorna som José Mourinho har valt att mer eller mindre öppet rikta förstulen kritik mot en eller båda av sina två företrädare, inte minst för vilka spelare de köpt och inte minst sålt, så kan man tycka att han även borde känna viss tacksamhet till dem. Deras misslyckanden har nämligen båda gett honom mer tid och handlingsutrymme, samt kalibrerat om förväntningarna på Old Trafford.
Man Utd har gjort framsteg under José Mourinhos första säsong. Det syns på fotbollsplanen och det syns i statistiken. De producerar fler skott på mål per match än något annat lag. De missar väsentligt fler stora chanser än övriga lag vilket innebär att de även skapar många stora chanser. Bara Tottenham skjuter mer per match. Bara Man City har bättre statistik i sitt passningsspel. Inget lag befinner sig mer inne i och runt motståndarnas straffområde än Man Utd.
Detta förändrar naturligtvis inte på något sätt Man Utds tabellposition eller det faktum att mycket tyder på att de återigen kommer misslyckas att kvalificera sig till Champions League, i alla fall genom ligaspelet. Det må bero på att det finns många andra bra lag, det är ändå sämre än vad som förväntades inför säsongen, och det är på så vis ett misslyckande. Men jämfört med tidigare säsonger så gör Man Utd nu åtminstone rätt saker.
Framgång handlar emellertid inte bara om att göra rätt saker (effective), utan om att göra rätt saker på rätt sätt (efficient). Här finns fortfarande mycket kvar att arbeta med för Man Utd. De är inte lika långsamma i spelet som de var under Louis van Gaal, men de är fortfarande för långsamma. Det är en för stor del av offensiven som ensidigt går genom Zlatan Ibrahimovic. Framför allt har precision och produktion från övriga offensiva spelare varit otillräcklig.
Pratar man om en diskrepans mellan att göra rätt saker och att göra dem på rätt sätt är det svårt att undvika att prata om Paul Pogba. Dels är det till stor del hans uppgift att styra hur Man Utd genomför sin anfallsfotboll. Dels är han på flera sätt en sorts personifiering av en balansgång mellan det fantastiska och det frustrerande, mellan det imponerande och det imbecilla, mellan det otroliga och det oprecisa.
Det var ofrånkomligt att Pogba skulle få utstå hård kritik den här säsongen. Det är svårt att föreställa sig vad han hade behövt prestera för att sådan kritik inte skulle uppstå. Kritiken är delvis motiverad, men även delvis förenklad och missriktad. Paul Pogba har inte gjort någon dålig säsong för Man Utd, han har tvärtom varit mycket betydelsefull i positiv mening, men har inte varit dominant, har missat i avgörande lägen, och har ännu inte haft ”sin” match.
Det vore på ytan lätt att tro annorlunda. De som väljer att titta i mål och assist-kolumnerna drar snabbt slutsatsen att Paul Pogba har presterat betydligt sämre i Man Utd än vad gjorde under sina tre sista säsonger i Juventus. Han har i själva verket bara producerat hälften i mål och assists som han gjorde under sin sista säsong i Juventus. Många skakade på huvudet åt att betala £89m för Paul Pogba, men för en halv Paul Pogba?!
Annan statistik säger annat. En genomlysning av förväntat antal mål och assists visar att Paul Pogba producerar precis minst lika bra under sin första säsong i Man Utd som han gjorde under någon av sina säsonger i Juventus. Ja, i själva verket till och med något bättre. Han skjuter lika mycket, han förväntas göra drygt samma mängd mål, hans antal nyckelpassningar per match är ungefär samma och hans antal passningar in i straffområdet är högre än förut.
(Opta har producerat statistiken, StatsBomb har sammanställt den.)
Det går att önska en större precision i avgörande lägen, i synnerhet då han själv tar sig till avslut. Här hittar vi förmodligen svaret till en stor del av frustrationen. Sanningen är förvisso att om bara de skott och nickar Paul Pogba fått i stolpen eller ribban istället hade blivit mål, så hade det allmänna tonfallet om Pogbas säsong av nödvändighet varit ett annat. Sanningen är också att han ännu bara är just 24 år fyllda, samt gör sin första säsong i Premier League.
Paul Pogbas prestation måste också sättas in i sitt sammanhang. Med Juventus spelade han för den ligans absolut mest dominanta fotbollslag, något som helt självfallet hjälper individuella spelares produktion. Man Utd är inte på något sätt dominant i Premier League på samma sätt som Juventus är i Serie A, tvärtom är det ett lag som haltar och hackar både spelmässigt och i tabellen, ett lag som alltjämt är under återuppbyggnad.
Visst fokus bör även läggas på José Mourinhos taktiska direktiv. I Juventus hade Paul Pogba en tydligt preciserad roll på planen. Hans roll i Man Utd verkar inte vara lika preciserad. Det kan frigöra Pogba likaväl som det till viss del kan avslöja en brist på taktisk disciplin. Han lider risk av att försöka vara överallt men faktiskt vara ingenstans. Det är en sak att säga till spelare att våga vara kreativa och uttrycka sig själva, det kan vara lättare inom ett taktiskt ramverk.
Men som ofta har påpekats är att sätta ett offensivt ramverk, eller en offensiv spelidé, inte José Mourinhos främsta kännetecken. Han är en manager som är ytterst välorganiserad i sin defensiva taktik men som när det gäller offensiven är mer benägen att låta kreativa individer göra sin grej. Givet att Man Utd skapar mängder med chanser är det dumt att vara alltför kritisk i detta, särskilt som även mer koordinarade lag brister i effektivitet.
Men det kan vara en brist, eller sett på annat vis, en möjlighet. Det skulle kunna hävdas att kollektiviseringen av anfallsspelet är det i bred bemärkelse nya som har införts av en yngre managergeneration bestående av förelöpare som Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Diego Simeone, Antonio Conte, Mauricio Pochettino med flera. Frihet under ett system. En konformering av kreativitet i sina sämre former. En individens förhöjelse i sina bättre former.
Varje manager måste hitta sin taktiska balans mellan individ och system och det vore förhastat att hävda att alla måste dra åt exakt samma håll eller göra på exakt samma sätt. Det finns fler än ett sätt att skinna en katt. Liksom det är viktigt att komma ihåg hur sådant här går i cykler. Varje vapen får sitt motvapen i fotbollens kapprustning. Morgondagens lösningar till dagens problem är ofta desamma som gårdagens.
Men varje manager måste också lära sig av en ständigt pågående utveckling, ta till sig vad som anses vara värdefullt och förkasta vad som anses överflödigt. Här har José Mourinho och Man Utd viktiga frågor att svara på för att kunna bygga vidare med nya framsteg inför kommande säsonger på de framsteg som har gjort under denna säsong. För att kunna säkerställa att de inte bara gör rätt saker, utan dessutom gör dem på rätt sätt.
José Mourinho kan till icke ringa del tacka David Moyes för att han kommer få tid och möjlighet på sig att fortsätta försöka besvara dessa frågor.