Är Invincibles i själva verket grunden till Arsenals nästan bäst-kultur?

Antalet bloggar jag skrivit om Arsenals situation och problem, under den här säsongen likaväl som under tidigare säsonger, kunde förmodligen fylla ut en tunnare bok. Det är ett ämne som kan förstås utifrån flera olika perspektiv – fotboll, ekonomi, psykologi med flera. Först och främst är det däremot en fråga om kultur, närmare bestämt en dysfunktionell klubbkultur.

Vad är då en klubbkultur? Den mest grundläggande definitionen brukar vara en klubbs formella och informella fasta vanor, metoder och attityder, dess normer och värderingar, myter och ritualer. Den formas av människorna i klubben, styrs delvis och växelvis av ledningen, och påverkar i hög utsträckning vilka som trivs i, rekryteras till och avyttras från klubben.

Vad är då problemet med Arsenals kultur? Just den frågan har jag stegvis benat ut i alla dessa bloggar. Det är en klubb vars formella struktur har blivit alltför centrerad runt Arsene Wenger som person. Vars metoder i taktik och i träning länge känts otillräckliga. Vars attityder, normer och värderingar utgår från idén att det räcker alldeles utmärkt att vara nästan bäst.

Det ingår i definitionen av klubbkultur att den inte på något sätt är fristående från människorna i klubben. Det är människorna i en klubb som skapar dess kultur, och vissa människor skapar kultur mer än andra. Ingen fortfarande aktiv manager har skapat sin klubbs kultur lika mycket som Arsene Wenger. Därför är jag skeptisk till att kultur går att förändra utan att först ändra människorna.

Är Arsene Wenger benägen till sådan radikal förändring? Det är mycket lite som tyder på det. I uttalande efter uttalande ger han över huvud taget inget intryck av att ha förstått varför det finns ett missnöje, än mindre missnöjets faktiska omfattning. Tvärtom så förminskar och marginaliserar Wenger vid varje möjlighet både missnöjet och supportrarna bakom missnöjet.

En liknande attityd har Arsene Wenger uppvisat till klubbledningens förslag om strukturell reform i Arsenal, inte minst då införandet av en football director, som nämnts av bland andra Ivan Gazidis. Det är inte svårt att föreställa sig att detta är förslag i alla fall delvis ägnade att fungera som en politisk kompromiss för att sälja in ett förlängt kontrakt med Arsene Wenger till supportrarna.

Slöseri med pengar markerade Arsene Wenger tämligen tydligt som istället menade att det viktigaste ändå bara var vilka spelare som var på planen. Det är inte svårt att föreställa sig att en eventuell sportchef skulle ha mycket lite att säga till om i praktiken. Det finns bara en herre över ringen i Arsenal, och han är inte villig att dela makten.

Att förändra klubbkulturen i Arsenal utan att det sker en förändring på toppen av Arsenals personalpyramid känns med andra ord som ett djupt osannolikt projekt. Vilket naturligtvis inte behöver vara något problem för en klubb eller för supportrar som nöjer sig med att vara nästan bäst. Men det blir ett problem för de som faktiskt vill vara bäst.

Det är samtidigt en klubbkultur som går betydligt djupare än bara dess formella målsättningar från ägare och styrelse, dess metoder och attityder från manager och klubbledning, eller de krav och förväntningar som förmedlas till både spelare och ledare. Det är en klubbkultur där att vinna inte längre är det enda primära, en klubbkultur som går igen i Arsenals själva myter och ritualer.

Varje klubbkultur har sin stora berättelse, sin mytbildning, det narrativ utifrån vilket klubben och dess ledning konstruerar och förstår sin egen verklighet. För Arsenal är denna mytbildning centrerad runt det moderna Arsenals allra största bedrift – The Invincibles, den obesegrade säsongen. Den höjdpunkt runt vilken Arsenals standard därefter har definierats.

Invincible-säsongen är självklart inte en bedrift som i sig ska förringas. Det är naturligtvis något väldigt svårt att lyckas med. Likt några av Wayne Gretzkys rekord i NHL kan jag känna att det är en bedrift som delvis har slagits upp även av marknadsföringsskäl för Premier League, men det förtar inte i sig att det är ett rekord som både kräver rasande skicklighet och uthållighet.

Men vad är det egentligen som definierar en obesegrad säsong, som utgör dess själva grundkaraktär? Inte att vinna! Det finns andra klubbar som har vunnit fler matcher under en säsong, som har tagit fler poäng på en säsong, som har vunnit fler titlar under en säsong. Själva kärnan i Invincibles är inte att vinna, utan att inte förlora!

Vad betyder det för Arsenals klubbkultur, dess underförstådda normer och värderingar, när klubbens främsta triumf, dess stora mytbildning, utgår inte från värdet med att vinna utan först och främst från värdet med att åtminstone inte förlora? Går det att dra en rät linje från det lilla att åtminstone inte förlora matcher till det större att i alla fall inte sluta sämre än fyra i tabellen?

Förmodligen!

Det kan utifrån ett sådant kulturperspektiv kännas hopplöst att över huvud taget åstadkomma reell förändring. För hur kan en klubb förändras vars hela mytbildning är på samma gång dess stoltaste tid och roten till det onda, vars författare fortfarande berättar och återberättar sin stora berättelse, som i allt större desperation letar efter ett sista kapitel han anser värdigt sig själv?

Genom att byta författare. Genom att anställa en manager som inte har någon personlig investering i mytbildningen, utan som är driven av en ambition att skapa nya berättelser, att berätta sin egen berättelse som måste motsvara eller till och med överträffa den tidigare. En manager som därför formulerar krav och förväntningar på sin organisation och på sina spelare utifrån detta.

Arsene Wenger har gett oss alla en lång och vacker berättelse. Det kan ingen utom han själv ta ifrån honom. Men det är en berättelse som har passerat gränsen att kännas både oändlig och återupprepande. Ungefär på samma sätt som dessa återkommande bloggar om Arsenals problem och situation känner i alla fall jag. Det ena ger det andra, men nu blir det inga fler. Det har ältats nog.

I alla fall inte innan Arsene Wenger stänger igen boken.