Från att oroligt ha sneglat nedåt mot nedflyttningsstrecket i League One, via två besök på Wembley, först för att vinna Football League Trophy mot Oxford i finalen och sedan för att vinna playoff-finalen mot Millwall, till att under stora delar av den här säsongen ha sneglat på playoff-platserna i The Championship samt med fem omgångar kvar av säsongen ha säkrat nytt kontrakt.
Ett stort kliv. Barnsley fortsätter med andra ord att prestera väldigt starkt under Paul Heckingbottom, som tog över som manager i klubben i februari för ett drygt år sedan. Det har alltså varit ett synnerligen händelserikt och framgångsrikt år för Barnsley, som med en av The Championships minsta budgetar fortsätter överträffa alla förväntningar.
Överflödets förbannelse har blivit ett modernt begrepp inom den engelska fotbollen. Engelska klubbar har så mycket pengar att det har blivit lättare att dölja problemen med plånboken istället för att leta efter de smartaste och bästa lösningarna. Barnsley tjänar som ett föredöme för motsatsen, en klubb med mindre pengar än övriga som därför helt enkelt tvingas göra saker bättre.
Vad Barnsley framför allt gör bättre är varje fotbollsklubbs kött och potatis, det vill säga scouting och coaching. Barnsleys framgångar bygger i mycket hög utsträckning på deras förmåga att hitta talangfulla spelare i lägre divisioner som därefter får möjligheten att lyfta sina karriärer i Barnsley. De senaste åren har sett mängder med dylika exempel.
Angus MacDonald och Andy Yiadom är två spelare i Barnsley som gör avtryck just nu, värvade från Torquay och Barnet. I januari sålde Barnsley Sam Winnall till Sheffield Wednesday och Conor Hourihane till Aston Villa, två väldigt viktiga spelare för Barnsley de senaste säsongerna, som kom nedifrån seriesystemet. Marley Watkins, George Moncur, Marc Roberts är andra exempel.
Paul Heckingbottom ser inga avsteg från denna strategi och transferpolicy framför sig. Han verkar fullt medveten om att Barnsley, för att använda en Jürgen Kloppsk liknelse, handlar i helt andra butiker än vad de större klubbarna i The Championship gör. Barnsley visar bland andra Liverpool, om än i annan skala, hur de måste jobba för att utmana klubbar med större plånböcker.
Det var i den andan som Barnsley agerade även under januarifönstret. Fyra spelare värvades in som samtliga var 21 år eller yngre – Alex Mowatt, Ryan Hedges, Gethin Jones och Cole Kpekawa. En av strategins huvudpunkter är självfallet att göra Barnsley till ett attraktivt alternativ för unga talanger, en klubb där de får spela, utvecklas och visa upp sig.
Vilket de onekligen också får. Följande statistik över speltid i minuter för spelare under 21 år gamla visar hur Barnsley är den klubb i The Championship som erbjuder överlägset mest speltid av dem alla.
Det är inte konstigt att Paul Heckingbottom både har omfamnat och formulerat den här strategin. Han är född och uppvuxen i och med Barnsley. Han har dessutom varit ungdomstränare i Barnsley de senaste sex åren. John Stones och Mason Holgate är två Premier League-spelare som båda fått och prövat sina vingar under Heckingbottoms ledarskap.
Det ger naturligtvis Barnsleys strategi desto större trovärdighet, och Paul Heckingbottom specifikt bör naturligtvis ha mycket stor trovärdighet som en manager som ger unga spelare chansen. Kort och gott positionerar detta Barnsley som en av de heta och uppkäftiga utmanarna inför kommande säsong i The Championship, en serie som bara blir tuffare och svårare.
Men det är också just genom att ha gjort det som Barnsley har klarat steget upp i The Championship så väldigt mycket bättre än kvällens motståndare Wigan. Vilket inte borde ha varit fallet. Wigan vann League One tämligen klart förra säsongen. Barnsley halkade in på den sista playoff-platsen i seriens allra sista omgång, genom att vinna en dramatisk match just på DW Stadium.
Men det är Wigan som åker ned igen den här säsongen. Det finns knappt något som kommer kunna förhindra det. Wigans problem är väldokumenterade, de har bland annat sparkat två managers den här säsongen. De båda klubbarnas tydliga kontraster vittnar om betydelsen av att ha en klar strategi och en tydlig struktur i klubben. Barnsley har det.
Och det finns både fler och definitivt större klubbar än Wigan som skulle kunna lära sig ett och annat av Barnsleys exempel. Att en mindre plånbok än sina motståndare inte behöver vara en ursäkt för att inte anse sig kunna konkurrera med dem, utan istället en uppmaning att vara smartare, bättre och mer effektiva än dem.