Bra lag (och Man Utd?) vill spela många matcher!

Antalet matcher per säsong för engelska klubbar har blivit ett så hett samtalsämne de senaste åren att det är lätt att tro att det är på samma gång helt nytt och fullständigt avgörande. I själva verket är det varken eller. Antalet matcher per säsong har använts som ursäkt ända sedan 1960-talet, men antalet matcher har mycket sällan bromsat klubbar från att vinna ändå.

Där finns en naturlag som verkar ha glömts bort av engelska storklubbar: Bra lag vill spela många matcher! Ett lag som spelar få matcher under en säsong har misslyckats någonstans längs vägen. En engelsk klubb med ambition att kriga om och kunna vinna alla de största titlarna måste alltså bygga och planera för många matcher, inte få matcher. Resurserna finns, det är ingen ursäkt.

Under vad som måste betraktas som Man Utds mest framgångsrika säsong någonsin spelade de 63 matcher. Man Utds nuvarande säsong om potentiellt 64 matcher skulle vara den enbart femte mest intensiva säsongen som ett engelskt klubblag har haft. Chelsea spelade exempelvis 69 matcher 2012-13 när de både vann Europa League och slutade bland de fyra bästa i ligan.

Det är intressant att se till det snittantal matcher som både mästarna och de fyra bäst placerade lagen har spelat under olika perioder. Värt att notera är att både mästarna och de fyra bästa lagen mellan 2004-2013 i huvudsak spelade nästan 60 matcher per säsong regelbundet. Därefter har det dock skett en drastisk reducering, med ett genomsnitt om endast cirka 52 matcher.

Det krävs väl knappast någon raketforskning för att se att detta sänkta snitt till mycket stor del beror på de engelska klubbarnas underpresterande i europeiskt cupspel. Mellan fyra-sex matcher per säsong försvinner sedan engelska klubbar har börjat envisas med att åka ut i gruppspelet eller åttondelsfinaler, istället för att ta sig till semifinaler och final som de förut hade för vana.

Det är naturligtvis något som i sig försvagar argumentet att det skulle vara en så hejdlös fördel att slippa europeiskt cupspel. Ett argument som hade haft rejäl bärkraft om inte de engelska klubbarnas europeiska cupspel hade slutat i februari. Det är självklart fortfarande en faktor, men inte fullt så omfattande som man lätt kan få intryck av.

Det är inte heller ett samband som är fullt så självklart som det kan tyckas bara av att konstatera att de två senaste säsongernas ligamästare inte deltar i europeiskt cupspel, om vi nu ser Chelsea som blivande mästare. Exempelvis är Tottenham den bäst presterande klubben över de två senaste säsongerna, med ett tämligen omfattande europeiskt cupschema på programmet.

Vad som skiljer dagens situation med antal matcher för engelska klubbar är inte att de spelar fler matcher än tidigare, att de måste hantera något de inte behövt hantera förut. Vad som istället får José Mourinho att rycka fram gnällbältet är att det nu till skillnad från tidigare finns i alla fall två engelska toppklubbar som får spela betydligt färre matcher än övriga.

Åtminstone har det blivit konsekvensen av att där nu finns sex storklubbar som slåss om fyra Champions League-platser. Under eran med Big Four var inte det här ett problem på samma sätt i och med att de fyra stora klubbarna samtliga deltog i Champions League, och alla kunde känna sig förhållandevis säkra på att också kvalificera sig till Champions League.

Då var det helt likartade förutsättningar för alla klubbar inblandade i toppstriden, ingen klubb hade några fördelar gentemot övriga på så vis. Så har det alltså inte varit under senare år, både på grund av antalet toppklubbar och på grund av Leicesters galna fjolårssäsong i kombination med Liverpools och Chelseas osedvanligt svaga ligaplaceringar.

Lustigt nog är det en situation som, om inget alldeles formidabelt inträffar med Arsenal och Everton, kommer vara korrigerad nästa säsong. Nuvarande sex storklubbar kommer i så fall alla delta i europeiskt cupspel, och alltså behöva kombinera detta med ligaspel. Det bör inte betyda så mycket för de som är med redan i år, men blir en skillnad för Chelsea och Liverpool.

Det kan naturligtvis även bli en skillnad för José Mourinho, som alltså inte längre kommer kunna använda detta som ett sätt att mota olle i grind, eller som ett sätt att hantera kritik och förväntningar. Mourinho har använt ett tuffare spelschema som ett mantra de senaste månaderna, inte helt utan goda skäl men ändå på ett sätt som bland annat fått Roy Keane att gå i taket.

Det krävs förvisso inte mycket för att åstadkomma detta, men Roy Keane har så klart en poäng inte bara i det att det knappast är något som lönar sig att gnälla om, utan att det i själva verket inte är något som ska behöva vara ett så stort problem. Spelare som mot slutet av säsongen, jagandes titlar och framgång, med ett intensivt spelschema, går in i en bubbla i vilken de lever för matcherna.

Vad Roy Keane anspelar på, och även Jamie Carragher, och båda talar så klart utifrån egna personliga erfarenheter, är att det är en färdighet och skicklighet i sig att kunna hantera ett stort antal matcher. Att det framför allt handlar om att bevara en glädje och hunger inför varje match, och se varje match inte som en börda utan som en höjdpunkt. Positiv energi snarare än negativ energi.

Om det är en färdighet så är det inte alldeles uppenbart att José Mourinho besitter den. Han är förvisso inte ovan vid att hantera ungefär den här mängden matcher, det har han gjort många gånger förut, men det har knappast varit med någon större glädje eller hunger han har beskrivit Man Utds spelschema de senaste månaderna.

Nu ska kanske inte betydelsen av detta heller överdrivas. José Mourinho är sannerligen inte den enda manager som pratar om antalet matcher som en form av börda. Dessutom kan det ju vara värt att erinra sig att även Alex Ferguson vid ett antal tillfällen under treblesäsongen ojade sig över antalet matcher som Man Utd brottades med, utan att det drabbade laget.

Med Europa League framme vid sina kvartsfinaler, och med ligasituationen som den trots allt är för Man Utd, så borde det dessutom bli både lättare och mer självklart att betrakta just dessa matcher i Europa League som just höjdpunkter snarare än som den extra börda de kanske har betraktats som tidigare under säsongen. Där syns ett ljus i slutet av tunneln.

Och José Mourinho och Man Utd bör kanske också komma till insikten att i det här stadiet av säsongen så finns det faktiskt en sak som är betydligt värre än att behöva spela fler matcher. Nämligen att spela färre matcher. Alltså befinner vi oss i den paradoxala situationen att efter att ha klagat i månader på antalet matcher så måste Mourinho nu vilja spela så många matcher som möjligt.

Allt annat betyder nämligen med största sannolikhet att Man Utd inte spelar i Champions League nästa säsong. Om de inte svarar för en oväntat stark ligaavslutning samtidigt som antingen Man City eller Liverpool, eller båda två, drabbas av stora skälvan. Men i slutet av en lång säsong, med många matcher i benen, blir det svårt att uppnå om spelarna känner att matcherna är en börda.

Om Man Utd däremot känner att varje match är en höjdpunkt – då finns alla förutsättningar att lyckas.