Det går snabbt i hockey brukar det sägas. Inom loppet av bara något dygn gick diskussionen inom engelsk fotboll från hur Man Utd är beroende av Zlatan Ibrahimovic till om Man Utd alls behöver Zlatan Ibrahimovic. Så tvära kan kasten alltså bli efter en enda match som också skulle visa sig bli Man Utds bästa seger hittills den här säsongen.
Många blev så klart överraskade när Man Utds laguppställning mot Chelsea presenterades, och Zlatan Ibrahimovic satt på bänken. Utfallet och resultatet innebar att allt prat i efterhand handlade om José Mourinhos taktiska masterclass och om hur Man Utd plötsligt hittat formeln till ett rörligare och mer dynamiskt anfallsspel. Det är fint med efterklokhet.
Inför matchen var tolkningen en annan av José Mourinhos beslut. De flesta såg det som en tydlig indikation på hur Mourinho och Man Utd prioriterade Europa League framför ligaspelet. Själv hade jag en något konspiratorisk idé att José Mourinho än en gång försökte ge sig själv och laget en out på förhand för att på så vis kunna spinna en eventuell förlust.
Fotbollssamtalet är normalt sett programmerat på så vis att det måste vara det ena eller det andra. Antingen en prioritering av Europa League eller en planerad och medveten taktisk disposition. Men en mer komplicerad verklighet innebär att det ena inte utesluter det andra. Det kan, i kanske olika omfattning, ha varit både en taktisk disposition och Europa League-prioritering.
Ryktet om Zlatan Ibrahimovics överflödighet vore hur som helst överdrivet och förhastat. För det första hör det knappast till vanligheterna att Man Utd rent taktiskt ställs mot en högt stående backlinje som den Chelsea visade upp på Old Trafford. För det andra, även om Ibrahimovic har haft sina svagare matcher, så snyter man inte en anfallare ur näsan som hittills gjort 28 mål.
Det är ändå lite märkligt att följa hur det engelska fotbollssamtalet runt Zlatan Ibrahimovic så snabbt bytte karaktär. Märkligt eftersom skepsisen mot honom som spelare försvann för flera år sedan, och den som eventuellt fanns kvar har definitivt försvunnit under säsongen. Men kanske visar det något på att han helt enkelt inte har samlat på sig särskilt mycket med goodwill på banken.
Möjligen är det även en nickning till att Man Utds offensiv så här långt under säsongen har varit statisk och för långsam. Varmed Zlatan Ibrahimovic blir en representation för kritiken mot Man Utds anfallsspel som helhet. Ett anfallsspel som förvisso producerar näst flest stora målchanser av alla lag i ligan men samtidigt är näst sämst i ligan på att faktiskt göra mål på dessa chanser.
Att en sådan statistik över huvud taget är möjlig beror på en kombination av två faktorer. Dels att de som tar avsluten brister i kvalitet och effektivitet. Dels att anfallsspelet är något för långsamt och något för osynkroniserat, vilket särskilt är fallet mot låga försvar. Man Utd har helt enkelt misslyckats med att utsätta låga försvar för tillräckligt hårt tryck och tillräcklig tidsnöd.
Det har naturligtvis haft sina uppenbara och ofrånkomliga konsekvenser. När Leander Dendoncker nickade in 1-1 i slutminuterna för Anderlecht i det första kvartsfinalmötet så var det Man Utds hela säsong sammanfattad i en enda match. Ett Man Utd som kontrollerar matchen, har mängder med målchanser men misslyckas med att döda matchen.
Det är en brist som sedan länge har kostat Man Utd ligatiteln och att alls vara en del av titelstriden. Det är en brist som mycket väl även kan komma att kosta Man Utd Champions League-spel nästa säsong, detta trots dubbla chanser i ligaspel och i Europa League. Det räcker att samma sak upprepas ikväll på Old Trafford för en av dessa chanser, den bästa av dem, ska gå upp i rök.
Så visst var det en taktisk masterclass som Man Utd och José Mourinho bjöd på mot Chelsea. Men vi ska inte därav dra slutsatsen att det är en taktik som ensamt räcker till att vinna vare sig Premier League eller Europa League. Där måste även finnas en murbräcka för att slå sig genom lägre försvar. Om inte annat så av det skälet är Zlatan Ibrahimovic fortfarande i högsta grad behövd.
Däremot finns naturligtvis element i den taktiken som måste appliceras även mot lägre försvar – framför allt rörligheten. Övriga spelare måste röra sig bättre i anfallsspelet och ta löpningar på ett mer systematiskt sätt, för att på så vis öppna ytor och dra isär motståndarförsvaren. Annars kommer en murbräcka som Zlatan Ibrahimovic ständigt ödsla sina krafter mot murens tjockaste del.
Ett bra anfallsspel måste i grunden bygga på att kunna göra mål på många olika sätt och från många olika håll. Vilket också kan beskrivas som att ställa ett motståndarförsvar inför så många problem att de i längden omöjligtvis kommer kunna lösa dem alla. Man Utd var mästare på just det här förr om åren, vilket också gjorde dem till mästare.
Det var då det, Man Utd är inte mästare på detta längre. Det är framför allt två andra klubbar i Premier League, Chelsea och Tottenham, som excellerar i det här avseendet nu för tiden. Men vad matchen mot Chelsea åtminstone visade Man Utd är att de i alla fall är på väg i rätt riktning, att det sker framsteg och att nya idéer adderas till anfallsspelet.
Kanske visade det också att resonemanget om Man Utds beroende av Zlatan Ibrahimovic är något överdrivet till sin karaktär. Sådana resonemang är alltid skakiga i och med att om inte en anfallare finns så skulle där finnas en annan anfallare som haft sitt att bidra. Att inte vara beroende av Zlatan Ibrahimovic gör honom däremot inte det minsta mindre nyttig.
Något Man Utd kan komma att upptäcka redan ikväll, i Europa Leagues kvartsfinal, mot Anderlecht på Old Trafford. Matchen mot Chelsea var en match som Man Utd behövde vinna. Det här är en match som Man Utd måste vinna.