Det är en helg fylld av derbyn och heta rivalmöten. Några av dem sker mer i skymundan än andra. Old Firm mellan Celtic och Rangers är exempelvis en av de historiskt mest heta derbymatcherna, som däremot under senare år har tappat något i lyster. De möts igen under söndag eftermiddag, i ett derby som börjar öka i hetta än en gång.
Vi kan se ett liknande fenomen i England. Heta derbymatcher som har tappat något av sin traditionella hetta men som under säsongen har levt upp och börjat brinna igen. Inte minst tydligt ser vi kanske detta i Yorkshire där den här säsongens framgångar för Leeds, Sheffield Wednesday och Huddersfield har fått även derbymötena lagen emellan att koka.
Derbyn av det här slaget är matcher som inte i sig är beroende av tabelläget för att framkalla passion och heta känslor. Vad som behövs är två klubbar som har det gemensamt att de slåss för och om något, om det sedan är titlar, playoff eller bara gammal, hederlig prestige spelar kanske mindre roll. Gemensamt är två klubbar som blickar framåt där fansen har något att se fram emot.
Birminghamderbyt, eller Second City Derby som matchen framför allt kallas, mellan Aston Villa och Birmingham är historiskt ett av Englands största och bittraste derbyn. Det är en soppa av prestige, klasskamp och politik. Normalt sett hade den här tidiga söndagsmatchen genererat stor uppmärksamhet. Men båda dessa storklubbar har ägnat sina senaste år åt att titta bakåt.
Fansen i Aston Villa och Birmingham kan säkert ägna timmar åt att förklara vad som skiljer de båda klubbarna åt. Men för närvarande finns kanske fler likheter. Det är två klubbar på dekis. Två klubbar i The Championship som hoppats på uppflyttning men snarare har behövt oroa sig för ännu en nedflyttning. Två engelska klubbar kontrollerade av eccentriska kinesiska ägare.
Det är ägare som visat sig vara mer intresserade av de stora namnens lockelse snarare än långsiktig planering. Både Aston Villa och Birmingham valde att sätta sina förhoppningar till namnkunniga italienska tränare, vilket i något olika utsträckning visade sig vara katastrofala beslut. Hade Roberto Di Matteos och Gianfranco Zolas CV:n haft engelska namn hade de aldrig blivit anställda.
Båda klubbarna följde sedan upp dessa katastrofala beslut med att egentligen upprepa experimentet med de stora namnens filosofi, fast den här gången med engelska tränare som varit där och gjort det! Först Steve Bruce i Aston Villa och helt nyligen alltså Harry Redknapp i Birmingham. Åtminstone vad avser Bruce i Aston Villa ser det hittills inte ut att ha gått så värst mycket bättre.
Teorin bakom dessa båda anställningar känns rätt given: Nämligen att eftersom det dokumenterat har fungerat förr, så måste det även fungera nu! Det är inte svårt att se vare sig logiken eller frestelsen i den teorin. Frågan är emellertid om inte spelfältet har förändrats i The Championship, som för lagen i den är världens kanske svåraste serie att vinna. Att gamla teorier inte längre gäller.
Jämför exempelvis med framgångsrika klubbar som Huddersfield och Brighton som har valt en annan väg än bara det största managernamnet, som har jobbat med klubbstruktur och utveckling utifrån en tydlig verksamhetsidé. Jämför även med Norwich som istället för att omedelbart anställa en ny manager först valde att anställa en sportchef, händelsevis Stuart Webber från Huddersfield.
Allt prat om identitet i klubbar kan bli både tröttsamt och klyschigt. Men det har blivit en allt viktigare förutsättning för framgång för klubbar att formulera en tydlig idé och strategi, och därefter bygga upp ett starkt strukturkapital i klubben att realisera denna strategi. Aston Villa och Birmingham väljer, enligt gammal modell, att istället anställa en manager att göra jobbet åt dem.
Därmed delegeras inte bara arbetet utan även den strategiska tankeprocessen. Det gör en klubb beroende av ett notoriskt osäkert humankapital istället för ett eget starkt strukturkapital. Det skapar en situation i vilken manager och klubbledning inte nödvändigtvis arbetar samordnat, och fostrar kortsiktighet då styrelsens enda verktyg att effektera förändring är att byta manager.
Steve Bruce har redan flaggat för den här problematiken när han varit tydlig med att han från sin styrelse fått beskedet att de förväntar sig uppflyttning nästa säsong. Det är ju så klart lättare sagt än gjort. Det är inte svårt att se vad som riskerar hända om Aston Villa efter några månader ser ut att få svårt med den målsättningen. Bruces incitament att jobba långsiktigt är obefintliga.
Både Aston Villa och Birmingham är naturligtvis, utifrån deras storlek och tradition, klubbar som måste ha som ambition att inte bara sikta på Premier League utan faktiskt vara i Premier League. Att de i nuläget inte är det, utan tvärtom sneglar sig oroligt om över axeln efter League One, bidrar till en mer morbid atmosfär i samband med ett av Englands största derbyn.
Atmosfären blir lätt morbid när säsongens enda egentliga glädjeämne är att eventuellt kunna spela ned sin värsta rival i League One. Det brukar sägas att skadeglädjen är den enda sanna. Vi har i min mening två goda exempel i Aston Villa och Birmingham att det uttrycket inte stämmer. Båda klubbarna hade haft betydligt större glädje i derbyt om det gällde något positivt.
Old Firm är tillsammans med säsongens Yorkshirederbyn bra exempel på hur detta är fullt möjligt att återuppnå. Men då måste både Aston Villa och Birmingham börja titta framåt snarare än blicka bakåt.