Arsenal stod inte att känna igen på Wembley, det tog dem till final
Peter Hyllman
Visst, Arsenal var under långa perioder underlägsna under matchens första halva mot Man City. Visst, Arsenal hade ett och annat domslut som onekligen gick med dem under samma halva. Visst, Arsenal hade en hel del tur med ribba och stolpe i andra halvlek. Ändå gick det inte när röken skingrade sig att säga att Arsenal vann något annat än välförtjänt.
Arsenal gjorde en riktig fightermatch. Och det enda kritiska man skulle kunna säga om det var att det var inte riktigt vad man hade förväntat sig. Men det var mycket med matchen som inte var vad man hade förväntat sig av Arsenal. De tog sig an matchen med en ultradefensiv uppställning. De spelade fysiskt småfult på ett sätt som de själva tidigare beskrivit som rugby eller antifotboll.
Trebackslinjen var kvar. Eller som den mer rätteligen kallas, i synnerhet i den här varianten, fembackslinjen. Det var alla spelare bakom bollen på egen planhalva. Där fanns inte längre några illusioner om vackra sätt att spela fotboll på, endast en idé om hur Arsenal lättast skulle vinna matchen. Och det visade sig effektivt mot Man City som gång efter gång körde fast i spelargröten.
Det är svårt att hålla isär attityd och taktik. Genom att göra sin taktiska förändring signalerar Arsene Wenger klart och tydligt att det är in och slåss på planen som gäller. Det bygger kanske på ett mer realistiskt förhållningssätt till det egna lagets styrkor och inte minst svagheter i relation till motståndarnas styrkor.
Det hjälpte på fler sätt än ett. Inte bara gjorde samtliga defensiva spelare bättre insatser i denna nya uppställning än vad vi har vant oss vid. Naturligt i en taktisk formation som ger bättre täckning åt varandra. Dessutom kämpade sig Arsenal tillbaka från underläge i matchen och vände och vann, för första gången på fem år mot någon av de sex stora klubbarna.
Glädjen efter slutsignalen gick knappast att ta miste på vare sig hos spelarna eller hos Arsene Wenger själv. Han har vandrat omkring med hela världen på sina axlar den senaste tiden och det var inte svårt att se vad den här segern betydde för honom personligen. Det förändrar inte grundanalysen av Arsenal, men det kan förändra bedömningen av Arsene Wengers möjlighet att adressera den.
Om en dryg månad har vi alltså att se fram emot en FA-cupfinal mellan Chelsea och Arsenal. Det blir knappast någon lättare uppgift för Arsenal än vad den här semifinalen blev, om något så tvärtom. Men Arsenal och Arsene Wenger gav i alla fall med den här segern besked om att de inte kan räknas ut i den finalen, att de faktiskt kan trivas i rollen som underdog.
”Det här var inte Arsenal”, sade Theo Walcott efter förlusten mot Crystal Palace för två veckor sedan, och den unisona reaktionen hos oss alla var att jo, det var Arsenal! Alltför väl kände vi igen just det vi då precis hade sett på planen. ”Det här var inte Arsenal”, skulle någon kunna säga efter den här matchen utan att vi skulle kunna protestera alltför högljutt.
Det var ett Arsenal som var svårt att känna igen. Och för närvarande har jag svårt att komma på ett bättre beröm än just det. Det tog dem hur som helst till FA-cupfinal på Wembley.
Publicerad 2017-04-23 20:12