Arsenal ställde upp med en så kallad trebackslinje mot Middlesbrough och twitter höll på att smälta. Det var som om vi sett igenom verklighetens slöja och fått reda på varför det alltid blir en udda strumpa över i tvättmaskinen, varför mackan alltid landar med smörsidan nedåt, och varför Tottenham alltid förlorar på Wembley. It’s all so clear now!
Världen utbrast i ett unisont ”Arsene Wenger kan förändra sig!” Och det är väl frågan om det egentligen var en taktisk förändring som i första hand gjordes för lagets bästa, som trots resultatet knappast såg särskilt bättre ut, eller mer av politiska motiv för Wenger, både för att bemöta extern kritik om att vara omodern och interna krav på förändring.
Att vinna mot Middlesbrough är en sak. Att vinna på Wembley mot Man City är en helt annan. Det är knappast läge att dra snabba slutsatser om Arsenals återfunna självförtroende efter segern i måndags. Även Arsene Wenger själv lät påskina att lagets självförtroende inte var så bra som det kunde vara, men även att FA-cupen är en annan arena än ligaspelet.
Det är inte svårt att förstå varför Wenger säger så. Men det betyder inte för den sakens skull att det är helt med sanningen överensstämmande. Visst kan det vara befriande att spela en cupturnering istället för ligalunken med alla dess krav. Men det ena påverkar också det andra, och att tro att alla tvivel försvinner bara för vilken turnering man deltar i vore rätt naivt.
Både Arsenal och Man City, och både Arsene Wenger och Pep Guardiola, har sina pågående försök att definiera den här säsongens framgång. Egentligen har de båda ett liknande förhållande till FA-cupen. Att vinna FA-cupen vore så klart en riktigt trevlig bonus, men inte något som ensamt kan rädda säsongen åt någon av dem. Men läget är ett helt annat för Pep Guardiola.
När Pep Guardiola har sitt utvärderingssamtal med sina chefer och med Man Citys ägare och styrelse efter säsongen så finns inga förutsättningar att undvika ett visst missnöje. Att inte heller den här säsongen delta på riktigt i titelstriden tillsammans med uttåget ur Champions League stod inte på dagordningen, och FA-cupen kan inte ändra på detta.
Men Pep Guardiola befinner sig precis i början av sin managergärning i Man City. Hans förtroendekapital är naturligtvis enormt, och Man City har investerat sig både emotionellt och strukturellt i Guardiola. Att vinna FA-cupen samtidigt som Man City slutar på Champions League-plats vore tillräckligt för att kunna kalla det för en godkänd första säsong.
Arsene Wenger befinner sig inte i början av sin managergärning, snarare är det slutet han bevittnar. En alltjämt avlägsen plats bland de fyra bästa den här säsongen skulle inte dämpa det missnöje som har uppstått just med Arsenals benägenhet att därmed låta sig nöja. Det enda som kan ge Arsenals säsong, och Arsene Wenger själv, någon legitimitet är att faktiskt vinna FA-cuptiteln.
Inte för att FA-cupen är en titel stor nog att mätta Arsenalfansens titelhunger. Som konstaterades efter den senaste FA-cupsegern för två år sedan så var det ett steg på vägen mot större ting. Men för att det ändå innebär att faktiskt ha vunnit något. Den här FA-cuptiteln skulle också ge större legitimitet än de båda tidigare då Arsenal måste besegra både Man City och Chelsea för att ta den.
Det är viss skillnad på Wigan, Hull City, Reading och Aston Villa. Det skulle skicka en tydlig signal att Arsenal med Arsene Wenger, tvärtemot rådande uppfattningar, absolut är kapabla att gå tå mot tå i de riktigt stora matcherna mot de riktigt stora klubbarna. Och vi skulle kunna vara rätt säkra på att Arsene Wenger då påpekar hur en vinst kan hjälpa deras självförtroende i ligaspelet.
Allt prat från Arsene Wenger om hur pressen på honom och på laget egentligen var större för tre år sedan är egentligen nys. Ja, då hade det rått en närmare nio år lång titeltorka, men Arsenals förmåga att vinna de stora titlarna är fortfarande en issue. Och då sågs Arsenal, rätt eller fel, som ett lag på uppgång till skillnad från dagens syn på Arsenal som en klubb i stagnation.
Pressen vilar alltså tung både på Arsenal och på Man City den här matchen. För likaväl som en förlust för Arsenal bara skulle väcka till liv samma gamla vanliga kritik och prat om lagets brister, så skulle ännu en cupförlust för Man City ge ännu mer ammunition till de som kritiserat Pep Guardiolas första säsong med Man City, kanske särskilt om den sker just mot Arsenal.
De båda lagens matcher tidigare under säsongen säger oss att Man City bör ses som favoriter. De vann på hemmaplan sedan Arsenal totalt fallit samman i andra halvlek. De hade också övertaget på Emirates, innan de två gånger om spelmässigt släppte Arsenal tillbaka in i matchen, en match som till sist mest påminde om två slagtrötta boxare som inte längre orkade hålla uppe garden.
De är någonstans samma andas barn, Arsene Wenger och Pep Guardiola, och det är inte svårt att föreställa sig att båda kommer förlita sig på sina anfall den här matchen. Men om den första semifinalen mellan Chelsea och Tottenham avgjordes på vilket lag som var mest effektivt framåt, så är det hög risk att den här semifinalen avgörs på vilket lag som gör flest misstag bakåt.
Vi får se om det förmår Arsene Wenger att behålla sin trebackslinje också den här matchen. Att göra det mot Man City på Wembley i en FA-cupsemifinal är så klart något annat än att göra det mot Middlesbrough. Det är samtidigt ett sätt att täppa igen luckorna och öka säkerhetsmarginalen i försvarsspelet, vilket förvisso inte låter som något Arsene Wenger normalt sett skulle göra.
Men när fan blir gammal så blir han religiös.