Det sades att Pep Guardiola skulle revolutionera Premier League. Han skulle komma som ett yrväder en aprilmorgon och svepa oss alla med i fluffiga moln av anfallsglad fotboll. Han skulle omdefiniera hur offensiv fotboll skulle spelas och han skulle dra alla Premier League-vurmare ut ur sitt medeltida mörker och dra dem in i upplysningens tidevarv.
Premier League skulle komma att se en revolution, eller kanske snarare en evolution. Men den som skulle stå för den och i någon mening personifiera den var Antonio Conte. Han har fört in pragmatismen i engelsk fotboll igen. Han har omdefinierat hur defensiv fotboll spelas i Premier League och han har därmed dragit engelsk fotboll in i en ny renässans.
Antonio Conte är inte den förste managern som tillämpat en trebackslinje i Premier League, men han är den förste att göra det konsekvent och definitivt den förste att dominera ligan med systemet. En trebackslinje hade den här säsongen använts vid tio tillfällen i Premier League innan Antonio Conte gjorde sitt taktiska skifte i början av oktober. Därefter över 100 gånger.
När ett lag som vinner Premier League använder ett taktiskt system så sprider det sig också snabbt. 17 av Premier Leagues klubbar för närvarande prövat en trebackslinje åtminstone någon gång under säsongen, att jämföra med blott hälften av klubbarna förra säsongen. Vinstprocenten är också betydligt högre för lag med trebackslinje (47,3%) än med traditionell fyrbackslinje (36,7%).
Vad är motivet bakom den taktiska förändringen? I första hand är det en fråga om ökad defensiv stabilitet. Det som kallas trebackslinje är i själva verket, det vill säga när det egna laget inte har bollen, en fembackslinje. Tre mittbackar gör det lättare att täcka upp för varandra och laget mindre känsligt om motståndet lyckas dra en av mittbackarna ur position.
Trebackslinjen ger ett numerärt överläge i backlinjen, men ger med flexibla wingbackar även ett numerärt överläge på mittfältet när det egna laget har bollen. Det vore ett misstag att se det enbart som ett defensivt taktiskt grepp, vilket vem som helst kan intyga som har sett Chelsea spela med Marcos Alonso och Victor Moses som wingbackar den här säsongen.
Anfallsmässigt är det en fortsättning och vidareutveckling på en trend vi sett inom världsfotbollen under senare år, där fart (pace) snarare än bollinnehav (possession) har blivit den dominerande idén. Lagets låga utgångspunkt och spelarnas positioner och rörelser (position) begränsar motståndets utrymme samtidigt som offensiven blir snabb, direkt och effektiv (penetration).
Det här är egentligen inga nyheter inom engelsk fotboll. Ett välorganiserat försvarsspel kombinerat med ett anfallsspel baserat runt snabba omställningar har i själva verket varit grunden för de flesta engelska mästarlag och alla större engelska framgångar i europeiskt cupspel. Tvärtom är det de senaste årens experiment med imititativ possessionboll som är det främmande.
Det skulle alltså kunna verka som om Antonio Conte kanske i själva verket inte har introducerat något nytt alls. Men kanske skulle man kunna säga att Conte har återfört till Premier League en slags insikt om försvarsspelets betydelse, i en liga som under den senaste femårsperioden har sett en rejäl försämring i just det klassiska försvarsspelet.
För försvarsspelet har stor betydelse i Premier League och har i själva verket alltid haft det. Det finns i själva verket inte ett enda lag som har vunnit Premier League de senaste 40 åren som inte har haft ett bra försvarsspel. Det enda lag som eventuellt utgör undantaget är Man City 2013-14 men som vann ändå eftersom laget som jagade dem hade ett ännu sämre försvarsspel.
Det finns däremot mängder med exempel på lag som har excellerat med ett fantastiskt anfallsspel men som aldrig har vunnit Premier League – eftersom de inte hade ett tillräckligt bra försvarsspel. Newcastle, Liverpool, Arsenal och Man City har samtliga genom åren gett exempel på detta. Det är ofta vackert, men det räcker inte till.
Det betyder inte, vilket är en distinktion jag redan har gjort i samband med Champions League, att det är nödvändigt att vara ett defensivt lag för att vinna Premier League. Tvärtom är högklassigt anfallsspel helt nödvändigt. Men det är nödvändigt att vara ett defensivt skickligt lag. Finns inte den grunden blir laget alldeles för sårbart över en hel säsong.
Det finns alltså alla skäl för Antonio Conte att känna stolthet. Han har slagit den första spiken i kistan för ett förhärskande tankemönster i vilket defensiven har blivit någon slags trist eftertanke, händelsevis sammanfallandes med de engelska klubbarnas tomgång i europeiskt cupspel. Den taktiske revolutionären i Premier League blev inte Pep Guardiola utan Antonio Conte.
Det är triumfens dagar för Chelsea och för Antonio Conte. Prestigekampen på Wembley mot Tottenham slutade med seger. Det var ett tungt slag i debatten om vilket som är Englands just nu bästa fotbollslag. Det vore nu omöjligt för någon att beröva Chelsea det epitetet om de dessutom bevarar sitt försprång och även vinner Premier League.
Men försiktigt där. Chelsea må ha triumferat över Tottenham på Wembley en dag, men den triumfen skulle blekna illa kvickt om de över de kommande veckorna skulle tappa ligatiteln till Tottenham. Alltså gäller det att hålla fokus i de kommande matcherna. En match mot Southampton på Stamford Bridge kan låta överkomligt, men bedrägligt bara dagar efter en cupmatch på Wembley.
Tappar Chelsea poäng mot Southampton ikväll så kommer det naturligtvis ge Tottenham förnyat och förstärkt hopp i titelstriden. Helt plötsligt skulle då försprånget kunna krympa ännu mer. Mycket av det positiva momentum som Chelsea byggde upp i helgen skulle då dessutom gå upp i rök. En vinst skulle däremot öka den psykologiska pressen på Tottenham.
Kanske finns det två sätt att se på det här med att vara taktisk revolutionär. Att det är ett slags tröstpris som delas ut till managers som inte vinner för det första. Eller att det är omöjligt att bli någon taktisk revolutionär utan att vinna för det andra. Antonio Conte ser inte ut att behöva bekymra sig om den distinktionen den här säsongen.
Han har redan taktiskt (r)evolutionerat Premier League. Han ser dessutom ut att vinna Premier League. Det är inte så illa under sin allra första säsong i Premier League. Det blev med andra ord precis så som så många trodde inför säsongen. Fast på helt motsatt sätt och med en helt annan huvudrollsinnehavare.