Förra gången Man City och Man Utd skulle drabba samman i ett derby så gjorde det som etta och trea i tabellen, som obesegrade och båda lagen med tre raka vinster på sina tre första ligamatcher. Förutsägelserna inför säsongen att dessa båda klubbar skulle slåss om ligatiteln gav alla intryck av att ha träffat mitt i prick.
När Man City och Man Utd drabbar samman i det här derbyt, det andra för säsongen, så gör de det istället som fyra och femma i tabellen. De båda lagen slåss inte om någon ligatitel utan istället om att kvalificera sig till Champions League. Det är med andra ord med goda skäl som kvällens Manchesterderby något elakt har kallats för loserderbyt – förlorarderbyt.
Man Utds säsong skulle börja krackelera redan under och direkt efter derbyt på Old Trafford. Man Citys säsong skulle fortfarande rulla på ytterligare några veckor innan de strukturella svagheterna i laget skulle börja synas, och den tidiga entusiasmen hade hunnit lägga sig. Båda Manchesterklubbarna har fått finna sig i att bli frånsprungna av både Chelsea och Tottenham.
Alltså är det kanske inte så konstigt att både Pep Guardiola och José Mourinho har hållit så låg profil som de har gjort inför kvällens match. Båda två vet nog om att ingen av dem, och inget av deras lag, har presterat eller levererat den här säsongen som rimligtvis borde ha förväntats av dem. Det är alltså inte läge att slå sig själva för bröstet.
Manchesterderbyt har istället – den här säsongen, är värt att påpekas – blivit ett slags race to the bottom. Vem eller vilka har egentligen misslyckats minst, eller möjligen mest? Vilka kommer efter säsongen och under sommaren kunna spinna storyn inte minst för sig själva att deras säsong faktiskt inte var så värst misslyckad eftersom någon annans säsong var ännu mer misslyckad?
Champions League blir en viktig måttstock. Den som lyckas placera sig bland de fyra bästa i tabellen kommer självfallet hävda detta som vad som gör säsongen i alla fall dräglig. Alldeles oavsett att förväntningarna var så mycket högre inför säsongen. Lyckas båda placera sig bland de fyra bästa så blir det svårt att särskilja dem. Likaså om båda hamnar utanför.
Titlar blir den andra stora måttstocken. Det svider så klart för Pep Guardiola att för första gången i sin managerkarriär lämna en säsong helt utan titlar. Här har José Mourinho och Man Utd till synes övertaget med två silverlyftningar på Wembley redan, och goda chanser på en tredje fin titel. En seger för Man Utd i Europa League skulle göra en tidigare underkänd säsong väl godkänd.
Kanske är det till och med så enkelt att det i slutänden landar i vem av de båda klubbarna som går segrande ur mötena lagen emellan. Pep Guardiola och Man City har ett övertag här i och med att de redan vunnit den första matchen. Om de vinner även det andra ligaderbyt tar de inte bara ett gigantiskt kliv mot att säkra Champions League, de kan utan problem hävda att de är det bättre laget.
Vilket Man City förmodligen är. Åtminstone i meningen att de kan sägas ha det överlag bättre spelarmaterialet, den bredare spelartruppen, och det bättre fungerande anfallsspelet. Både Man Citys och Man Utds strukturella och kulturella problem underskattades av de allra flesta inför säsongen, men Man Utds problem underskattades nog mer.
Och kanske är det därifrån en av den här säsongens kanske viktigaste slutsatser kan hämtas. Nämligen att hela den här idén om så kallade demonmanagers är våldsamt överdriven. Man Citys och Man Utds stora problem underskattades eftersom alla, eller nästan alla, tog för givet att Pep Guardiola och José Mourinho var andar i flaskan, den omedelbara lösningen på alla problem!
Det var de inte. Varken José Mourinho eller Pep Guardiola visade sig vara de mirakelarbetare vi möjligen tillskrivit dem att vara. Däremot finns alla skäl att misstänka att de är väldigt skickliga managers, var och en på sitt sätt. Det finns också alla skäl att tro att både Pep Guardiola och José Mourinho kommer visa sig bli framgångsrika med Man City respektive Man Utd.
Men när de blir det kommer det inte vara fråga om något mirakel. Bara en funktion av hårt och envist arbete. Och pengar skulle förmodligen många vilja inflika. Inte minst Antonio Conte som trots att hans Chelsea spenderade £120m på nya spelare inför säsongen ändå tyckte det var läge att skicka iväg en pik till de båda Manchesterklubbarna om att pengar inte var allt.
En välförtjänt pik. Precis som förlorarderby är ett välförtjänt epitet. Antonio Conte och Chelsea befinner sig i den positionen att de kan skicka iväg sådana pikar. De kan slå sig för bröstet. Befinner man sig däremot där Pep Guardiola och Man City, och José Mourinho och Man Utd, är så är man bara i position att ta emot pikarna, bita ihop och ge sig fan på att aldrig hamna där igen.
Samt se till att försöka vinna derbyt. För att därefter möjligen försöka undvika att förnedra sig med att stoltsera över att vara den klubb som misslyckats minst.