Det har varit ett omtumlande år för Bolton Wanderers. Nedflyttade från The Championship. Omfattande finansiella besvär, ett transferembargo som klubben fortfarande brottas med, lagets anfallare Zach Clough som lämnar på deadline day i januari, ständiga konflikter mellan de olika delägarna under säsongen, och nio långa månader av fotboll i League One.
Allt kokar nu ned till säsongens sista match. Mot Peterborough hemma på Macro Stadium. Två poäng före Fleetwood och med betydligt bättre målskillnad. Vinst garanterar uppflyttning till The Championship. Oavgjort i praktiken likaså. Allt att vinna således. Men till synes också allt att förlora. Det är League Ones sista omgång för säsongen.
Ett Bolton som under tidigare år har försökt trotsa stjärnfysikens lagar har under den här säsongen tvingats falla tillbaka på fotbollens grundläggande kärnkompetenser, och med det har de lyckats vända klubbens negativa trend.
Nerverna måste vara på utsidan för Boltons spelare såväl som supportrar. Men det borde inte ha behövt vara på det viset. Med fem omgångar kvar av säsongen hade Bolton tio poängs försprång på Fleetwood Town. Uppflyttning kändes garanterad. Vad som följde var tre raka matcher utan ett enda mål, och en enda poäng. Tio poängs försprång var plötsligt bara två poäng.
Orsaken är på samma gång enkel och komplicerad. I vilket fall som helst stavas den Gary Madine, Boltons anfallare som klivit fram som lagets viktigaste spelare under våren, sedan Zach Clough sålts i januari. Inte nödvändigtvis för att han själv producerar så många mål utan för att Boltons anfallsspel har varit så fokuserat runt honom.
Plötsligt blev Madine axelskadad. Det var en skada som såg ut att hålla honom borta resten av säsongen, men krisen i Bolton blev efter de tre mållösa matcherna så stor att Madine själv tillsammans med Phil Parkinson inte såg på annan råd än att han spelade trots smärtan. Det gav resultat, då Bolton i förra omgången lyckades besegra Port Vale med 2-0.
Om Bolton tar sig upp i The Championship så råder ingen tvekan om vem som kommer vara fansens stora hjälte. Möjligen är det också en viktig påminnelse om det här med att offra sig för laget.
Två saker är så klart oroväckande med detta. Dels om Bolton inte lyckas uppnå automatisk uppflyttning så skulle det i praktiken tvinga Gary Madine att spela trots smärtan genom ett helt playoff, vilket vore lättare sagt än gjort. Dels att Bolton och Phil Parkinson är taktiskt så beroende av Gary Madine som spelet och resultaten ger sken av.
Det följer å andra sidan ett återkommande mönster för Bolton under säsongen där långa perioder med bra resultat har varvats med svagare perioder. Bolton har varit känsliga för störningar i spelartrupp och taktik. Offensive mittfältaren Mark Davies långtidsskada under hösten skapade problem. Bolton löste dessa problem innan Zach Clough och Sammy Ameobi lämnade i januari.
Gary Madine var alltså bara ett tredje steg i samma sekvens. Men vid den här tiden av säsongen finns inte tiden att arbeta sig fram till nya lösningar. Det handlar bara om att ta sig över mållinjen före sina motståndare. Det tyder på karaktären hos Gary Madine att han biter ihop, men det tyder också på karaktären i Phil Parkinsons lagbygge.
Bolton är så klart en alltjämt halvt välbekant klubb även för rena Premier League-vurmare. Det är också ett lag med halvt välbekanta spelare. David Wheater kommer vi till exempel ihåg från Middlesbrough. Sammy Ameobi har varit lovande i Newcastle. Jay Spearing var Liverpooltalangen som istället är på god väg att göra sig till något av en modern Boltonlegend.
Tillsammans med spelare som Mark Howard, Mark Beevers, Josh Vela, Filipe Morais, Adam Le Fondre och Darren Pratley har de bildat ett lag som har visat stort hjärta och lagmoral under hela säsongen. Det har varit nödvändigt. Bolton har haft en tunn spelartrupp och med ett transferembargo hängande över klubben har Phil Parkinson bara kunnat jobba med vad han redan hade.
Strulig ägarsituation, obefintlig ekonomi, tunn och spretig spelartrupp, ingen möjlighet att värva nya spelare, en klubb i kris. Men en manager som trots dessa förutsättningar förmår ingjuta kampvilja och sammanhållning bland sina spelare, hitta fungerande taktiska lösningar, och skapa en känsla av glädje och optimism i och runt klubben, vilket alltså kan sluta i uppflyttning.
Den stora skillnaden mellan att lyckas och att misslyckas är ofta att tro och få andra att tro att man kan lyckas. Det finns klubbar och managers i Premier League som till synes inte verkar ha insett den enkla sanningen. Men Bolton och Phil Parkinson insåg det tidigt under säsongen. Det mesta talar för att Bolton gör dessa klubbar sällskap i The Championship.
Om Bolton inte snubblar på mållinjen.