Tottenham betraktas och behandlas ofta som vore de någon sorts nykomlingar i toppen av tabellen. Sanningen är förvisso att Tottenham har haft några riktigt bra lag på gång bara under de senaste tio åren, med tillgång till några väldigt skickliga spelare. Av dessa lag blev det däremot intet eftersom Tottenham valt att casha in på dessa spelare snarare än att behålla dem.
Michael Carrick såldes 2006. Några år senare var det Robbie Keane och Dimitar Berbatov som såldes till andra klubbar i Premier League. Luka Modric och Gareth Bale var två stora spelare som såldes till Real Madrid med något års mellanrum för cirka fem år sedan. Tottenham fick bra betalt för sina spelare men betalade samtidigt för det på fotbollsplanen och i tabellen.
Det hade även sina konsekvenser på managerposten. Martin Jol fick sparken av Tottenham kort efter att Michael Carrick sålts. Tottenhams prestationer störtdök sedan de sålt Robbie Keane och Dimitar Berbatov, det lag som senast vann en titel för Tottenham, och Juande Ramos fick sparken. Andre Villas-Boas höll en halv säsong sedan Gareth Bale sålts.
Visst finns en farhåga att detta är något som ska komma att upprepas. Att större klubbar skall svepa in och svepa med sig Tottenhams viktigaste spelare såsom Toby Alderweireld, Kyle Walker, Danny Rose, Victor Wanyama, Christian Eriksen, Dele Alli och Harry Kane. Inte omöjligt så länge dessa klubbar både kan erbjuda högre lön och högre sannolikhet att vinna titlar.
Alltså är det en viktig markering som Mauricio Pochettino gör inför kvällens derby mot Arsenal. Tottenhams ambition är inte att sluta ovanför Arsenal i tabellen, Tottenhams ambition är att vinna Premier League. Det ena ger så klart det andra, men utgör en viktig skillnad i perspektiv. Dessutom en bra replik på Arsene Wengers syn på den så kallade maktbalansen i norra London.
Tillfälligheternas spel har gett kvällens derby en särskild laddning. Tottenham kan nämligen vid vinst ikväll se till att garantera att de slutar före Arsenal i tabellen, och således inställandet av den så kallade St Totteringhams Day. Helt säkert en motiverande faktor vid sidan av titelstriden, och en symboliskt viktig handling givet förra säsongens nesliga avslutning.
Arsenal är förvisso den klubben framför alla andra som Tottenham, av många olika skäl, har strävat efter att komma ifatt och även passera. Men givet hur de utmaningar Tottenham står inför de närmaste åren påminner om flera av de vägval Arsenal gjort under de senaste tio-femton åren, så måste det också vara en klubb som Tottenham strävar efter att undvika att efterlikna alltför mycket.
Precis som för Arsenal står en ny arena i centrum. En arena med en planerad kapacitet om 61,000 som tvivelsutan syftar vara ett manifest argument för att Tottenhams spelare redan befinner sig i en storklubb. Men också en arena som bland annat på grund av valutanedgången har blivit betydligt dyrare än väntat, och som under en tid kan komma att utgöra en finansiell albatross runt Tottenhams nackar.
Arsenal valde att handikappa sig själva under några år genom att erbjuda icke konkurrenskraftiga spelarlöner som en konsekvens av en idé om en solidarisk lönepolitik. Nyckelspelare efter nyckelspelare valde att lämna Arsenal; Thierry Henry, Emmanuel Adebayor, Samir Nasri, Cesc Fabregas, Robin van Persie med flera. En politik vars konsekvenser Arsenal fortfarande lever med.
Tottenham kommer inte kunna erbjuda världens högsta löner, och bör heller inte försöka göra det. Men de kan erbjuda tillräckligt höga löner för att övertyga sina bästa spelare att stanna kvar i klubben, om de samtidigt erbjuder ett realistiskt alternativ att vinna titlar och dylik status. Det hjälper så klart att det är ett ungt lag med spelare som är kompisar och ”växt upp” tillsammans.
Den trollformeln kan dock brytas upp snabbt om spelare börjar lämna, och bli till en snöbollseffekt. Enskilda spelare kan lämna, det hör på något sätt till, men Tottenham måste undvika att flera spelare börjar lämna samtidigt. I synnerhet deras symboliskt viktigaste spelare som Harry Kane, Danny Rose och naturligtvis Dele Alli.
Inte minst Dele Alli verkar kunna komma att dra till sig mycket uppmärksamhet den här sommaren av det oönskade slaget. En spelare som slog igenom redan förra säsongen har tagit ytterligare stora kliv framåt den här säsongen, och ses som en blivande storspelare. Bland andra Xavi har ju många gånger förr agerat medial knähund för Pep Guardiola, om än han förnekar det.
Tottenhams nuvarande status i Premier League är dem både till hjälp och belastning i det här avseendet. Deras status underlättar naturligtvis för dem att övertyga sina spelare att stanna kvar i klubben. Samtidigt innebär deras status också att de utgör ett tydligt hot mot övriga klubbar, som naturligtvis även ser chansen att försvaga en konkurrent genom att köpa deras spelare.
Även de yttre omständigheterna kan emellertid tala till Tottenhams fördel. De kommer spela i Champions League också nästa säsong, vilket naturligtvis flera spelare bör se som ett sätt att revanschera både sig själva och som lag, och så sent som i fredags blev det alltså fullständigt klart att Tottenham från och med nästa säsong spelar sina hemmamatcher på Wembley.
Ett annat tillfälligheternas spel som ger kvällens derby en särskild laddning. Det är det sista norra London-derbyt som spelas på White Hart Lane. Räkna med att det är en match som Tottenham kommer göra allt för att vinna. Betyder det samtidigt att Tottenham därmed för första gången på årtionden slutar ovanför Arsenal i tabellen så är det lätt att höra historiens vingslag.
Och oavsett hur lätt Arsene Wenger nu än anser att en säsong, det rör sig så klart i själva verket om i alla fall två säsonger, väger i jämförelse med 20 säsonger, så innebär det ändå att maktbalansen i norra London här och nu har svängt över till Tottenhams fördel. Tottenham har naturligtvis möjligheten att visa det på planen ikväll.
Därefter måste Tottenham bevisa att de har lärt sig av Arsenal att bättre förvalta sin maktposition och sin status inom engelsk fotboll. Att inte låta sig nöja med att bli en slags plantskola åt större klubbar. På så vis hade Arsene Wenger ändå en god poäng – det räcker inte med en säsong, det är något som måste upprepas säsong efter säsong. Den stora utmaningen var inte att ta sig förbi Arsenal, den är att hålla sig kvar före dem.
Ett råd han kanske själv borde ha lyssnat på för sisådär tio år sedan. En tidpunkt vid vilken Arsenals högre status under de tio åren dessförinnan betydde nada, noll och intet när Chelsea körde förbi dem på utsidan med plattan i mattan, och därefter aldrig har ens behövt titta sig om i backspegeln. Maktbalansen i London har därefter aldrig blivit densamma.
Nu gäller det alltså maktbalansen i norra London. Steg för steg har Arsene Wengers och Arsenals värld krympt. Nu är det närmaste grannen och hetaste rivalen som bultar på dörren.