Missat playoff ställer Leeds inför stora och svåra beslut

Leeds kollaps har kombinerats med att deras konkurrenter höjt sig. Sheffield Wednesday har vunnit sina sex senaste matcher. Fulham vann fyra raka matcher innan helgens kryss mot Brentford och har vunnit fem av sina senaste sju matcher. Kanske, som Garry Monk påpekade, så var inte Leeds spelare riktigt mentalt redo för en på förhand trots allt oväntad toppstrid.

Leeds säsong är svår att veta hur man ska förhålla sig till. Å ena sidan måste säsongen betraktas som en framgång då Leeds kommit betydligt närmare uppflyttning än vad egentligen någon väntade sig inför säsongen. Å andra sidan slutar säsongen som något av en besvikelse i och med att Leeds hade playoff-platsen i ett fast grepp men lät den glida mellan fingrarna.

Men vilken av dessa båda berättelser, eller narrativ om man så vill, kommer styra Leeds agerande efter säsongen? Leeds nye ägare Andrea Radrizzani har inte gjort någon hemlighet av sin ambition att ta Leeds tillbaka till Premier League. Vilken väg Radrizzani väljer för att försöka ta sig dit beror på om han ser på säsongen som en framgång eller som en besvikelse.

Garry Monk har inte ödslat någon tid på att framhäva sin berättelse: Säsongen är en framgång och en struktur är nu på plats som leder till uppflyttning förr eller senare. Monk säger sig ha en idé om hur han vill ta Leeds framåt vilket betyder att han vill ta Leeds framåt. Precis som Rafa Benitez har Monk snabbt positionerat sig gentemot sina chefer, dock med svagare kort på handen.

Det har alltid lurat i bakgrunden under säsongen att Garry Monks kontrakt med Leeds inte sträckte sig längre än den här säsongens slut. Givet Leeds stora och oväntade framgångar under säsongen har de flesta tagit för givet att detta var en ren formalitet, att Monks kontrakt naturligtvis skulle förlängas. Har slutet på säsongen fått Andrea Radrizzani att tänka om eller i alla fall annorlunda?

Mycket tyder på detta. Andrea Radrizzani anlitade nyss Real Madrids tidigare strategichef Ivan Bravo som styrelsemedlem och särskild rådgivare. En ambitiös anställning helt klart men även något som sägs föranleda en rejäl förnyelse av Leeds organisation. Hur och i vilken utsträckning detta påverkar fotbollsstaben är ännu oklart, men även här pratas om utländska tränarnamn.

Garry Monks eget positionerande visar att han inte känner sig helt säker på sitt jobb. Flertalet av Leeds spelare som har betonat vikten av att Leeds förlänger kontraktet med Monk visar att de inte är säkra på att han får behålla jobbet. En viktig fråga att ha klarhet i inför en sommar då andra klubbar kommer rycka i viktiga spelare som Chris Wood, Pontus Jansson, Kyle Bartley med flera.

Handling talar tydligare än ord brukar det sägas. Det talar därför ganska tydligt att Leeds säger sig vilja inleda samtal med Garry Monk först i juni. Vilket är ett udda förfarande om de betraktar honom som en viktig tillgång. Det måste inte betyda att Leeds byter manager, men vill de vänta till juni så beror det på att de allra minst sonderar marknaden av möjliga alternativ.

Det kan så klart tyckas vara djupt orättvist mot Garry Monk, som ju bevisligen har gjort ett väldigt bra jobb med Leeds. Ska man försöka förstå Leeds och Andrea Radrizzanis tänkande så är det så klart att de vill hitta en head coach som ger dem bäst chans att vinna eller flyttas upp från ett The Championship som kommer innehålla fler tungviktare än kanske någonsin tidigare.

Är Garry Monk bäst manager utifrån det perspektivet? Det kan han så klart mycket väl vara men det är inte säkert att det går att svara unisont på den frågan utan att i alla fall känna till alternativen. Problemet med det sätt som Leeds avslutar den här säsongen på är att det väcker frågetecken kring Monks förmåga att knyta ihop den så kallade säcken.

Det går inte att ifrågasätta vad Garry Monk faktiskt uppnådde med den i slutänden tunn spelartrupp. Han har fått flera spelare att höja sig till nya nivåer, bland dem Chris Wood, Pontus Jansson, Pablo Hernandez, Kyle Bartley med flera. Att sluta sjua är i slutänden en besvikelse, men bara att ha gett sig själva chansen att sumpa playoff var samtidigt en bedrift.

Men det ska inte heller blundas för de misstag som faktiskt gjordes. Det är svårt att komma ifrån känslan att viss hybris infann sig i spelartruppen, att playoff sågs som klart. En tydlig markör på detta var försöken att dra på sig gult kort för att undvika avstängning i playoff, innan playoff-spel ens var säkrat. Ett klassiskt exempel på att sälja skinnet innan björnen är skjuten.

Petningen av Pontus Jansson under våren, som på något inte alldeles glasklart sätt inte var en petning fast det ändå var en petning, med Garry Monks luddiga hänvisning till principer, illustrerade även den att något inte stod alldeles rätt till i spelartruppen. Tillsammans med hybrisen ger detta kött på benen till Monks observation att spelartruppen kanske inte var mentalt redo.

Det är samtidigt Garry Monks uppgift i det här fallet att se till att sådana faktorer inte sprider sig i och stör spelartruppen. Han har samtidigt inte själv precis varit lugnet personifierat under våren. Hans reaktioner i derbyt mot Huddersfield var överdrivna och därefter hamnade han i ett onödigt ordkrig med Reading och Jaap Stam. Två matcher som båda förlorades.

Kanske blir det därmed ofrånkomligen så att Leeds och Andrea Radrizzani också ställer sig frågan om Garry Monk är mentalt redo att lyfta Leeds från The Championship till Premier League. Det kan naturligtvis låta som ett känslokallt resonemang, i synnerhet som Monk ändå så här långt har gjort ett så pass bra jobb, men det är ändå en fråga en professionell klubbledning måste ställa.

Oavsett var Leeds landar så har vi än en gång alltså framför oss en högst oviss sommar och försäsong för Leeds. Ovisshet skapar oftast osäkerhet och otrygghet. Det kan emellertid även skapa möjligheter.