Det blir alltid ett visst pirrande längs ryggraden när säsongen ger sig in på upploppet och ligan börjar närma sig sitt slut. Allt sätts på sin spets. Många olika saker ska avgöras. Vilka som vinner ligan, vilka som får lämna ligan, vilka som tar sig till Champions League och så vidare. Med så kort tid kvar av säsongen blir det så mycket mer påtagligt hur mycket varje match betyder.
På samma gång är det också den tidsperiod av säsongen som på flera sätt är den kanske mest frustrerande. Eftersom det ofrånkomligen är så att börjar finnas lag som inte längre har något alls att spela för, som befinner sig i av tabellens så kallade ingenmansland. Det leder inte minst till flertalet rätt trista matcher, i synnerhet när dessa lag möter varandra.
Där finns även en aspekt av orättvisa. För visst går det att irritera sig när en konkurrent i exempelvis titelstriden eller i nedflyttningsstriden möter några av dessa lag som, när man själv mötte dem tidigare under säsongen var ett väldigt tufft motstånd, men som under säsongens sista veckor mentalt redan befinner sig på stranden och sippar drinkar med små paraplyer i dem.
Varje system har så klart sina nackdelar. Och visst är det kanske något man får leva med, en ofrånkomlig risk med själva modellen med ligaspel. Det är i någon mening lika för alla i det att förutsättningarna inför säsongen är kända, och spelschemat lottas. Och även om det inte kan bli lika för alla under en enda säsong, så måste det rimligtvis bli lika för alla över tid.
Det hela hade kanske inte varit ett så påtagligt problem om det hade funnits någon genuin prestige i att sluta så högt upp i tabellen som möjligt, exempelvis nia istället för elva, eller tolva istället för fjortonde. Det kan sägas vara en av ligaspelets idéer, men det är inte verkligheten i Premier League. Vissa klubbar lägger ned verktygen när de når säsongens mål med att inte kunna åka ur.
Det här är en problembild som hänger ihop med ett annat fenomen som mer och mer har börjat irritera mig, nämligen att det blivit allt mindre viktigt att vinna. Man måste inte vinna något för att få spela i Champions League, vilket gör namnet på turneringen rätt märkligt. Att delta i Premier League har för andra klubbar blivit viktigare än att försöka vinna titlar.
Av hävd har jag alltid varit rejält skeptisk till playoff-spel, då jag anser att det går emot principerna och själva grundidén med ligaspel, där alla matcher har lika stor betydelse och prestation gäller över en hel säsong. Samtidigt går idén att inte behöva vinna emot fotbollens principer. Inte heller kan jag bortse från att playoff verkligen ger Football League en unik energi.
Vad hade då varit min föredragna lösning, om jag struntade i vad jag såg som sannolikt givet vad framför allt storklubbarna skulle gå med på? Jo, den skulle kanske se ut något så här:
Av Englands fyra Champions League-platser delas tre ut till de som vinner ligan, till FA-cupvinnarna och till Ligacupmästarna. Principen är enkel, ska man delta i Champions League så ska man faktiskt ha vunnit något. Det har den uppenbara fördelen att omedelbart uppgradera de båda cupernas status, och den indirekta fördelen att ge fler klubbar större chans att nå Champions League.
Hur göra med den fjärde och sista Champions League-platsen, samt därtill de tre Europa League-platserna? Dessa delas ut genom ett playoff innehållandes de åtta klubbarna som placerar sig tvåa–nia, justerat för eventuella cupvinnare bland dem. Detta playoff spelas enligt exakt samma format som dagens playoff i Football League, men med en kvartsfinalrunda först.
Kvartsfinalerna bestäms genom ligaplaceringen så att tvåan möter nian, trean möter åttan, fyran möter sjuan och femman möter sexan. Dubbelmöten i kvartsfinal och semifinal, och finalen på Wembley som enkelmöte. Kvalplatser till Europa League delas ut till semifinalisterna, och finalen innebär Champions League för vinnaren och Europa League för det lag som förlorar finalen.
Här finns samma argument som för cupspelet. Det är ett system som skulle göra Champions League tillgängligt för betydligt fler klubbar än vad som är realistiskt i dagens system. Väldigt långt in på säsongen skulle många klubbar fortfarande kunna nå playoff. Att det skulle vara ett infernaliskt spännande sätt att avsluta säsongen vore helt självklart.
Dessutom måste man alltså återigen vinna playoff för att ta sig till Champions League. Detta var fördelarna. Där finns så klart praktiska nackdelar. Antalet matcher naturligtvis. Schemaläggningen inte minst innan mästerskap. Det blir riktigt svettiga säsonger, och möjligen märkliga prioriteringar, för de klubbar som samtidigt deltar i pågående europeiskt cupspel.
Dessutom vet jag inte riktigt om man egentligen löser det här problemet med klubbar som avslutar säsongen utan att riktigt ha något att spela för, eller om man bara förflyttar problemet. Visst, de allra flesta klubbarna runt eller under mitten av tabellen skulle nog ha mycket mer att spela för, men kanske då inte längre de klubbar som ligger typ runt platserna fyra-sex?!
Kanske är det inte ett problem egentligen. I alla fall inte ett problem som måste lösas. Om det ens går att lösa. Egentligen vet jag inte ens vad jag ville med den här bloggen. Kanske var det bara ett sätt att kompensera för den totala bristen på engelskhet i Champions Leagues semifinaler. Det finns naturligtvis betydligt bättre sätt att göra det på.
Ratta in kvällens playoff-semifinal i National League till exempel mellan Aldershot och Tranmere.