Don’t stop thinking about tomorrow! Några sådana uppmaningar behöver helt säkert inte Fleetwood Town inför söndagens playoff-retur hemma på Highbury Stadium mot Bradford. Fleetwood, som ända in i den sista omgången hade häng på en automatisk uppflyttningsplats, förlorade första matchen borta mot Bradford med 0-1 och måste således vinna den här matchen.
Fleetwoods historia är naturligtvis anmärkningsvärd. De står alltså på tröskeln till The Championship. Det var bara fem år sedan som Fleetwood alls gick upp i Football League. Två år senare gick de upp i League One. Om Fleetwood lyckas vinna detta playoff så är det klubbens sjunde (!) uppflyttning under de senaste tretton åren.
Uwe Rösler har inte varit ansvarig för någon av Fleetwoods sex tidigare uppflyttningar. Men Rösler är onekligen mannen bakom Fleetwoods framgångar den här säsongen. Ju högre upp Fleetwood har kommit i det engelska seriesystemet desto högre har även kraven på professionalism blivit, och den övergången har Rösler genomfört.
Det har handlat om egentligen ganska grundläggande saker som att äta rätt och bo bra. Matsedeln på träningsanläggningen har förändrats från typisk grabbmat som pasta och köttfärssås till en mer näringsriktig meny. Istället för att bo på motorhotell i samband med bortamatcher bor laget nu på hotell med bassäng, för att underlätta rehab och återhämtning.
Det är naturligtvis en i praktiken omfattande förändring som Fleetwood och Uwe Rösler har genomfört, inte minst eftersom den så tydligt påverkar spelarnas vardagsrutiner. Men med dessa nya rutiner har också framgångarna kommit, och spelarna själva känner att de orkar mer och blir skadade mindre, så förändringen har genomgående fått ett positivt mottagande.
Ett annat skäl att förändringen har tagits emot så positivt är att den har varit så väl förankrad. I en managerprofession som ofta beskrivs som bemannad med enväldiga despoter har Uwe Rösler valt att i hög utsträckning involvera sina spelare i målsättningar och beslutsfattande. Konsekvensen har blivit en stark laganda med spelare som tar eget ansvar i hög utsträckning.
Taktiskt har Fleetwood också placerat sig i framkant. Den så kallade trebackslinjen må vara populär i Premier League för närvarande, men så långt ned i seriesystemet som i League One är den ännu ovanlig. Fleetwood Town är bland de få som bekänner sig till systemet, och deras mittbackstrio med Cian Bolger, Ashley Eastham och Ben Davies har varit strålande under säsongen.
Mycket riktigt har Fleetwoods försvar också varit bland League Ones bästa under säsongen. Kanske har det större problemet varit, i den utsträckning Fleetwood kan sägas ha haft problem under säsongen, i alla fall det som kan göra att de inte vinner playoff, att Fleetwoods anfallsspel inte sticker ut på samma sätt. Där är Fleetwood i själva verket middle of the road.
Men Fleetwood är genuint underhållande att titta på. De spelar en teknisk och konstruktiv fotboll, pressar motståndarna högt upp i planen, och ytterbackarna ger laget bredd och anfallsalternativ. På mittfältet styr och ställer Kyle Dempsey spelet och framåt är Ashley Hunter, David Ball och Devante Cole farliga alternativ.
Det är redan Fleetwood Towns bästa säsong någonsin. Det kan ingenting ta ifrån dem. Frågan är bara hur bra den faktiskt blir, eller om säsongen kommer bli ännu bättre än så här?! Skador har skapat oro i backlinjen men Fleetwood lyckades ändå hålla Bradford hyfsat dämpade i den första matchen. Det ger dem chansen att inte sluta tänka på morgondagen, och möjligheten att vända.
Playoff-status: The little engine that could!