Både för Arsenal och Man Utd är det i det här läget ett långskott att lyckas slå sig in bland de fyra bäst placerade klubbarna i ligan den här säsongen. Bara Man Utd kan säga att det skulle kunna vara acceptabelt, givet att de alltjämt har Europa League att falla tillbaka på och prioritera. Det är i alla fall så José Mourinho har dukat bordet.
Vi får resa ända tillbaka till 1970-talet och 1978-79 för att hitta en säsong inom engelsk fotboll där varken Arsenal eller Man Utd har slutat bland de fyra bästa lagen i ligan. På gott och på ont har rivaliteten mellan Arsenal och Man Utd format och i någon mening definierat Premier League under dess första årtionde. Det har alltid varit matcher med hög profil.
Längs sidlinjen patrullerar två managers som har åtminstone två saker gemensamt. Dels ett ömsesidigt ogillande av varandra. Dels att båda två som förut har varit så unisont hyllade nu istället ser sig själv ifrågasatta på en nästan existentiell nivå. Slut och föråldrade har båda kallats av sådana som har gjort sport av att alltid överskatta graden av förnyelse inom fotbollen.
Båda har alltså absurt nog saker att bevisa för omvärlden, men kanske även för sig själva. Arsene Wenger att tiden inte har sprungit ifrån honom och han har det i sig att föra Arsenal tillbaka till fornstora höjder och bryta klubbens onda cirkel. José Mourinho att han alltjämt är relevant inom den moderna fotbollen och bli den förste att lyckas resa Man Utd upp ur askan efter Alex Ferguson.
Monumentala uppgifter i båda fallen. Alla är naturligtvis intresserade av att följa om de lyckas. Många hoppas så klart av olika skäl att de misslyckas. Båda har under säsongen kritiserats hårdare och mer systematiskt, stundtals illasinnat, än någon annan manager i den europeiska fotbollen. Kanske är det inte så konstigt att båda har börjat gräva ned stridsyxan mot varandra.
Problemet är så klart att ska någon av Arsene Wenger eller José Mourinho, Arsenal eller Man Utd, lyckas så måste det med stor sannolikhet ske på den andres bekostnad. Så i det stora sett över de närmaste åren. Så även i det lilla perspektivet, det vill säga den här säsongen. När Arsenal och Man Utd möts ikväll kan båda klubbarna spela bort den andra, eller spela bort varandra.
Men som sagt, att endera Arsenal eller Man Utd, alldeles oavsett resultatet ikväll, ska nå Champions League via ligan den här säsongen, framstår som ett rejält långskott. Inte bara måste alltså Arsenal och Man Utd prestera bättre än vad de hittills gjort under säsongen, både Liverpool och Man City måste dessutom snubbla rejält på sina tre återstående matcher.
Alltså kanske kvällens match mer än något annat egentligen handlar om prestige. För Arsenal och Arsene Wenger att åtminstone avsluta säsongen på ett positivt sätt, genom att kunna peka på att de i alla fall besegrade Man Utd, särskilt om det innebär att de slutar ovanför dem i tabellen. För Man Utd och José Mourinho att plocka en snygg skalp på bortaplan.
För Arsenal och för Arsene Wenger att bli de som bryter Man Utds svit om 25 matcher i rad utan förlust i ligaspelet. Det hade så klart funnits någon form av poetisk rättvisa i det givet att det var Man Utd som bröt Arsenals motsvarande svit för drygt tolv år sedan. Förhoppningsvis håller de koll på pizzan på Emirates efter matchen, så den inte får vingar.
Kanske vore det också något slags monument över det fullständigt meningslösa i sådana här sviter. Chelseas svit om 13 raka segrar var naturligtvis strålande, tack vare den vinner de ligan. Men x antal matcher i rad utan att förlora? Vi är återigen tillbaka i det här med det bisarra i att sätta ett värde i att inte förlora, snarare än i att vinna.
Logiken är kanske inte fläckfri, men precis som Chelseas vinstsvit tidigare under säsongen är orsaken till att de vinner ligan, så är Man Utds löpande obesegrade svit i praktiken orsaken till att de sedan länge lämnade titelstriden och med all sannolikhet även missar Champions League via ligan. De har måhända inte förlorat i absoluta termer, men de har förlorat i relativa termer.
Om Man Utd ska ha minsta lilla chans att ta sig till Champions League via ligaspelet så räcker det inte med att inte förlora mot Arsenal, de måste helt enkelt vinna. Om Arsenal ska ha minsta lilla chans att ta sig till Champions League över huvud taget så måste de utan någon som helst tvekan vinna mot Man Utd ikväll.
Arsenals desperation är större och mer definitiv. De har ingen som helst fall-back, inget europeiskt skyddsnät att mentalt och materiellt studsa tillbaka på. Den distinktionen gör Arsenal till favoriter på Emirates ikväll. Även om att vara favoriter normalt sett under de senaste åren inte är något som Arsenal riktigt har varit bekväma med.
Men för första gången sedan 1970-talet kanske det ändå alltså blir så att en match mellan Arsenal och Man Utd mot slutet av säsongen inte på något sätt har någon betydelse för det så kallade topp-fyra; förvisso ett relativt modernt begrepp som inte hade någon konkret mening innan 2000-talet då Champions League expanderade till att inkludera de fyra bäst placerade klubbarna.
Tiderna förändras. Både Arsenal och Man Utd, och Arsene Wenger och José Mourinho, har alltså att under de närmaste åren visa att de också kan förändras med tiden. För ironiskt nog är det kanske så, med sex superklubbar i Premier League som slåss om fyra platser, och fler klubbar på väg att göra dem sällskap, att ”fourth place trophy” plötsligt blivit på riktigt.
Även om det nog inte riktigt var det som var Arsene Wengers tanke och avsikt med uttrycket.