Några kriterier som jag har för mitt lag. Jag värderar att faktiskt ha spelat och presterat hela säsongen högre än högsta nivå. Det känns oschysst att peta någon på grund av skador men det är små marginaler som skiljer de bästa spelarna åt och tillgänglighet är ganska viktigt. En spelare kan dock värderas högre ifall laget helt faller samman utan honom. Mitt grundkrav är därmed att man måste ha spelat minst 30 ligamatcher denna säsongen för att kunna bli uttagen i mitt lag. Man ska ha spelat mestadels på den utvalda positionen eller på en liknande position.
Till exempel har jag med Andy Yiadom som högerbacksreserv trots att han bara spelat drygt 15 matcher som högerback då han spelat övriga matcher som vänsterback. Jag skulle till exempel inte tänka mig ha med Ryan Sessegnon, likt PFA, som vänsterback då han inte ens spelade 30 matcher, inte spelade vänsterback i mer än tolv matcher, och gjorde störst avtryck som vänsterytter.
Andra saker som inte är kriterier utan snarare funderingar är hur man ska värdera särskilda spelare utifrån deras situationer. Är det bättre att göra många mål för ett dåligt lag än ett topplag eller betyder det bara att de målen inte var lika viktiga/poängavgörande? Är det bättre att framstå som en bra försvarare i ett lag med andra tveksamma försvarare eller betyder det att den mittbacken inte gör sina medspelare bättre? Eller överskattas vissa försvarare för att de spelar tillsammans med andra bra försvarare och har en bra manager?
Jag vet inte var jag står i detta spektrum mellan om en spelare är bättre om han bär laget närmast på egen hand eller om man istället bör belöna den bästa spelaren i ett vinnande lag för att han skötte sin roll klanderfritt och rimligen gjorde sina medspelare bättre. Som går att utläsa på laget verkar jag okonsekvent helt enkelt gå efter matchkänsla och statistik som kanske talar för att just spelaren ifråga var bäst. Det hade väl varit tråkigare att bara ta ut ett lag som består av de bästa spelarna från topplagen eller bara en väldigt alternativ elva där imponerande individer från nedre halvan dominerar?
Om ni vill jämföra med andra årets lag kan ni se Hyllmans egna här, spelarna själva (PFA) röstade fram det här laget, och Football League valde även de ett säsongens lag. Stockdale, Dunk, Mooy, Shelvey, Knockaert, Wood, Gayle valdes alla in i de båda “officiella” årets lag.
Målvakt: Ali Al-Habsi, Reading.
Reading har förbryllat de flesta denna säsongen. De är ett topplag men all tänkbar “avancerad statistik” pekar på att de är som bäst ett mittenlag. Även en mer traditionell analys av dem baserad på att de släpper till tredjeflest skott av alla lag i Championship och att deras förluster oftast är stora och deras vinster oftast är mycket små pekar på att de överpresterat denna säsongen.
En stor anledning är Al-Habsi i målet. Han är en otrolig skotträddare som i stil med David James och många målvakter är som bäst när han ständigt är involverad i matchen. Han har också förbättrat sitt spel med fötterna och man kan tänka sig att den ökade involveringen i passningspelet hjälper Al-Habsi att fokusera och undvika slarviga misstag som annars kantat hans karriär.
Reserver: David Stockdale (Brighton), Keiren Westwood (Sheff Wed).
Högerback: Tommy Smith, Huddersfield.
Han har likt hela Huddersfield svalnat något under våren men han är en av många ganska anonyma spelare som fått sig ett uppsving sedan David Wagner anlände i västra Yorkshire. Han är framför allt en offensivt imponerande ytterback som med sina tio assists är bland ligans främsta framspelare. Passar perfekt i spelsystemet som förlitar sig på offensiva ytterbackar och hans sex framspelningar till högerkantskollegan Elias Kachunga är ligaledande.
Reserver: Bruno (Brighton), Andy Yiadom (Barnsley).
Mittback: Lewis Dunk, Brighton.
Han slog igenom redan som 20-åring med sin fina bollbehandling för en mittback men förlorade sedan sin plats och hajp lika snabbt på grund av försiktiga managers och juniormisstag men Chris Hughton har hjälpt till att slipa Dunk till den dominanta och spelskickliga mittback han är idag. Har dessutom lett laget i Shane Duffys frånvaro spelandes med lite vem som helst i backlinjen.
Reserver: Ciaran Clark (Newcastle), Christoph Schindler (Huddersfield).
Mittback: Marc Roberts, Barnsley.
En plats många skulle se som reserverad för Pontus Jansson och det är möjligt att jag straffar han alltför mycket för hans roll i de ryktade bråken med lagkamrater och manager som kan sägas ha hjälpt Leeds förlora sin playoff-plats. Med det sagt är Roberts här fullständigt på egna meriter. En riktig late-bloomer som spelade amatörfotboll för tre-fyra år sedan innan han imponerade för Halifax i National League. Varit en lysande mittback för ett påfrestat Barnsley försvar. Dessutom bidragit framåt med några mål och assist. Är bland ligaledarna i ligan vad det gäller flest rensningar och vunna höjddueller. Blev utsedd till lagkapten efter Conor Hourihane såldes.
Reserver: Pontus Jansson (Leeds), Shane Duffy (Brighton).
Vänsterback: Scott Malone, Fulham.
Länge varit en pålitlig vänsterback. När Cardiff bytte han mot Jazz Richards var det en högst ointressant transfer. Två mittenlag som bytte ytterbackar. Men Malone har passat bra in i ett offensivt Fulham och hans sex ligamål är ingen slump. Alla Fulhams centrala kreativa spelare ger Malone en hel kant att utnyttja. Såg man Fulhams match mot Huddersfield skulle man kunna tro Malone var en brasiliansk ytterback så ofta som han dök upp i motståndarnas straffområde. Har också stått sig bra i tuff konkurrens med Ryan “Tonårs-Jesus” Sessegnon.
Reserver: Stephen Warnock (Wigan), Greg Cunningham (Preston).
Högerytter: Anthony Knockaert, Brighton.
Det är svårt att beskriva Knockaert med ord. Han är en otroligt sevärd spelare med en ganska säregen spelstil. Närmaste jämförelsen är hans gamla lagkamrat Riyad Mahrez men Knockaert är något mer sympatisk då han ser ut, och har ofta varit, i sämre fysiskt skick. Han påminner mer om en väldigt talangfull spelare som alla minns var bäst “när vi va små” men som sedan inte levde upp till sin potential. Knockaert har dock förbättrat sig sedan förra gången han briljerade i Championship med Leicester och är nu mycket mer effektiv och gör till och med mål som inte är särskilt minnesvärda eller snygga. Är en av få spelare i Hughtons annars ganska rigida system som har frihet att göra vad han vill med. Känner att 15 mål och åtta assists undervärderar hur han är involverad i allt offensivt för Brighton och hur respekten för hans vänsterfot och dribblingar öppnar mycket ytor för hans lagkamrater. Är han inte lyckad i Premier League är det Premier League som det är fel på.
Reserver: Helder Costa (Wolves), Matt Ritchie (Newcastle).
Defensiv Mittfältare: Sam Hutchinson, Sheffield Wednesday.
Det är svårt att peka ut individer i Sheffield Wednesday då laget är ett såpass stabilt och starkt kollektiv. Forestieri har inte ens varit lika bra som ifjol och ingen annan offensiv spelare har riktigt imponerat. Ändå går Sheff Wed till playoff. En viktig komponent i Owls stabila lag är Hutchinson som spelat både i backlinjen och på mittfältet. Varit bäst på plan i många matcher där Wednesday kontrollerat vunnit och hållit nollan.
Reserver: Aaron Mooy (Huddersfield), Massimo Luongo (QPR).
Central mittfältare: Jonjo Shelvey, Newcastle.
Jag hade verkligen velat välja Hourihane istället då han under hösten var ligans bästa spelare och fortsatt leder ligan i framspelningar men han faller på att han spelat i ett förvirrat Aston Villa under våren där Steve Bruce ännu inte vet sitt bästa lag eller hur han ska använda alla sina centrala mittfältare.
Jonjo Shelvey har levt upp till förväntningarna i Newcastle. Varit en härförare på mittfältet utan att tappa huvudet. Har som alltid förmågan att avgöra matcher men nu gör han sällan självmål eller dumma bakåtpassningar eller huvudlösa tvåfotstacklingar. Även om han fortfarande slår många så kallade “Hollywoodpassningar” är han bättre på att värdera när och hur de bör slås. Möjligt frågetecken för hans defensiva arbete.
Reserver: Conor Hourihane (Barnsley/Aston Villa), Stefan Johansen (Fulham).
Vänsterytter: Tom Cairney, Fulham.
Jag hade velat ha med hela Fulhams mittfält och det är nästan fusk att placera en offensiv mittfältare som Cairney som vänsterytter men Cairney har varit en av ligans bästa spelare. Potentialen har funnits där redan i Hull och Blackburn men skillnaden är att Fulham är ett offensivt lag med sina spelskickliga mittfältare i fokus. Leder Fulham i både mål och assist och har dessutom knappt missat en minut.
Reserver: Pablo Hernandez (Leeds), Tom Lawrence (Ipswich).
Anfallare: Chris Wood, Leeds.
Leeds må ha missat chansen att spela i Premier League nästa säsong men det är möjligt att Chris Wood skjutit sig tillbaka till Premier League där han debuterade för WBA som 17-åring för nästan tio år sedan. Wood har alltid haft potentialen men antingen inte fått chansen eller inte riktigt passat in eller bara haft mer rutinerade spelare framför sig. Garry Monk gav han chansen och Wood betalade tillbaka med att vinna skytteligan och göra 30 mål totalt denna säsongen. Wood må vara en stabil bjässe men påminner mer om en förvånande snabb och atletisk rugbyspelare än till exempel en gammaldags centertank som Glenn Murray.
Reserver: Glenn Murray (Brighton), Yann Kermorgant (Reading).
Anfallare: Tammy Abraham, Bristol City.
Detta var Dwight Gayles plats att förlora efter hans makalösa inledning av säsongen men han har på grund av skador dessvärre bara gjort tre mål sedan nyår och det hjälper inte hans case att Newcastle klarade vinna ligan även utan honom. Hans halvsäsong är dock bland de bästa jag någonsin sett i Championship.
Abraham hade liknande en riktigt lysande start och det är värt att fråga sig hur mycket Abrahams mål verkligen betydde då Bristol City var usla ändå. Det är dock svårt att lägga det på Abraham som antagligen räddade kvar Bristol City och Lee Johnsons jobb. En lysande avslutare framför allt men som under säsongen växt i rollen som ensam anfallare. Borde få chansen i Premier League nästa säsong, oavsett om det är en del matcher i Chelsea eller på ute på lån.
Reserver: Dwight Gayle (Newcastle), Jonathan Kodjia (Aston Villa).
Manager: Slavisa Jokanovic, Fulham.
Det fanns gott om värdiga kandidater till årets manager. Hughton gjorde Brighton till ligans bästa lag, Wagner förändrade Huddersfield fullständigt, Nigel Clough höll kvar ett Burton trots minimal budget och såväl okända som ratade spelare, och ingen förstår hur Reading kan vara ett topplag vilket Jaap Stam måste beundras för. Garry Monk och Paul Heckingbottom bör också nämnas.
Jag fastnade dock för Jokanovic. Han förändrade fullständigt ett Fulham som var tokuselt ifjol och som förlorat ligans bästa anfallsduo i Ross McCormack och Moussa Dembele. Hans värvningar har varit lysande och spelet har varit ännu bättre. Fulham har sett ut som ett av ligans, om inte landets, bästa lag under slutet på säsongen trots att man saknar en utpräglad anfallare. Alla deras mittfältare och ytterbackarna är farliga anfallsvapen. Och hur modig måste man inte vara för att ge en 16-åring regelbunden speltid när man jagar en playoff-plats?
Reserver: Nigel Clough (Burton), David Wagner (Huddersfield).