Det var på något sätt typiskt för Chelseas säsong. De huffade och puffade på West Broms dörr men huset ville helt enkelt inte rasa. Till slut var det den mest osannolika varelsen som går att föreställa sig som gjorde målet som skulle komma att avgöra ligan. Michy Batshuayi. Till och med de småsaker som skulle kunna ses som misslyckanden för Chelsea den här säsongen får alltså någon form av lyckligt slut.
Glädjen och festen som följde på slutsignalen var på något sätt typiskt för Chelsea även det. Det är alldeles uppenbart en spelartrupp bestående av starka individer, men mellan vilka det också finns en stark sammanhållning. Antonio Contes del i denna balansgång ska absolut inte underskattas, och även hans starka relation till spelarna gick att känna i firandet. Liksom supportrarnas stolthet över spelarna och laget.
De båda återstående matcherna blir så klart något av ren procession. Hemma på Stamford Bridge ikväll mot Watford kommer naturligtvis firandet av ligatiteln stå lika mycket på programmet som själva matchen. Naturligtvis vill Chelsea vinna framför hemmafansen. Chelsea avslutar därefter på söndag även då på hemmaplan, mot Sunderland. Två bra uppladdningsmatcher inför vad som blir säsongens slutpunkt – FA-cupfinalen mot Arsenal.
Därefter börjar Chelseas planering inför kommande säsong. Pratet om att Antonio Conte skulle vara på väg tillbaka till Italien och således bort från Chelsea tror jag nog vi kan sortera under kategorin kvalificerat struntprat. För Conte handlar det om att förbereda Chelsea för en ännu tuffare säsong, då alla kommer jaga dem, då konkurrenterna måste antas bli ännu starkare, och då deras eget spelschema blir desto besvärligare.
Dessutom kommer Antonio Conte behöva se om sitt eget hus. Det går rykten kring både Eden Hazard och Diego Costa, två väldigt viktiga spelare för Chelsea de senaste åren. Det är omöjligt att säga exakt hur mycket som ligger i dessa rykten men de finns knappast där helt utan anledning. Diego Costa känns som en spelare som går att ersätta, Eden Hazard vore betydligt mer besvärlig att hitta en ersättare till.
Planeringen inför nästa säsong bör däremot ta sin utgångspunkt i vad som gick rätt den här säsongen. Och precis som jag gjorde för Leicester förra säsongen kan det därför vara aktuellt att göra en sammanställning över alla de skäl som gjorde att Chelsea vann Premier League den här säsongen:
Inget europeiskt cupspel
Det är inte det enda skälet, det är inte det största skälet, men så klart är det ett av skälen. Chelsea har, liksom Leicester förra säsongen, sluppit spela europeiskt cupspel den här säsongen. Det har hållit Chelseas spelare pigga, utvilade och skadefria. Det har gett Antonio Conte möjligheten att spela med en i stora drag oförändrad startelva i hög utsträckning. Det är naturligtvis en fördel. Det är däremot inte en fördel som betyder att Chelsea inte hade vunnit Premier League med europeiskt cupspel.
Antonio Contes goda management, ledarskap och auktoritet
Det svåra med att riktigt veta hur Chelseas säsong skulle gå var att bedöma hur spelartruppen skulle kunna samlas igen efter förra säsongens fiasko, och hur de skulle relatera till Antonio Conte som manager. Det stod däremot tydligt rätt snabbt att Conte hade lyckats återupprätta förtroendet mellan manager och spelare igen, att han uppnått harmoni där tidigare var konflikt. Vad som skulle visa sig med tiden var att Conte däremot också återupprättat managerns auktoritet i Chelsea. Det saknades inte utmaningar mot hans ledarskap under säsongen, men det var klart vem som bestämde, och Conte hanterade det dessutom snyggt.
Taktisk flexibilitet gav maximering av styrkor och minimering av svagheter
”Vi ska hålla bollen borta från vårt mål och sätta bollen i andra målet!” Den taktiska toppanalysen var Tony Adams när han tog över Granada, något som på sex matcher har resulterat i noll poäng, två gjorda mål och 15 insläppta. Den svåra frågan är så klart som alltid – hur då? Chelsea och Antonio Conte har hittat ett bra svar på den frågan. En trupp som inte innehöll de individuellt skickligaste försvarsspelarna har inte tvingats spela på ett sätt som exponerat dem, filosofi har inte överordnats funktion. Det har i sin tur gett utrymme för Chelsea att offensivt maximera det egna lagets stora styrkor – såsom Cesc Fabregas visionära passningsspel, Eden Hazards snabbhet, kreativitet och briljans, samt Diego Costas styrka, vinnarskalle och målfarlighet.
Money well spent!
Det var en snygg passning som Antonio Conte under våren skickade till de båda klubbarna och tränarna i Manchester, att det inte räckte med att spendera pengar för att vinna ligor. Förvisso helt korrekt, och givet de båda lagens brister ett både motiverat och relevant påstående. Men kanske är det också ett påstående som döljer att Chelsea samtidigt satt på en mycket dyrt sammansatt spelartrupp när Antonio Conte först kom till klubben, och därefter spenderade £120m på nya spelare inför säsongen, det vill säga nästan lika mycket som båda dessa klubbar i Manchester. Pengar har nog varit till rätt god hjälp för Conte också, men det går inte att ifrågasätta att han har spenderat dem bättre och definitivt använt dem bättre.
Hänsynslös effektivitet i anfallsspelet
Chelseas effektivitet i sitt anfallsspel har varit häpnadsväckande under säsongen. Det här handlar inte enbart om att göra mål på så många chanser som möjligt, det handlar också om att göra mål vid rätt tillfällen, när behovet är som störst och det har som störst betydelse. Det är en förmåga som definierar mästarlag. Chelsea gör relativt sett många mål på sina målchanser, vilket borde förstås som en kombination av bra anfallare och att de faktiskt skapar relativt sett bättre målchanser än sina konkurrenter. Men en förklaring som måste väga tungt är Chelseas förmåga att göra mål på många olika sätt, anfalla med många spelare och på så vis övermanna motståndet. Ett Chelseamål kan ofta se oundvikligt ut, hur matchbilden än egentligen är, och det går inte att säga på samma sätt om knappt någon annan klubb i Premier League – Tottenham som det möjliga undantaget.
Ligans bästbredaste spelartrupp
Det var inför säsongen en snackis att Chelsea inte hade någon särskilt bred spelartrupp. Det var ett resonemang jag inte hade helt lätt att ta till mig. De har i själva verket spelare av mycket hög kvalitet i hela sin startelva, där egentligen Victor Moses är den enda överraskningen. Lägg därtill att de från bänken kan skicka in spelare som Kurt Zouma, Willian, Cesc Fabregas eller Nemanja Matic, Michy Batshuayi, Nathan Aké med flera. Få andra klubbars inhoppare eller backup-spelare kan sägas hålla den kvaliteten. Det finns utrymme att förstärka Chelseas spelartrupp så klart, men bredden var sannerligen inget problem Chelsea hade att brottas med, eller kommer ha att brottas med.
Eden Hazard
Är Eden Hazard på spelhumör så vinner Chelsea ligan, är Eden Hazard på dåligt humör så slutar Chelsea tia. Skämtsamt och grovt förenklat så klart, men inte heller går Hazards betydelse för Chelsea att förneka. Det har om inte annat synts i de matcher under säsongen där Hazard inte har varit riktigt lika bra som vanligt, eller där Hazard har plockats ur matchen. Hazard är Premier Leagues bäste spelare, åtminstone vad avser fotbollens offensiva sida. Om detta kan vävas nidvisor om hur Chelsea är beroende av honom, men det ligger så klart i sakens natur att de bästa lagen också har de bästa spelarna, normalt sett. Det är knappast något unik. Eden Hazard däremot är unik.
Utrymme för spelarna att växa!
I vilka engelska storklubbar kan vi den här säsongen säga att spelarna verkligen växte utifrån sitt renommé och sina förutsättningar, om vi tittar till helheten och inte enskilda undantag? Tottenham och Mauricio Pochettino kan sträcka armen i luften så klart. Arsenal? Man City? Man Utd? Nej, knappast. Liverpool kanske vi kan ge vissa poäng ändå, Jürgen Klopp har gett ett fungerande system till sina spelare. Men i Chelsea och med Antonio Conte har vi verkligen sett spelare växa. Vem kunde tro att Victor Moses skulle bli en uppenbarelse som wingback? David Luiz som de flesta trodde skulle bli ett cirkusnummer har varit dominant i backlinjen. Marcos Alonsos debutsäsong har varit strålande. Pedros svaga debutsäsong har blivit en mycket större andrasäsong. Cesc Fabregas inledde säsongen ifrågasatt, utan självförtroende och på bänken, men spelade sig in i startelvan igen, en av säsongens solskenshistorier. Diego Costa har tagit ett helt annat ansvar än tidigare säsonger. Antonio Contes största bidrag har kanske inte så mycket varit mindgames, eller finurliga filosofier, utan att få sitt lag och sina spelare att växa. Varje managers bröd och smör.
Åtta skäl varför Chelsea vann Premier League den här säsongen. Jag skulle inte bli förvånad om där finns fler skäl, men jag skulle bli något förvånad om där finns större skäl. Så låt oss se i vilken utsträckning ni lyckas förvåna mig den här dagen!