Länge var West Brom en av den här säsongens utropstecken. Ett lag som befarats vara med i en nedflyttningsstrid parkerade istället på tabellens övre halva, jämna med Everton strax under de sex topplagen, och ända in i mars med i kampen om en europeisk cupplats. West Brom var ett stabilt fotbollslag som visade tydliga tendenser till en mer ambitiös fotboll.
Även klubben visade tendenser till ambition. Guochuan Lai och dennes Shanghai Sports Development Ltd köpte West Brom under sommaren och hade naturligtvis höga förhoppningar på laget. John Williams, respekterad inom engelsk fotboll, tillsattes som West Broms nye ordförande. West Brom ville mer än att bara klamra sig kvar i Premier League.
När 2016 förbyttes i 2017 var det flera röster som höjdes om Tony Pulis som en kandidat till årets manager i Premier League. Så imponerande var West Broms första halva av säsongen. En rejäl scenförändring från slutet av föregående säsong då fansen buade åt Pulis och från sommaren då många önskade ett managerbyte. Även West Broms nya ägare och ledning var då tveksamma.
Men plötsligt hände något. West Brom besegrade Arsenal på The Hawthorns i mitten av mars, en triumf om något så klart men också en seger som tog West Brom upp till 40 poäng, den magiska gräns som enligt vedertagen sanning ska göra en klubb säker från nedflyttning. Allt såg fortfarande ljust ut för West Brom, men därifrån skulle lagets prestationer och resultat störtdyka.
Från att på sina 29 matcher fram till dess ha plockat 1,35 poäng per match så tar West Brom på sina sju matcher därefter endast 0,29 poäng per match, vilket så klart är en uppseendeväckande försämring, särskilt som de från sex av dessa matcher har gått mållösa, varav fyra på hemmaplan, lika många som under mer än fyra gånger så många matcher tidigare under säsongen.
Så värst många fler poäng eller mål är naturligtvis inte att vänta under West Broms återstående matcher borta mot Man City ikväll eller Swansea under söndagens avslutningsomgång. Det är en svacka som har gjort ett tydligt avtryck i tabellen, där West Brom för närvarande placerar sig 16 poäng efter Everton och den tidigare påtagliga drömmen om europeiskt cupspel.
Tvärtom ligger det snarare i farans riktning att West Brom istället sladdar nedåt i tabellen och avslutar säsongen på just en så deprimerande anonym plats på tabellens nedre halva som har fått publiken att börja kräkas. Åtminstone tre klubbar får sägas ha goda chanser att passera West Brom på den åttonde plats de fortfarande håller, tack vare sin starka säsongsinledning.
En så plötslig och markant försämring sker så klart inte utan anledning. Det är naturligtvis inte någon fråga om brist på ekonomiska resurser, den relativa bristen fanns naturligtvis lika mycket under säsongens första tre fjärdedelar som därefter. Yttre förutsättningar för West Broms försämrade prestation är helt enkelt inte möjliga att finna.
Därmed återstår bara inre förutsättningar. Här blir det desto tydligare hur West Broms ambition och motivation störtdök så fort laget uppnådde de där magiska 40 poängen, det inför säsongen uttalade målet. Resultaten störtdök som en direkt konsekvens därav. Att vinna eller inte förlora fotbollsmatcher var därefter inte längre liv eller död, där fanns inga nya mål.
Det krävs inga avancerade psykologiska insikter för att förstå hur ett lag både som helhet och i sina olika delar kan gå ned i prestation när ett mål som bankats in i dem inför och under säsongen äntligen är uppnått. Där uppstår viss lättnad och mättnad. Men att ett mål är uppnått måste inte betyda att ett lags ambition därmed är mättad.
Det finns inga fel i att formulera ett första mål för ett fotbollslag, dess sine qua non, dess oåterkalleliga villkor, vad som absolut måste uppnås. Här har vi Tony Pulis 40 poäng, att hålla sig kvar i Premier League. Men väl uppnått måste det därefter vara möjligt att förnya och förhöja sin målsättning, särskilt när ett sådant mål i form av europeiskt cupspel fladdrar framför spelarnas ansikten.
För att göra det måste man däremot vilja göra det. Eller mer grundläggande än så kanske det ens måste föreställas att kunna göra det. Där måste finnas en ambition inte bara att passera en förhållandevis lågt inställd ribba varje säsong, utan att successivt höja den där ribban och passera högre höjder. Där måste spännas en båge, eller helt enkelt finnas en ambition.
Det är en ren managementfråga. Det är en diskussion som borde kännas ytterst välbekant från andra och större klubbar än West Brom, även om det sker vid en något annorlunda punkt på skalan.
Alltså måste West Brom, klubbens ägare och ledning, under slutet av den här säsongen och inför kommande säsong ställa sig själva frågan vilken klubb de egentligen vill vara. Fansen kommer ställa sig samma fråga. West Brom är en klubb med tydliga ambitioner. Fansen har sina ambitioner och drömmar. Delar Tony Pulis dessa ambitioner?
Jag tog Tony Pulis i försvar inför säsongen. Det var värt att ge honom chansen, för West Brom att inte gå samma väg som andra klubbar i regionen. Som Wolves som sparkade och ersatte Kenny Jackett med Walter Zenga. Som Aston Villa som dammade av Roberto Di Matteo. Som Birmingham som i ett senare skede skulle sparka Gary Rowett och anställa Gianfranco Zola.
Men det var en chans Tony Pulis inte tog. Vad den här säsongen har bevisat att han själv inte verkar förmå skruva upp sina ambitioner, och därmed heller inte sina lags ambitioner. Han befann sig i samma situation med Stoke för fyra år sedan, och Stoke valde då att slå in på en annan väg. West Brom står nu inför exakt samma vägval.
Det hade kanske funnits andra förutsättningar under vilka West Broms slutliga tabellplacering hade varit betydligt mer acceptabla. Men som alltid är resan minst lika viktig som själva destinationen. Förmodligen hade störtdyket i ligan varit lättare att svälja om där samtidigt fanns bra cupinsatser, men West Broms cupspel förstärker snarast intrycket av Tony Pulis icke-ambition.
West Brom är en klubb med ambition. Om inte annat vittnar deras kaxiga sätt att marknadsföra sig i Birmingham under året som enda sättet att se Premier League-fotboll i regionen om just detta. Men den brutala sanningen är förvisso också att så länge lagets ambition aldrig blir högre än bara att hålla sig kvar i Premier League, så blir West Brom aldrig större än Aston Villa med flera.
Lagets ambitioner måste matcha klubbens ambitioner. Om inte den obalansen adresseras och åtgärdas så är West Broms reklamkampanjer föga mer än falsk marknadsföring. West Brom står inför fotbollens kanske svåraste fråga. Vilken klubb vill de vara?!