Allt är väl som slutar väl. Om vi höll fast vid den filosofin så skulle slutsatsen trots allt bli att Leicesters säsong måste ses som en framgång. Det är en säsong under vilken de som regerande ligamästare vann sin Champions League-grupp och spelade kvartsfinal i Champions League, bland annat efter att ha slagit ut Sevilla längs vägen.
Samtidigt har Leicester fortfarande makten i egna händer att sluta så högt upp som på åttonde plats. Det innebär två saker. För det första att Leicester på slutspurten kan undvika den nesliga utmärkelsen som det sämsta titelförsvaret under Premier League-eran. För det andra att Leicester till sist kan motsvara vad som var de realistiska förväntningarna på dem inför säsongen.
Vad sades egentligen om Leicester inför säsongen? Ingen förväntade sig så klart på allvar att Leicester återigen skulle utmana om ligatiteln på allvar, än mindre vinna den. Vad de flesta förväntade sig var att Leicester skulle kunna hålla till runt mitten av tabellen, ta en plats på den övre halvan, kanske till och med utmana om europeiskt cupspel.
Uppdraget utfört kan Leicester snart säga. Vinner de sina två återstående matcher på hemmaplan, mot Tottenham ikväll och Bournemouth på söndag, så är en plats på övre halvan garanterad. I själva verket räcker det att vinna mot Bournemouth. Men att avrunda säsongen med en vinst också mot Tottenham vore så klart en fin skalp för Leicester.
Men är det verkligen på det sättet, eller är det bara ett typiskt case av att enbart betrakta utfallet på bekostnad av helheten? När det pratades om Leicester inför säsongen var tanken att de skulle utmana på tabellens övre halva under säsongen, inte att de skulle spurta under vårkanten och med nöd och näppe kämpa sig upp på den övre halvan under säsongens sista vecka.
Det stod sannerligen inte på dagordningen att Leicester ända in på våren skulle vara indragna i nedflyttningsstriden. På så vis är Leicesters säsong ändå en besvikelse, även bortsett hela röran runt och med Claudio Ranieri. Men det är inte vad som efter säsongen kommer betonas i Leicesters storytelling, och här försöker jag undvika det uppenbara Craig Shakespeare-skämtet.
Craig Shakespeare har så klart gjort ett piggt och bra inhopp i Claudio Ranieris ställe. Det ska inte tas ifrån honom. Han avkomplicerade Leicester och tog dem tillbaka till förra säsongens framgångsrika grunder. Back to basics var vad som vann Leicester ligan förra säsongen, och den här säsongen höll det dem kvar i Premier League. Han fick spelarna med sig.
Men Shakespeares insats ska inte heller överdrivas. Han har varit behjälpt av ett förhållandevis lätt spelschema under våren. Han fick inleda med tre matcher på hemmaplan och vinster mot Liverpool och Sevilla gav vind i seglen. Därutöver har däremot Leicester inte besegrat någon av Premier Leagues toppklubbar, istället har det blivit förluster mot Everton, Arsenal och Man City.
Om våren således har varit något av en utdragen anställningsintervju för Craig Shakespeare så vore det inte orimligt att anse att han nog ännu inte har övertygat sina thailändska arbetsgivare. Har Craig Shakespeare vad som krävs för att verkligen få Leicester att utmana på den övre halvan av Premier League, det vill säga även storklubbarna i Premier League?
Craig Shakespeare behöver en vinst mot Tottenham ikväll för att kunna göra i alla fall ett trovärdigt case på det temat. Han måste visa att han kan få Leicester att besegra klubbar som Liverpool, Man City, Chelsea och Tottenham, precis som Leicester gjorde under Claudio Ranieri. Inte nödvändigtvis sluta före dem, men i alla fall kunna besegra dem.
Precis som var min andemening runt Leicester i samband med deras modiga försök mot Atlético Madrid så var det sista kapitlet i Leicesters saga som pågått de senaste fyra åren. Härifrån måste Leicester bestämma vad som blir deras nästa saga och börja skriva det första kapitlet i denna. Det kommer säga något om vad de ser sig själva som för typ av klubb.
På kort sikt får det naturligtvis betydelse för vilka spelare som blir kvar i Leicester och vilka spelare som lämnar Leicester. Men ett av de första besluten Leicesters ägare och styrelse har att fatta är vem som ska leda skeppet, om Craig Shakespeare ska få fortsatt förtroende eller om Leicester ser sig om efter andra och enligt dem bättre alternativ.
Leicesters fiaskosäsong i ligaspelet har åtminstone den goda saken med sig att ingen efterträdare kommer behöva hantera den omöjliga uppgiften att upprepa eller värderas mot Leicesters fullständigt osannolika ligaseger under Claudio Ranieri. Vem som än är manager för Leicester från och med nästa säsong kommer ha ett tomt blad att börja skriva på.
Längre än så lyckades jag alltså inte undvika det uppenbara Craig Shakespeare-skämtet.