Det tog förvisso 20 år. Men till sist hände det alltså. Arsenal slutade femma i Premier League, och misslyckas därmed för första gången med Arsene Wenger som manager att kvalificera sig till Champions League. Alla som har tagit för givet att det aldrig skulle hända eftersom det aldrig har hänt har därmed fått en viktig lektion i en av naturens grundlagar: All things have an end.
Det har ältats nog om vad det betyder för Arsenal att inte spela i Champions League. Ekonomiskt, obra men inte på något sätt någon katastrof. Sportsligt, obra men inte på kort sikt något som sänker klubben. Transfermässigt, obra men inget som direkt stör klubbens transferplaner, den största frågan gäller snarare om de lyckas behålla en spelare som Alexis Sanchez.
Mindre tid och energi har lagts på den på många sätt mer intressanta frågan vad det betyder för Arsenal att spela i Europa League. Mer precist borde det läggas mer tid och energi på att fundera på hur Arsenal faktiskt ska se på Europa League nästa säsong, och hur de under den kommande säsongen ska förhålla sig till turneringen.
Där finns en tankegång som går ut på att Arsenal helt borde strunta i Europa League för att på så vis fokusera helt och hållet på ligaspelet nästa säsong. Det vill säga i praktiken försöka uppnå samma fördel som Chelsea och Liverpool har haft den här säsongen. Oklart om syftet i så fall vore att faktiskt försöka vinna ligan eller maximera chanserna att ta sig tillbaka bland de fyra bästa.
Svagheten i tankegången är att det på intet sätt garanterar vare sig någon ligatitel eller ens någon fjärdeplats. Att Arsenal misslyckades med att slå sig in bland de fyra bästa den här säsongen beror inte på att de har spelat Champions League. Alltså vore det missriktat att föreställa sig att de slår sig in bland de fyra bästa igen genom att inte delta i europeiskt cupspel.
Där finns en annan tankegång som istället går ut på att Europa League inte är någon titel värd att vinna, annorlunda uttryckt att Arsenal helt enkelt är lite för fina för Europa League. Sant är förvisso att det är Champions League som är den åtråvärda pokalen, varför man därför skulle strunta i att försöka vinna en europeisk cuptitel man har möjlighet att vinna framgår däremot inte riktigt.
Arsenal har en viss historik av att välja att halvt om halvt strunta i att försöka vinna vissa titlar under Arsene Wenger. Ligacupen inte minst så klart, men stundtals har FA-cupen fått samma behandling. Det är svårt att blunda för sambandet mellan denna inställning och Arsenals relativa titeltorka, och den nästan bäst-kultur som frodats i klubben i över tio år.
Resonemanget att motståndet inte håller måttet är lätt absurt. Rubin Kazan, Dortmund, Villarreal, Feyenoord, Fenerbahce, St Etienne, Anderlecht och Celta Vigo som bland andra har stått i vägen för Liverpool och Man Utd i deras väg till de två senaste säsongernas finaler, håller naturligtvis väl så hög eller högre nivå än mycket av det motstånd vi hittar i Champions Leagues gruppspel.
En tredje tankegång är att Arsenal bör ta Europa League på allvar, och i alla fall på samma sätt som Liverpool och Man Utd de två senaste säsongerna, försöka vinna turneringen. Ni har nog redan listat ut att det är den tankegången jag betraktar som det självklara vägvalet för Arsenal, av skäl som till stor del är den logiska följden av ovanstående resonemang.
Det första skälet har samma typ av rationalitet som tankegången att prioritera bort Europa League för att fokusera på ligaspelet, fast taget i rakt motsatt riktning. Eftersom Arsenal inte är garanterade Champions League via ligan hur de än väljer att göra så är Europa League en andra chans och en reservplan som bara kan ses som dumt att kasta bort. Alla ägg måste inte läggas i samma korg, och på sikt måste äggen ändå fördelas över fler korgar.
Det andra skälet utgår från synen på klubben. Arsenal har ägnat alldeles för många år åt att rycka på axlarna åt förluster i olika turneringar. De måste bryta den mentaliteten. Att betrakta Europa League som en tröstturnering är möjligt om man inleder säsongen i Champions League, men inte när Europa League är den enda europeiska cupturnering man deltar i. Då är det en europeisk cuptitel som ska vinnas.
Det tredje skälet är en fråga om europeisk kompetens. Sju säsonger i rad har Arsenal åkt ut direkt i åttondelsfinalen direkt efter gruppspelet. De har alltså inte vunnit en europeisk slutspelsmatch sedan 2010, och endast två gånger tagit sig till semifinal eller längre. Till stor del är detta en fråga om kompetens lika mycket som kvalitet. Motståndet i Europa League är inte svagt, utmärkt som kompetensutveckling.
Det fjärde skälet gäller Arsene Wenger. Besläktat med föregående punkt är Arsenals europeiska cupfacit en av de större besvikelserna med Wengers 20 år som manager. Förvisso utgår detta från att Wenger stannar kvar i Arsenal efter säsongen, något som vid det här laget känns som en av världens sämst bevarade hemligheter, men att lyfta Europa League-bucklan i Lyon vore ett bra sätt för Wenger att mot slutet av sin tid i klubben lindra den besvikelsen.
Alla förstår naturligtvis att Arsenal helst spelar i Champions League, det är en självklarhet. Arsenal har till stor del fokuserat mycket av sin moderna identitet just runt att spela i Champions League. Efter 20 år har däremot det värsta som kunde inträffa faktiskt inträffat och Arsenal missar Champions League. Men som alla Arsenalfans nog märkte så gick solen upp dagen efteråt ändå.
Vad som återstår inför nästa säsong är alltså bara att göra bästa möjliga av den situation och den turnering Arsenal faktiskt befinner sig i. Oddsen är rätt goda för att bästa möjliga inte innebär att sitta och tycka synd om sig själva ett år samt skicka upp näsan i vädret och låtsas som om man vore för fina eller för bra för att spela i Europa League.
Det är ingen klubb.