Igår kom alltså beskedet som vi har vetat skulle komma i över tre månader. Att Arsenal och Arsene Wenger har kommit överens om ett nytt kontrakt, och att Wenger alltså förblir Arsenals manager åtminstone under de kommande två åren. Det kan näppeligen ses som en nyhet, precis alla stjärntecken talade i en och samma riktning.
Arsene Wenger väljer alltså att sitta kvar som Arsenals manager. Han gör det mot en bakgrund av över tolv års frånvaro av inte bara ligatitlar utan också seriösa titelstrider. Han gör det även mot en bakgrund av omfattande missnöje och protester från klubbens egna supportrar. Han gör det med en splittrad styrelse och klubbledning i ryggen.
Arsenal är Arsene Wengers klubb. Det är uppenbart att det i stor utsträckning är så han själv ser det. Det är också uppenbart att det i alla reella avseenden också är så det är. Hans maktposition i klubben är fullständig. Under hela våren har det varit uppenbart att det enda frågetecknet kring om Wenger skulle bli kvar var vad han själv ville.
Kanske är Arsenal även Arsene Wengers liv. Vad han själv vill är kanske just därför en fråga med ett helt givet svar. Han har investerat 20 år av sitt eget liv i klubben och format den till stor del utifrån sin egen personlighet. Han har vid flera tillfällen uttryckt sin oro för ett liv efter fotbollen. Hans liv är fotbollen. Att lämna ifrån sig Arsenal var aldrig aktuellt, kanske aldrig blir det.
Det absurda är så klart situationen att det här är något som Arsene Wenger i praktiken kan bestämma själv. Att han kan göra det beror på i huvudsak två saker. Dels att Wenger vet vad som får Arsenals majoritetsägares hjärta att pumpa snabbare, att cashen kommer in. Dels att Wenger har format klubben på så vis att han har gjort sig själv nästan omöjlig att ersätta.
Den senare punkten är värd att betänka. För även om det hade funnits en opinion i styrelsen eller klubbledningen att ersätta Arsene Wenger i det här läget, hur skulle det rent praktiskt ha gått till? Med kort varsel, precis inför försäsongen, skulle de ha behövt inte bara anställa en ny manager, utan skapa en hel fotbollsstruktur från grunden. Vem i klubben har den kompetensen?
Det kunde alltså synas desto viktigare för Arsenal att använda den tid som ett nytt kontrakt med Arsene Wenger ändå ger dem att börja bygga en sådan struktur, och genomföra förändringar som underlättar en framtida övergång till en ny manager. Problemet är så klart att många komponenter i en sådan struktur inte ligger i Arsene Wengers intresse att se genomförda.
Mycket av diskussionen runt beslutet om Arsene Wengers framtid i Arsenal har utgått från risken man tar med att byta manager, med alla tänkbara problem som då skulle kunna uppstå. Betydligt färre pratar så klart om risken som också finns i att låta Arsene Wenger sitta kvar, vilket som vi redan vet inte är ett alternativ helt utan sina alldeles egna problem.
Men riskkalkylen blir självklart en helt annan om man är Stan Kroenke och nöjer sig med ordning i båten och att intäkterna rullar in, för detta krävs bara Champions League-fotboll och ingen är bättre på att ordna det än Arsene Wenger. Än om man exempelvis är spelare och supportrar som törstar efter att vinna de allra främsta titlarna igen, då är risk något som måste tas.
Ägarens och supportrarnas riskvillighet skiljer sig alltså åt eftersom ambitionen med klubben är någon helt annan för den ene än den är för den andre. Att Arsenal alltså förlänger med Arsene Wenger är bara ännu ett uttryck för att ägarens ambitioner väger tyngre än supportrarnas. Arsenal har alltså än en gång utgått från vad de vill undvika, inte från vad de vill uppnå.
Maktkampen som pågått i och runt Arsenal vanns alltså föga förvånande av Arsene Wenger. Därmed har han tagit en stor risk både med Arsenal och för sig själv personligen. Han tackade i praktiken nej till att ta avsked med högt huvud och bäras ut på axlarna av en jublande folkmassa efter FA-cupsegern. Den enda chansen att nu uppnå det är att hämta hem ligatiteln till Arsenal.
Alltså är det upp till bevis för Arsene Wenger! Där finns inte längre någonstans att gömma sig. Underförstått har han lovat att han kan prestera den kulturella och strukturella förändring som måste till stånd för att Arsenal ska bli framgångsrika på riktigt igen, att han alltjämt har vad som krävs som manager för att lyckas. Detta har han lovat. Nu måste han leverera!
Arsene Wenger måste bevisa att att han fortfarande kan vinna ligatitlar med Arsenal, tretton år sedan han vann sin senaste. Arsene Wenger måste bevisa att han kan ta Arsenal fram till de allra sista matchena i Champions League, åtta år sedan han senast tog dem till semifinal. Arsene Wenger måste bevisa att han har det taktiska kunnandet att ta Arsenal hela vägen, inte bara halvvägs.
För att kunna lyckas med detta måste först och främst Arsene Wenger visa att han förmår att själv förändras. Hans syn på taktik, hans syn på träning och förberedelser, hans syn på hur spelare ska ledas och motiveras, hans syn på att formulera mål och på värdet i att vinna, måste anpassas efter den moderna verklighet som nu råder.
Arsenal är Arsene Wenger på gott och på ont. Det betyder att om inte Arsene Wenger förändrar sig och sina metoder, så kommer inte heller Arsenal förändras. Och om det senaste dryga årtiondet har visat oss något så är det att i så fall kommer Arsenal, klubben som en gång i tiden alltid siktade på att vara bäst, fortsätta tvingas eller låta sig nöja med att vara nästan bäst.
Huruvida Arsene Wenger lyckas eller misslyckas med detta vad som kan vara hans långa managergärnings svåraste uppgift, om han står upp till bevis, kommer avgöra om han går in i managerhistorien arm i arm med Alex Ferguson eller arm i arm med Brian Clough. Att vandra in i skymningen som en gud-kung eller som den gamle mannen som helt enkelt inte visste när han skulle sluta.
Förhoppningsvis kommer insikten om just detta nu att en gång för alla tvinga Arsene Wenger till förändring. Där finns inte längre några historiska meriter att gömma sig bakom. Där finns inte längre några tillgjorda estetiska ideal om hur fotboll ska spelas att sminka verkligheten med. Där finns inte längre några ursäkter om ekonomiska förutsättningar och finansiell dopning.
Där finns bara framtiden.