Åtta finaler eller sex förluster? Den frågan förföljer Juventus in i kvällens Champions League-final mot Real Madrid. Är Juventus åtta finaler i Champions League ett mått på klubbens status som en av den europeiska fotbollens allra främsta giganter? Eller är deras sex förluster i dessa åtta finaler något som begränsar denna status?
Juventus är en synnerligen anrik klubb, en italiensk och europeisk storklubb, och har så varit under mycket lång tid. Kanske är skillnaden att de förut hade sällskap. Men från och med 2010-talet har Juventus blivit för Serie A vad Bayern München under en längre tid har varit för Bundesliga. Och det har inte skett av någon tillfällighet, utan följer av en medveten strategi.
Juventus fattade det aktiva beslutet att bygga sin egen arena, ett strategiskt beslut desto mer betydelsefullt inom den italienska fotbollen med sin mycket eftersatta infrastruktur. Det var en tydlig markering att Juventus var den första italienska klubben att kliva in med båda fötterna i den moderna fotbollen, och de lämnade övriga italienska klubbar långt bakom sig.
Ensamma på den italienska fotbollstronen har de också förstått att utnyttja sitt övertag. Det är en inte alltid vacker maktstrategi. Men precis som Bayern München gör i Bundesliga så värvar Juventus medvetet spelare från sina närmaste utmanare, med det dubbla syftet att förstärka sig själva samtidigt som utmanarna försvagas.
Gonzalo Higuain värvades från Napoli där hans namn fortfarande väcker vrede bland supportrarna. Miralem Pjanic kom från Roma, detsamma får sägas om Mehdi Benatia. Paulo Dybala stod högt på Napolis önskelista innan Juventus kapade den affären. Juan Cuadrado gjorde sig ett namn med Fiorentina innan Juventus tog för sig. Det är kallt och det är kalkylerat.
Naturligtvis är det här en maktstrategi som har varit möjlig för Juventus till stor del eftersom de båda Milanoklubbarna under samma tidsperiod har reducerat sig själva till färgstarka birollskaraktärer på den italienska fotbollsscenen. Där har inte funnits klubbar starka nog att stå upp mot Juventus. Maktbalansen har därmed tippat över till Juventus fördel.
Men låt oss heller inte glömma bort att Juventus har gjort några riktigt smarta affärer. De värvade Carlos Tevez från Man City. Paul Pogba kom från Man Utd mer eller mindre gratis. Detsamma kan sägas om Sami Khedira från Real Madrid, Dani Alves från Barcelona och Patrice Evra från Man Utd. Leonardo Bonucci och Mario Mandzukic värvades billigt från Bari och Atlético.
Juventus nuvarande storhet bygger således inte bara på styrkan och storleken att kunna mobba övriga italienska klubbar till underkastelse, den bygger också på slughet och smarthet att använda övriga europeiska storklubbars tankefel och överflöd till sin egen omedelbara fördel. Tungviktsmästare i Serie A och svart bälte i jiujitsu i Europa med andra ord.
Det är framför allt det senare som engelska klubbar borde vara avundsjuka över och försöka efterlikna. Ingen engelsk storklubb kommer någonsin kunna vara en oomstridd tungviktsmästare i Premier League likt Juventus är i Serie A, men alla engelska storklubbar borde kunna agera lika smart och taktiskt på den europeiska scenen.
Juventus är inte rikare än merparten av övriga europeiska och engelska storklubbar, men de har visat upp en väsentligt högre grad av kompetens på för en fotbollsklubb strategiska områden. De har naturligtvis också fördelen att ha en hemmamarknad mer eller mindre befriad från reell konkurrens. Något som underlättar deras långsiktiga planering.
Juventus har självfallet den stora fördelen att mer eller mindre kunna garantera spelare de vill värva att vinna italienska ligatitlar och att regelbundet spela i Champions League, och under de senaste åren också kunna gå långt i Champions League. Det kan inte engelska storklubbar som Liverpool och Arsenal med flera göra, men de kan lära sig av Juventus best practices.
Vad flera engelska storklubbar däremot saknar som Juventus däremot har är ägare med en genuin och personlig relation till klubben. Agnelli och Fiat har ägt Juventus i närmare 100 år, och det är uppenbart att klubben har en fin plats i familjens hjärta, en prestigetillgång vars värde mäts i framgång snarare än via resultaträkningen.
Kanske är Chelsea och Man City det närmaste vi i det avseendet kommer engelska motsvarigheter till Juventus på global skala. Många gånger baktalade ägare men som ändå inte driver sina klubbar för ekonomisk vinning, även om det i åtminstone ena fallet kan anas andra motiv. Men tveklöst, inte minst i Roman Abramovich, ägare som bryr sig också på ett personligt plan.
Det finns med andra ord mycket engelska klubbar kan lära sig av Juventus och av deras framgångar. För det är sannerligen inte många engelska klubbar som kan säga att de har spelat europeiska cupfinaler i samma utsträckning som Juventus. Även om Juventus för den sakens skull inte har vunnit fler Champions League-titlar än Nottingham Forest.
Kanske är det här sista dagen vi kan säga det.